Tid­ma­ski­nen

H. G. Wells

Kapitel 1

Tidsresenären (så får vi för enkelhetens skull kalla honom) utredde en svårfattlig fråga för oss. Hans grå ögon lyste och glittrade, och hans annars bleka ansikte hade fått färg och liv. Brasan brann klart, och det milda skenet från glödlamporna i silverliljorna fångade bubblorna som glimmade till och försvann i våra glas. Våra stolar, som han hade patent på, omslöt och smekte oss snarare än bara fann sig i att man satt på dem, och det rådde den där lyxigt avspända stämningen efter middagen, då tanken strövar lätt och fritt, obunden av exakthetens bojor. Och så här lade han fram saken för oss – han underströk varje punkt med ett magert pekfinger – medan vi satt och lojt beundrade både det allvar med vilket han tog sig an denna nya paradox (som vi uppfattade den) och hans idérikedom.

”Ni måste följa mig noga. Jag blir tvungen att vederlägga en eller två föreställningar som så gott som alla godtar. Den geometri ni till exempel fick lära er i skolan bygger på en missuppfattning.”

”Är inte det lite mycket begärt av oss så här till att börja med?” sade Filby, en rödhårig man som gärna sade emot.

”Jag begär inte att ni ska godta något utan rimliga skäl. Ni kommer snart att ge mig rätt så långt jag behöver. Ni vet förstås att en matematisk linje, en linje med tjockleken noll, inte existerar i verkligheten. Det fick ni väl lära er? Det gör inte heller ett matematiskt plan. Det är bara abstraktioner.”

”Det stämmer”, sade psykologen.

”Inte heller kan en kub existera i verkligheten om den bara har längd, bredd och tjocklek.”

”Där protesterar jag”, sade Filby. ”En kropp med volym kan naturligtvis existera. Alla verkliga ting –”

”Det tror de flesta. Men vänta ett ögonblick. Kan en ögonblicklig kub existera?”

”Jag hänger inte med”, sade Filby.

”Kan en kub utan någon som helst varaktighet existera i verkligheten?”

Filby blev tankfull. ”Det är uppenbart”, fortsatte tidsresenären, ”att varje verklig kropp måste ha utsträckning i fyra riktningar: den måste ha längd, bredd, tjocklek och – varaktighet. Men på grund av en naturlig svaghet hos köttet, som jag strax ska förklara för er, är vi benägna att förbise detta faktum. I själva verket finns det fyra dimensioner, tre som vi kallar rummets tre plan, och en fjärde, tiden. Ändå finns det en benägenhet att dra en konstlad gräns mellan de tre förra dimensionerna och den senare, eftersom det nu råkar vara så att vårt medvetande ryckvis rör sig i en riktning längs den senare, från livets början till dess slut.”

”Det där”, sade en mycket ung man som gjorde krampaktiga försök att tända sin cigarr igen över lampan, ”det där … mycket klart och tydligt.”

”Det är högst anmärkningsvärt att så många förbiser detta”, fortsatte tidsresenären, något muntrare. ”Det är egentligen detta som menas med den fjärde dimensionen, även om somliga som talar om den fjärde dimensionen inte vet att det är det de menar. Det är bara ett annat sätt att betrakta tiden. Det finns ingen skillnad mellan tiden och någon av rummets tre dimensioner, förutom att vårt medvetande rör sig längs tiden. Men en del dumma människor har fått den tanken om bakfoten. Ni har väl alla hört vad de har att säga om den här fjärde dimensionen?”

”Det har inte jag”, sade landsortsborgmästaren.

”Det är helt enkelt så här. Rummet sägs, enligt våra matematiker, ha tre dimensioner, som man kan kalla längd, bredd och tjocklek, och kan alltid definieras med hjälp av tre plan som är vinkelräta mot varandra. Men en del filosofiskt lagda personer har frågat sig varför just tre dimensioner – varför inte ytterligare en riktning, vinkelrät mot de andra tre? – och har till och med försökt konstruera en fyrdimensionell geometri. Professor Simon Newcomb redogjorde för detta inför matematiska sällskapet i New York för bara någon månad sedan. Ni vet ju att vi på en plan yta, som bara har två dimensioner, kan avbilda en tredimensionell kropp, och på samma sätt tror de att de med tredimensionella modeller skulle kunna avbilda en fyrdimensionell – om de kunde bemästra perspektivet. Förstår ni?”

”Det tror jag”, mumlade landsortsborgmästaren; han rynkade pannan och försjönk i sig själv, med läpparna i rörelse som om han upprepade mystiska ord. ”Ja, nu tror jag att jag förstår”, sade han efter en stund och lyste upp för ett kort ögonblick.

”Nåväl, jag kan väl tala om för er att jag sedan en tid tillbaka har arbetat med denna fyrdimensionella geometri. En del av mina resultat är märkliga. Här har vi till exempel ett porträtt av en man vid åtta års ålder, ett annat vid femton, ett annat vid sjutton, ett annat vid tjugotre och så vidare. Allt detta är uppenbarligen så att säga snitt, tredimensionella avbildningar av hans fyrdimensionella existens, som är något fast och oföränderligt.”

”Vetenskapsmän”, fortsatte tidsresenären efter den paus som krävdes för att vi ordentligt skulle smälta detta, ”vet mycket väl att tiden bara är ett slags rum. Här är ett populärvetenskapligt diagram, en väderjournal. Den här linjen, som jag följer med fingret, visar barometerns rörelser. I går stod den så här högt, i natt sjönk den, sedan steg den igen i morse, och därefter svagt uppåt ända hit. Kvicksilvret kan ju inte ha beskrivit den här linjen i någon av rummets allmänt erkända dimensioner? Men en sådan linje beskrev det utan tvivel, och vi måste alltså dra slutsatsen att den löpte längs tidsdimensionen.”

”Men”, sade läkaren och stirrade på en kolbit i brasan, ”om tiden verkligen bara är en fjärde rumsdimension, varför betraktas den då som något annat, och varför har man alltid gjort det? Och varför kan vi inte röra oss i tiden så som vi rör oss i rummets andra dimensioner?”

Tidsresenären log. ”Är ni säker på att vi kan röra oss fritt i rummet? Vi kan gå åt höger och vänster, bakåt och framåt tämligen fritt, och det har människan alltid gjort. Jag medger att vi rör oss fritt i två dimensioner. Men hur är det med uppåt och nedåt? Där begränsar oss tyngdkraften.”

”Inte riktigt”, sade läkaren. ”Det finns ju ballonger.”

”Men före ballongernas tid hade människan ingen möjlighet att röra sig fritt i lodrät riktning, bortsett från enstaka hopp och markytans ojämnheter.”

”Men lite upp och ned kunde man ändå röra sig”, sade läkaren.

”Lättare, mycket lättare nedåt än uppåt.”

”Och i tiden kan ni inte röra er alls, ni kan inte komma bort från nuet.”

”Min bäste herre, det är just där ni tar fel. Det är just där hela världen har tagit fel. Vi lämnar hela tiden nuet. Våra själsliga existenser, som är immateriella och saknar dimensioner, färdas längs tidsdimensionen med jämn hastighet från vaggan till graven. Precis som vi skulle färdas nedåt om vi började vår tillvaro femtio engelska mil ovanför jordytan.”

”Men det stora problemet är det här”, avbröt psykologen. ”Man kan röra sig åt alla håll i rummet, men man kan inte röra sig i tiden.”

”Där har ni fröet till min stora upptäckt. Men ni har fel när ni säger att vi inte kan röra oss i tiden. Om jag till exempel mycket livligt återkallar en händelse i minnet, återvänder jag till det ögonblick då den inträffade: jag blir frånvarande, som ni säger. Jag hoppar tillbaka för ett ögonblick. Vi har förstås inget sätt att stanna kvar där någon längre tid, lika lite som en vilde eller ett djur kan stanna kvar sex fot ovanför marken. Men i det avseendet är en civiliserad människa bättre ställd än vilden. Hon kan stiga upp i en ballong mot tyngdkraften, och varför skulle hon inte kunna hoppas att hon en dag ska kunna hejda eller påskynda den rörelse som för henne längs tidsdimensionen, eller rent av vända om och färdas åt andra hållet?”

”Åh, det här”, började Filby, ”är ju bara –”

”Varför inte?” sade tidsresenären.

”Det strider mot förnuftet”, sade Filby.

”Vilket förnuft?” sade tidsresenären.

”Du kan resonera dig fram till att svart är vitt”, sade Filby, ”men mig övertygar du aldrig.”

”Kanske inte”, sade tidsresenären. ”Men nu börjar ni förstå syftet med mina undersökningar av den fyrdimensionella geometrin. För länge sedan fick jag en vag föreställning om en maskin –”

”Att resa genom tiden med!” utbrast den mycket unge mannen.

”Som ska färdas lika obehindrat åt vilket håll som helst i rum och tid, alltefter vad föraren bestämmer.”

Filby nöjde sig med att skratta.

”Men jag har experimentella belägg”, sade tidsresenären.

”Det vore utomordentligt praktiskt för historikern”, menade psykologen. ”Man skulle till exempel kunna resa tillbaka och kontrollera att den vedertagna skildringen av slaget vid Hastings stämmer!”

”Tror du inte att du skulle väcka uppmärksamhet?” sade läkaren. ”Våra förfäder hade inte mycket till övers för anakronismer.”

”Man skulle kunna lära sig grekiska direkt från Homeros och Platons egna läppar”, funderade den mycket unge mannen.

”Då skulle de säkert kugga dig i den förberedande universitetsexamen. De tyska lärde har förbättrat grekiskan så mycket.”

”Och så finns ju framtiden”, sade den mycket unge mannen. ”Tänk bara! Man skulle kunna placera alla sina pengar, låta dem stå och förräntas och skynda i förväg!”

”För att finna ett samhälle”, sade jag, ”uppbyggt på strängt kommunistisk grund.”

”Av alla vilda och befängda teorier!” började psykologen.

”Ja, så föreföll det mig också, och därför talade jag aldrig om saken förrän –”

”Experimentella belägg!” utropade jag. ”Ska du bevisa det?”

”Experimentet!” utropade Filby, som började bli trött i huvudet.

”Låt oss få se ert experiment i alla fall”, sade psykologen, ”fast det är ju rena humbugen, det vet ni.”

Tidsresenären log mot oss alla. Sedan gick han långsamt ut ur rummet, alltjämt med ett svagt leende och händerna djupt i byxfickorna, och vi hörde hans tofflor hasa längs den långa gången till laboratoriet.

Psykologen såg på oss. ”Undrar vad det är han har?”

”Något taskspelarknep”, sade läkaren, och Filby försökte berätta för oss om en trollkarl han hade sett i Burslem; men innan han var färdig med inledningen kom tidsresenären tillbaka, och Filbys anekdot rann ut i sanden.

Det tidsresenären höll i handen var en glittrande metallstomme, knappt större än en liten klocka och ytterst fint utförd. I den fanns elfenben och något genomskinligt, kristallint ämne. Och nu måste jag vara tydlig, för det som följer – om man inte godtar hans förklaring – är fullständigt oförklarligt. Han tog ett av de små åttkantiga bord som stod här och var i rummet och ställde det framför brasan, med två ben på mattan framför eldstaden. På detta bord ställde han mekanismen. Sedan drog han fram en stol och satte sig. Det enda som i övrigt stod på bordet var en liten lampa med skärm, vars starka ljus föll över modellen. Det fanns också kanske ett dussin levande ljus runtom i rummet, två i mässingsstakar på spiselkransen och flera i vägglampetter, så att rummet var klart upplyst. Jag satt i en låg fåtölj närmast brasan och drog fram den så att jag kom att sitta nästan rakt mellan tidsresenären och eldstaden. Filby satt bakom honom och såg över hans axel. Läkaren och landsortsborgmästaren betraktade honom i profil från höger, psykologen från vänster. Den mycket unge mannen stod bakom psykologen. Vi var alla på helspänn. Det förefaller mig otroligt att något slags trick, hur sinnrikt det än hade tänkts ut och hur skickligt det än hade utförts, skulle ha kunnat lura oss under dessa omständigheter.

Tidsresenären såg på oss och sedan på mekanismen. ”Nå?” sade psykologen.

”Den här lilla saken”, sade tidsresenären, stödde armbågarna mot bordet och tryckte händerna mot varandra ovanför apparaten, ”är bara en modell. Det är mitt förslag till en maskin för resor genom tiden. Ni märker att den ser egendomligt skev ut och att den här stången flimrar på ett underligt sätt, som om den på något vis vore overklig.” Han pekade på stången med fingret. ”Och här finns en liten vit spak, och här en annan.”

Läkaren reste sig ur stolen och kikade in i apparaten. ”Den är vackert gjord”, sade han.

”Det tog två år att bygga den”, genmälde tidsresenären. När vi sedan alla hade gjort likadant som läkaren sade han: ”Nu vill jag att ni klart ska förstå att den här spaken, när man trycker den åt sidan, får maskinen att glida in i framtiden, medan den andra vänder färdriktningen. Den här sadeln föreställer en tidsresenärs sittplats. Alldeles strax ska jag lägga om spaken, och så far maskinen i väg. Den kommer att försvinna, färdas in i framtiden och vara borta. Ta er en ordentlig titt på den. Se på bordet också och förvissa er om att det inte är något fusk. Jag vill inte offra den här modellen och sedan få höra att jag är en charlatan.”

Det blev en paus på kanske en minut. Psykologen såg ut att vilja säga något till mig men ändrade sig. Sedan sträckte tidsresenären fram fingret mot spaken. ”Nej”, sade han plötsligt. ”Låna mig er hand.” Och han vände sig till psykologen, tog dennes hand i sin och sade åt honom att sträcka ut pekfingret. Det var alltså psykologen själv som sände i väg modellen av tidsmaskinen på dess ändlösa färd. Vi såg alla hur spaken vreds om. Jag är fullständigt säker på att inget fusk förekom. Det kom en vindpust, och lampans låga fladdrade till. Ett av ljusen på spiselkransen blåstes ut, och den lilla maskinen svängde plötsligt runt, blev otydlig och syntes som ett spöke i kanske en sekund, som en virvel av svagt glittrande mässing och elfenben; och så var den borta – försvunnen! Bortsett från lampan var bordet tomt.

Alla teg i en minut. Sedan sade Filby att det var som fan.

Psykologen hämtade sig ur sin förlamning och tittade plötsligt under bordet. Då skrattade tidsresenären muntert. ”Nå?” sade han med något av psykologens tonfall. Sedan reste han sig, gick till tobaksburken på spiselkransen och började stoppa sin pipa med ryggen mot oss.

Vi stirrade på varandra. ”Hör nu”, sade läkaren, ”menar ni allvar med det här? Tror ni på fullt allvar att den där maskinen har färdats in i tiden?”

”Naturligtvis”, sade tidsresenären och böjde sig ned för att tända en fidibus i brasan. Sedan vände han sig om och såg på psykologens ansikte medan han tände pipan. (Psykologen tog sig en cigarr för att visa att han inte hade tappat fattningen, och försökte tända den utan att först snoppa den.) ”Dessutom har jag en stor maskin därinne som nästan är färdig” – han pekade mot laboratoriet – ”och när den är hopmonterad tänker jag själv ge mig ut på en resa.”

”Menar du att den där maskinen har färdats in i framtiden?” sade Filby.

”In i framtiden eller det förflutna – jag vet inte säkert vilket.”

Efter en stund fick psykologen en ingivelse. ”Den måste ha färdats in i det förflutna, om den alls har färdats någonstans”, sade han.

”Varför?” sade tidsresenären.

”För jag utgår från att den inte har rört sig i rummet, och om den har färdats in i framtiden skulle den vara kvar här under hela den här tiden, eftersom den måste ha färdats genom just den här tiden.”

”Men”, sade jag, ”om den färdades in i det förflutna skulle den ha synts när vi först kom in i det här rummet; och i torsdags när vi var här; och torsdagen före det; och så vidare!”

”Allvarliga invändningar”, anmärkte landsortsborgmästaren med opartisk min och vände sig mot tidsresenären.

”Inte alls”, sade tidsresenären och, till psykologen: ”Tänk efter. Det där kan ni förklara. Det är ett sinnesintryck under medvetandetröskeln, ni vet, ett utspätt sinnesintryck.”

”Naturligtvis”, sade psykologen och lugnade oss. ”Det är en enkel psykologisk princip. Jag borde ha tänkt på det. Det är ju alldeles klart, och det ger paradoxen ett förtjusande stöd. Den här maskinen kan vi varken se eller uppfatta, lika lite som en eker i ett snurrande hjul eller en kula som flyger genom luften. Om den färdas genom tiden femtio eller hundra gånger snabbare än vi, om den avverkar en minut medan vi avverkar en sekund, blir det intryck den gör naturligtvis bara en femtiondel eller en hundradel av det den skulle göra om den inte färdades i tiden. Det är ju alldeles klart.” Han förde handen genom utrymmet där maskinen hade stått. ”Ser ni?” sade han och skrattade.

Vi satt och stirrade på det tomma bordet i någon minut. Sedan frågade tidsresenären oss vad vi tyckte om det hela.

”Det låter rimligt nog i kväll”, sade läkaren, ”men vänta till i morgon. Vänta på morgonens sunda förnuft.”

”Vill ni se själva tidsmaskinen?” frågade tidsresenären. Därmed tog han lampan i handen och gick före oss genom den långa, dragiga korridoren till sitt laboratorium. Jag minns livligt det fladdrande ljuset, hans egendomliga, breda huvud i silhuett, skuggornas dans, hur vi alla följde efter honom, förbryllade men skeptiska, och hur vi där i laboratoriet fick se en större upplaga av den lilla mekanism som vi hade sett försvinna inför våra ögon. En del var av nickel, en del av elfenben, och en del hade utan tvivel filats eller sågats ut ur bergkristall. Apparaten var i stort sett färdig, men de vridna kristallstängerna låg ofärdiga på bänken bredvid några ritningsblad, och jag tog upp en av stängerna för att se närmare på den. Kvarts tycktes det vara.

”Hör nu”, sade läkaren, ”menar ni fullt allvar? Eller är det här ett trick – som det där spöket ni visade oss i julas?”

”Med den maskinen”, sade tidsresenären och höll lampan högt, ”tänker jag utforska tiden. Är det klart? Jag har aldrig i mitt liv menat större allvar.”

Ingen av oss visste riktigt hur vi skulle ta det.

Jag mötte Filbys blick över läkarens axel, och han blinkade allvarsamt åt mig.

---