Jorden runt på 80 dagar

Jules Verne

Kapitel 1

I vilket Phileas Fogg och Passepartout godtar varandra, den ene som husbonde, den andre som betjänt.

År 1872 bodde mr Phileas Fogg på Saville Row 7, Burlington Gardens, i huset där Sheridan hade dött 1814. Han var en av de mest bemärkta medlemmarna i Reform Club, fastän han alltid tycktes undvika att dra uppmärksamheten till sig; en gåtfull gestalt som man visste mycket lite om, annat än att han var en belevad världsman. Man sade att han liknade Byron – åtminstone att hans huvud liknade Byrons; men han var en skäggig, stillsam Byron, som skulle kunna leva vidare i tusen år utan att åldras.

Att Phileas Fogg var engelsman rådde det inget tvivel om; mer tveksamt var det om han var londonbo. Han sågs aldrig på börsen, på banken eller på handelskontoren i ”City”; inga fartyg som han ägde löpte någonsin in i Londons hamnbassänger; han hade ingen offentlig anställning; han hade aldrig varit inskriven vid något av juristsamfunden Inns of Court, vare sig Temple, Lincoln’s Inn eller Gray’s Inn; inte heller hade hans röst någonsin ljudit i Court of Chancery, Exchequer, Queen’s Bench eller de kyrkliga domstolarna. Han var förvisso ingen fabrikör; inte heller köpman eller gentleman med eget lantbruk. Hans namn var okänt inom de vetenskapliga och lärda sällskapen, och såvitt man visste deltog han aldrig i de visa rådslagen inom Royal Institution eller London Institution, Artisan’s Association eller Institution of Arts and Sciences. Han tillhörde i själva verket inget av alla de sällskap som det vimlar av i den engelska huvudstaden, från Harmonic till entomologernas sällskap, som främst hade grundats för att utrota skadliga insekter.

Phileas Fogg var medlem i Reform Club, och det var allt.

Hans inträde i denna exklusiva klubb hade gått enkelt nog till.

Han hade rekommenderats av Barings, där han hade en öppen kredit. Hans checkar löstes alltid in vid uppvisandet från hans löpande konto, som ständigt var välfyllt.

Var Phileas Fogg rik? Utan tvivel. Men de som kände honom bäst kunde inte föreställa sig hur han hade skaffat sig sin förmögenhet, och mr Fogg var den siste man kunde vända sig till för att få veta det. Han var varken slösaktig eller, å andra sidan, snål; när han fick veta att pengar behövdes till ett ädelt, nyttigt eller välgörande ändamål ställde han dem nämligen till förfogande i all stillhet och ibland anonymt. Kort sagt var han den förtegnaste av alla. Han talade mycket lite och föreföll desto mer gåtfull genom sin tystlåtenhet. Hans dagliga vanor kunde vem som helst iaktta; men allt han gjorde var så till den grad en exakt upprepning av vad han alltid hade gjort tidigare att de nyfikna blev fullständigt förbryllade.

Hade han rest? Det var troligt, för ingen tycktes känna världen bättre; ingen plats var så undangömd att han inte verkade vara väl förtrogen med den. Med några få klara ord korrigerade han ofta de tusen antaganden som klubbens medlemmar framförde om resenärer som försvunnit och inte hörts av, angav vad som verkligen var sannolikt och tycktes besitta något slags siargåva, så ofta bekräftades hans förutsägelser av händelsernas gång. Han måste ha rest överallt, åtminstone i tanken.

Säkert var i alla fall att Phileas Fogg inte hade lämnat London på många år. De som hedrats med en närmare bekantskap med honom än de övriga försäkrade att ingen kunde påstå sig någonsin ha sett honom någon annanstans. Hans enda tidsfördriv var att läsa tidningarna och spela whist. Han vann ofta i detta spel, som passade hans natur eftersom det spelades under tystnad; men vinsterna hamnade aldrig i hans egen börs utan avsattes till en fond för hans välgörenhet. Mr Fogg spelade inte för att vinna utan för själva spelets skull. I hans ögon var spelet en tävlan, en kamp mot en svårighet, men en stillasittande kamp som inte tröttade och som var helt i hans smak.

Såvitt man visste hade Phileas Fogg varken hustru eller barn, vilket kan hända det hederligaste folk; inte heller släktingar eller nära vänner, vilket förvisso är mer ovanligt. Han bodde ensam i sitt hus på Saville Row, dit ingen kom. Han klarade sig med en enda betjänt. Han åt frukost och middag på klubben, vid matematiskt fastställda klockslag, i samma rum och vid samma bord, tog aldrig sina måltider tillsammans med andra medlemmar och bjöd än mindre med sig någon gäst; och han gick hem precis vid midnatt för att genast gå till sängs. Han använde aldrig de ombonade rum som Reform Club ställer till sina gynnade medlemmars förfogande. Av dygnets tjugofyra timmar tillbringade han tio på Saville Row, antingen med att sova eller med att ägna sig åt sin toalett. När han valde att promenera gick han med jämna steg i entréhallen med dess mosaikgolv eller i det cirkelrunda galleriet, där kupolen bars upp av tjugo joniska kolonner av röd porfyr och ljuset föll in genom blåmålade fönster. När han åt frukost eller middag bidrog klubbens alla resurser – dess kök och skafferier, dess serveringsrum och mejeri – till att fylla hans bord med sina läckraste håvor; han betjänades av de allvarsammaste kypare, klädda i frack och skor med flanellsulor, som bar fram rätterna på särskilt porslin och det finaste bordslinne; klubbens karaffer, av en numera försvunnen modell, innehöll hans sherry, hans portvin och hans kanelkryddade bordeauxvin, medan hans drycker hölls uppfriskande svala med is som till stora kostnader hade hämtats från Amerikas sjöar.

Om det är excentriskt att leva på det viset måste man tillstå att det finns något gott i excentriciteten.

Huset på Saville Row var inte praktfullt, men synnerligen bekvämt. Den som bodde där hade sådana vanor att det inte krävdes mycket av hans ende betjänt, men Phileas Fogg fordrade en nästan övermänsklig snabbhet och punktlighet av honom. Just denna dag, den 2 oktober, hade han avskedat James Forster, eftersom den olycksalige unge mannen hade kommit med vatten till rakningen som höll åttiofyra grader Fahrenheit i stället för åttiosex; nu väntade han på hans efterträdare, som skulle infinna sig i huset mellan elva och halv tolv.

Phileas Fogg satt rak i sin länstol, med fötterna tätt ihop som en grenadjär på parad, händerna vilande på knäna, kroppen sträckt och huvudet upprätt; han betraktade oavvänt ett komplicerat ur som visade timmar, minuter, sekunder, dagar, månader och år. Precis halv tolv skulle mr Fogg enligt sin dagliga vana lämna Saville Row och bege sig till Reform Club.

Just då hördes en knackning på dörren till det ombonade rum där Phileas Fogg satt, och James Forster, den avskedade betjänten, visade sig.

”Den nye betjänten”, sade han.

En ung man på trettio år steg fram och bugade sig.

”Ni är fransman, tror jag”, frågade Phileas Fogg, ”och ni heter John?”

”Jean, om monsieur tillåter”, svarade nykomlingen, ”Jean Passepartout, ett tillnamn som har hängt kvar eftersom jag av naturen har så lätt för att gå från det ena yrket till det andra. Jag tror nog att jag är hederlig, monsieur, men rent ut sagt har jag haft flera yrken. Jag har varit kringvandrande sångare och cirkusryttare, och då brukade jag voltigera som Leotard och dansa på lina som Blondin. Sedan blev jag gymnastiklärare för att bättre utnyttja mina talanger; därefter var jag sergeant vid brandkåren i Paris och var med vid många stora bränder. Men för fem år sedan lämnade jag Frankrike, och eftersom jag ville smaka på hemlivets behag tog jag tjänst som betjänt här i England. Eftersom jag nu står utan tjänst och har hört att monsieur Phileas Fogg är den noggrannaste och mest stadgade herren i Förenade kungariket har jag kommit till monsieur i hopp om att få leva ett lugnt liv hos er och till och med glömma namnet Passepartout.”

”Passepartout passar mig”, svarade mr Fogg. ”Ni har goda rekommendationer; jag har hört gott om er. Ni känner till mina villkor?”

”Ja, monsieur.”

”Bra! Vad är klockan?”

”Tjugotvå minuter över elva”, svarade Passepartout och drog fram ett enormt silverur ur fickans djup.

”Ni går efter”, sade mr Fogg.

”Ursäkta mig, monsieur, det är omöjligt –”

”Ni går fyra minuter efter. Det gör ingenting; det räcker att påpeka felet. Från och med detta ögonblick, klockan elva och tjugonio på förmiddagen denna onsdag den 2 oktober, är ni i min tjänst.”

Phileas Fogg reste sig, tog hatten i vänster hand, satte den på huvudet med en mekanisk rörelse och gick därifrån utan ett ord.

Passepartout hörde ytterdörren stängas en gång; det var hans nye husbonde som gick ut. Han hörde den stängas ännu en gång; det var hans företrädare, James Forster, som i sin tur gav sig av. Passepartout blev ensam kvar i huset på Saville Row.

---