Fasans dal

Arthur Conan Doyle

Kapitel 1: Varningen

”Jag är böjd att tänka –” sade jag.

”Det borde ni göra”, anmärkte Sherlock Holmes otåligt.

Jag tror mig vara en av de mest tålmodiga bland dödliga, men jag medger att det hånfulla avbrottet förargade mig.

”Holmes”, sade jag strängt, ”ni är faktiskt en smula påfrestande ibland.”

Han var alltför försjunken i sina egna tankar för att genast besvara min förebråelse. Han stödde huvudet i handen, med sin orörda frukost framför sig, och stirrade på papperslappen som han just hade tagit ur kuvertet. Sedan tog han själva kuvertet, höll upp det mot ljuset och granskade både utsidan och fliken mycket noggrant.

”Det är Porlocks handstil”, sade han tankfullt. ”Jag kan knappast tvivla på att det är Porlocks handstil, fast jag bara har sett den två gånger tidigare. Det grekiska e:et med den egendomliga slängen upptill är karakteristiskt. Men om det är Porlock måste det röra sig om något av allra största vikt.”

Han talade snarare för sig själv än till mig, men min förargelse fick ge vika för det intresse som orden väckte.

”Vem är då Porlock?” frågade jag.

”Porlock, Watson, är en nom-de-plume, en ren igenkänningsbeteckning; men bakom den döljer sig en hal och undflyende person. I ett tidigare brev talade han öppet om för mig att namnet inte var hans eget och utmanade mig att någonsin lyckas spåra honom bland denna väldiga stads myllrande miljoner. Porlocks betydelse ligger inte hos honom själv, utan hos den store man som han står i förbindelse med. Föreställ er lotsfisken vid hajens sida, schakalen vid lejonets – något obetydligt i sällskap med något skräckinjagande: inte bara skräckinjagande, Watson, utan ondskefullt – ondskefullt i allra högsta grad. Det är där han kommer in i mitt synfält. Ni har hört mig tala om professor Moriarty?”

”Den berömde vetenskaplige förbrytaren, lika ryktbar bland skurkar som –”

”Ni får mig att rodna, Watson!” mumlade Holmes avvärjande.

”Jag tänkte säga: som han är okänd för allmänheten.”

”Träff! En klar träff!” utropade Holmes. ”Ni håller på att utveckla ett oväntat drag av underfundig humor, Watson, som jag måste lära mig att ta mig i akt för. Men när ni kallar Moriarty för förbrytare gör ni er i lagens ögon skyldig till förtal – och just däri ligger det storartade och häpnadsväckande! Alla tiders störste ränksmidare, organisatören bakom allt djävulskap, hjärnan som styr den undre världen, en hjärna som kunde ha avgjort nationers öden till deras lycka eller olycka – där har ni mannen! Men han står så helt fri från allmänhetens misstankar, är så oåtkomlig för kritik och sköter sin verksamhet och håller sig själv i bakgrunden med sådan beundransvärd skicklighet att han för just de ord ni har yttrat skulle kunna dra er inför domstol och gå därifrån med er årspension som gottgörelse för sitt kränkta anseende. Är han inte den berömde författaren till En asteroids dynamik, en bok som stiger till så svindlande höjder inom den rena matematiken att det sägs att ingen inom den vetenskapliga pressen var i stånd att bedöma den? Är det en man att smäda? En grovmunnad läkare och en förtalad professor – så skulle era respektive roller se ut! Det är genialt, Watson. Men om jag skonas av män av mindre format kommer vår dag säkert.”

”Måtte jag få vara med och se det!” utbrast jag fromt. ”Men ni talade om mannen Porlock.”

”Ja, just det – den så kallade Porlock är en länk i kedjan, en liten bit från dess stora fäste. Porlock är inte någon alldeles hållfast länk – oss emellan. Han är den enda svagheten i den kedjan, så långt jag har kunnat pröva den.”

”Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.”

”Precis, min käre Watson! Därav Porlocks oerhörda betydelse. Driven av en viss spirande strävan att göra det rätta och uppmuntrad av den väl avvägda stimulansen från en och annan tiopundssedel, som jag skickar honom på omvägar, har han en eller två gånger gett mig värdefulla upplysningar på förhand – av detta allra högsta värde som ligger i att förutse och förhindra brott i stället för att hämnas dem. Jag kan inte tvivla på att vi, om vi hade chiffernyckeln, skulle finna att detta meddelande är av det slag jag antyder.”

Än en gång slätade Holmes ut papperet på sin orörda tallrik. Jag reste mig, böjde mig över honom och stirrade ner på den besynnerliga texten, som löd så här:

534 C2 13 127 36 31 4 17 21 41

Douglas 109 293 5 37 Birlstone

26 Birlstone 9 47 171

”Vad får ni det till, Holmes?”

”Det är uppenbarligen ett försök att förmedla hemliga upplysningar.”

”Men vad har man för nytta av ett chiffermeddelande utan nyckeln?”

”I det här fallet ingen alls.”

”Varför säger ni ’i det här fallet’?”

”Därför att det finns många chiffer som jag kan läsa lika lätt som de förborgade budskapen bland tidningarnas privatannonser: sådana primitiva påfund roar intellektet utan att trötta det. Men det här är annorlunda. Det är tydligt att siffrorna hänvisar till orden på en sida i någon bok. Innan jag får veta vilken sida och vilken bok det gäller står jag maktlös.”

”Men varför ’Douglas’ och ’Birlstone’?”

”Uppenbarligen därför att de orden inte fanns på sidan i fråga.”

”Varför har han då inte angett boken?”

”Er naturliga skarpsinnighet, min käre Watson, denna medfödda slughet som era vänner finner så förtjusande, skulle säkert hindra er från att lägga chiffernyckeln och meddelandet i samma kuvert. Om det kommer på avvägar är ni förlorad. Som det nu är måste båda komma på avvägar för att någon skada ska uppstå. Vår andra post borde redan ha kommit, och jag skulle bli förvånad om den inte förde med sig antingen ännu ett brev med en förklaring eller, vilket är mer troligt, själva den bok som siffrorna hänvisar till.”

Holmes förutsägelse besannades inom några få minuter när betjäntpojken Billy kom in med just det brev vi väntade på.

”Samma handstil”, anmärkte Holmes medan han öppnade kuvertet, ”och till och med undertecknat”, tillade han triumferande när han vecklade upp brevet. ”Så där, nu går det framåt, Watson.” Men hans panna mulnade när han ögnade igenom innehållet.

”Kära nån, det här är mycket nedslående! Jag är rädd, Watson, att alla våra förväntningar kommer på skam. Jag hoppas att mannen Porlock inte råkar illa ut.

’Bäste mr Holmes [skriver han]:

Jag tänker inte gå vidare i den här saken. Det är för farligt – han misstänker mig. Jag ser att han misstänker mig. Jag hade redan adresserat det här kuvertet för att skicka er nyckeln till chiffret när han helt oväntat kom till mig. Jag lyckades täcka över det. Hade han sett det skulle det ha gått mig illa. Men jag läste misstänksamhet i hans ögon. Jag ber er bränna chiffermeddelandet, som nu inte kan vara er till någon nytta.

Fred Porlock.’”

Holmes satt en stund och vred brevet mellan fingrarna, med rynkad panna och blicken fäst på elden.

”När allt kommer omkring”, sade han till sist, ”behöver det inte ligga något i det. Det kan vara hans dåliga samvete. Eftersom han vet med sig att han är en förrädare kan han ha läst en anklagelse i den andres ögon.”

”Och den andre är, förmodar jag, professor Moriarty.”

”Ingen mindre! När någon i det sällskapet talar om ’Han’ vet man vem de menar. För dem alla finns det ett enda allt överskuggande ’Han’.”

”Men vad kan han göra?”

”Hm! Det är en stor fråga. När ni har en av Europas främsta hjärnor emot er, med alla mörkrets makter i ryggen, är möjligheterna oändliga. Hur som helst är vår vän Porlock uppenbarligen skrämd från vettet – jämför gärna handstilen i brevet med den på kuvertet, som han enligt egen uppgift adresserade före detta olycksbådande besök. Den ena är tydlig och stadig. Den andra knappt läslig.”

”Varför skrev han alls? Varför lät han inte bara saken bero?”

”Därför att han var rädd att jag i så fall skulle börja höra mig för om honom och kanske försätta honom i svårigheter.”

”Utan tvivel”, sade jag. ”Naturligtvis.” Jag hade tagit upp det ursprungliga chiffermeddelandet och granskade det med rynkad panna. ”Det är till att bli tokig av att tänka på att en viktig hemlighet kan finnas här på den här papperslappen och att det inte står i mänsklig makt att avslöja den.”

Sherlock Holmes hade skjutit undan sin orörda frukost och tänt den illaluktande pipa som var hans följeslagare under de djupaste funderingarna. ”Det undrar jag!” sade han, lutade sig tillbaka och stirrade upp i taket. ”Kanske finns det sådant som har undgått ert machiavelliska intellekt. Låt oss betrakta problemet i det rena förnuftets ljus. Mannen hänvisar till en bok. Det är vår utgångspunkt.”

”En tämligen vag sådan.”

”Låt oss då se om vi kan precisera den. När jag koncentrerar mig på problemet förefaller det mig något mindre ogenomträngligt. Vilka ledtrådar har vi till vad det är för bok?”

”Inga.”

”Nå, nå, fullt så illa är det väl ändå inte. Chiffermeddelandet börjar med ett högt tal, 534, inte sant? Som arbetshypotes kan vi anta att 534 är just den sida som chiffret hänvisar till. Alltså har vår bok redan blivit en omfångsrik bok, och därmed har vi väl ändå vunnit något. Vilka andra ledtrådar har vi om denna stora boks beskaffenhet? Nästa tecken är C2. Vad får ni det till, Watson?”

”Andra kapitlet, utan tvivel.”

”Knappast, Watson. Ni håller säkert med mig om att kapitelnumret saknar betydelse när sidan är angiven. Och att om vi inte har hunnit längre än till andra kapitlet på sidan 534 måste det första kapitlet ha varit rent olidligt långt.”

”Kolumn!” utropade jag.

”Lysande, Watson. Det slår gnistor om er den här morgonen. Om det inte betyder kolumn tar jag grundligt miste. Nu börjar vi alltså kunna föreställa oss en stor bok, tryckt i två spalter som båda är av betydande längd, eftersom ett av orden i dokumentet anges som det tvåhundranittiotredje. Har vi nått gränsen för vad förnuftet kan ge oss?”

”Jag är rädd för det.”

”Ni gör er själv orättvisa. En ljusblixt till, min käre Watson – ännu en snilleblixt! Hade det varit en ovanlig bok skulle han ha skickat den till mig. I stället hade han, innan hans planer gick om intet, tänkt skicka mig ledtråden i det här kuvertet. Det säger han i sitt brev. Det tyder på att boken är en som han trodde att jag lätt skulle kunna skaffa fram själv. Han hade den – och han föreställde sig att jag också hade den. Kort sagt, Watson, det är en mycket vanlig bok.”

”Det ni säger låter onekligen rimligt.”

”Alltså har vi begränsat vårt sökande till en stor bok, tryckt i två spalter och i allmänt bruk.”

”Bibeln!” utropade jag triumferande.

”Bra, Watson, bra! Men inte, om jag får säga det, riktigt bra nog! Även om jag för egen del godtog komplimangen kan jag knappast tänka mig någon bok som det vore mindre sannolikt att finna inom räckhåll för en av Moriartys medarbetare. Dessutom finns den heliga skrift i så många upplagor att han knappast kunde förutsätta att sidnumreringen skulle stämma mellan två exemplar. Det är uppenbarligen fråga om en standardiserad bok. Han vet med säkerhet att hans sida 534 kommer att motsvara min sida 534 exakt.”

”Men mycket få böcker uppfyller det kravet.”

”Precis. Däri ligger vår räddning. Vårt sökande är begränsat till standardiserade böcker som vem som helst kan antas ha.”

”Bradshaw!”

”Det finns svårigheter, Watson. Bradshaws språk är spänstigt och lakoniskt, men ordförrådet är begränsat. Det urvalet av ord lämpar sig knappast för meddelanden om vad som helst. Vi stryker Bradshaw. Ordboken går tyvärr inte att använda av samma skäl. Vad återstår då?”

”En almanacka!”

”Utmärkt, Watson! Jag tar grundligt miste om ni inte har träffat mitt i prick. En almanacka! Låt oss pröva hur väl Whitaker’s Almanac passar in. Den är i allmänt bruk. Den har det antal sidor som krävs. Den är tryckt i två spalter. Trots sitt återhållsamma ordförråd i början blir den, om jag minns rätt, riktigt pratsam mot slutet.” Han tog boken från sitt skrivbord. ”Här har vi sidan 534, andra spalten, ett rejält textstycke som, ser jag, handlar om handeln och tillgångarna i Brittiska Indien. Skriv upp orden, Watson! Nummer tretton är ’marathernas’. Ingen särskilt lovande början, är jag rädd. Nummer hundratjugosju är ’regering’, vilket åtminstone bildar ett begripligt uttryck, även om det inte har mycket med oss och professor Moriarty att göra. Nu försöker vi igen. Vad gör marathernas regering? Ack! Nästa ord är ’svinborst’. Vi är förlorade, min gode Watson! Det är slut!”

Han hade talat skämtsamt, men ryckningarna i hans buskiga ögonbryn röjde besvikelse och irritation. Jag satt hjälplös och olycklig och stirrade in i elden. En lång tystnad bröts av ett plötsligt utrop från Holmes, som rusade fram till ett skåp och kom tillbaka med ännu en bok med gult omslag i handen.

”Vi får betala priset, Watson, för att vi är alltför noga med att följa med vår tid!” utropade han. ”Vi är före vår tid och får lida det vanliga straffet för det. Eftersom det är den sjunde januari har vi helt riktigt skaffat oss den nya almanackan. Det är mer än troligt att Porlock hämtade sitt meddelande ur den gamla. Han skulle utan tvivel ha talat om det för oss om hans brev med förklaringen hade blivit skrivet. Låt oss nu se vad sidan 534 har i beredskap åt oss. Nummer tretton är ’Det’, vilket är betydligt mer lovande. Nummer hundratjugosju är ’finns’ – ’Det finns’” – Holmes ögon lyste av iver och hans smala, nervösa fingrar ryckte medan han räknade orden – ”’fara’. Ha! Ha! Utmärkt! Skriv upp det, Watson. ’Det finns fara – kan – komma – mycket – snart – en.’ Sedan har vi namnet ’Douglas’ – ’rik – landsbygd – nu – på – Birlstone – herrgård – Birlstone – förvissning – är – brådskande.’ Så där, Watson! Vad säger ni om det rena förnuftet och dess frukt? Om det fanns något sådant som en lagerkrans hos grönsakshandlaren skulle jag skicka Billy dit efter den.”

Jag stirrade på det besynnerliga meddelandet som jag, medan han tydde det, hade krafsat ner på ett skrivark i foolscapformat som låg i mitt knä.

”Så besynnerligt och osammanhängande han uttrycker sig!” sade jag.

”Tvärtom, han har lyckats anmärkningsvärt väl”, sade Holmes. ”När man bara har en enda spalt att söka i efter ord som uttrycker det man vill säga kan man knappast vänta sig att finna allt man behöver. Man måste lämna en del åt mottagarens fattningsförmåga. Innebörden är fullkomligt klar. Något djävulskap planeras mot en viss Douglas, vem han nu är, en rik herreman på landet som bor på angiven plats. Porlock är förvissad – ’förvissning’ var det närmaste han kunde komma ’förvissad’ – om att det brådskar. Där har vi resultatet – och ett mycket gediget litet analysarbete var det!”

Holmes kände den sanne konstnärens opersonliga glädje över sina bättre arbeten, liksom han sjönk ner i dyster sorg när de inte nådde upp till den höga nivå han strävade efter. Han satt ännu och småskrattade åt sin framgång när Billy slog upp dörren och kommissarie MacDonald från Scotland Yard visades in i rummet.

Det var under de tidiga åren, mot slutet av 1880-talet, då Alec MacDonald ännu var långt ifrån att ha vunnit den landsomfattande berömmelse han nu har uppnått. Han var en ung men betrodd man inom kriminalpolisen och hade utmärkt sig i flera fall som anförtrotts honom. Hans långa, beniga gestalt gav löfte om en ovanlig kroppsstyrka, medan hans stora kranium och djupt liggande, glänsande ögon lika tydligt talade om det skarpa intellekt som blixtrade fram under hans buskiga ögonbryn. Han var en tystlåten, noggrann man med en butter läggning och en hård Aberdeenaccent.

Holmes hade redan två gånger hjälpt honom till framgång under hans yrkesbana, utan annan belöning än den intellektuella glädje problemet skänkte honom. Därför hyste skotten en djup tillgivenhet och respekt för sin amatörkollega och visade det genom att oförbehållsamt rådfråga Holmes så snart han stötte på en svårighet. Medelmåttigheten känner ingenting högre än sig själv, men talangen känner genast igen geniet, och MacDonald hade tillräcklig fallenhet för sitt yrke för att förstå att det inte var någon förödmjukelse att söka hjälp hos en man som redan stod utan like i Europa, både i begåvning och erfarenhet. Holmes var inte lagd för att knyta vänskapsband, men han hade fördrag med den storvuxne skotten och log när han fick se honom.

”Ni är en morgonfågel, mr Mac”, sade han. ”Lycka till med masken. Jag befarar att det betyder att något otyg är i görningen.”

”Om ni sa ’hoppas’ i stället för ’befarar’ skulle ni nog komma närmare sanningen, tror jag, mr Holmes”, svarade kommissarien med ett menande flin. ”Nå, en liten sup skulle kanske hjälpa mot den råa morgonkylan. Nej tack, jag vill inte röka. Jag måste skynda vidare, för de första timmarna i en utredning är dyrbara, som ingen vet bättre än ni själv. Men – men –”

Kommissarien hade plötsligt tystnat och stirrade nu fullkomligt häpen på ett papper på bordet. Det var arket som jag hade krafsat ner det gåtfulla meddelandet på.

”Douglas!” stammade han. ”Birlstone! Vad är detta, mr Holmes? Människa, det är ju trolldom! Var i hela fridens namn har ni fått de där namnen ifrån?”

”Det är ett chiffer som doktor Watson och jag har haft anledning att lösa. Men varför – vad är det med namnen?”

Kommissarien såg från den ene av oss till den andre i omtöcknad häpnad. ”Det är bara det”, sade han, ”att mr Douglas på Birlstones herrgård blev mördad på ett ohyggligt sätt i natt!”

---