Fran­kenste­in

Mary Wollstonecraft Shelley

Kapitel 1: Brev I

Till mrs Saville, England.

Sankt Petersburg, den 11 december 17–.

Du kommer att glädjas åt att höra att det företag som du har hyst så onda aningar om har tagit sin början utan någon olycka. Jag anlände hit i går, och min första uppgift är att försäkra min kära syster om att jag mår väl och hyser en allt starkare tro på att mitt företag ska lyckas.

Jag befinner mig redan långt norr om London, och när jag går längs Petersburgs gator känner jag en kall bris från norr leka över kinderna, stärka mina nerver och fylla mig med glädje. Förstår du den känslan? Denna bris, som har färdats från de trakter jag är på väg mot, ger mig en försmak av deras isiga klimat. Denna löftesrika vind ingjuter mod i mig, och mina dagdrömmar blir allt mer glödande och levande. Jag försöker förgäves övertyga mig om att polen är frostens och ödslighetens hemvist; för min inre syn framstår den alltid som skönhetens och glädjens rike. Där, Margaret, är solen ständigt synlig; dess stora skiva stryker alldeles utmed horisonten och sprider en evig glans. Där – för med din tillåtelse, min syster, vill jag sätta viss lit till tidigare sjöfarare – där är snö och frost bannlysta; och när vi seglar över ett stilla hav kan vinden föra oss till ett land som i underverk och skönhet överträffar varje trakt som hittills har upptäckts på den beboeliga jorden. Naturens alster och former kan där sakna motstycke, liksom de fenomen som himlakropparna uppvisar utan tvivel gör i dessa oupptäckta ödemarker. Vad kan man inte vänta sig i ett land med evigt ljus? Där kan jag upptäcka den förunderliga kraft som drar till sig kompassnålen och bringa reda i tusen astronomiska observationer; denna resa är allt som krävs för att deras skenbara avvikelser en gång för alla ska kunna fogas in i ett sammanhängande mönster. Jag ska stilla min brinnande vetgirighet genom att skåda en del av världen som aldrig tidigare har besökts och får kanske beträda ett land där ingen människa förut har satt sin fot. Det är detta som lockar mig, och det räcker för att övervinna all fruktan för fara eller död och få mig att påbörja denna mödosamma resa med den glädje ett barn känner när det under lovet stiger i en liten båt med sina kamrater för att ge sig ut på upptäcktsfärd uppför hembygdens flod. Men även om alla dessa förmodanden skulle vara felaktiga kan du inte bestrida den ovärderliga nytta jag kommer att göra hela mänskligheten ända till dess sista släktled genom att upptäcka en passage nära polen till de länder som det nu tar så många månader att nå, eller genom att utröna magnetens hemlighet, något som, om det alls är möjligt, endast kan åstadkommas genom ett företag som mitt.

Dessa betraktelser har skingrat den oro jag kände när jag började skriva mitt brev, och jag känner mitt hjärta glöda av en hänförelse som lyfter mig till himlen; ty ingenting bidrar så mycket till sinnets ro som ett fast mål – en punkt som själen kan fästa förståndets blick på. Denna expedition har varit min käraste dröm ända sedan mina tidiga år. Jag har ivrigt läst skildringarna av de olika resor som företagits i hopp om att nå norra Stilla havet genom haven kring polen. Du minns kanske att hela vår gode onkel Thomas bibliotek bestod av skildringar av alla de resor som gjorts i upptäcktssyfte. Min utbildning försummades, men jag älskade lidelsefullt att läsa. Dessa volymer studerade jag dag och natt, och ju bättre jag lärde känna dem, desto starkare blev den besvikelse jag hade känt som barn när jag fick veta att min far på dödsbädden hade förbjudit min onkel att låta mig ägna mig åt sjömanslivet.

Dessa drömmar bleknade när jag för första gången läste de poeter vars diktning hänförde min själ och lyfte den till himlen. Också jag blev poet och levde under ett år i ett paradis jag själv hade skapat; jag inbillade mig att även jag skulle kunna få en nisch i det tempel där Homeros och Shakespeares namn är helgade. Du känner väl till mitt misslyckande och hur svårt jag tog besvikelsen. Men just vid den tiden ärvde jag min kusins förmögenhet, och mina tankar leddes åter in i sin gamla fåra.

Det har gått sex år sedan jag bestämde mig för mitt nuvarande förehavande. Än i dag minns jag den stund då jag vigde mig åt detta stora företag. Jag började med att vänja min kropp vid umbäranden. Jag följde med valfångare på flera expeditioner till Nordsjön; jag utsatte mig frivilligt för köld, svält, törst och sömnbrist; jag arbetade ofta hårdare än de vanliga sjömännen om dagarna och ägnade nätterna åt att studera matematik, medicinsk teori och de grenar av naturvetenskapen som en äventyrlig sjöfarare kunde ha störst praktisk nytta av. Två gånger tog jag faktiskt hyra som understyrman på ett valfångstfartyg som seglade på Grönland och skötte mitt uppdrag på ett sätt som väckte beundran. Jag måste erkänna att jag kände mig en smula stolt när min kapten erbjöd mig den näst högsta befattningen ombord och på det enträgnaste bad mig stanna; så högt värderade han mina tjänster.

Och nu, kära Margaret, förtjänar jag då inte att få uträtta något stort? Jag kunde ha levt mitt liv i bekvämlighet och överflöd, men jag föredrog äran framför alla de lockelser som rikedomen lade i min väg. Å, om bara någon uppmuntrande röst ville svara ja! Mitt mod och min beslutsamhet sviktar inte, men mina förhoppningar växlar och jag är ofta nedstämd. Jag ska snart ge mig ut på en lång och svår resa, och de nödlägen som uppstår under den kommer att kräva all min själsstyrka: jag måste inte bara inge andra mod, utan ibland också hålla mitt eget uppe när deras sviktar.

Detta är den gynnsammaste årstiden för resor i Ryssland. Man flyger snabbt fram över snön i slädarna; färden är behaglig och enligt min mening långt angenämare än i en engelsk diligens. Kylan är inte alltför svår om man är insvept i pälsar – en klädsel jag redan har anlagt; för det är stor skillnad mellan att gå omkring på däck och att sitta orörlig i timmar, när ingen rörelse hindrar blodet från att faktiskt frysa i ådrorna. Jag har ingen lust att mista livet på postvägen mellan Sankt Petersburg och Archangelsk.

Jag reser till den senare staden om fjorton dagar eller tre veckor; där tänker jag hyra ett fartyg, vilket lätt låter sig göras om jag betalar försäkringen åt ägaren, och värva så många sjömän som jag anser behövs bland dem som är vana vid valfångst. Jag tänker inte avsegla förrän i juni; och när ska jag återvända? Å, kära syster, hur ska jag kunna svara på den frågan? Om jag lyckas kommer många, många månader, kanske år, att gå innan du och jag får mötas. Om jag misslyckas får du snart se mig igen, eller aldrig.

Farväl, min kära, förträffliga Margaret. Må himlen överösa dig med välsignelser och bevara mig, så att jag gång på gång får visa min tacksamhet för all din kärlek och godhet.

Din tillgivne bror,

R. Walton.

---