Järn­vägs­bar­nen

E. Nesbit

Kapitel 1: Hur allting började

Från början var de inga järnvägsbarn. Jag tror inte att de någonsin hade tänkt på järnvägen som annat än ett sätt att ta sig till Maskelyne and Cooks, pantomimföreställningen, zoologiska trädgården och Madame Tussauds. De var alldeles vanliga förortsbarn och bodde med sin pappa och mamma i en vanlig villa med röd tegelfasad, färgat glas i ytterdörren, en klinkerbelagd gång som kallades hall, ett badrum med varmt och kallt vatten, elektriska ringklockor, fönsterdörrar och en hel del vit färg, och ”alla moderna bekvämligheter”, som fastighetsmäklarna brukar säga.

De var tre. Roberta var äldst. Mammor har förstås aldrig några favoriter, men om deras mamma hade haft någon favorit, så hade det kanske varit Roberta. Sedan kom Peter, som ville bli ingenjör när han blev stor, och yngst var Phyllis, som menade så väldigt väl.

Mamma ägnade inte all sin tid åt att göra tråkiga visiter hos tråkiga damer och sitta och ha tråkigt hemma i väntan på att tråkiga damer skulle komma på visit hos henne. Hon fanns nästan alltid där, redo att leka med barnen, läsa för dem och hjälpa dem med läxorna. Dessutom brukade hon skriva berättelser åt dem medan de var i skolan och läsa dem högt efter teet, och hon hittade alltid på roliga dikter till deras födelsedagar och andra stora tilldragelser, som när de nya kattungarna skulle döpas, när dockskåpet fick nya möbler eller när barnen höll på att bli friska efter påssjukan.

De här tre lyckligt lottade barnen hade alltid allt de behövde: fina kläder, ordentliga brasor, en härlig barnkammare med massor av leksaker och en Gåsmorstapet. De hade en snäll och glad barnjungfru och en hund som hette James och var deras alldeles egen. De hade också en pappa som var helt fullkomlig – aldrig arg, aldrig orättvis och alltid beredd att leka – eller om han någon gång inte var det, så hade han alltid ett utmärkt skäl, och han förklarade det för barnen på ett så intressant och roligt sätt att de var alldeles säkra på att han inte kunde rå för det.

Du tycker nog att de borde ha varit mycket lyckliga. Och det var de också, men de visste inte hur lyckliga förrän det fina livet i Röda villan var helt och hållet över och de blev tvungna att leva ett alldeles annat liv.

Den hemska förändringen kom alldeles plötsligt.

Peter fyllde år – tio år. Bland presenterna fanns ett modellok som var mer fulländat än du någonsin kunnat drömma om. De andra presenterna var förtjusande, men loket var mer förtjusande än någon av de andra.

I precis tre dagar behöll det hela sin tjusning. Sedan, antingen det berodde på Peters oerfarenhet eller på Phyllis goda avsikter, som hade varit rätt påträngande, eller på något annat, small loket plötsligt med en knall. James blev så rädd att han gick ut och inte kom tillbaka på hela dagen. Alla människorna från Noaks ark som satt i tendern gick i bitar, men annars skadades ingenting utom det stackars lilla loket och Peters känslor. De andra sade att han grät över det – men pojkar på tio år gråter förstås inte, hur fruktansvärda tragedier som än förmörkar deras tillvaro. Han sade att ögonen var röda för att han var förkyld. Det visade sig vara sant, fast Peter inte visste det när han sade det; nästa dag måste han gå och lägga sig och stanna i sängen. Mamma började bli rädd att han höll på att få mässlingen, när han plötsligt satte sig upp i sängen och sade:

”Jag hatar välling – jag hatar kornvatten – jag hatar bröd och mjölk. Jag vill gå upp och få riktig mat.”

”Vad skulle du vilja ha?” frågade mamma.

”Duvpaj”, sade Peter ivrigt, ”en stor duvpaj. En riktigt stor.”

Så mamma bad kokerskan att göra en stor duvpaj. Pajen gjordes. Och när pajen var gjord gräddades den. Och när den var gräddad åt Peter av den. Efter det blev hans förkylning bättre. Mamma hittade på en dikt för att roa honom medan pajen gjordes. Den började med att berätta vilken olycksdrabbad men präktig pojke Peter var, och fortsatte sedan:

Han hade ett lok som han älskade

av hela sitt hjärta och sin själ,

och önskade han sig något på jord,

var det att det skulle förbli helt.

En dag – mina vänner, bered er nu;

det värsta får ni höra här –

blev plötsligt en skruv alldeles galen,

och pannan sprängdes isär!

Med dyster min tog han upp sitt lok

och bar det till sin mor,

fast inte ens han kunde tänka sig

att hon kunde göra ett nytt;

Dem som omkom på banan

tycktes han inte bry sig om,

ty loket var mer värt för honom

än alla människorna där.

Nu ser ni varför det kom sig så

att vår Peter har varit sjuk:

han tröstar sin själ med duvpaj

för att döda sin gnagande sorg.

Han sveper sig i varma filtar

och sover i sängen till sent,

besluten att så övervinna

den olycka som honom hänt.

Och är hans ögon något röda,

får förkylningen det förklara:

bjud honom paj; ni kan vara säkra

på att nej han aldrig ska svara.

Pappa hade varit bortrest på landet i tre eller fyra dagar. Alla Peters förhoppningar om att få det olycksdrabbade loket botat stod nu till pappa, för pappa var alldeles förunderligt händig. Han kunde laga alla möjliga saker. Han hade ofta tjänstgjort som veterinär åt gunghästen av trä; en gång hade han räddat livet på den när man hade gett upp hoppet om att någon alls skulle kunna hjälpa, när den stackars varelsen ansågs förlorad och till och med snickaren sade att han inte såg hur han skulle kunna göra något åt saken. Och det var pappa som lagade dockvaggan när ingen annan kunde, och som med lite lim och några träbitar och en pennkniv fick alla djuren från Noaks ark att stå lika stadigt på benen som någonsin förr, om inte stadigare.

Med hjältemodig osjälviskhet sade Peter ingenting om sitt lok förrän pappa hade ätit middag och rökt sin cigarr efter maten. Osjälviskheten var mammas idé – men det var Peter som genomförde den. Och det krävdes en hel del tålamod också.

Till slut sade mamma till pappa: ”Nu, älskling, om du är riktigt utvilad och har det riktigt bekvämt, så vill vi berätta om den stora järnvägsolyckan och be dig om råd.”

”Javisst”, sade pappa, ”sätt i gång!”

Så Peter berättade den sorgliga historien och hämtade det som var kvar av loket.

”Hm”, sade pappa när han hade undersökt loket mycket noga.

Barnen höll andan.

”Finns det inget hopp?” sade Peter med låg, ostadig röst.

”Hopp? Jo, minsann! Massor”, sade pappa glatt. ”Men det behövs något mer än hopp – lite hårdlödning kanske, eller lite lödtenn och en ny ventil. Jag tror vi sparar det till en regnig dag. Med andra ord ägnar jag lördagseftermiddagen åt det, och ni ska få hjälpa mig allihop.”

”Kan flickor hjälpa till att laga lok?” frågade Peter tvivlande.

”Det är klart att de kan. Flickor är precis lika duktiga som pojkar, kom ihåg det! Skulle du vilja bli lokförare, Phil?”

”Då skulle jag väl alltid vara smutsig i ansiktet?” sade Phyllis utan någon större entusiasm. ”Och jag skulle nog ha sönder något.”

”Jag skulle tycka att det var alldeles underbart”, sade Roberta. ”Tror du att jag skulle kunna bli det när jag blir stor, pappa? Eller kanske rentav koleldare?”

”Du menar eldare”, sade pappa och drog och vred på loket. ”Ja, om du fortfarande vill det när du blir stor, så får vi väl se om vi kan göra dig till elderska. Jag minns när jag var pojke –”

Just då knackade det på ytterdörren.

”Vem i all världen!” sade pappa. ”En engelsmans hem är förstås hans borg, men jag önskar verkligen att man byggde parhus med vallgravar och vindbryggor.”

Ruth – hon var salongsjungfru och hade rött hår – kom in och sade att två herrar ville tala med herrn.

”Jag har visat in dem i biblioteket, herrn”, sade hon.

”Det gäller väl insamlingen till kyrkoherdens hedersgåva”, sade mamma, ”eller också körens semesterkassa. Se till att bli av med dem fort, älskling. Sådant förstör ju hela kvällen, och det är snart läggdags för barnen.”

Men pappa verkade inte alls kunna bli av med herrarna särskilt fort.

”Jag önskar att vi hade en vallgrav och en vindbrygga”, sade Roberta. ”Då kunde vi bara dra upp vindbryggan när vi inte ville ha besök, och ingen annan kunde komma in. Pappa har nog glömt det där om när han var pojke om de stannar så mycket längre.”

Mamma försökte få tiden att gå genom att berätta en ny saga om en prinsessa med gröna ögon, men det var svårt, för de kunde höra pappas och herrarnas röster inne i biblioteket, och pappa talade högre och lät annorlunda än han brukade göra med folk som kom och bad om bidrag till hedersgåvor och semesterkassor.

Sedan ringde klockan från biblioteket, och alla drog en lättnadens suck.

”Nu går de”, sade Phyllis. ”Han har ringt för att få dem visade ut.”

Men i stället för att visa ut någon kom Ruth in själv, och hon såg underlig ut, tyckte barnen.

”Ursäkta, frun”, sade hon, ”herrn vill att frun kommer in i arbetsrummet ett ögonblick. Han ser ut som ett lik, frun. Jag tror han har fått dåliga nyheter. Frun gör nog klokast i att bereda sig på det värsta – kanske ett dödsfall i släkten eller en bank som gått omkull eller –”

”Det räcker, Ruth”, sade mamma milt. ”Du kan gå.”

Sedan gick mamma in i biblioteket. Det blev mer prat. Sedan ringde klockan igen, och Ruth hämtade en droska. Barnen hörde stövlar gå ut och nerför trappan. Droskan körde i väg och ytterdörren stängdes. Sedan kom mamma in. Hennes kära ansikte var lika vitt som spetskragen, och ögonen såg mycket stora och blanka ut. Munnen såg ut som ett enda blekrött streck – läpparna var tunna och hade inte alls sin vanliga form.

”Det är läggdags”, sade hon. ”Ruth lägger er.”

”Men du lovade att vi skulle få vara uppe sent i kväll för att pappa har kommit hem”, sade Phyllis.

”Pappa har blivit tvungen att resa bort – i affärer”, sade mamma. ”Kom nu, älsklingar, gå och lägg er med en gång.”

De kysste henne och gick. Roberta dröjde sig kvar för att ge mamma en extra kram och viska:

”Det var väl inga dåliga nyheter, mamsen? Är det någon som har dött – eller –”

”Ingen har dött – nej”, sade mamma, och det verkade nästan som om hon sköt Roberta ifrån sig. ”Jag kan inte berätta något för dig i kväll, lilla vän. Gå nu, kära du, gå nu.”

Så Roberta gick.

Ruth borstade flickornas hår och hjälpte dem att klä av sig. (Det gjorde mamma nästan alltid själv.) När hon hade skruvat ner gasen och lämnat dem, fann hon Peter i trappan, fortfarande påklädd.

”Du, Ruth, vad är det som har hänt?” frågade han.

”Om du inte frågar så slipper jag ljuga”, svarade den rödhåriga Ruth. ”Du får nog veta tids nog.”

Sent den kvällen kom mamma upp och kysste alla tre barnen medan de låg och sov. Men Roberta var den enda som vaknade av kyssen, och hon låg stilla som en mus och sade ingenting.

”Om mamma inte vill att vi ska veta att hon har gråtit”, sade hon till sig själv när hon genom mörkret hörde hur mammas andhämtning stockade sig, ”så ska vi inte veta det. Så är det bara.”

När de kom ner till frukosten nästa morgon hade mamma redan gått ut.

”Till London”, sade Ruth och lämnade dem med frukosten.

”Det är något hemskt som har hänt”, sade Peter och knackade hål på sitt ägg. ”Ruth sade i går kväll att vi nog skulle få veta tids nog.”

”Frågade du henne?” sade Roberta föraktfullt.

”Ja, det gjorde jag!” sade Peter argt. ”Om du kunde gå och lägga dig utan att bry dig om ifall mamma var orolig eller inte, så kunde inte jag det. Så det så.”

”Jag tycker inte att vi ska fråga tjänstefolket om sådant som mamma inte berättar för oss”, sade Roberta.

”Jaså minsann, miss Dygdemönster”, sade Peter, ”predika på bara.”

”Jag är inget dygdemönster”, sade Phyllis, ”men jag tycker att Bobbie har rätt den här gången.”

”Det är klart. Det har hon alltid. Enligt henne själv”, sade Peter.

”Å, sluta!” utbrast Roberta och lade ifrån sig äggskeden. ”Vi kan väl låta bli att vara elaka mot varandra. Jag är säker på att det håller på att ske en förfärlig olycka. Vi behöver väl inte göra det värre!”

”Vem var det som började, om jag får fråga?” sade Peter.

Roberta tog sig samman och svarade:

”Det var väl jag, men –”

”Ja, just det”, sade Peter triumferande. Men innan han gick till skolan dunkade han sin syster mellan skulderbladen och sade åt henne att vara vid gott mod.

Barnen kom hem till middagen klockan ett, men mamma var inte där. Och hon var inte där vid teet heller.

Klockan var nästan sju när hon kom hem, och hon såg så sjuk och trött ut att barnen kände att de inte kunde ställa några frågor. Hon sjönk ner i en fåtölj. Phyllis drog de långa hattnålarna ur hennes hatt, medan Roberta tog av henne handskarna och Peter knäppte upp hennes promenadskor och hämtade de mjuka, sammetslena tofflorna åt henne.

När hon hade druckit en kopp te och Roberta hade baddat hennes stackars värkande huvud med eau-de-cologne, sade mamma:

”Nu, mina älsklingar, vill jag berätta något för er. De där männen i går kväll kom verkligen med mycket dåliga nyheter, och pappa kommer att vara borta en tid. Jag är mycket orolig för det, och jag vill att ni allihop hjälper mig och inte gör det svårare för mig.”

”Som om vi skulle göra det!” sade Roberta och höll mammas hand mot sin kind.

”Ni kan hjälpa mig väldigt mycket”, sade mamma, ”genom att vara snälla och glada och inte bråka när jag är borta” – Roberta och Peter utbytte skuldmedvetna blickar – ”för jag kommer att behöva vara borta en hel del.”

”Vi ska inte bråka. Det ska vi verkligen inte”, sade de allihop. Och de menade det också.

”Sedan”, fortsatte mamma, ”vill jag att ni inte frågar mig något om det här tråkiga, och att ni inte frågar någon annan heller.”

Peter kröp ihop och skrapade med kängorna mot mattan.

”Det lovar ni väl också?” sade mamma.

”Jag frågade faktiskt Ruth”, sade Peter plötsligt. ”Jag är hemskt ledsen, men det gjorde jag.”

”Och vad sade hon?”

”Hon sade att jag nog skulle få veta tids nog.”

”Det är inte nödvändigt att ni vet något om det”, sade mamma. ”Det gäller affärer, och sådant förstår ni ju ändå aldrig, eller hur?”

”Nej”, sade Roberta. ”Har det något med staten att göra?” För pappa arbetade på ett statligt ämbetsverk.

”Ja”, sade mamma. ”Nu är det läggdags, mina älsklingar. Och ni ska inte oroa er. Allt ordnar sig till slut.”

”Då ska inte du heller oroa dig, mamma”, sade Phyllis, ”och vi ska vara så snälla så.”

Mamma suckade och kysste dem.

”Vi ska börja vara snälla det första vi gör i morgon bitti”, sade Peter när de gick uppför trappan.

”Varför inte nu?” sade Roberta.

”Det finns ju inget att göra för att vara snäll nu, dumming”, sade Peter.

”Vi kan ju börja med att försöka känna oss snälla”, sade Phyllis, ”och låta bli att säga fula saker till varandra.”

”Vem säger fula saker?” sade Peter. ”Bobbie vet mycket väl att när jag säger ’dumming’ så är det precis som om jag sa Bobbie.”

”Jaså”, sade Roberta.

”Nej, jag menar inte så som du menar. Jag menar att det bara är en – vad är det pappa kallar det? – en ömhetsbacill! God natt.”

Flickorna vek ihop sina kläder noggrannare än vanligt – det var det enda sätt att vara snäll som de kunde komma på.

”Du”, sade Phyllis och slätade ut sitt förkläde, ”du brukade ju säga att det var så tråkigt – att det aldrig hände något, som i böcker. Nu har det hänt något.”

”Jag ville aldrig att det skulle hända sådant som gjorde mamma olycklig”, sade Roberta. ”Allting är alldeles hemskt.”

Allting fortsatte att vara alldeles hemskt i flera veckor.

Mamma var nästan alltid borta. Det var tråkigt och smutsigt vid måltiderna. Hjälppigan fick sluta och tant Emma kom på besök. Tant Emma var mycket äldre än mamma. Hon skulle resa utomlands och bli guvernant. Hon var mycket upptagen med att få sina kläder färdiga, och det var mycket fula och dystra kläder, och hon hade dem alltid liggande överallt, och symaskinen tycktes surra på och på hela dagen och nästan hela natten. Tant Emma ansåg att barn skulle hållas på sin plats. Och de återgäldade den komplimangen med råge. Enligt dem var tant Emmas rätta plats var som helst där de själva inte var. Därför såg de mycket lite av henne. De föredrog tjänstefolkets sällskap, för de var roligare. Kokerskan kunde sjunga lustiga visor om hon var på gott humör, och husjungfrun kunde, om hon för tillfället inte var förnärmad på en, härma en höna som hade värpt ett ägg och en champagneflaska som öppnades, och jama som två katter i slagsmål. Tjänstefolket berättade aldrig för barnen vilka dåliga nyheter herrarna hade kommit med till pappa. Men de fortsatte att antyda att de skulle kunna berätta en hel del om de ville – och det kändes inte bra.

En dag hade Peter riggat en fälla ovanför badrumsdörren, och när den fungerade alldeles utmärkt då Ruth gick igenom dörren, fick den rödhåriga salongsjungfrun tag i honom och gav honom en örfil på vardera örat.

”Det kommer att sluta illa för dig”, sade hon rasande, ”din otäcka lilla odåga! Om du inte bättrar dig hamnar du där din fina pappa har hamnat, det säger jag dig rent ut!”

Roberta berättade det för mamma, och nästa dag fick Ruth sluta.

Sedan kom den tid då mamma kom hem och gick och lade sig och stannade i sängen i två dagar, och doktorn kom, och barnen smög olyckliga omkring i huset och undrade om världen höll på att gå under.

En morgon kom mamma ner till frukosten, mycket blek och med fåror i ansiktet som inte hade funnits där förut. Och hon log så gott hon kunde och sade:

”Nu, mina små, är allt ordnat. Vi ska lämna det här huset och flytta ut på landet. Till ett så förtjusande litet vitt hus. Jag vet att ni kommer att älska det.”

Sedan följde en virvlande vecka av packning – inte bara av kläder, som när man ska fara till havet, utan av stolar och bord, vars ovansidor täcktes med säckväv och ben lindades med halm.

Alla möjliga saker packades ner som man inte packar när man far till havet. Porslin, filtar, ljusstakar, mattor, sängstommar, kastruller och till och med gnistgaller och spisredskap.

Huset såg ut som ett möbelmagasin. Jag tror att barnen tyckte att det var mycket roligt. Mamma hade mycket att göra, men nu hade hon inte för mycket att göra för att prata med dem och läsa för dem och till och med hitta på en liten dikt åt Phyllis för att muntra upp henne när hon ramlade med en skruvmejsel och stack in den i handen.

”Ska du inte packa det här, mamma?” frågade Roberta och pekade på det vackra skåpet med inläggningar av rött sköldpaddsskal och mässing.

”Vi kan inte ta med oss allt”, sade mamma.

”Men det verkar som om vi tar med oss alla fula saker”, sade Roberta.

”Vi tar med oss det som är användbart”, sade mamma. ”Vi måste leka fattiga ett tag, min lilla kyckling.”

När alla de fula, användbara sakerna hade packats och körts bort i en flyttvagn av män med förkläden av grönt kläde, sov de båda flickorna, mamma och tant Emma i de två gästrummen, där alla möbler var fina. Alla deras sängar var borta. Åt Peter bäddade man på soffan i salongen.

”Du, det här är ett riktigt upptåg”, sade han och vred sig förtjust när mamma stoppade om honom. ”Jag tycker verkligen om att flytta! Jag önskar att vi flyttade en gång i månaden.”

Mamma skrattade.

”Det gör inte jag!” sade hon. ”God natt, Peterlille.”

När hon vände sig om för att gå såg Roberta hennes ansikte. Hon glömde det aldrig.

”Å, mamma”, viskade hon för sig själv när hon kröp ner i sängen, ”så modig du är! Vad jag älskar dig! Tänk att vara modig nog att skratta när man mår så där!”

Nästa dag fylldes lådor, och lådor och ännu fler lådor, och sent på eftermiddagen kom en droska som skulle ta dem till stationen.

Tant Emma vinkade av dem. De kände det som om det var de som vinkade av henne, och det var de glada för.

”Men å, de stackars små utländska barnen som hon ska bli guvernant åt!” viskade Phyllis. ”Jag skulle inte vilja vara i deras ställe för allt i världen!”

Först tyckte de om att titta ut genom fönstret, men när skymningen föll blev de sömnigare och sömnigare, och ingen visste hur länge de hade suttit på tåget när de väcktes av att mamma skakade dem försiktigt och sade:

”Vakna, kära ni. Vi är framme.”

De vaknade, kalla och sorgsna, och stod och huttrade på den dragiga perrongen medan bagaget lyftes ur tåget. Sedan satte loket i gång igen, pustande och frustande, och drog tåget med sig. Barnen såg konduktörsvagnens slutlyktor försvinna i mörkret.

Det var det första tåg barnen såg på den järnväg som med tiden skulle bli dem så kär. Då anade de inte hur de skulle komma att älska järnvägen och hur snart den skulle bli medelpunkten i deras nya liv, eller vilka underverk och förändringar den skulle föra med sig för dem. De bara huttrade och nös och hoppades att det inte skulle vara långt att gå till det nya huset. Peters näsa var kallare än han kunde minnas att den någonsin hade varit. Robertas hatt satt snett och resårbandet tycktes strama mer än vanligt. Phyllis skosnören hade gått upp.

”Kom”, sade mamma, ”vi måste gå. Det finns inga droskor här.”

Vägen var mörk och lerig. Barnen snubblade lite på den ojämna vägen, och en gång ramlade Phyllis i en vattenpöl för att hon gick i andra tankar, och blev upplyft, våt och olycklig. Det fanns inga gaslyktor längs vägen, och det gick uppför. Kärran rullade i gåfart, och de följde hjulens knastrande mot gruset. När ögonen hade vant sig vid mörkret kunde de svagt urskilja hur högen av lådor gungade framför dem.

En bred grind måste öppnas för att kärran skulle komma igenom, och sedan tycktes vägen gå över fält – och nu bar det utför. Snart syntes en stor mörk klump till höger.

”Där är huset”, sade mamma. ”Jag undrar varför hon har stängt fönsterluckorna.”

”Vem är hon?” frågade Roberta.

”Kvinnan jag anlitade för att städa här, ställa möblerna till rätta och laga kvällsmat.”

Där fanns en låg mur med träd innanför.

”Det där är trädgården”, sade mamma.

”Det ser mer ut som en långpanna full av svarta kålhuvuden”, sade Peter.

Kärran fortsatte längs trädgårdsmuren och runt till husets baksida, där den skramlade in på en kullerstensbelagd gård och stannade vid bakdörren.

Det lyste inte i något av fönstren.

Alla bultade på dörren, men ingen kom.

Mannen som körde kärran sade att mrs Viney nog hade gått hem.

”Tåget var ju så sent”, sade han.

”Men hon har nyckeln”, sade mamma. ”Vad ska vi ta oss till?”

”Äsch, den har hon nog lagt under trappstenen”, sade mannen med kärran. ”Så gör folk här i trakten.” Han tog ner lyktan från kärran och böjde sig ner.

”Ja, här ligger den, mycket riktigt”, sade han.

Han låste upp dörren, gick in och ställde lyktan på bordet.

”Finns det något ljus?” sade han.

”Jag vet inte var någonting finns.” Mamma lät inte fullt så glad som vanligt.

Han tände en tändsticka. Det stod ett ljus på bordet, och han tände det. I det svaga skenet såg barnen ett stort, kalt kök med stengolv. Där fanns inga gardiner och ingen matta framför spisen. Köksbordet hemifrån stod mitt i rummet. Stolarna stod i ett hörn och kastruller, stekpannor, kvastar och porslin i ett annat. Ingen eld brann, och i den svarta eldstaden syntes kall, död aska.

När mannen med kärran hade burit in lådorna och vände sig om för att gå ut, hördes ett prasslande och trippande ljud som tycktes komma inifrån husets väggar.

”Å, vad är det där?” ropade flickorna.

”Det är bara råttorna”, sade mannen med kärran. Och han gick sin väg och stängde dörren, och det plötsliga luftdraget blåste ut ljuset.

”Å nej”, sade Phyllis, ”jag önskar att vi inte hade kommit hit!” Och hon välte en stol.

”Bara råttorna!” sade Peter i mörkret.

---