Den store Gatsby

F. Scott Fitzgerald

Kapitel 1

I mina yngre och mer sårbara år gav min far mig ett råd som jag har vänt och vridit på i tankarna ända sedan dess.

”När du får lust att kritisera någon”, sade han till mig, ”så tänk bara på att inte alla människor här i världen har haft de fördelar som du har haft.”

Han sade inte mer, men vi har alltid varit ovanligt meddelsamma på ett förbehållsamt sätt, och jag förstod att han menade betydligt mer än så. Därför är jag benägen att vänta med att döma, en vana som har fått många märkliga naturer att öppna sig för mig och även gjort mig till offer för åtskilliga rutinerade tråkmånsar. Det onormala sinnet upptäcker snabbt denna egenskap när den visar sig hos en normal människa och klamrar sig fast vid den, och så kom det sig att jag under studietiden med orätt beskylldes för att vara politiker, eftersom jag var invigd i vilda, okända mäns hemliga sorger. De flesta förtroenden hade jag inte bett om – många gånger har jag låtsats sova, vara upptagen av annat eller visat upp en spelad, fientlig lättsamhet när jag av något omisskännligt tecken förstått att en intim bekännelse darrade vid horisonten; unga mäns intima bekännelser, eller åtminstone ordalagen de uttrycker dem i, brukar nämligen vara lånegods och skämmas av uppenbara förtiganden. Att vänta med att döma är en fråga om gränslöst hopp. Jag är fortfarande lite rädd att gå miste om något ifall jag glömmer att sinnet för grundläggande anständighet fördelas ojämnt vid födseln, som min far snobbigt antydde och jag snobbigt upprepar.

Och efter att på detta vis ha skrutit om min tolerans får jag medge att den har en gräns. En människas handlande kan vila på hälleberget eller på blöta sankmarker, men bortom en viss gräns bryr jag mig inte om vad det vilar på. När jag kom tillbaka från öst i höstas kände jag att jag ville se världen i uniform och för evigt i något slags moralisk givakt; jag ville inte ha fler vilda utflykter med privilegiet att få blicka in i människohjärtat. Bara Gatsby, mannen som har gett denna bok dess namn, undgick min reaktion – Gatsby, som förkroppsligade allt jag känner ett oförställt förakt för. Om personligheten är en obruten följd av lyckade gester, då fanns det något praktfullt hos honom, ett slags stegrad lyhördhet för livets löften, som om han var släkt med någon av de invecklade maskiner som registrerar jordbävningar på tiotusen engelska mils håll. Denna mottaglighet hade ingenting att göra med den slappa lättpåverkbarhet som ges det förnäma namnet ”det skapande temperamentet” – det var en enastående förmåga att hoppas, en romantisk beredskap vars like jag aldrig har funnit hos någon annan och sannolikt aldrig kommer att finna igen. Nej – Gatsby var det till sist inget fel på; det var det som tärde på Gatsby, det vidriga stoft som drev i hans drömmars kölvatten, som för en tid släckte mitt intresse för människornas ofullgångna sorger och kortandade glädjerus.

I tre generationer har min familj tillhört de framstående och välbärgade i den här staden i Mellanvästern. Släkten Carraway är något av en klan, och enligt traditionen härstammar vi från hertigarna av Buccleuch, men den verklige grundaren av min släktgren var min farfars bror, som kom hit femtioett, skickade en ersättare till inbördeskriget och grundade den grossistfirma för järnvaror som min far driver än i dag.

Jag träffade aldrig denne gammelfarbror, men jag lär likna honom – i synnerhet på det tämligen hårdkokta porträtt som hänger på fars kontor. Jag tog examen i New Haven 1915, precis ett kvarts sekel efter min far, och något senare deltog jag i den försenade germanska folkvandring som går under namnet det stora kriget. Jag trivdes så bra med motanfallet att jag kom hem rastlös. Mellanvästern tycktes inte längre vara världens varma mittpunkt utan universums trasiga utkant – så jag bestämde mig för att bege mig österut och lära mig obligationshandeln. Alla jag kände arbetade med obligationer, så jag antog att branschen kunde försörja ännu en ogift man. Alla mina mostrar, fastrar, morbröder och farbröder diskuterade saken som om de skulle välja en collegeförberedande skola åt mig och sade till slut: ”Tja – ja-a”, med mycket allvarliga, tveksamma miner. Far gick med på att försörja mig i ett år, och efter diverse förseningar kom jag österut våren tjugotvå, för gott, trodde jag.

Det praktiska hade varit att hitta rum i staden, men det var en varm årstid, och jag hade just lämnat en trakt med vidsträckta gräsmattor och vänliga träd, så när en ung man på kontoret föreslog att vi skulle hyra ett hus tillsammans i en pendlarort lät det som en utmärkt idé. Han hittade huset, en väderbiten pappbungalow för åttio i månaden, men i sista stund beordrade firman honom till Washington, och jag flyttade ensam ut på landet. Jag hade en hund – åtminstone hade jag honom i några dagar innan han sprang bort – och en gammal Dodge och en finska, som bäddade min säng och lagade frukost och mumlade finska visdomsord för sig själv vid elspisen.

Det var ensamt någon dag, tills jag en morgon blev hejdad på vägen av en man som var ännu mer nyinflyttad än jag.

”Hur kommer man till West Eggs samhälle?” frågade han hjälplöst.

Jag visade honom vägen. Och när jag gick vidare var jag inte ensam längre. Jag var en vägvisare, en stigfinnare, en av de första nybyggarna. Han hade i förbigående gett mig hemortsrätt i grannskapet.

Och med solskenet och löven som bröt fram i stora kaskader på träden, precis som när det växer på snabbspolad film, kom den välbekanta övertygelsen att livet började om med sommaren.

Det fanns till exempel så mycket att läsa och så mycket god hälsa att hämta ur den unga, livgivande luften. Jag köpte ett dussin böcker om bankväsen och kredit och värdepapper, och där stod de på min hylla i rött och guld som pengar färska från myntverket och lovade att röja de lysande hemligheter som bara Midas och Morgan och Maecenas kände till. Och jag hade den storslagna föresatsen att läsa många andra böcker också. Jag hade varit rätt litterärt lagd under studietiden – ett år skrev jag en serie mycket högtidliga ledare fulla av självklarheter för Yale News – och nu tänkte jag föra in allt sådant i mitt liv igen och åter bli den mest begränsade av alla specialister, den ”allsidigt bildade mannen”. Detta är inte bara en epigrammatisk formulering – ett enda fönster ger trots allt en långt bättre utsikt över livet.

Det var en slump att jag hade hyrt ett hus i ett av Nordamerikas märkligaste samhällen. Det låg på den smala, ostyriga ö som sträcker sig rakt österut från New York – och där det bland andra naturens kuriositeter finns två ovanliga landformationer. Tjugo engelska mil från staden skjuter ett par väldiga ägg, identiska till konturerna och åtskilda bara av en vik för syns skull, ut i det mest tämjda saltvattnet på västra halvklotet, Long Island-sundets stora, våta ladugårdsplan. De är inte fulländade ovaler – liksom ägget i berättelsen om Columbus är de båda tillplattade i den ände de står på – men deras yttre likhet måste vara en källa till ständig förundran för måsarna som flyger över dem. För de vinglösa är deras olikhet i allt utom form och storlek ett mer intressant fenomen.

Jag bodde i West Egg, det – tja, det mindre fashionabla av de två, även om det är en högst ytlig beteckning för den bisarra och inte så lite olycksbådande kontrasten mellan dem. Mitt hus låg allra längst ut på ägget, bara femtio yard från sundet, inklämt mellan två väldiga egendomar som hyrdes ut för tolv eller femton tusen per säsong. Den till höger om mig var en kolossal skapelse med alla mått mätt – en regelrätt kopia av något Hôtel de Ville i Normandie, med ett torn på ena sidan, sprillans nytt under ett tunt skägg av späd murgröna, och en simbassäng i marmor och mer än fyrtio acre gräsmatta och trädgård. Det var Gatsbys praktvilla. Eller rättare sagt, eftersom jag inte kände mr Gatsby, var det en praktvilla som beboddes av en herre med det namnet. Mitt eget hus var en skamfläck, men det var en liten skamfläck, och man hade förbisett det, så jag hade utsikt över vattnet, en bit av min grannes gräsmatta och den trösterika närheten till miljonärer – allt för åttio dollar i månaden.

På andra sidan viken för syns skull glittrade fashionabla East Eggs vita palats längs vattnet, och berättelsen om sommaren börjar egentligen den kväll då jag körde dit för att äta middag hos Tom Buchanan och hans fru. Daisy var min syssling med en generations förskjutning, och Tom kände jag från studietiden. Och strax efter kriget hade jag tillbringat två dagar hos dem i Chicago.

Hennes man hade, bland diverse idrottsliga meriter, varit en av de kraftfullaste ytterspelare som någonsin spelat amerikansk fotboll i New Haven – på sätt och vis en nationell berömdhet, en av dessa män som vid tjugoett års ålder når en sådan yttersta fulländning på ett begränsat område att allt därefter får smak av antiklimax. Hans familj var oerhört rik – redan under studietiden hade hans sätt att strö pengar omkring sig väckt klander – men nu hade han lämnat Chicago och kommit österut på ett sätt som nästan tog andan ur en: han hade till exempel tagit med sig ett helt stall poloponnyer från Lake Forest. Det var svårt att fatta att en man i min egen generation var rik nog att göra något sådant.

Varför de kom österut vet jag inte. De hade tillbringat ett år i Frankrike utan någon särskild anledning och sedan rastlöst drivit omkring överallt där människor spelade polo och var rika tillsammans. Den här flytten var för gott, sade Daisy i telefon, men det trodde jag inte på – jag hade ingen inblick i Daisys hjärta, men jag kände att Tom för evigt skulle driva vidare och lite vemodigt söka den dramatiska stormigheten i någon fotbollsmatch som aldrig kunde återvinnas.

Så kom det sig att jag en varm, blåsig kväll körde över till East Egg för att träffa två gamla vänner som jag knappt kände alls. Deras hus var ännu mer påkostat än jag hade väntat mig, en munter rödvit praktvilla i georgiansk kolonialstil med utsikt över viken. Gräsmattan började vid stranden och löpte en kvarts engelsk mil mot ytterdörren, tog språng över solur och tegelgångar och flammande trädgårdar – och när den till sist nådde huset drev den uppför väggen i lysande klängväxter, som buren av farten från sitt lopp. Fasaden bröts av en rad fönsterdörrar, som nu glödde av återspeglat guld och stod vidöppna mot den varma, blåsiga eftermiddagen, och på verandan framför huset stod Tom Buchanan bredbent i ridkläder.

Han hade förändrats sedan åren i New Haven. Nu var han en kraftigt byggd man på trettio, med halmfärgat hår, en ganska hård mun och ett överlägset sätt. Två blänkande, arroganta ögon hade tagit makten över ansiktet och fick honom att se ut som om han ständigt lutade sig aggressivt framåt. Inte ens ridklädernas feminina snits kunde dölja den väldiga styrkan i hans kropp – han tycktes fylla de glänsande stövlarna så att den översta snörningen stramade, och man såg en stor muskelmassa röra sig när hans axel rörde sig under den tunna kavajen. Det var en kropp som kunde utveckla en oerhörd kraft – en grym kropp.

Hans talröst, en kärv, hes tenor, förstärkte intrycket av grälsjuka. Det fanns ett stråk av faderligt förakt i den, också mot människor han tyckte om – och det hade funnits män i New Haven som hatade honom som pesten.

”Tro nu inte att mitt ord är det sista i de här frågorna”, tycktes han säga, ”bara för att jag är starkare och mer karl än du.” Vi hade tillhört samma studentförening under sista studieåret, och även om vi aldrig stod varandra nära hade jag alltid en känsla av att han gillade mig och ville att jag skulle tycka om honom, med en hård, trotsig längtan av sitt eget slag.

Vi pratade en stund på den soliga verandan.

”Jag har det fint här”, sade han, och blicken blixtrade rastlöst omkring.

Han tog mig om ena armen och vände mig om, och med sin breda, flata hand svepte han över utsikten framför huset och lät gesten omfatta en försänkt italiensk trädgård, en halv acre rosor med djupa färger och skarp doft och en trubbnosig motorbåt som guppade i tidvattnet utanför stranden.

”Det tillhörde Demaine, oljemannen.” Han vände mig om igen, artigt och abrupt. ”Vi går in.”

Vi gick genom en hall med högt i tak in i ett ljust, rosafärgat rum, skört förenat med huset genom fönsterdörrar i båda ändar. De stod på glänt och lyste vita mot det friska gräset utanför, som tycktes växa en bit in i huset. En bris blåste genom rummet, blåste gardinerna inåt i ena änden och utåt i den andra som bleka flaggor, vred dem upp mot takets glaserade bröllopstårta och drog sedan i krusningar över den vinröda mattan och kastade en skugga på den så som vinden gör på havet.

Det enda som stod helt stilla i rummet var en väldig soffa, där två unga kvinnor hölls svävande som på en förankrad ballong. Båda var vitklädda, och deras klänningar böljade och fladdrade som om de just hade blåst in igen efter en kort flygtur runt huset. Jag måste ha stått där i några ögonblick och lyssnat till gardinernas piskande och smällande och till en tavla på väggen som jämrade sig. Så hördes en dov smäll när Tom Buchanan stängde de bakre fönstren, och den instängda vinden dog bort i rummet, och gardinerna och mattorna och de två unga kvinnorna svävade långsamt ned till golvet.

Den yngre av de två var obekant för mig. Hon låg utsträckt i hela sin längd i sin ände av divanen, fullkomligt orörlig och med hakan en aning höjd, som om hon balanserade något på den som mycket väl kunde falla. Om hon såg mig i ögonvrån gav hon ingen antydan om det – ja, i min förvåning höll jag nästan på att mumla en ursäkt för att jag hade kommit in och stört henne.

Den andra flickan, Daisy, gjorde ett försök att resa sig – hon lutade sig lite framåt med en plikttrogen min – sedan skrattade hon, ett befängt, förtjusande litet skratt, och jag skrattade också och steg vidare in i rummet.

”Jag är f-förlamad av lycka.”

Hon skrattade igen, som om hon hade sagt något mycket kvickt, och höll min hand ett ögonblick medan hon såg upp i mitt ansikte och lovade att det inte fanns någon i världen som hon så gärna ville träffa. Sådan var hon. Med låg röst antydde hon att flickan som balanserade hette Baker i efternamn. (Jag har hört det sägas att Daisys lågmälda ton bara var till för att få folk att luta sig fram mot henne; en ovidkommande kritik som inte gjorde den mindre förtjusande.)

I alla händelser fladdrade miss Bakers läppar, hon nickade nästan omärkligt åt mig och böjde sedan snabbt tillbaka huvudet igen – föremålet hon balanserade hade uppenbarligen vacklat till och skrämt henne en smula. Åter steg något slags ursäkt till mina läppar. Nästan varje uppvisning i fullständig självtillräcklighet avlockar mig en hyllning av ren häpnad.

Jag såg tillbaka på min syssling, som började ställa frågor med sin låga, hänförande röst. Det var en sådan röst som örat följer upp och ned, som om varje replik vore ett arrangemang av toner som aldrig skulle spelas igen. Hennes ansikte var sorgset och vackert, med lysande inslag, lysande ögon och en lysande, lidelsefull mun, men i hennes röst fanns en spänning som män som hade älskat henne hade svårt att glömma: en sjungande, tvingande kraft, ett viskat ”Lyssna”, ett löfte om att hon nyss hade gjort glada, spännande saker och att glada, spännande saker låg i luften under den kommande timmen.

Jag berättade att jag hade stannat en dag i Chicago på vägen österut och att ett dussin människor hade skickat sina varmaste hälsningar med mig.

”Saknar de mig?” utbrast hon hänfört.

”Hela staden är otröstlig. Alla bilar har vänstra bakhjulet svartmålat som en sorgkrans, och hela nätterna hörs ett ihållande jämrande längs norra stranden.”

”Så underbart! Vi åker tillbaka, Tom. I morgon!” Sedan tillade hon utan sammanhang: ”Du borde se lillan.”

”Det skulle jag gärna göra.”

”Hon sover. Hon är tre år. Har du aldrig sett henne?”

”Aldrig.”

”Du borde se henne. Hon är –”

Tom Buchanan, som rastlöst hade rört sig omkring i rummet, stannade och lade handen på min axel.

”Vad sysslar du med, Nick?”

”Jag handlar med obligationer.”

”På vilken firma?”

Jag sade vilken.

”Aldrig hört talas om dem”, konstaterade han bestämt.

Det irriterade mig.

”Det kommer du”, svarade jag kort. ”Det kommer du om du stannar i öst.”

”Jag stannar i öst, var inte orolig för det”, sade han och sneglade på Daisy och sedan tillbaka på mig, som om han var på sin vakt mot något mer. ”Jag vore en förbannad idiot om jag bodde någon annanstans.”

Här sade miss Baker: ”Absolut!” så plötsligt att jag ryckte till – det var det första ord hon hade yttrat sedan jag kom in i rummet. Tydligen förvånade det henne lika mycket som mig, för hon gäspade och kom upp på fötter med en rad snabba, skickliga rörelser.

”Jag är stel”, klagade hon, ”jag har legat på den där soffan så länge jag kan minnas.”

”Titta inte på mig”, svarade Daisy, ”jag har försökt få med dig till New York hela eftermiddagen.”

”Nej tack”, sade miss Baker till de fyra cocktailar som just kommit in från serveringsrummet. ”Jag ligger faktiskt i träning.”

Hennes värd såg misstroget på henne.

”Det gör du!” Han tömde sin drink som om den bara hade varit en droppe på botten av ett glas. ”Hur du någonsin får någonting uträttat begriper jag inte.”

Jag såg på miss Baker och undrade vad det var hon ”fick uträttat”. Jag tyckte om att se på henne. Hon var en smal flicka med små bröst och rak hållning, som hon framhävde genom att dra överkroppen bakåt vid axlarna som en ung kadett. Hennes grå ögon, ansträngda av solen, mötte min blick med samma artiga nyfikenhet ur ett blekt, charmfullt, missnöjt ansikte. Nu slog det mig att jag hade sett henne, eller en bild av henne, någonstans förut.

”Du bor i West Egg”, konstaterade hon föraktfullt. ”Jag känner någon där.”

”Jag känner inte en enda –”

”Du måste känna Gatsby.”

”Gatsby?” frågade Daisy ivrigt. ”Vilken Gatsby?”

Innan jag hann svara att han var min granne meddelades att middagen var serverad; Tom Buchanan kilade med en befallande rörelse in sin spända arm under min och tvingade mig ut ur rummet som om han flyttade en pjäs till en annan ruta på dambrädet.

Slanka och loja, med händerna lätt vilande på höfterna, gick de två unga kvinnorna före oss ut på en rosafärgad veranda, öppen mot solnedgången, där fyra ljus fladdrade på bordet i vinden som nu hade avtagit.

”Varför ljus?” invände Daisy och rynkade pannan. Hon nöp ut lågorna med fingrarna. ”Om två veckor är det årets längsta dag.” Hon såg strålande på oss allihop. ”Går ni alltid och väntar på årets längsta dag och missar den sedan? Jag går alltid och väntar på årets längsta dag och missar den sedan.”

”Vi borde planera något”, gäspade miss Baker och satte sig vid bordet som om hon gick till sängs.

”Ja visst”, sade Daisy. ”Vad ska vi planera?” Hon vände sig hjälplöst till mig: ”Vad brukar folk planera?”

Innan jag hann svara fastnade hennes blick med ett förfärat uttryck på hennes lillfinger.

”Titta!” klagade hon. ”Jag har gjort illa den.”

Vi såg allihop efter – knogen var blåsvart.

”Det var du som gjorde det, Tom”, sade hon anklagande. ”Jag vet att det inte var meningen, men du gjorde det. Så går det när man gifter sig med ett råskinn till man, ett stort, väldigt, biffigt praktexemplar till –”

”Jag hatar ordet ’biffig’”, invände Tom vresigt, ”även på skämt.”

”Biffig”, envisades Daisy.

Ibland talade hon och miss Baker samtidigt, lågmält och med en skämtsam brist på sammanhang som aldrig riktigt blev pladder, lika sval som deras vita klänningar och deras opersonliga ögon utan något spår av begär. De var här, och de godtog Tom och mig och gjorde bara en artig, behaglig ansträngning för att roa eller låta sig roas. De visste att middagen snart skulle vara över och lite senare också kvällen, som utan vidare skulle läggas åt sidan. Det var en skarp kontrast till väst, där kvällen drevs på från det ena skedet till det andra mot sitt slut, under ständigt svikna förväntningar eller i ren nervös skräck för ögonblicket självt.

”Du får mig att känna mig ociviliserad, Daisy”, bekände jag när jag var inne på mitt andra glas korkskadat men rätt imponerande bordeauxvin. ”Kan du inte prata om skördar eller något sådant?”

Jag menade inget särskilt med den anmärkningen, men den togs upp på ett oväntat sätt.

”Civilisationen håller på att gå under”, brast Tom häftigt ut. ”Jag har blivit fruktansvärt pessimistisk när det gäller alltihop. Har du läst De färgade imperiernas uppgång av den här Goddard?”

”Nej”, svarade jag, ganska förvånad över hans tonfall.

”Det är en utmärkt bok, och alla borde läsa den. Tanken är att om vi inte ser upp kommer den vita rasen att – att dränkas fullständigt. Det är vetenskapligt alltsammans; det är bevisat.”

”Tom börjar bli väldigt djupsinnig”, sade Daisy med en tanklöst sorgsen min. ”Han läser djupa böcker med långa ord i. Vad var det för ord vi –”

”De här böckerna är faktiskt vetenskapliga allihop”, envisades Tom och kastade en otålig blick på henne. ”Den här karlen har rett ut hela saken. Det är vi, som är den härskande rasen, som måste se upp, annars tar de andra raserna över.”

”Vi måste slå ner dem”, viskade Daisy och blinkade ursinnigt mot den glödande solen.

”Du borde bo i Kalifornien –” började miss Baker, men Tom avbröt henne genom att tungt flytta sig i stolen.

”Tanken är att vi är av nordisk ras. Jag är det, och du är det, och du är det, och –” Efter en oändligt kort tvekan inbegrep han Daisy med en lätt nick, och hon blinkade åt mig igen. ”– Och vi har skapat allt som bygger upp civilisationen – ja, vetenskap och konst och allt sådant. Förstår ni?”

Det fanns något ynkligt i hans koncentration, som om hans självbelåtenhet, mer utpräglad än förr, inte längre räckte till för honom. När telefonen nästan genast ringde där inne och butlern lämnade verandan tog Daisy tillfället i akt under det korta avbrottet och lutade sig mot mig.

”Jag ska berätta en familjehemlighet”, viskade hon entusiastiskt. ”Den handlar om butlerns näsa. Vill du höra om butlerns näsa?”

”Det var därför jag kom hit i kväll.”

”Han har inte alltid varit butler; förr putsade han silver hos några människor i New York som hade en silverservis för tvåhundra personer. Han fick putsa den från morgon till kväll, tills det till slut började gå ut över näsan –”

”Det blev värre och värre”, föreslog miss Baker.

”Ja. Det blev värre och värre, tills han till slut måste lämna sin tjänst.”

Ett ögonblick föll det sista solskenet med romantisk ömhet över hennes glödande ansikte; medan jag lyssnade fick hennes röst mig att andlöst luta mig framåt – sedan bleknade glöden, ljusglimt efter ljusglimt övergav henne med dröjande saknad, som barn som lämnar en trivsam gata i skymningen.

Butlern kom tillbaka och mumlade något tätt intill Toms öra, varpå Tom rynkade pannan, sköt tillbaka stolen och gick in utan ett ord. Som om hans frånvaro väckte något till liv inom henne lutade sig Daisy fram igen, och hennes röst glödde och sjöng.

”Jag älskar att se dig vid mitt bord, Nick. Du påminner mig om en – om en ros, en riktig ros. Visst gör han?” Hon vände sig till miss Baker för att få det bekräftat: ”En riktig ros?”

Det var inte sant. Jag är inte det minsta lik en ros. Hon improviserade bara, men från henne strömmade en värme som berörde mig, som om hennes hjärta försökte nå fram till en, dolt i något av de där andlösa, hänförande orden. Så kastade hon plötsligt servetten på bordet, ursäktade sig och gick in i huset.

Miss Baker och jag växlade en kort blick som vi medvetet höll fri från innebörd. Jag skulle just säga något när hon satte sig upp, på helspänn, och sade ”Sch!” med varnande röst. Ett dämpat, lidelsefullt mummel hördes från rummet innanför, och miss Baker lutade sig ogenerat fram för att försöka höra. Mumlet darrade på gränsen till det begripliga, sjönk, steg upphetsat och tystnade sedan helt.

”Den där mr Gatsby som du talade om är min granne –” började jag.

”Prata inte. Jag vill höra vad som händer.”

”Händer det något?” frågade jag oskuldsfullt.

”Menar du att du inte vet?” sade miss Baker, uppriktigt förvånad. ”Jag trodde att alla visste.”

”Inte jag.”

”Jo –” sade hon tveksamt. ”Tom har någon kvinna i New York.”

”Har någon kvinna?” upprepade jag oförstående.

Miss Baker nickade.

”Hon kunde väl ha anständigheten att låta bli att ringa honom vid middagstid. Tycker du inte?”

Knappt hade jag fattat vad hon menade förrän det frasade av en klänning och knarrade av läderstövlar, och Tom och Daisy var tillbaka vid bordet.

”Det kunde inte hjälpas!” utbrast Daisy med spänd munterhet.

Hon satte sig, kastade en forskande blick på miss Baker och sedan på mig och fortsatte: ”Jag tittade ut ett ögonblick, och det är väldigt romantiskt där ute. Det går en fågel på gräsmattan som jag tror måste vara en näktergal som har kommit hit med Cunard eller White Star Line. Han sjunger för fullt –” Hennes röst sjöng: ”Det är romantiskt, eller hur, Tom?”

”Mycket romantiskt”, sade han, och sedan, nedslaget, till mig: ”Om det är tillräckligt ljust efter middagen vill jag ta med dig ner till stallet.”

Telefonen ringde där inne så att man ryckte till, och när Daisy bestämt skakade på huvudet åt Tom gick samtalet om stallet, ja alla samtalsämnen, upp i rök. Bland spillrorna av de sista fem minuterna vid bordet minns jag att ljusen tändes igen, till ingen nytta, och jag var medveten om att jag ville se alla rakt i ansiktet och ändå undvika varje blick. Jag kunde inte gissa vad Daisy och Tom tänkte, men jag tvivlar på att ens miss Baker, som tycktes ha tillägnat sig en viss hårdför skepsis, helt kunde få denna femte gästs gälla, metalliska enträgenhet ur tankarna. För ett visst slags temperament kunde situationen kanske ha tett sig spännande – min egen ingivelse var att genast ringa efter polisen.

Hästarna nämndes förstås inte igen. Tom och miss Baker, med flera fot av skymning mellan sig, vandrade tillbaka in i biblioteket som till en vaka vid en högst påtaglig död kropp, medan jag följde Daisy runt en rad sammanhängande verandor till verandan på framsidan och försökte se vänligt intresserad och en smula lomhörd ut. I dess djupa dunkel satte vi oss bredvid varandra i en korgsoffa.

Daisy tog ansiktet mellan händerna som om hon kände på dess vackra form, och hennes blick vandrade långsamt ut i den sammetslena skymningen. Jag såg att hon var i upprörda känslors våld, så jag ställde några frågor om hennes lilla flicka som jag trodde skulle lugna henne.

”Vi känner inte varandra särskilt väl, Nick”, sade hon plötsligt. ”Även om vi är släkt. Du kom inte på mitt bröllop.”

”Jag hade inte kommit tillbaka från kriget.”

”Det är sant.” Hon tvekade. ”Jag har haft det väldigt svårt, Nick, och jag ser rätt cyniskt på allting.”

Tydligen hade hon skäl till det. Jag väntade, men hon sade inget mer, och efter en stund återkom jag ganska tafatt till hennes dotter.

”Hon pratar väl, och – äter och allt sådant.”

”Ja visst.” Hon såg frånvarande på mig. ”Hör på, Nick; låt mig berätta vad jag sade när hon föddes. Vill du höra?”

”Mycket gärna.”

”Då förstår du hur jag har börjat se på – saker och ting. Hon var inte ens en timme gammal, och Tom var gud vet var. Jag vaknade ur eternarkosen med en känsla av att vara fullständigt övergiven och frågade genast sköterskan om det var en pojke eller en flicka. Hon sade att det var en flicka, och då vände jag bort huvudet och grät. ’Nåväl’, sade jag, ’jag är glad att det är en flicka. Och jag hoppas att hon blir en dumbom – det är det bästa en flicka kan vara här i världen, en vacker liten dumbom.’

”Du förstår, jag tycker att allt är hemskt i alla fall”, fortsatte hon övertygat. ”Alla tycker det – de mest upplysta människorna. Och jag vet. Jag har varit överallt och sett allt och gjort allt.” Hennes blick blixtrade trotsigt omkring, ganska likt Toms, och hon skrattade med ett hänförande förakt. ”Världsvan – gud, så världsvan jag är!”

I samma ögonblick som hennes röst tystnade och inte längre tvingade mig att lyssna, att tro, kände jag att det hon hade sagt i grunden var oärligt. Det gjorde mig illa till mods, som om hela kvällen hade varit ett slags knep för att avkräva mig ett känslomässigt bidrag. Jag väntade, och mycket riktigt såg hon efter en stund på mig med ett riktigt självbelåtet smil i sitt vackra ansikte, som om hon hade deklarerat sitt medlemskap i ett ganska förnämt hemligt sällskap som hon och Tom tillhörde.

Där inne blommade det karmosinröda rummet av ljus. Tom och miss Baker satt i var sin ände av den långa soffan, och hon läste högt för honom ur Saturday Evening Post – orden, mumlande och entoniga, flöt ihop till en lugnande melodi. Lampljuset, blankt på hans stövlar och matt på hennes höstlövgula hår, glimmade över papperet när hon vände blad med ett fladder i armarnas smala muskler.

När vi kom in höll hon oss tysta ett ögonblick med en upplyft hand.

”Fortsättning följer”, sade hon och slängde tidskriften på bordet, ”redan i vårt nästa nummer.”

Hennes kropp gjorde sig påmind genom en rastlös rörelse med knät, och hon reste sig.

”Tio”, konstaterade hon och tycktes finna klockslaget i taket. ”Dags för den här ordentliga flickan att gå och lägga sig.”

”Jordan ska spela i turneringen i morgon”, förklarade Daisy, ”borta i Westchester.”

”Åh – du är Jordan Baker.”

Nu visste jag varför ansiktet var bekant – med sitt tilltalande, föraktfulla uttryck hade det blickat emot mig från många rotogravyrbilder av idrottslivet i Asheville och Hot Springs och Palm Beach. Jag hade också hört någon historia om henne, en nedsättande, obehaglig historia, men vad den handlade om hade jag för länge sedan glömt.

”God natt”, sade hon mjukt. ”Väck mig klockan åtta, är du snäll.”

”Om du stiger upp då.”

”Det gör jag. God natt, mr Carraway. Vi ses snart igen.”

”Det gör du förstås”, bekräftade Daisy. ”Jag tror faktiskt att jag ska ordna ett giftermål. Kom hit ofta, Nick, så ska jag liksom – åh – kasta er i armarna på varandra. Du vet – råka låsa in er i linneförråd och knuffa ut er till havs i en båt och allt sådant där –”

”God natt”, ropade miss Baker från trappan. ”Jag har inte hört ett ord.”

”Hon är en trevlig flicka”, sade Tom efter en stund. ”De borde inte låta henne fara runt i landet på det här viset.”

”Vilka borde inte det?” frågade Daisy kallt.

”Hennes familj.”

”Hennes familj är en tant som är ungefär tusen år gammal. Dessutom ska Nick ta hand om henne, eller hur, Nick? Hon ska tillbringa många helger härute i sommar. Jag tror att hemmets inflytande kommer att göra henne mycket gott.”

Daisy och Tom såg tysta på varandra ett ögonblick.

”Är hon från New York?” frågade jag snabbt.

”Från Louisville. Där tillbringade vi våra vita flickår tillsammans. Våra vackra vita –”

”Hade du ett litet förtroligt samtal med Nick på verandan?” ville Tom plötsligt veta.

”Hade jag?” Hon såg på mig. ”Jag kan visst inte minnas, men jag tror att vi pratade om den nordiska rasen. Ja, det är jag säker på. Den liksom smög sig på oss, och rätt som det var –”

”Tro inte på allt du hör, Nick”, rådde han mig.

Jag sade lättsamt att jag inte hade hört något alls, och några minuter senare reste jag mig för att gå hem. De följde mig till dörren och stod bredvid varandra i en glad ruta av ljus. När jag startade motorn ropade Daisy befallande: ”Vänta!”

”Jag glömde fråga dig en sak, och det är viktigt. Vi hörde att du var förlovad med en flicka borta i väst.”

”Det stämmer”, intygade Tom vänligt. ”Vi hörde att du var förlovad.”

”Det är förtal. Jag är för fattig.”

”Men vi hörde det”, envisades Daisy och överraskade mig genom att åter slå ut som en blomma. ”Vi hörde det av tre personer, så det måste vara sant.”

Jag visste förstås vad de syftade på, men jag var inte ens tillnärmelsevis förlovad. Att skvallret hade lyst till bröllop var en av anledningarna till att jag hade kommit österut. Man kan inte sluta träffa en gammal vän på grund av rykten, och å andra sidan hade jag ingen avsikt att låta ryktena driva mig till äktenskap.

Deras intresse berörde mig och gjorde dem mindre avlägsna i sin rikedom – ändå var jag förvirrad och en smula äcklad när jag körde därifrån. Det tycktes mig att Daisy borde rusa ut ur huset med barnet i famnen – men några sådana avsikter hade hon tydligen inte. Vad Tom beträffade var det egentligen mindre förvånande att han ”hade någon kvinna i New York” än att han hade blivit nedstämd av en bok. Något fick honom att smågnaga i kanten på gamla intorkade idéer, som om hans robusta, kroppsliga självupptagenhet inte längre gav näring åt hans befallande hjärta.

Redan var det högsommar på vägkrogarnas tak och framför bilverkstäderna utmed vägen, där nya röda bensinpumpar stod ute i ljuspölar, och när jag nådde mitt gods i West Egg körde jag in bilen i skjulet och satt en stund på en övergiven gräsvält på gården. Vinden hade lagt sig och lämnat efter sig en högljudd, ljus natt, med vingslag i träden och en ihållande orgelton när jordens fulla blåsbälgar blåste grodorna fulla av liv. Silhuetten av en katt i rörelse dallrade genom månljuset, och när jag vände huvudet för att följa den med blicken såg jag att jag inte var ensam – femtio fot bort hade en gestalt trätt fram ur skuggan av min grannes praktvilla och stod med händerna i fickorna och betraktade stjärnornas silverpeppar. Något i hans lugna rörelser och säkra fotfäste på gräsmattan tydde på att det var mr Gatsby själv som kommit ut för att avgöra hur stor del av vår himmel härute som tillhörde honom.

Jag bestämde mig för att ropa på honom. Miss Baker hade nämnt honom vid middagen, och det fick duga som presentation. Men jag ropade inte, för plötsligt lät han ana att han var nöjd med att vara ensam – han sträckte ut armarna mot det mörka vattnet på ett egendomligt sätt, och trots avståndet kunde jag ha svurit på att han darrade. Ofrivilligt såg jag ut över vattnet – och urskilde inget annat än ett enda grönt ljus, mycket litet och långt borta, som kunde ha funnits vid änden av en brygga. När jag såg efter Gatsby igen hade han försvunnit, och jag var åter ensam i det oroliga mörkret.

---