Prin­ses­san och de un­der­jor­dis­ka

George MacDonald

Kapitel 1: Varför det finns en berättelse om prinsessan

Det var en gång en liten prinsessa vars far var kung över ett stort land fullt av berg och dalar. Hans palats var byggt på ett av bergen och var mycket ståtligt och vackert. Prinsessan, som hette Irene, föddes där, men eftersom hennes mor inte var särskilt stark skickades hon strax efter födseln till folk på landet för att växa upp i ett stort hus, till hälften slott, till hälften bondgård, på sluttningen av ett annat berg, ungefär halvvägs mellan bergets fot och dess topp.

Prinsessan var en rar liten varelse, och när min berättelse börjar var hon omkring åtta år, tror jag, men hon blev äldre i rask takt. Hennes ansikte var ljust och vackert, med ögon som två bitar av natthimlen, med var sin stjärna upplöst i det blå. Så ofta vändes de ögonen uppåt åt det hållet att man kunde ha trott att de måste veta att de kom därifrån. Taket i hennes barnkammare var blått med stjärnor, så likt himlen som man hade kunnat få det. Men jag tvivlar på att hon någonsin hade sett den verkliga himlen med dess stjärnor, av ett skäl som jag nog bör nämna genast.

De här bergen var fulla av håligheter under marken: väldiga grottor och slingrande gångar. I somliga rann vatten, och andra skimrade i regnbågens alla färger när man bar in ett ljus. Man skulle inte ha vetat mycket om dem om det inte hade funnits gruvor där, stora djupa schakt med långa orter och gångar som sträckte sig ut från dem, allt grävt för att komma åt malmen som bergen var fulla av. Under arbetets gång stötte gruvarbetarna på många av dessa naturliga grottor. Några av dem hade öppningar långt därifrån, ute på en bergssluttning eller i en ravin.

I dessa underjordiska grottor bodde nu ett sällsamt släkte, som somliga kallade gnomer, andra kobolder och åter andra vättar. Det gick en sägen i landet om att de en gång hade levt ovan jord och varit mycket lika andra människor. Men av en eller annan anledning – i sägnerna fanns det olika förklaringar – hade kungen pålagt dem skatter som de ansåg alltför betungande, eller krävt att de skulle följa sedvänjor som de inte tyckte om, eller på ett eller annat sätt börjat behandla dem strängare och införa hårdare lagar; och följden blev att de allihop försvann från landets yta. Enligt sägnen hade de dock inte begett sig till något annat land, utan allihop tagit sin tillflykt till de underjordiska grottorna. Därifrån kom de aldrig ut annat än om natten, och då visade de sig sällan i något större antal och aldrig inför många människor på en gång. Till och med om natten sades de bara samlas under bar himmel i de minst besökta och mest svårtillgängliga delarna av bergen. De som hade fått syn på någon av dem sade att de hade förändrats mycket under generationernas lopp; och det var inte underligt, eftersom de levde utan sol, på kalla, våta och mörka ställen. Nu var de inte bara vanligt fula, utan antingen rent fasaväckande eller löjligt groteska, både till ansikte och gestalt. Inte ens den tygellösaste fantasi kunde, sade man, med penna eller ritstift skapa något som överträffade deras bisarra yttre. Men jag misstänker att de som sade så hade tagit några av deras sällskapsdjur för vättarna själva – mer om det längre fram. Vättarna själva skilde sig inte så mycket från människor som en sådan beskrivning kunde få en att tro. Och i takt med att de hade blivit alltmer vanskapta till kroppen hade deras kunskaper och skarpsinne vuxit, och nu kunde de göra sådant som ingen dödlig kunde föreställa sig vara möjligt. Men ju listigare de blev, desto mer ofog ställde de till med, och deras stora nöje var att på alla upptänkliga sätt förarga människorna som bodde på våningen ovanför dem, under bar himmel. De hade kvar tillräckligt med tillgivenhet för varandra för att inte vara rent grymma för grymhetens egen skull mot dem som kom i deras väg; men de omhuldade ändå så innerligt sitt nedärvda agg mot dem som innehade deras forna ägor, och särskilt mot ättlingarna till den kung som hade vållat deras fördrivning, att de sökte varje tillfälle att plåga dem på sätt som var lika besynnerliga som de som hade tänkt ut dem; och fastän de var förkrympta och vanskapta var de lika starka som de var listiga. Med tiden hade de fått en egen kung och en egen regering, vars främsta syssla, utöver att sköta de egna enkla angelägenheterna, var att tänka ut sätt att ställa till besvär för grannarna. Nu står det nog ganska klart varför den lilla prinsessan aldrig hade sett himlen om natten. Man var alldeles för rädd för vättarna för att låta henne gå ut ur huset då, hur många uppvaktare hon än kunde ha med sig; och det hade man goda skäl till, som vi längre fram ska få se.

---