Dorian Grays por­trätt

Oscar Wilde

Kapitel 1

Ateljén var fylld av rosornas fylliga doft, och när den lätta sommarvinden rörde sig bland trädgårdens träd kom den tunga syrendoften eller den rosablommande hagtornens finare doft in genom den öppna dörren.

Från hörnet av divanen med de persiska sadelväskorna, där han låg och som vanligt rökte otaliga cigaretter, kunde lord Henry Wotton nätt och jämnt skymta glansen från ett gullregns honungssöta och honungsfärgade blommor, vars darrande grenar knappt tycktes orka bära bördan av sin flammande skönhet; och då och då fladdrade de sällsamma skuggorna av flygande fåglar över de långa gardinerna av tussahsiden som var spända framför det väldiga fönstret, vilket för ett ögonblick framkallade ett slags japansk bildverkan och fick honom att tänka på dessa bleka målare i Tokyo med sina jadelika ansikten, som genom en konst som till sin natur måste vara orörlig försöker förmedla känslan av snabbhet och rörelse. Binens trumpna surr, när de trängde sig fram genom det långa oklippta gräset eller med enformig envishet kretsade kring den spretiga kaprifolens dammiga, förgyllda horn, tycktes göra stillheten ännu mer tryckande. Londons dova dån var som borduntonen från en orgel i fjärran.

Mitt i rummet, fastspänt på ett upprätt staffli, stod ett helfigursporträtt av en ung man med osedvanlig skönhet, och framför det, ett litet stycke därifrån, satt konstnären själv, Basil Hallward, vars plötsliga försvinnande för några år sedan på sin tid väckte sådan uppståndelse bland allmänheten och gav upphov till så många besynnerliga gissningar.

När målaren betraktade den behagfulla och vackra gestalt som han så skickligt hade speglat i sin konst, gled ett leende av välbehag över hans ansikte och tycktes vilja dröja kvar där. Men plötsligt reste han sig hastigt, slöt ögonen och lade fingrarna mot ögonlocken, som om han försökte stänga inne någon sällsam dröm i sitt huvud, en dröm som han fruktade att vakna ur.

”Det är ditt bästa verk, Basil, det bästa du någonsin har gjort”, sade lord Henry lojt. ”Du måste absolut skicka det till Grosvenor nästa år. Akademien är för stor och för vulgär. Varje gång jag har varit där har det antingen funnits så mycket folk att jag inte har kunnat se tavlorna, vilket var förfärligt, eller så många tavlor att jag inte har kunnat se människorna, vilket var värre. Grosvenor är verkligen det enda stället.”

”Jag tror inte att jag tänker skicka in det någonstans”, svarade han och kastade huvudet bakåt på det där egendomliga sättet som brukade få hans vänner i Oxford att skratta åt honom. ”Nej, jag skickar inte in det någonstans.”

Lord Henry höjde på ögonbrynen och såg förvånat på honom genom de tunna blå rökslingorna som steg i så fantasifulla virvlar ur hans starka, opiumblandade cigarett. ”Inte skicka in det någonstans? Min käre vän, varför det? Har du något skäl? Vad ni målare är för besynnerliga figurer! Ni gör vad som helst för att vinna berömmelse. Så snart ni har den tycks ni vilja kasta den ifrån er. Det är dumt av er, för det finns bara en sak i världen som är värre än att bli omtalad, och det är att inte bli omtalad. Ett porträtt som det här skulle höja dig långt över alla unga män i England och göra de gamla männen riktigt avundsjuka, om gamla män nu över huvud taget är i stånd att känna någonting.”

”Jag vet att du kommer att skratta åt mig”, svarade han, ”men jag kan verkligen inte ställa ut det. Jag har lagt in för mycket av mig själv i det.”

Lord Henry sträckte ut sig på divanen och skrattade.

”Ja, jag visste att du skulle göra det, men det är faktiskt sant i alla fall.”

”För mycket av dig själv! Sannerligen, Basil, jag visste inte att du var så fåfäng, och jag kan verkligen inte se någon likhet mellan dig, med ditt grovhuggna, kraftfulla ansikte och ditt kolsvarta hår, och denne unge Adonis, som ser ut att vara gjord av elfenben och rosenblad. Men min käre Basil, han är en Narcissus, och du – ja, du har förstås en intellektuell uppsyn och allt det där. Men skönheten, den verkliga skönheten, upphör där den intellektuella uppsynen börjar. Intellektet är i sig en form av överdrift och förstör harmonin i varje ansikte. I samma stund man sätter sig ner för att tänka blir man bara näsa, eller bara panna, eller något annat otäckt. Se på de framgångsrika männen inom något av de lärda yrkena. Så fullkomligt anskrämliga de är! Utom i kyrkan förstås. Men där tänker man ju inte. En biskop fortsätter vid åttio års ålder att säga det han blev tillsagd att säga när han var en pojke på arton år, och som en naturlig följd ser han alltid alldeles förtjusande ut. Din hemlighetsfulle unge vän, vars namn du aldrig har talat om för mig men vars porträtt verkligen fascinerar mig, tänker aldrig. Det känner jag mig alldeles säker på. Han är någon sorts hjärnlös, vacker varelse som alltid borde finnas här om vintern när vi inte har några blommor att se på, och alltid här om sommaren när vi vill ha något som svalkar vårt förstånd. Smickra dig inte, Basil: du är inte det minsta lik honom.”

”Du förstår mig inte, Harry”, svarade konstnären. ”Naturligtvis är jag inte lik honom. Det vet jag mycket väl. Jag skulle faktiskt vara ledsen om jag såg ut som han. Du rycker på axlarna? Jag talar sanning. Det vilar något ödesdigert över allt som utmärker en människa till kropp eller intellekt, det slags ödesdigra makt som genom historien tycks förfölja kungars vacklande steg. Det är bättre att inte skilja sig från sina medmänniskor. De fula och dumma har det bäst här i världen. De kan sitta i lugn och ro och gapa åt skådespelet. Om de inte vet något om segern slipper de åtminstone lära känna nederlaget. De lever som vi alla borde leva – ostörda, likgiltiga och utan oro. De drar varken fördärv över andra eller drabbas själva av det genom andras hand. Din rang och rikedom, Harry; mitt förstånd, sådant det nu är – min konst, vad den nu kan vara värd; Dorian Grays vackra yttre – vi kommer alla att få lida för vad gudarna har skänkt oss, lida fruktansvärt.”

”Dorian Gray? Är det hans namn?” frågade lord Henry och gick genom ateljén fram mot Basil Hallward.

”Ja, det är hans namn. Det var inte meningen att jag skulle tala om det för dig.”

”Men varför inte?”

”Åh, det kan jag inte förklara. När jag tycker oerhört mycket om någon talar jag aldrig om den personens namn för någon annan. Det är som att lämna ifrån sig en del av den människan. Jag har börjat älska hemlighetsfullheten. Den tycks vara det enda som kan göra det moderna livet gåtfullt eller underbart för oss. Det mest alldagliga blir förtjusande bara man håller det dolt. När jag numera lämnar staden talar jag aldrig om för dem där hemma vart jag ska. Om jag gjorde det skulle hela nöjet gå förlorat. Det är säkert en dum vana, men på något vis tycks den föra in en hel del romantik i ens liv. Jag antar att du tycker att jag är förfärligt fånig som gör så?”

”Inte alls”, svarade lord Henry, ”inte alls, min käre Basil. Du tycks glömma att jag är gift, och äktenskapets enda charm är att det gör ett liv i lögn alldeles nödvändigt för båda parter. Jag vet aldrig var min hustru är, och min hustru vet aldrig vad jag gör. När vi träffas – det händer ibland, när vi äter middag borta tillsammans eller far ut till hertigen – berättar vi de mest absurda historier för varandra med den allvarligaste min. Min hustru är mycket skicklig på det – faktiskt mycket skickligare än jag. Hon rör aldrig ihop datumen, och det gör jag alltid. Men när hon avslöjar mig ställer hon inte till med något uppträde alls. Ibland önskar jag att hon gjorde det, men hon skrattar bara åt mig.”

”Jag avskyr ditt sätt att tala om ditt äktenskap, Harry”, sade Basil Hallward och gick långsamt bort mot dörren som ledde ut i trädgården. ”Jag tror att du egentligen är en mycket god äkta man, men att du skäms grundligt för dina egna dygder. Du är en märkvärdig människa. Du säger aldrig något moraliskt och gör aldrig något orätt. Din cynism är bara en pose.”

”Att vara naturlig är bara en pose, och den mest irriterande pose jag känner till”, utbrast lord Henry skrattande, och de båda unga männen gick tillsammans ut i trädgården och slog sig bekvämt ner på en lång bambubänk som stod i skuggan av en hög lagerbuske. Solskenet gled över de blanka bladen. Vita tusenskönor darrade i gräset.

Efter en stund tog lord Henry fram sin klocka. ”Jag är rädd att jag måste gå, Basil”, mumlade han, ”och innan jag går insisterar jag på att du svarar på en fråga jag ställde för en stund sedan.”

”Vilken då?” sade målaren med blicken fäst vid marken.

”Det vet du mycket väl.”

”Det vet jag inte, Harry.”

”Nåväl, då ska jag tala om det. Jag vill att du förklarar varför du inte vill ställa ut porträttet av Dorian Gray. Jag vill veta det verkliga skälet.”

”Jag har sagt dig det verkliga skälet.”

”Nej, det har du inte. Du sade att det var för att det fanns för mycket av dig själv i det. Det är ju barnsligt.”

”Harry”, sade Basil Hallward och såg honom rakt i ansiktet, ”varje porträtt som målas med känsla är ett porträtt av konstnären, inte av modellen. Modellen är bara en tillfällighet, en anledning. Det är inte honom målaren blottar; det är snarare målaren själv som blottar sig på den målade duken. Skälet till att jag inte vill ställa ut det här porträttet är att jag är rädd att jag i det har röjt min egen själs hemlighet.”

Lord Henry skrattade. ”Och vad är det för hemlighet?” frågade han.

”Det ska jag berätta”, sade Hallward, men ett uttryck av rådvillhet kom över hans ansikte.

”Jag är idel förväntan, Basil”, fortsatte hans vän och kastade en blick på honom.

”Åh, det finns egentligen mycket lite att berätta, Harry”, svarade målaren, ”och jag är rädd att du knappast kommer att förstå det. Kanske kommer du knappast att tro på det.”

Lord Henry log, böjde sig ner och plockade en tusensköna med rosa kronblad ur gräset och undersökte den. ”Jag är alldeles säker på att jag kommer att förstå det”, svarade han och betraktade uppmärksamt den lilla gyllene skivan med sin vita fjäderkrans, ”och vad det beträffar att tro på saker och ting kan jag tro på vad som helst, förutsatt att det är fullständigt otroligt.”

Vinden skakade ner några blommor från träden, och de tunga syrenblomklasarna med sina tätt samlade stjärnor rörde sig av och an i den matta luften. En gräshoppa började spela vid muren, och likt en blå tråd svävade en lång, smal trollslända förbi på sina bruna, florstunna vingar. Lord Henry tyckte sig kunna höra Basil Hallwards hjärta slå och undrade vad som skulle komma.

”Historien är helt enkelt den här”, sade målaren efter en stund. ”För två månader sedan var jag på en mottagning hos lady Brandon där det var fullt av folk. Du vet att vi stackars konstnärer måste visa oss i societeten då och då, bara för att påminna allmänheten om att vi inte är vildar. Med frack och vit halsduk kan vem som helst, till och med en börsmäklare, skaffa sig rykte om att vara civiliserad, som du en gång sade till mig. Nåväl, när jag hade varit i rummet i ungefär tio minuter och talat med väldiga, överdrivet uppklädda änkefruar och tråkiga akademiledamöter, blev jag plötsligt medveten om att någon såg på mig. Jag vände mig halvt om och såg Dorian Gray för första gången. När våra blickar möttes kände jag hur jag bleknade. En sällsam känsla av skräck kom över mig. Jag visste att jag stod ansikte mot ansikte med någon vars blotta personlighet var så fängslande att den, om jag tillät det, skulle uppsluka hela mitt väsen, hela min själ, till och med själva min konst. Jag ville inte ha något inflytande utifrån i mitt liv. Du vet själv, Harry, hur oberoende jag är av naturen. Jag har alltid varit min egen herre; åtminstone hade jag alltid varit det tills jag mötte Dorian Gray. Då – men jag vet inte hur jag ska förklara det för dig. Någonting tycktes säga mig att jag stod på tröskeln till en fruktansvärd kris i mitt liv. Jag hade en sällsam känsla av att ödet hade utsökta fröjder och utsökta sorger i beredskap åt mig. Jag blev rädd och vände mig om för att lämna rummet. Det var inte samvetet som fick mig att göra det: det var ett slags feghet. Jag räknar det inte som någon förtjänst att jag försökte fly.”

”Samvete och feghet är egentligen samma sak, Basil. Samvete är vad firman kallar sig. Det är allt.”

”Det tror jag inte på, Harry, och jag tror inte att du gör det heller. Men vilket mitt motiv än var – och det kan ha varit högmod, för jag var mycket högmodig på den tiden – så kämpade jag mig i alla fall fram till dörren. Där stötte jag naturligtvis ihop med lady Brandon. ’Inte tänker ni väl springa er väg så snart, mr Hallward?’ skrek hon. Du känner till hennes egendomligt gälla röst?”

”Ja, hon har allt av en påfågel utom skönheten”, sade lord Henry och plockade sönder tusenskönan med sina långa, nervösa fingrar.

”Jag kunde inte bli av med henne. Hon föreställde mig för kungligheter och folk med ordensstjärnor och strumpeband och äldre damer med väldiga diadem och papegojnäsor. Hon talade om mig som sin käraste vän. Jag hade bara träffat henne en gång tidigare, men hon fick för sig att behandla mig som en celebritet. Jag tror att någon tavla av mig hade gjort stor succé vid den tiden, åtminstone hade det pratats om den i enpennytidningarna, vilket är artonhundratalets mått på odödlighet. Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med den unge man vars personlighet så sällsamt hade gripit mig. Vi stod alldeles nära varandra, nästan så att vi rörde vid varandra. Våra blickar möttes på nytt. Det var obetänksamt av mig, men jag bad lady Brandon presentera mig för honom. Kanske var det trots allt inte så obetänksamt. Det var helt enkelt oundvikligt. Vi skulle ha talat med varandra utan någon presentation. Det är jag säker på. Dorian sade det till mig efteråt. Han kände också att vi var förutbestämda att lära känna varandra.”

”Och hur beskrev lady Brandon denne underbare unge man?” frågade hans vän. ”Jag vet att hon brukar ge en snabb karakteristik av alla sina gäster. Jag minns hur hon förde fram mig till en stridslysten, rödbrusig gammal herre, alldeles fullhängd med ordnar och band, och väste mig i örat de mest häpnadsväckande detaljer med en tragisk viskning som måste ha hörts alldeles tydligt av alla i rummet. Jag flydde helt enkelt. Jag tycker om att själv komma underfund med människor. Men lady Brandon behandlar sina gäster precis som en auktionsförrättare behandlar sina varor. Antingen förklarar hon bort dem fullständigt eller också berättar hon allt om dem utom det man vill veta.”

”Stackars lady Brandon! Du är hård mot henne, Harry!” sade Hallward matt.

”Min käre vän, hon försökte skapa en salong och lyckades bara öppna en restaurang. Hur skulle jag kunna beundra henne? Men säg mig, vad sade hon om mr Dorian Gray?”

”Åh, något i stil med: ’Charmant pojke – hans stackars kära mor och jag alldeles oskiljaktiga. Har alldeles glömt vad han gör – är rädd att han – inte gör någonting – jo visst, spelar piano – eller är det fiol, käre mr Gray?’ Ingen av oss kunde låta bli att skratta, och vi blev genast vänner.”

”Skratt är ingen dålig början på en vänskap, och det är det överlägset bästa slutet på en”, sade den unge lorden och plockade ännu en tusensköna.

Hallward skakade på huvudet. ”Du förstår inte vad vänskap är, Harry”, mumlade han, ”eller för den delen vad fiendskap är. Du tycker om alla; det vill säga, alla är dig likgiltiga.”

”Så förfärligt orättvis du är!” utbrast lord Henry, sköt hatten bakåt och såg upp mot de små molnen som likt upplösta härvor av glänsande vitt silke drev över sommarhimlens välvda turkos. ”Ja, förfärligt orättvis. Jag gör stor skillnad på människor. Jag väljer mina vänner för deras vackra yttre, mina bekanta för deras goda karaktär och mina fiender för deras goda förstånd. Man kan inte vara nog omsorgsfull i valet av sina fiender. Jag har inte en enda dumbom bland dem. Alla besitter de en viss tankeskärpa, och följaktligen uppskattar de mig allihop. Är det mycket fåfängt av mig? Jag tycker att det är ganska fåfängt.”

”Det får man väl säga, Harry. Men enligt din indelning måste jag bara vara en bekant.”

”Min käre gamle Basil, du är mycket mer än en bekant.”

”Och mycket mindre än en vän. Ett slags bror, förmodar jag?”

”Åh, bröder! Jag tycker inte om bröder. Min äldre bror vill inte dö, och mina yngre bröder tycks aldrig göra annat.”

”Harry!” utbrast Hallward och rynkade pannan.

”Min käre vän, jag är inte alldeles allvarlig. Men jag kan inte låta bli att avsky mina släktingar. Jag antar att det beror på att ingen av oss står ut med att andra har samma fel som vi själva. Jag har full förståelse för den engelska demokratins raseri över vad man kallar överklassens laster. Massorna anser att fylleri, dumhet och omoral borde vara deras särskilda egendom, och att om någon av oss gör sig till åtlöje tjuvjagar han på deras marker. När stackars Southwark hamnade i skilsmässodomstolen var deras indignation riktigt storslagen. Och ändå tror jag inte att tio procent av proletariatet lever anständigt.”

”Jag håller inte med om ett enda ord av vad du har sagt, och dessutom, Harry, är jag säker på att du inte gör det heller.”

Lord Henry strök sitt spetsiga bruna skägg och knackade på tåspetsen av sin lackkänga med en tofsprydd ebenholtskäpp. ”Så engelsk du är, Basil! Det är andra gången du gör den anmärkningen. Om man lägger fram en tanke för en äkta engelsman – alltid en obetänksam sak att göra – faller det honom aldrig in att överväga om tanken är riktig eller felaktig. Det enda han anser ha någon betydelse är om man själv tror på den. Men en tankes värde har inte det ringaste med uppriktigheten hos den som uttrycker den att göra. Tvärtom är det sannolikt att ju mindre uppriktig mannen är, desto rent intellektuellare blir tanken, eftersom den då inte färgas av vare sig hans behov, önskningar eller fördomar. Men jag tänker inte diskutera politik, sociologi eller metafysik med dig. Jag tycker bättre om människor än om principer, och allra mest i världen tycker jag om människor utan principer. Berätta mer om mr Dorian Gray. Hur ofta träffar du honom?”

”Varje dag. Jag skulle inte kunna vara lycklig om jag inte träffade honom varje dag. Han är alldeles nödvändig för mig.”

”Så märkvärdigt! Jag trodde aldrig att du skulle bry dig om något annat än din konst.”

”För mig är han nu hela min konst”, sade målaren allvarligt. ”Ibland tänker jag, Harry, att det bara finns två epoker av någon betydelse i världshistorien. Den första är när konsten får ett nytt uttrycksmedel, och den andra när den får en ny personlighet. Vad uppfinningen av oljemåleriet var för venetianarna, det var Antinous ansikte för den sengrekiska skulpturen, och det kommer Dorian Grays ansikte en dag att vara för mig. Det är inte bara det att jag målar av honom, tecknar av honom, gör skisser av honom. Naturligtvis har jag gjort allt det. Men han är mycket mer för mig än en modell eller någon som sitter för mig. Jag tänker inte säga att jag är missnöjd med mina bilder av honom eller att hans skönhet är sådan att konsten inte kan uttrycka den. Det finns ingenting som konsten inte kan uttrycka, och jag vet att det jag har gjort sedan jag mötte Dorian Gray är bra, är det bästa jag har gjort i mitt liv. Men på något sällsamt vis – jag undrar om du kommer att förstå mig – har hans personlighet gett mig ingivelsen till ett helt nytt konstnärligt uttryckssätt, en helt ny stil. Jag ser annorlunda på saker och ting, jag tänker annorlunda på dem. Jag kan nu återskapa livet på ett sätt som förut var förborgat för mig. ’En dröm om form i tankens dagar’ – vem är det som säger det? Jag har glömt det, men det är vad Dorian Gray har varit för mig. Den här pojkens blotta synliga närvaro – för han förefaller mig knappt mer än en pojke, fastän han i själva verket är över tjugo – hans blotta synliga närvaro – åh! Jag undrar om du kan förstå allt vad det betyder? Utan att veta om det drar han för mig upp riktlinjerna för en ny skola, en skola som ska rymma den romantiska andens hela lidelse och den grekiska andens hela fulländning. Harmonin mellan själ och kropp – hur mycket ligger inte i det! Vi har i vårt vansinne skilt dem åt och uppfunnit en realism som är vulgär, en idealitet som är tom. Harry! Om du bara visste vad Dorian Gray är för mig! Minns du det där landskapet jag målade, som Agnew bjöd mig så ofantligt mycket för men som jag inte ville skiljas från? Det är något av det bästa jag någonsin har gjort. Och varför är det så? Därför att Dorian Gray satt bredvid mig medan jag målade det. Någon finstämd påverkan gick från honom till mig, och för första gången i mitt liv såg jag i den alldagliga skogen det under som jag alltid hade sökt och aldrig funnit.”

”Basil, det här är märkvärdigt! Jag måste få träffa Dorian Gray.”

Hallward reste sig från bänken och gick av och an i trädgården. Efter en stund kom han tillbaka. ”Harry”, sade han, ”Dorian Gray är för mig helt enkelt ett motiv i konsten. Du kanske inte skulle se någonting hos honom. Jag ser allt hos honom. Han är aldrig mer närvarande i mina verk än när det inte finns någon bild av honom där. Han ger mig, som jag sade, en aning om ett nytt uttryckssätt. Jag finner honom i vissa linjers svängning, i vissa färgers skönhet och fina nyanser. Det är allt.”

”Varför vill du då inte ställa ut hans porträtt?” frågade lord Henry.

”Därför att jag utan att vilja det har låtit något av hela denna sällsamma konstnärliga avgudadyrkan komma till uttryck i det, något som jag naturligtvis aldrig har velat tala med honom om. Han vet ingenting om det. Han ska aldrig få veta någonting om det. Men världen skulle kunna gissa sig till det, och jag tänker inte blotta min själ för deras ytliga och närgångna blickar. Mitt hjärta ska aldrig läggas under deras mikroskop. Det finns för mycket av mig själv i det, Harry – för mycket av mig själv!”

”Poeter är inte lika samvetsömma som du. De vet vilken nytta lidelsen gör när något ska tryckas. Nuförtiden räcker ett krossat hjärta till många upplagor.”

”Jag avskyr dem för det”, utbrast Hallward. ”En konstnär ska skapa vackra ting men inte lägga in något av sitt eget liv i dem. Vi lever i en tid då man behandlar konsten som om den vore avsedd att vara en form av självbiografi. Vi har förlorat den abstrakta skönhetskänslan. En dag ska jag visa världen vad den är, och av det skälet ska världen aldrig få se mitt porträtt av Dorian Gray.”

”Jag tror att du har fel, Basil, men jag tänker inte argumentera med dig. Det är bara de intellektuellt vilsegångna som argumenterar. Säg mig, är Dorian Gray mycket fäst vid dig?”

Målaren tänkte efter några ögonblick. ”Han tycker om mig”, svarade han efter en paus. ”Jag vet att han tycker om mig. Naturligtvis smickrar jag honom förfärligt. Jag finner ett sällsamt nöje i att säga sådant till honom som jag vet att jag kommer att ångra att jag har sagt. För det mesta är han förtjusande mot mig, och vi sitter i ateljén och talar om tusen saker. Men då och då är han förfärligt tanklös och tycks finna ett verkligt nöje i att såra mig. Då känner jag, Harry, att jag har skänkt bort hela min själ till någon som behandlar den som om den vore en blomma att sätta i rocken, lite pynt som ska smickra hans fåfänga, en prydnad för en sommardag.”

”Sommardagar brukar dröja sig kvar, Basil”, mumlade lord Henry. ”Kanske tröttnar du före honom. Det är sorgligt att tänka på, men det råder inget tvivel om att snillet varar längre än skönheten. Det förklarar varför vi alla anstränger oss så för att skaffa oss mer bildning än vi behöver. I den vilda kampen för tillvaron vill vi ha något som består, och därför fyller vi våra huvuden med skräp och fakta i det dumma hoppet att få behålla vår plats. Den fullständigt välinformerade mannen – det är det moderna idealet. Och den fullständigt välinformerade mannens hjärna är en förfärlig sak. Den är som en kuriosabod, idel vidunder och damm, med allt prissatt högre än sitt verkliga värde. Jag tror ändå att du tröttnar först. En dag kommer du att se på din vän, och han kommer att förefalla dig lite feltecknad, eller också tycker du inte om hans färgton, eller något i den stilen. Du kommer att anklaga honom bittert i ditt hjärta och på fullaste allvar tycka att han har betett sig mycket illa mot dig. Nästa gång han kommer på besök kommer du att vara fullkomligt kall och likgiltig. Det kommer att vara mycket synd, för det kommer att förändra dig. Det du har berättat är en riktig romans, en konstens romans skulle man kunna kalla det, och det värsta med en romans av vilket slag som helst är att den lämnar en så oromantisk.”

”Harry, tala inte så där. Så länge jag lever kommer Dorian Grays personlighet att behärska mig. Du kan inte känna vad jag känner. Du förändras för ofta.”

”Åh, min käre Basil, det är just därför jag kan känna det. De trogna känner bara kärlekens triviala sida: det är de trolösa som känner kärlekens tragedier.” Och lord Henry strök en tändsticka mot ett nätt silveretui och började röka en cigarett med självmedveten och belåten min, som om han hade sammanfattat världen i en enda fras. Det prasslade av kvittrande sparvar bland murgrönans gröna, lackblanka blad, och de blå molnskuggorna jagade varandra över gräset som svalor. Så behagligt det var i trädgården! Och så förtjusande andra människors känslor var! – mycket mer förtjusande än deras tankar, tyckte han. Den egna själen och vännernas lidelser – det var det fängslande i livet. Han roade sig i tysthet med att föreställa sig den tråkiga lunch han hade gått miste om genom att stanna så länge hos Basil Hallward. Hade han gått till sin tant skulle han säkert ha träffat lord Goodbody där, och hela samtalet skulle ha handlat om bespisning av de fattiga och behovet av mönstergilla härbärgen. Varje samhällsklass skulle ha predikat vikten av de dygder som de själva inte hade något behov av att utöva i sina egna liv. De rika skulle ha talat om sparsamhetens värde och de sysslolösa blivit vältaliga över arbetets värdighet. Det var förtjusande att ha sluppit allt det där! När han tänkte på sin tant tycktes något falla honom in. Han vände sig till Hallward och sade: ”Min käre vän, nu minns jag.”

”Vad minns du, Harry?”

”Var jag har hört Dorian Grays namn.”

”Var var det?” frågade Hallward med en lätt rynka i pannan.

”Se inte så arg ut, Basil. Det var hos min tant, lady Agatha. Hon berättade att hon hade upptäckt en underbar ung man som skulle hjälpa henne i East End, och att han hette Dorian Gray. Jag måste säga att hon aldrig talade om att han var vacker. Kvinnor har inget sinne för ett vackert yttre; åtminstone inte goda kvinnor. Hon sade att han var mycket allvarligt lagd och hade ett vackert väsen. Jag föreställde mig genast en varelse med glasögon och stripigt hår, förfärligt fräknig, som klampade omkring på väldiga fötter. Jag önskar att jag hade vetat att det var din vän.”

”Jag är mycket glad att du inte visste det, Harry.”

”Varför?”

”Jag vill inte att du träffar honom.”

”Du vill inte att jag träffar honom?”

”Nej.”

”Mr Dorian Gray är i ateljén, herrn”, sade butlern, som kom ut i trädgården.

”Nu måste du presentera mig”, utbrast lord Henry skrattande.

Målaren vände sig till sin tjänare, som stod och blinkade i solskenet. ”Be mr Gray vänta, Parker; jag kommer in om några ögonblick.” Mannen bugade och gick upp längs gången.

Sedan såg målaren på lord Henry. ”Dorian Gray är min käraste vän”, sade han. ”Han har ett enkelt och vackert väsen. Din tant hade alldeles rätt i det hon sade om honom. Fördärva honom inte. Försök inte påverka honom. Ditt inflytande skulle vara skadligt. Världen är stor och där finns många underbara människor. Ta inte ifrån mig den enda människa som ger min konst den charm den nu har: mitt liv som konstnär beror på honom. Tänk på det, Harry, jag litar på dig.” Han talade mycket långsamt, och orden tycktes pressas fram ur honom nästan mot hans vilja.

”Så mycket strunt du pratar!” sade lord Henry leende, tog Hallward under armen och närmast ledde honom in i huset.

---