Landet Oz

L. Frank Baum

Kapitel 1: Tip tillverkar en pumpagubbe

I gillikinernas land, som ligger i norra delen av landet Oz, bodde en pojke som hette Tip. Hans namn var egentligen längre än så, för gamla Mombi förklarade ofta att hans fullständiga namn var Tippetarius; men ingen förväntades säga ett så långt ord när ”Tip” dög precis lika bra.

Pojken mindes ingenting av sina föräldrar, för han hade som mycket liten förts till den gamla kvinnan som kallades Mombi för att uppfostras av henne, och hennes rykte var, tyvärr måste jag säga, inte det bästa. Gillikinerna hade nämligen skäl att misstänka henne för att ägna sig åt trolldom och drog sig därför för att umgås med henne.

Mombi var inte precis någon häxa, för den goda häxan som härskade över den delen av landet Oz hade bestämt att inga andra häxor fick finnas i hennes rike. Tips förmyndare insåg därför, hur gärna hon än ville utöva trolldom, att det var olagligt att vara mer än en trollkvinna eller på sin höjd en besvärjerska.

Tip fick bära ved från skogen så att den gamla kvinnan kunde koka mat i sin gryta. Han arbetade också på majsfälten, där han hackade ogräs och skalade majskolvar; dessutom matade han grisarna och mjölkade den fyrhorniga kon, som var Mombis särskilda stolthet.

Men tro inte att han arbetade hela tiden, för han tyckte att det skulle vara skadligt för honom. När Tip skickades till skogen klättrade han ofta upp i träden efter fågelägg eller roade sig med att jaga de snabba vita kaninerna eller fiska i bäckarna med böjda knappnålar. Sedan samlade han hastigt ihop ett fång ved och bar hem det. Och när det var meningen att han skulle arbeta på majsfälten och de höga stjälkarna dolde honom för Mombis blickar, brukade Tip gräva i kindpåsråttornas hålor eller – om andan föll på – lägga sig på rygg mellan majsraderna och ta en tupplur. Genom att på det viset akta sig för att trötta ut sig växte han sig så stark och härdig som en pojke kan bli.

Mombis underliga trolldom skrämde ofta hennes grannar, och de bemötte henne skyggt men respektfullt på grund av hennes kusliga krafter. Men Tip hatade henne öppet och gjorde sig ingen möda att dölja sina känslor. I själva verket visade han ibland den gamla kvinnan mindre respekt än han borde ha gjort, med tanke på att hon var hans förmyndare.

På Mombis majsfält låg gyllenröda pumpor mellan raderna av gröna stjälkar; de hade planterats och skötts omsorgsfullt för att den fyrhorniga kon skulle kunna äta av dem om vintern. Men en dag, sedan all majs hade skurits och staplats och medan Tip bar pumporna till stallet, fick han för sig att göra en ”pumpalykta” och försöka skrämma den gamla kvinnan med den.

Så han valde ut en fin, stor pumpa – en med glänsande orangeröd färg – och började skära i den. Med knivspetsen gjorde han två runda ögon, en trekantig näsa och en mun formad som en nymåne. Det färdiga ansiktet kunde inte precis kallas vackert, men det hade ett så stort och brett leende och ett så muntert uttryck att till och med Tip skrattade när han beundrande såg på sitt verk.

Barnet hade inga lekkamrater, så han visste inte att pojkar ofta gröper ur en ”pumpagubbe” och sätter ett tänt ljus i hålrummet för att göra ansiktet mer skrämmande; men han kom på en egen idé som verkade kunna bli precis lika verkningsfull. Han bestämde sig för att tillverka en gubbe som skulle bära pumpahuvudet och ställa honom på ett ställe där gamla Mombi skulle möta honom ansikte mot ansikte.

”Och då”, sade Tip för sig själv med ett skratt, ”kommer hon att tjuta högre än den bruna grisen gör när jag drar henne i svansen och darra värre av skräck än jag gjorde i fjol när jag hade frossa!”

Han hade gott om tid på sig att utföra arbetet, för Mombi hade gett sig av till en by – för att köpa matvaror, sade hon – och den resan tog minst två dagar.

Så han tog med sig sin yxa till skogen och valde ut några kraftiga, raka ungträd, som han högg ner och rensade från alla kvistar och löv. Av dem skulle han göra armar, ben och fötter åt sin gubbe. Till kroppen skalade han av ett sjok tjock bark runt stammen på ett stort träd och formade det med stor möda till en cylinder av ungefär rätt storlek genom att fästa ihop kanterna med träpluggar. Sedan försåg han omsorgsfullt lemmarna med leder och fäste dem vid kroppen med pluggar som han täljde till med kniven, medan han glatt visslade under arbetet.

När den bedriften var avklarad började det skymma, och Tip kom ihåg att han måste mjölka kon och mata grisarna. Så han lyfte upp sin trägubbe och bar honom med sig tillbaka till huset.

Under kvällen, i skenet från elden i köket, rundade Tip omsorgsfullt av alla kanter vid lederna och jämnade till de skrovliga partierna på ett prydligt och fackmässigt sätt. Sedan ställde han upp gubben mot väggen och beundrade honom. Gubben verkade anmärkningsvärt lång, till och med för en fullvuxen man; men i en liten pojkes ögon var det en fördel, och Tip hade ingenting alls att invända mot storleken på sin skapelse.

Nästa morgon, när han såg på sitt verk igen, upptäckte Tip att han hade glömt dockans hals, som han behövde för att fästa pumpahuvudet vid kroppen. Därför gick han åter till skogen, som inte låg långt borta, och högg loss flera trästycken från ett träd för att göra arbetet färdigt. När han kom tillbaka fäste han en tvärslå överst på kroppen och gjorde ett hål genom mitten av den för att hålla halsen upprätt. Träbiten som bildade halsen spetsade han också i överänden, och när allt var klart satte Tip dit pumpahuvudet, tryckte ner det ordentligt på halsen och fann att det passade mycket bra. Huvudet kunde vridas åt ena eller andra sidan som han ville, och lederna i armarna och benen gjorde att han kunde ställa dockan i vilken ställning han önskade.

”Det där”, förklarade Tip stolt, ”är verkligen en mycket fin gubbe, och han borde få gamla Mombi att skrika flera gånger av skräck! Men han skulle se mycket mer levande ut om han var ordentligt klädd.”

Att hitta kläder verkade inte vara någon lätt sak; men Tip rotade oförskräckt igenom den stora kistan där Mombi förvarade alla sina minnessaker och skatter, och allra längst ner fann han ett par lila byxor, en röd skjorta och en rosa väst med vita prickar. Dem bar han bort till sin gubbe och lyckades, trots att plaggen inte passade särskilt bra, ge varelsen en käck klädsel. Några stickade strumpor som tillhörde Mombi och ett par av hans egna, mycket slitna skor fullbordade gubbens klädsel, och Tip var så förtjust att han hoppade upp och ner och skrattade högt i pojkaktig hänryckning.

”Jag måste ge honom ett namn!” utropade han. ”En så fin gubbe som den här måste förstås ha ett namn. Jag tror”, tillade han efter en stunds eftertanke, ”att jag ska kalla gubben ’Jack Pumpkinhead’!”

---