En julsaga

Charles Dickens

Kapitel 1: Marleys vålnad

Marley var död, till att börja med. Om den saken råder det inte minsta tvivel. Begravningsattesten var undertecknad av prästen, klockaren, begravningsentreprenören och den närmast sörjande. Scrooge hade skrivit under den. Och Scrooges namn borgade på börsen för vad han än behagade sätta sin underskrift på. Gamle Marley var död som en dörrspik.

Märk väl! Jag påstår inte att jag av egen erfarenhet vet vad det är som är så särskilt dött med en dörrspik. Själv skulle jag nog ha varit böjd att betrakta en likkistspik som den dödaste järnvaran i handeln. Men våra förfäders visdom ligger i liknelsen, och mina oheliga händer ska inte rubba den, för då är landet förlorat. Ni tillåter mig därför att med eftertryck upprepa att Marley var död som en dörrspik.

Visste Scrooge att han var död? Naturligtvis visste han det. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Scrooge och han hade varit kompanjoner i jag vet inte hur många år. Scrooge var hans ende testamentsexekutor, hans ende boutredare, hans ende rättsinnehavare, hans ende arvinge till återstoden av boet, hans ende vän och den ende som sörjde honom. Och inte ens Scrooge var så förkrossad av den sorgliga händelsen att han inte kunde vara en utmärkt affärsman på själva begravningsdagen och högtidlighålla den med en obestridligt god affär.

Omnämnandet av Marleys begravning för mig tillbaka till min utgångspunkt. Det råder inget tvivel om att Marley var död. Detta måste stå fullkomligt klart, annars kan det inte bli något förunderligt av den historia jag nu ska berätta. Om vi inte var alldeles övertygade om att Hamlets far dog innan pjäsen började, vore det inte märkvärdigare att han tog sig en nattlig promenad i östanvinden på sina egna fästningsvallar än att vilken annan medelålders herre som helst obetänksamt gav sig ut efter mörkrets inbrott på någon blåsig plats – låt oss säga kyrkogården vid Sankt Paulskatedralen – för att bokstavligen slå sin klent begåvade son med häpnad.

Scrooge målade aldrig över gamle Marleys namn. Där stod det kvar, åratal efteråt, ovanför magasinsdörren: Scrooge och Marley. Firman var känd som Scrooge och Marley. Folk som var nya i affärerna kallade ibland Scrooge för Scrooge och ibland för Marley, men han svarade på båda namnen. För honom gjorde det detsamma.

Å, han var allt en snåljåp som kunde dra åt skruvarna, den Scrooge! En klämmande, vridande, roffande, skrapande, knipande, girig gammal syndare! Hård och vass som flinta, ur vilken inget stål någonsin hade slagit en frikostig gnista; sluten och självförsjunken och ensam som ett ostron. Kylan inom honom frös hans gamla anletsdrag, nöp hans spetsiga näsa, skrumpnade hans kind, gjorde hans gång stel; färgade ögonen röda och de tunna läpparna blå och gjorde sig skarpt hörd i hans skorrande röst. Rimfrost låg över hans huvud och ögonbryn och sträva haka. Han bar alltid sin egen låga temperatur med sig; han isade ner sitt kontor under rötmånaden och töade inte upp det en enda grad till jul.

Yttre värme och kyla hade föga makt över Scrooge. Ingen värme kunde värma honom, inget vinterväder kyla honom. Ingen vind som blåste var bittrare än han, ingen fallande snö mer målmedveten, inget piskande regn mindre mottagligt för böner. Ovädret visste inte var det hade honom. Det häftigaste regn och snöfall, hagel och snöblandade regn kunde berömma sig av ett försteg framför honom i endast ett avseende. De kunde ofta ”släppa till” med besked, och det gjorde Scrooge aldrig.

Ingen hejdade honom någonsin på gatan för att med glad uppsyn säga: ”Käre Scrooge, hur står det till? När kommer du och hälsar på?” Inga tiggare bad honom om en slant, inga barn frågade honom vad klockan var, ingen man eller kvinna frågade en enda gång i hela hans liv Scrooge om vägen till den eller den platsen. Till och med de blindas hundar tycktes känna honom, och när de såg honom komma drog de in sina ägare i portgångar och på gårdar och viftade sedan på svansen som om de sade: ”Hellre inget öga alls än ett ont öga, blinde husbonde!”

Men vad brydde sig Scrooge om det? Det var precis som han ville ha det. Att tränga sig fram längs livets myllrande stråk och varna all mänsklig medkänsla för att komma nära, det var vad folk med förstånd på sådant skulle kalla ”mumma” för Scrooge.

Det var en gång – av årets alla goda dagar just på julafton – som gamle Scrooge satt strängt upptagen på sitt kontor. Vädret var kallt, rått och bitande, och dimmigt därtill; han hörde hur folk på gården utanför gick flåsande av och an, slog händerna mot bröstet och stampade med fötterna mot gatstenarna för att få upp värmen. Klockorna i City hade nyss slagit tre, men det var redan alldeles mörkt – det hade inte varit ljust på hela dagen – och ljusen fladdrade i de närbelägna kontorens fönster som rödaktiga fläckar i den påtagligt tjocka, bruna luften. Dimman vällde in genom varje springa och nyckelhål och var så tät därute att husen på andra sidan, trots att gården var ytterst smal, bara var fantomer. När man såg det smutsgrå molnet sänka sig och skymma allt kunde man tro att naturen bodde alldeles intill och bedrev bryggning i stor skala.

Dörren till Scrooges kontor stod öppen så att han kunde hålla ögonen på sin kontorist, som satt och skrev av brev i en dyster liten cell därutanför, ett slags cistern. Scrooge hade en mycket liten brasa, men kontoristens var så mycket mindre att den såg ut att bestå av ett enda kolstycke. Han kunde dock inte lägga på mer, för Scrooge förvarade kolboxen inne hos sig, och så snart kontoristen kom in med skyffeln förutspådde husbonden att de skulle bli tvungna att skiljas åt. Därför tog kontoristen på sig sin vita halsduk och försökte värma sig vid ljuset, något han, som inte var begåvad med någon stark inbillningskraft, misslyckades med.

”God jul, morbror! Gud bevare dig!” ropade en munter röst. Det var Scrooges systerson, som hade kommit så hastigt inpå honom att detta var det första han märkte av hans ankomst.

”Bah!” sade Scrooge. ”Bluff!”

Han hade gått sig så varm genom dimman och kölden, denne Scrooges systerson, att det riktigt glödde om honom; ansiktet var rödblommigt och vackert, ögonen glittrade och andedräkten stod som rök.

”Julen en bluff, morbror!” sade Scrooges systerson. ”Det menar du väl ändå inte?”

”Jo”, sade Scrooge. ”God jul! Vad har du för rätt att vara glad? Vad har du för anledning att vara glad? Du är fattig nog.”

”Nå, men då så”, svarade systersonen glatt. ”Vad har du för rätt att vara dyster? Vad har du för anledning att vara vresig? Du är rik nog.”

Eftersom Scrooge inte i hast kunde komma på något bättre svar sade han ”Bah!” igen och följde upp det med ”Bluff!”

”Var inte så tvär, morbror!” sade systersonen.

”Vad ska jag annars vara”, svarade morbrodern, ”när jag lever i en sådan värld av dårar? God jul! Åt skogen med god jul! Vad är juletiden för dig annat än en tid då du ska betala räkningar utan att ha pengar; en tid då du finner dig ett år äldre och inte en timme rikare; en tid då du avslutar dina räkenskaper och får varenda post för ett helt dussin månader uppförd till din nackdel? Om jag fick som jag ville”, sade Scrooge förtrytsamt, ”skulle varenda idiot som går omkring med ’God jul’ på läpparna kokas tillsammans med sin egen pudding och begravas med en järnekspåle genom hjärtat. Det skulle han!”

”Morbror!” vädjade systersonen.

”Systerson!” svarade morbrodern strängt. ”Fira jul på ditt sätt och låt mig fira på mitt.”

”Fira!” upprepade Scrooges systerson. ”Men du firar den ju inte.”

”Låt mig slippa den då”, sade Scrooge. ”Må den göra dig mycket gott! Som om den någonsin hade gjort dig något gott!”

”Det finns säkert mycket som jag kan ha haft gott av utan att ha tjänat något på det”, svarade systersonen, ”och julen hör dit. Men jag vet att jag alltid har betraktat juletiden, när den återkommit – alldeles bortsett från den vördnad dess heliga namn och ursprung kräver, om nu något som hör julen till kan skiljas från det – som en god tid; en vänlig, förlåtande, givmild och behaglig tid; den enda tid jag känner till i årets långa kalender då män och kvinnor tycks enas om att frivilligt öppna sina tillslutna hjärtan och betrakta dem som står under dem som om de verkligen var medresenärer på vägen mot graven och inte ett annat slags varelser på väg åt andra håll. Och därför, morbror, fastän julen aldrig har lagt det minsta guld eller silver i min ficka, tror jag att den har gjort mig gott och kommer att göra mig gott, och jag säger: Gud välsigne den!”

Kontoristen i cisternen applåderade ofrivilligt. Han insåg genast det opassande i detta, petade i brasan och släckte den sista svaga gnistan för gott.

”Låt mig höra ett ljud till från dig”, sade Scrooge, ”så får du fira jul genom att förlora din anställning! Du är allt en väldig talare, min herre”, tillade han och vände sig till systersonen. ”Det förvånar mig att du inte ger dig in i parlamentet.”

”Var inte arg, morbror. Kom nu! Ät middag med oss i morgon.”

Scrooge sade att han hellre skulle se honom – ja, det gjorde han minsann. Han tog till hela uttrycket och sade att han hellre skulle se honom på det där stället först.

”Men varför?” utbrast Scrooges systerson. ”Varför?”

”Varför gifte du dig?” sade Scrooge.

”För att jag blev kär.”

”För att du blev kär!” morrade Scrooge, som om det var det enda i världen som var löjligare än en god jul. ”God eftermiddag!”

”Men morbror, du kom ju aldrig och hälsade på mig innan det hände heller. Varför tar du det som skäl för att inte komma nu?”

”God eftermiddag”, sade Scrooge.

”Jag vill inte ha något av dig, jag begär ingenting av dig. Varför kan vi inte vara vänner?”

”God eftermiddag!” sade Scrooge.

”Det gör mig uppriktigt ont att du är så obeveklig. Vi har aldrig haft någon osämja som jag har haft del i. Men jag har gjort ett försök för julens skull, och jag tänker behålla mitt julhumör ända till slutet. Så god jul, morbror!”

”God eftermiddag”, sade Scrooge.

”Och gott nytt år!”

”God eftermiddag!” sade Scrooge.

Systersonen lämnade ändå rummet utan ett ovänligt ord. Vid ytterdörren stannade han för att framföra sina julhälsningar till kontoristen, som trots sin frusenhet var varmare än Scrooge, för han besvarade dem hjärtligt.

”Där har vi en till”, muttrade Scrooge, som hörde honom. ”Min kontorist, med femton shilling i veckan och hustru och barn, står och pratar om god jul. Jag får dra mig tillbaka till Bedlam.”

När denne dåre släppte ut Scrooges systerson hade han släppt in två andra personer. Det var två korpulenta herrar med behagligt yttre, och nu stod de med hattarna i händerna på Scrooges kontor. De bar böcker och papper och bugade sig för honom.

”Scrooge och Marley, om jag inte misstar mig”, sade den ene herrn och såg efter i sin lista. ”Har jag nöjet att tala med mr Scrooge eller mr Marley?”

”Mr Marley har varit död i sju år”, svarade Scrooge. ”Han dog för sju år sedan, just den här natten.”

”Vi tvivlar inte på att hans frikostighet har en god företrädare i hans efterlevande kompanjon”, sade herrn och lade fram sina rekommendationsbrev.

Det hade den sannerligen, för de hade varit två besläktade andar. Vid det olycksbådande ordet ”frikostighet” rynkade Scrooge pannan, skakade på huvudet och räckte tillbaka rekommendationsbreven.

”Vid denna festliga tid på året, mr Scrooge”, sade herrn och tog fram en penna, ”är det mer angeläget än vanligt att vi gör något litet för de fattiga och utblottade, som lider svårt just nu. Många tusen saknar det allra nödvändigaste; hundratusentals saknar livets enklaste bekvämligheter, min herre.”

”Finns det inga fängelser?” frågade Scrooge.

”Gott om fängelser”, sade herrn och lade ifrån sig pennan igen.

”Och fattigvårdsförbundens arbetshus?” frågade Scrooge. ”Är de fortfarande i gång?”

”Det är de. Ännu”, svarade herrn. ”Jag önskar att jag kunde säga att de inte var det.”

”Trampkvarnen och fattiglagen är alltså i full verksamhet?” sade Scrooge.

”Båda är i flitigt bruk, min herre.”

”Jaså! Av det ni först sade blev jag rädd att något hade hänt som hindrade dem i deras nyttiga värv”, sade Scrooge. ”Det gläder mig verkligen att höra.”

”Eftersom vi har fått intrycket att de knappast erbjuder de många någon kristlig vederkvickelse till själ eller kropp”, svarade herrn, ”försöker några av oss samla in pengar för att köpa de fattiga lite kött och dryck och något att värma sig med. Vi väljer denna tid därför att det framför alla andra är en tid då Nöden känns svårt och Överflödet gläds. Vad får jag anteckna er för?”

”Ingenting!” svarade Scrooge.

”Ni önskar vara anonym?”

”Jag önskar bli lämnad i fred”, sade Scrooge. ”Eftersom ni frågar vad jag önskar, mina herrar, så är det mitt svar. Jag roar mig inte själv till jul, och jag har inte råd att roa lättingar. Jag bidrar till underhållet av de inrättningar jag nämnde – de kostar nog som det är – och de som har det svårt får söka sig dit.”

”Många kan inte komma dit, och många vill hellre dö.”

”Om de hellre vill dö”, sade Scrooge, ”så kan de väl göra det och minska befolkningsöverskottet. För övrigt – ursäkta mig – känner jag inte till det.”

”Men det skulle ni kunna göra”, påpekade herrn.

”Det är inte min sak”, svarade Scrooge. ”Det räcker att en man förstår sig på sina egna affärer och inte lägger sig i andras. Mina upptar mig ständigt. God eftermiddag, mina herrar!”

Herrarna insåg klart att det var lönlöst att driva saken vidare och drog sig tillbaka. Scrooge återgick till sitt arbete med högre tankar om sig själv och i ett skämtsammare sinnelag än han brukade vara.

Under tiden tätnade dimman och mörkret så att folk sprang omkring med bloss och erbjöd sig att gå framför vagnshästarna och leda dem rätt. Det gamla kyrktornet, vars barska klocka alltid kikade illmarigt ner på Scrooge ur en gotisk fönsteröppning i muren, blev osynligt och slog timmar och kvartar uppe bland molnen, med darrande efterklanger, som om tänderna skallrade i dess förfrusna huvud däruppe. Kölden blev sträng. Vid hörnet av gården, ute på huvudgatan, höll några arbetare på att laga gasledningarna och hade tänt en stor eld i en fyrpanna. Kring den hade en skara trasiga män och pojkar samlats; de värmde händerna och kisade hänfört mot lågorna. Vattenposten hade lämnats åt sig själv, och vattnet som rann över frös plötsligt till människofientlig is. Skenet från butikerna, där järnekskvistar och bär knastrade i värmen från skyltfönstrens lampor, färgade de förbipasserandes bleka ansikten röda. Fågelhandlarnas och specerihandlarnas verksamheter blev ett strålande skämt, ett praktfullt skådespel som det var nästan omöjligt att tro hade något med så trista principer som köp och försäljning att göra. Lordmayorn gav i det mäktiga Mansion Houses fäste sina femtio kockar och betjänter order att fira jul som det anstod en lordmayors hushåll; och till och med den lille skräddaren, som han föregående måndag hade bötfällt med fem shilling för att ha varit berusad och blodtörstig på gatorna, rörde ihop morgondagens pudding på sitt vindsrum, medan hans magra hustru och spädbarnet begav sig ut för att köpa nötköttet.

Ännu dimmigare och kallare! Genomträngande, märgbitande, svidande köld. Om den gode sankt Dunstan bara hade nypt den onde andens näsa med en aning sådant väder i stället för att använda sina vanliga vapen, då hade den onde sannerligen vrålat så det förslog. Ägaren till en liten späd näsa, som den hungriga kölden gnagde och tuggade på som hundar gnager ben, böjde sig ner vid Scrooges nyckelhål för att förnöja honom med en julsång; men vid de första tonerna av

”Gud välsigne dig, du glade herre,

må inget göra dig förskräckt!”

grep Scrooge linjalen med sådan handlingskraft att sångaren flydde i skräck och överlät nyckelhålet åt dimman och den ännu mer välkomna kölden.

Till sist var det dags att stänga kontoret. Motvilligt klev Scrooge ner från sin höga stol och medgav tyst detta faktum inför den väntande kontoristen i cisternen, som genast släckte sitt ljus och satte på sig hatten.

”Du vill väl vara ledig hela dagen i morgon, antar jag?” sade Scrooge.

”Om det passar herrn.”

”Det passar inte”, sade Scrooge, ”och det är inte rättvist. Om jag drog av en halvcrown för det skulle du tycka att du blev illa behandlad, det kan jag slå vad om?”

Kontoristen log svagt.

”Och ändå”, sade Scrooge, ”tycker du inte att jag blir illa behandlad när jag betalar en dagslön utan att få något arbete utfört.”

Kontoristen påpekade att det bara var en gång om året.

”En usel ursäkt för att plocka pengar ur en mans ficka varenda tjugofemte december!” sade Scrooge och knäppte överrocken ända upp till hakan. ”Men jag antar att du måste ha hela dagen. Var här desto tidigare morgonen därpå.”

Kontoristen lovade det, och Scrooge gick ut med ett morrande. Kontoret stängdes på ett ögonblick, och kontoristen, vars långa vita halsduk hängde med ändarna långt nedanför midjan – någon överrock kunde han inte ståta med – åkte tjugo gånger i en isbana på Cornhill, sist i en rad pojkar, för att fira att det var julafton. Sedan sprang han allt vad benen bar hem till Camden Town för att leka blindbock.

Scrooge åt sin dystra middag på sitt vanliga dystra värdshus, läste alla tidningarna, fördrev resten av kvällen med sin bankbok och gick sedan hem för att lägga sig. Han bodde i en våning som en gång hade tillhört hans avlidne kompanjon. Det var en dyster svit rum i en hotfull husklump inne på en gård, där huset hade så lite att göra att man nästan inte kunde låta bli att föreställa sig att det som ungt hade sprungit dit under en kurragömmalek med andra hus och sedan glömt vägen ut igen. Nu var det gammalt nog och ödsligt nog, för ingen utom Scrooge bodde där; alla de andra rummen hyrdes ut till kontor. Gården var så mörk att till och med Scrooge, som kände varenda sten, måste treva sig fram med händerna. Dimman och kölden låg så tätt kring husets svarta gamla port att det tycktes som om vädrets genius satt på tröskeln, försjunken i sorgsna tankar.

Nu förhåller det sig faktiskt så att det inte var något särskilt alls med dörrklappen på porten, förutom att den var mycket stor. Det är också ett faktum att Scrooge hade sett den morgon och kväll under hela den tid han bott där; likaså att Scrooge hade lika lite av vad man kallar fantasi som någon annan i Londons City, däri inbegripna – och det är djärvt sagt – stadsstyrelsen, rådmännen och skrånas medlemmar. Kom också ihåg att Scrooge inte hade ägnat Marley en tanke sedan han senast nämnde sin sedan sju år döde kompanjon den eftermiddagen. Och låt sedan den som kan förklara för mig hur det kom sig att Scrooge, med nyckeln i portens lås, såg i dörrklappen, utan att den genomgick någon som helst gradvis förvandling – inte en dörrklapp utan Marleys ansikte.

Marleys ansikte. Det låg inte i ogenomtränglig skugga som de andra föremålen på gården utan omgavs av ett dystert sken, som en skämd hummer i en mörk källare. Det var varken vredgat eller vildsint utan såg på Scrooge som Marley brukade se, med spöklika glasögon uppskjutna på den spöklika pannan. Håret rörde sig besynnerligt, som av en utandning eller het luft, och fastän ögonen var vidöppna var de fullkomligt orörliga. Detta och den likbleka färgen gjorde ansiktet fasansfullt, men det hemska tycktes finnas där trots ansiktet och utanför dess kontroll snarare än som en del av dess eget uttryck.

Medan Scrooge stirrade på detta fenomen blev det en dörrklapp igen.

Det vore osant att säga att han inte blev förskräckt eller att det inte gick en fasansfull ilning genom hans blod, en känsla han inte hade känt sedan barndomen. Men han lade handen på nyckeln som han hade släppt, vred beslutsamt om den, steg in och tände sitt ljus.

Han stannade visserligen ett ögonblick i tvekan innan han stängde porten, och han tittade försiktigt bakom den först, som om han halvt om halvt väntade sig att till sin förskräckelse få se Marleys hårpiska sticka ut i förstugan. Men på portens baksida fanns ingenting utom skruvarna och muttrarna som höll fast dörrklappen, så han sade: ”Äsch, äsch!” och slog igen den med en smäll.

Ljudet dånade genom huset som åska. Vartenda rum däruppe och vartenda fat i vinhandlarens källare därnere tycktes ha sin egen särskilda salva av ekon. Scrooge var inte den som lät skrämma sig av ekon. Han reglade porten och gick genom förstugan och uppför trappan, långsamt dessutom, medan han putsade ljusveken.

Man kan tala lite löst om att köra en vagn med sex hästar uppför en god gammal trappa eller rakt igenom en dålig ny lag, men jag menar att man kunde ha fått upp en likvagn i den trappan, och det på tvären, med den främre tvärstången mot väggen och dörren mot räcket, och utan minsta besvär. Där fanns bredd nog och utrymme över, vilket kanske var orsaken till att Scrooge tyckte sig se en självgående likvagn färdas framför honom i dunklet. Ett halvt dussin gaslyktor från gatan skulle inte ha lyst upp trapphuset särskilt väl, så man kan föreställa sig att det var tämligen mörkt med Scrooges talgljus.

Scrooge gick vidare upp utan att bry sig det minsta om det. Mörker är billigt, och Scrooge tyckte om det. Men innan han stängde sin tunga dörr gick han genom rummen för att se att allt var som det skulle. Minnet av ansiktet var precis tillräckligt starkt för att han skulle vilja göra det.

Vardagsrum, sovrum, skräprum. Allt som det skulle. Ingen under bordet, ingen under soffan; en liten brasa i spisen; sked och skål framställda och den lilla kastrullen med välling på spishällen – Scrooge var förkyld. Ingen under sängen; ingen i garderoben; ingen i hans morgonrock, som hängde i en misstänkt ställning på väggen. Skräprummet som vanligt. Gammalt gnistgaller, gamla skor, två fiskkorgar, tvättställ på tre ben och en eldgaffel.

Fullt belåten stängde han dörren och låste in sig; vred om nyckeln två varv, vilket han inte brukade göra. När han så hade skyddat sig mot överraskningar tog han av sig halsduken, satte på sig morgonrock, tofflor och nattmössa och slog sig ner framför brasan för att äta sin välling.

Det var verkligen en mycket liten brasa, ingenting att tala om en så bister natt. Han måste sitta tätt intill den och kura över den för att få ut den minsta känsla av värme ur denna handfull bränsle. Eldstaden var gammal, byggd för länge sedan av någon holländsk köpman, och omgiven av egendomliga holländska kakelplattor med bilder ur den heliga skrift. Där fanns Kain och Abel, faraos döttrar, drottningar av Saba, änglabud som sänkte sig genom luften på moln som fjäderbolstrar, Abraham, Belsassar, apostlar som gav sig ut till sjöss i smörsnipor, hundratals gestalter som kunde fånga hans tankar. Och ändå kom ansiktet av Marley, död sedan sju år, som den gamle profetens stav och slukade alltsammans. Om varje blank kakelplatta från början hade varit tom och kunnat forma en bild på sin yta av hans tankars osammanhängande brottstycken, skulle gamle Marleys huvud ha avbildats på varenda en.

”Bluff!” sade Scrooge och gick tvärs över rummet.

Efter att ha gått fram och tillbaka flera gånger satte han sig igen. När han lutade huvudet bakåt i stolen råkade blicken falla på en klocka, en ringklocka som inte längre användes, som hängde i rummet och av någon nu bortglömd anledning stod i förbindelse med ett rum högst upp i huset. Med stor häpnad och en underlig, oförklarlig skräck såg han klockan börja svänga. Till en början rörde den sig så sakta att den knappt gav ifrån sig ett ljud, men snart ringde den högt, och det gjorde också varenda annan klocka i huset.

Detta varade kanske en halv minut eller en minut, men det kändes som en timme. Klockorna tystnade samtidigt, precis som de hade börjat. Sedan hördes ett skramlande långt därnere, som om någon släpade en tung kedja över faten i vinhandlarens källare. Scrooge mindes då att han hade hört att spöken i hemsökta hus brukade beskrivas som kedjesläpande.

Källardörren flög upp med ett dån, och sedan hörde han ljudet mycket starkare på våningarna under sig; därefter kom det uppför trappan och sedan rakt mot hans dörr.

”Det är bluff i alla fall!” sade Scrooge. ”Jag tänker inte tro på det.”

Men han skiftade färg när det utan att stanna fortsatte rakt genom den tunga dörren och kom in i rummet inför hans ögon. När det trädde in flammade den döende elden upp som om den ropade: ”Jag känner honom! Marleys spöke!” och sjönk sedan ihop igen.

Samma ansikte, precis detsamma. Marley med sin hårpiska, sin vanliga väst, åtsittande byxor och stövlar; tofsarna på stövlarna spretade, liksom hårpiskan, rockskörten och håret på hans huvud. Kedjan han släpade satt fast kring hans midja. Den var lång och slingrade sig kring honom som en svans, och den bestod – för Scrooge granskade den noga – av kassaskrin, nycklar, hänglås, huvudböcker, köpebrev och tunga penningpungar, allt smitt i stål. Hans kropp var genomskinlig, så när Scrooge betraktade honom och såg rakt genom västen kunde han urskilja de två knapparna baktill på hans rock.

Scrooge hade ofta hört sägas att Marley inte hade något hjärta i kroppen, men han hade aldrig trott på det förrän nu.

Nej, han trodde det inte ens nu. Fastän han såg rakt igenom fantomen och såg honom stå framför sig, fastän han kände den isande verkan av hans dödskalla ögon och till och med urskilde väven i den hopvikta duk som var knuten kring hans huvud och haka, en bindel han inte tidigare hade lagt märke till, var han fortfarande skeptisk och kämpade mot sina sinnen.

”Nå!” sade Scrooge, lika frän och kall som alltid. ”Vad vill du mig?”

”Mycket!” – Marleys röst, inget tvivel om det.

”Vem är du?”

”Fråga mig vem jag var.”

”Vem var du då?” sade Scrooge och höjde rösten. ”Du är noga, för att vara en skugga.” Han hade tänkt säga ”in i minsta nyans”, men valde det andra uttrycket som mer passande.

”I livet var jag din kompanjon, Jacob Marley.”

”Kan du – kan du sätta dig?” frågade Scrooge och såg tvivlande på honom.

”Det kan jag.”

”Gör det då.”

Scrooge ställde frågan därför att han inte visste om ett så genomskinligt spöke kunde vara i stånd att slå sig ner på en stol, och han anade att det, om det visade sig omöjligt, kunde bli nödvändigt med en besvärande förklaring. Men spöket satte sig på andra sidan om eldstaden som om han var alldeles van vid det.

”Du tror inte på mig”, konstaterade spöket.

”Nej”, sade Scrooge.

”Vilket bevis vill du ha på att jag är verklig, utöver dina egna sinnens vittnesbörd?”

”Jag vet inte”, sade Scrooge.

”Varför tvivlar du på dina sinnen?”

”Därför”, sade Scrooge, ”att det behövs så lite för att påverka dem. Minsta oreda i magen får dem att ljuga. Du kan vara en osmält bit nötkött, en klick senap, en ostsmula, en bit halvkokt potatis. Du hör mer till såsgrytan än till gravkryptan, vad du än är!”

Scrooge brukade inte dra skämt, och innerst inne kände han sig sannerligen inte skämtsam just då. Sanningen var att han försökte vara kvick för att avleda sin egen uppmärksamhet och hålla skräcken nere, för vålnadens röst fick honom att darra ända in i märgen.

Att ens ett ögonblick sitta tyst och stirra in i de där orörliga, glasartade ögonen skulle, kände Scrooge, ta en ända med förskräckelse. Det var också något mycket hemskt med att vålnaden omgavs av en egen helvetisk atmosfär. Scrooge kunde inte själv känna den, men det var uppenbart att den fanns, för fastän spöket satt fullkomligt stilla rörde sig hans hår, rockskört och tofsar alltjämt som i den heta ångan från en ugn.

”Ser du den här tandpetaren?” sade Scrooge och gick av det nyss angivna skälet snabbt till angrepp igen; han ville, om så bara för en sekund, avleda synens stenblick från sig själv.

”Det gör jag”, svarade spöket.

”Du tittar inte på den”, sade Scrooge.

”Men jag ser den ändå”, sade spöket.

”Nåväl!” svarade Scrooge. ”Jag behöver bara svälja den här för att i resten av mina dagar bli förföljd av en hel legion småtroll, allihop skapade av mig själv. Bluff, säger jag dig, bluff!”

Då gav anden upp ett fasansfullt skri och skakade sin kedja med ett så dystert och förfärande oväsen att Scrooge höll hårt i stolen för att inte falla avsvimmad till golvet. Men hur mycket större blev inte hans fasa när fantomen tog av bindeln kring huvudet, som om den var för varm att ha på sig inomhus, och hans underkäke föll ner på bröstet!

Scrooge föll på knä och knäppte händerna framför ansiktet.

”Förbarma dig!” sade han. ”Fruktansvärda uppenbarelse, varför plågar du mig?”

”Du jordbundna människa!” svarade spöket. ”Tror du på mig eller inte?”

”Ja”, sade Scrooge, ”jag måste. Men varför vandrar andar på jorden, och varför kommer de till mig?”

”Det krävs av varje människa”, svarade spöket, ”att anden inom henne ska vandra ut bland medmänniskorna och färdas vida omkring, och om den anden inte ger sig ut under livet döms den att göra det efter döden. Den är dömd att irra genom världen – å, ve mig! – och bevittna det som den inte kan dela men kunde ha delat på jorden och förvandlat till lycka!”

Åter gav vålnaden upp ett skri, skakade sin kedja och vred sina skugglika händer.

”Du är fjättrad”, sade Scrooge darrande. ”Säg mig varför.”

”Jag bär den kedja jag smidde i livet”, svarade spöket. ”Jag gjorde den länk för länk och yard för yard; av egen fri vilja spände jag den om mig, och av egen fri vilja bar jag den. Är dess mönster främmande för dig?”

Scrooge darrade alltmer.

”Eller vill du veta”, fortsatte spöket, ”hur tung och lång den väldiga kedja är som du själv bär på? Den var lika tung och lika lång som den här för sju julaftnar sedan. Du har arbetat på den sedan dess. Det är en tung kedja!”

Scrooge såg sig omkring på golvet och väntade sig att finna sig omgiven av femtio eller sextio famnar järnkätting, men han såg ingenting.

”Jacob!” sade han bönfallande. ”Gamle Jacob Marley, berätta mer! Ge mig tröst, Jacob!”

”Jag har ingen att ge”, svarade spöket. ”Den kommer från andra riken, Ebenezer Scrooge, och förmedlas av andra sändebud till andra slags människor. Inte heller får jag säga dig allt jag skulle vilja. Bara mycket lite till är mig tillåtet. Jag kan inte vila, jag kan inte stanna, jag kan inte dröja någonstans. Min ande vandrade aldrig utanför vårt kontor – märk väl – i livet strövade min ande aldrig bortom vår penningväxlarhålas trånga gränser, och mödosamma färder ligger framför mig!”

Scrooge brukade stoppa händerna i byxfickorna när han blev eftertänksam. Medan han begrundade vad spöket hade sagt gjorde han det nu, men utan att lyfta blicken eller resa sig från knäna.

”Du måste ha färdats mycket långsamt, Jacob”, anmärkte Scrooge affärsmässigt, om än med ödmjukhet och respekt.

”Långsamt!” upprepade spöket.

”Död i sju år”, funderade Scrooge. ”Och på resa hela tiden?”

”Hela tiden”, sade spöket. ”Ingen vila, ingen frid. Samvetskvalens oavbrutna plåga.”

”Färdas du fort?” sade Scrooge.

”På vindens vingar”, svarade spöket.

”Du borde ha hunnit tillryggalägga en ansenlig sträcka på sju år”, sade Scrooge.

När spöket hörde detta gav han upp ännu ett skri och skramlade så ohyggligt med kedjan i nattens dödstystnad att stadsdelen med fog kunde ha stämt honom för störande av ordningen.

”Å, fången, bunden och slagen i dubbla bojor”, ropade fantomen, ”att inte veta att tidsåldrar av odödliga varelsers oavbrutna arbete för denna jord måste förgå och bli till evighet innan alla dess möjligheter till det goda har förverkligats! Att inte veta att varje kristen ande som verkar med godhet i sin lilla krets, vilken den än må vara, kommer att finna jordelivet för kort för alla sina väldiga möjligheter att göra nytta! Att inte veta att ingen ånger, hur långvarig den än är, kan gottgöra ett livs förspillda möjligheter! Ändå var jag sådan! Å, sådan var jag!”

”Men du var alltid en god affärsman, Jacob”, sade Scrooge tvekande; nu började han ta detta till sig.

”Affärer!” ropade spöket och vred åter händerna. ”Mänskligheten var min angelägenhet. Det allmännas väl var min angelägenhet; välgörenhet, barmhärtighet, fördragsamhet och välvilja var alla mina angelägenheter. Mina affärstransaktioner var bara en vattendroppe i mina angelägenheters vidsträckta hav!”

Han höll upp kedjan på armlängds avstånd som om den var orsaken till all hans fruktlösa sorg och slungade den sedan tungt till golvet igen.

”Vid denna tid på årets kretslopp”, sade vålnaden, ”lider jag mest. Varför gick jag genom skaror av medmänniskor med blicken sänkt och lyfte den aldrig mot den välsignade stjärna som ledde de vise männen till en fattig boning? Fanns det inga fattiga hem dit dess ljus kunde ha lett mig?”

Scrooge blev mycket förfärad av att höra vålnaden fortsätta på detta sätt och började skaka våldsamt.

”Hör på mig!” ropade spöket. ”Min tid är snart ute.”

”Det ska jag”, sade Scrooge. ”Men var inte hård mot mig! Var inte så högtravande, Jacob! Jag ber dig!”

”Hur det kommer sig att jag visar mig för dig i en skepnad som du kan se får jag inte säga. Jag har suttit osynlig vid din sida mången, mången dag.”

Det var ingen angenäm tanke. Scrooge rös och torkade svetten ur pannan.

”Det är ingen ringa del av min botgöring”, fortsatte spöket. ”Jag är här i natt för att varna dig och säga att du ännu har en möjlighet och ett hopp om att undkomma mitt öde. En möjlighet och ett hopp som jag har utverkat åt dig, Ebenezer.”

”Du har alltid varit en god vän mot mig”, sade Scrooge. ”Tack ska du ha!”

”Du kommer att hemsökas”, fortsatte spöket, ”av tre andar.”

Scrooges ansikte blev nästan lika långt som spökets hade blivit.

”Är det den möjlighet och det hopp du talade om, Jacob?” frågade han med sviktande röst.

”Ja.”

”Jag – jag tror helst att jag avstår”, sade Scrooge.

”Utan deras besök”, sade spöket, ”kan du inte hoppas undvika den väg jag går. Vänta den första i morgon när klockan slår ett.”

”Kunde jag inte få ta dem alla på en gång och ha det överstökat, Jacob?” föreslog Scrooge försiktigt.

”Vänta den andra nästa natt vid samma timme. Den tredje natten därpå, när den sista klangen av tolvslaget har dött bort. Du kommer inte att se mig mer, och se för din egen skull till att du minns vad som har sagts mellan oss!”

När vålnaden hade sagt detta tog han bindeln från bordet och knöt den kring huvudet som förut. Scrooge förstod det av det skarpa ljudet från hans tänder när bindeln drog ihop käkarna. Han vågade åter lyfta blicken och såg sin övernaturlige besökare stå upprätt framför sig med kedjan lindad över och kring armen.

Uppenbarelsen gick baklänges ifrån honom, och för varje steg han tog gled fönstret upp ett litet stycke, så att det stod vidöppet när vålnaden nådde fram till det. Han vinkade åt Scrooge att närma sig, vilket denne gjorde. När de stod två steg från varandra höjde Marleys spöke handen till varning för att komma närmare. Scrooge stannade.

Det var mindre av lydnad än av häpnad och fruktan, för när handen höjdes hörde han ett virrvarr av ljud i luften: osammanhängande ljud av klagan och ånger, outsägligt sorgsna jämmerrop fyllda av självanklagelser. Efter att ha lyssnat ett ögonblick förenade sig vålnaden med den sorgliga klagosången och svävade ut i den bistra, mörka natten.

Scrooge följde honom till fönstret, utom sig av nyfikenhet. Han såg ut.

Luften var full av fantomer som irrade hit och dit i rastlös brådska och jämrade sig under färden. Varenda en bar kedjor som Marleys spöke; några få – de kunde ha varit brottsliga regeringar – var sammanlänkade; ingen var fri. Många hade Scrooge känt personligen medan de levde. Han hade varit väl bekant med ett gammalt spöke i vit väst, med ett ofantligt kassaskåp av järn fäst vid vristen, som grät jämmerligt över att inte kunna hjälpa en eländig kvinna med ett spädbarn som han såg nere på en trappa. Deras gemensamma olycka var uppenbarligen att de försökte gripa in i människornas liv för att göra gott och för alltid hade förlorat förmågan.

Om dessa varelser löstes upp till dimma eller om dimman höljde dem kunde han inte avgöra. Men de och deras anderöster försvann tillsammans, och natten blev som den hade varit när han gick hem.

Scrooge stängde fönstret och undersökte dörren som spöket hade kommit in genom. Nyckeln var vriden två varv, precis som han själv hade låst, och reglarna var orörda. Han försökte säga ”Bluff!” men hejdade sig vid första stavelsen. Och eftersom han var i stort behov av vila, antingen det nu berodde på de sinnesrörelser han hade genomlevt eller dagens mödor eller hans glimt av den osynliga världen eller det tråkiga samtalet med spöket eller den sena timmen, gick han raka vägen till sängs utan att klä av sig och somnade genast.

---