Huset vid av­grun­den

William Hope Hodgson

Kapitel 1: Fyndet av manuskriptet

Långt borta i västra Irland ligger en helt liten by som heter Kraighten. Den ligger ensligt vid foten av en låg kulle. Vida omkring breder en karg och fullständigt ogästvänlig ödemark ut sig; här och var, med stora mellanrum, kan man stöta på ruinen av någon sedan länge övergiven stuga – utan halmtak, med kala väggar. Hela landskapet är kalt och obebott; jorden täcker knappt berggrunden, som det finns så gott om här och som på sina håll reser sig ur marken i vågformiga ryggar.

Trots ödsligheten hade min vän Tonnison och jag valt att tillbringa vår semester där. Han hade snubblat över platsen av en ren tillfällighet året innan, under en lång fotvandring, och upptäckt vilka möjligheter en sportfiskare hade i den lilla namnlösa å som rinner förbi byns utkant.

Jag har sagt att ån saknar namn; jag kan tillägga att ingen karta som jag hittills har rådfrågat har visat vare sig byn eller vattendraget. De tycks helt ha undgått uppmärksamhet; ja, de kunde lika gärna aldrig ha funnits, så lite har en vanlig resehandbok att berätta om dem. Möjligen kan detta delvis förklaras av att närmaste järnvägsstation, Ardrahan, ligger omkring fyrtio engelska mil därifrån.

Det var tidigt en varm kväll när min vän och jag anlände till Kraighten. Vi hade kommit till Ardrahan föregående natt och sovit där i rum som vi hyrt på byns postkontor. Nästa morgon hade vi gett oss av i god tid, osäkert fastklamrade vid en av de typiska tvåhjulskärrorna.

Resan hade tagit oss hela dagen över några av de oländigaste vägar man kan tänka sig, och följden var att vi var grundligt trötta och på tämligen dåligt humör. Men tältet måste resas och packningen stuvas undan innan vi kunde tänka på mat eller vila. Alltså satte vi igång med hjälp av vår kusk, och snart stod tältet på en liten jordplätt strax utanför byn, alldeles i närheten av ån.

Sedan vi stuvat undan alla våra tillhörigheter lät vi kusken ge sig av, eftersom han måste skynda tillbaka så fort som möjligt, och sade åt honom att komma och hämta oss efter fjorton dagar. Vi hade tagit med tillräckligt med proviant för den tiden, och vatten kunde vi hämta i ån. Bränsle behövde vi inte, eftersom vi hade ett litet fotogenkök med i utrustningen och vädret var vackert och varmt.

Det var Tonnisons idé att tälta i stället för att skaffa oss logi i någon av stugorna. Som han uttryckte det var det inget nöje att sova i ett rum med en stor familj kärnfriska irländare i ena hörnet och svinstian i det andra, medan en ruggig skara höns på sina sittpinnar ovanför ens huvud fördelade sina välsignelser rättvist, och hela stället var så fullt av torvrök att man nös sig fördärvad bara man stack in huvudet genom dörren.

Tonnison hade nu tänt köket och var i full färd med att skära fläskskivor direkt ner i stekpannan, så jag tog kitteln och gick ner till ån efter vatten. På vägen måste jag passera alldeles intill en liten grupp bybor. De betraktade mig nyfiket men inte alls ovänligt, även om ingen vågade säga ett ord.

När jag kom tillbaka med den fyllda kitteln gick jag fram till dem och nickade vänligt. De besvarade hälsningen på samma sätt, och jag frågade i förbigående om fisket, men i stället för att svara skakade de bara tysta på huvudet och stirrade på mig. Jag upprepade frågan och vände mig särskilt till en stor, mager karl vid min sida, men fick återigen inget svar. Då vände sig mannen till en kamrat och sade något hastigt på ett språk som jag inte förstod. Genast började hela skaran pladdra på vad jag efter en liten stund gissade var ren iriska. Samtidigt kastade de många blickar åt mitt håll. I kanske en minut talade de så med varandra; sedan vände sig mannen jag hade tilltalat mot mig och sade något. Av hans ansiktsuttryck gissade jag att han i sin tur ställde en fråga till mig, men nu måste jag skaka på huvudet och visa att jag inte förstod vad de ville veta. Så stod vi och såg på varandra tills jag hörde Tonnison ropa åt mig att skynda på med kitteln. Med ett leende och en nick lämnade jag dem då, och alla i den lilla skaran log och nickade tillbaka, fast deras ansikten ännu röjde förbryllan.

Det var uppenbart, tänkte jag på vägen mot tältet, att invånarna i dessa få stugor i ödemarken inte kunde ett ord engelska. När jag berättade det för Tonnison sade han att han kände till saken, och dessutom att det inte alls var ovanligt i den delen av landet, där människor ofta levde och dog i sina avskilda små byar utan att någonsin komma i kontakt med yttervärlden.

”Om vi ändå hade bett kusken tolka åt oss innan han gav sig av”, anmärkte jag när vi satte oss att äta. ”Det känns så underligt att folket här inte ens vet varför vi har kommit.”

Tonnison instämde med en grymtning och teg sedan en stund.

När vi hade stillat den värsta hungern började vi prata och planera för morgondagen. Sedan rökte vi en stund, drog för tältöppningen och gjorde oss redo att lägga oss.

”Det är väl ingen risk att de där karlarna utanför tar något?” frågade jag när vi svepte in oss i våra filtar.

Tonnison sade att han inte trodde det, åtminstone inte så länge vi fanns i närheten. Dessutom, förklarade han, kunde vi låsa in allting utom tältet i den stora kista som vi hade tagit med för provianten. Jag höll med, och snart sov vi båda två.

Tidigt nästa morgon steg vi upp och tog oss en simtur i ån, varefter vi klädde på oss och åt frukost. Sedan letade vi fram fiskedonen och gick igenom dem. Vid det laget hade frukosten hunnit sjunka undan en smula, så vi såg till att allt var i säkert förvar inne i tältet och gav oss med långa steg av åt det håll som min vän hade utforskat vid sitt förra besök.

Under dagen fiskade vi av hjärtans lust och arbetade oss stadigt uppströms. Framåt kvällen hade vi i fiskkorgen en av de finaste fångster jag sett på länge. Tillbaka i byn åt vi oss ordentligt mätta på dagens byte, och sedan vi valt ut några av de finare fiskarna till frukosten skänkte vi resten till den grupp bybor som hade samlats på respektfullt avstånd för att betrakta våra förehavanden. De tycktes oerhört tacksamma och överöste oss med berg av vad jag antog vara irländska välsignelser.

Så tillbringade vi flera dagar, med strålande fiske och en förträfflig aptit som gjorde fångsten full rättvisa. Vi gladde oss åt att byborna visade sig så vänligt inställda och åt att ingenting tydde på att de hade dristat sig till att röra våra tillhörigheter medan vi var borta.

Det var på en tisdag som vi anlände till Kraighten, och på söndagen därpå skulle vi göra en stor upptäckt. Hittills hade vi alltid gått uppströms, men den dagen lade vi fiskespöna åt sidan, tog med oss lite proviant och gav oss ut på en lång vandring åt motsatt håll. Dagen var varm och vi traskade fram i maklig takt. Vid middagstid stannade vi för att äta vår lunch på en stor, flat klippa nära åstranden. Efteråt satt vi och rökte en stund och återupptog inte vandringen förrän vi hade tröttnat på att sitta still.

Vi strövade vidare i kanske en timme till och småpratade i lugn och ro om ditt och datt. Flera gånger stannade vi medan min följeslagare – som är något av en konstnär – gjorde snabba skisser av anslående partier i det vilda landskapet.

Och så, utan minsta förvarning, tog ån som vi så tryggt hade följt tvärt slut – den försvann ner i jorden.

”Herregud!” sade jag. ”Vem hade kunnat ana något sådant?”

Jag stirrade förbluffad och vände mig sedan mot Tonnison. Med fullkomligt uttryckslös min betraktade han stället där ån försvann.

Efter ett ögonblick sade han:

”Vi går en bit till. Den kanske kommer i dagen igen – i alla händelser är det värt att undersöka.”

Jag höll med, och vi fortsatte framåt, fast tämligen planlöst, eftersom vi inte alls visste åt vilket håll vi borde söka. Vi gick kanske en engelsk mil till. Då stannade Tonnison, som hade sett sig nyfiket omkring, och skuggade ögonen med handen.

”Titta!” sade han efter ett ögonblick. ”Är det inte dimma eller något där borta till höger – borta i linje med det där stora klippblocket?” Och han visade med handen.

Jag stirrade dit och tyckte mig efter en minut urskilja något, men kunde inte vara säker och sade det.

”Hur som helst”, svarade min vän, ”så går vi dit och tar en titt.” Han gav sig av åt det håll han hade pekat ut och jag följde efter. Snart kom vi in bland buskar, och efter en stund stod vi på krönet av en hög slänt, full av klippblock, varifrån vi blickade ner över en vildmark av buskar och träd.

”Det verkar som om vi har stött på en oas i den här stenöknen”, mumlade Tonnison och såg sig intresserat omkring. Sedan tystnade han och stirrade, och också jag såg dit. Någonstans ungefär mitt i den skogbevuxna sänkan steg nämligen en väldig pelare av dimlikt vattenstoft högt upp i den stilla luften. Solen lyste på den och framkallade otaliga regnbågar.

”Så vackert!” utbrast jag.

”Ja”, svarade Tonnison eftertänksamt. ”Det måste finnas ett vattenfall eller något där borta. Kanske är det vår å som kommer i dagen igen. Vi går och ser efter.”

Vi tog oss nerför slänten och in bland träden och buskagen. Buskarna var tätt sammanvuxna och träden hängde ut över oss, så att där var obehagligt dunkelt. Men det var inte mörkare än att jag kunde se att många av träden var fruktträd och att man här och var svagt kunde urskilja spår av sedan länge övergiven odling. Då gick det upp för mig att vi tog oss fram genom det vildvuxna virrvarret i en stor och urgammal trädgård. Jag sade det till Tonnison, och han höll med om att min förmodan verkligen tycktes ha fog för sig.

Vilken vildvuxen plats det var, så dyster och mörk! På något vis kom känslan av den gamla trädgårdens tysta ensamhet och övergivenhet allt starkare över mig ju längre vi gick, och jag rös. Man kunde föreställa sig att något lurade bland de hoptrasslade buskarna, och i själva luften på platsen tycktes det finnas något kusligt. Jag tror att Tonnison också kände det, fast han ingenting sade.

Plötsligt stannade vi. Ett avlägset ljud hade börjat tränga fram till oss genom träden. Tonnison böjde sig fram och lyssnade. Nu hörde jag det tydligare; det var ihållande och strävt – ett slags brummande dån som tycktes komma långt bortifrån. Jag kände mig en smula orolig på ett egendomligt, obeskrivligt sätt. Vad var det för ställe vi hade hamnat på? Jag såg på min följeslagare för att få veta vad han tänkte om saken och märkte att hans ansikte bara uttryckte förbryllan. Men medan jag betraktade honom kom ett uttryck av förståelse över hans drag, och han nickade.

”Det där är ett vattenfall”, utbrast han övertygat. ”Nu känner jag igen ljudet.” Och han började energiskt tränga sig fram genom buskarna i riktning mot dånet.

Ju längre vi gick, desto tydligare blev ljudet, vilket visade att vi var på väg rakt mot det. Dånet växte oavbrutet i styrka och kom allt närmare, tills det, som jag påpekade för Tonnison, nästan lät som om det kom från marken under våra fötter – och fortfarande var vi omgivna av träd och buskar.

”Var försiktig!” ropade Tonnison till mig. ”Se var du sätter fötterna.” Och så kom vi plötsligt ut ur skogen på en stor öppen plats, där mynningen till en väldig klyfta gapade mindre än sex steg framför oss. Ur dess djup tycktes dånet stiga upp tillsammans med det oupphörliga, dimlika vattenstoft som vi hade sett från släntens krön långt där borta.

I en hel minut stod vi tysta och stirrade förbryllat på skådespelet. Sedan gick min vän försiktigt fram till avgrundens kant. Jag följde efter, och tillsammans såg vi ner genom det sjudande vattenstoftet på ett väldigt fall av skummande vatten som sprutade fram ur klyftans sida nästan hundra fot längre ner.

”Herregud!” sade Tonnison.

Jag teg och kände mig ganska överväldigad. Synen var så oväntat storslagen och kuslig, även om det kusliga kom starkare över mig senare.

Efter en stund lyfte jag blicken och såg över mot klyftans andra sida. Där fick jag syn på något som reste sig bland vattenstoftet. Det liknade ett stycke av en stor ruin, och jag rörde vid Tonnisons axel. Han ryckte till och vände blicken mot mig, och jag pekade på föremålet. Hans blick följde mitt finger, och ögonen blixtrade plötsligt till av iver när han fick syn på det.

”Kom!” ropade han över dånet. ”Vi tar en titt på det. Det är något underligt med den här platsen; det känner jag på mig.” Och han gav sig av runt kanten av den kraterlika avgrunden. När vi närmade oss det vi nu fått syn på såg jag att mitt första intryck hade varit riktigt. Det var otvivelaktigt en del av en raserad byggnad. Men nu kunde jag urskilja att den inte stod vid själva klyftans kant, som jag först hade trott, utan nästan längst ute på ett väldigt klipputsprång som sköt ut femtio eller sextio fot över avgrunden. Den taggiga ruinmassan hängde faktiskt bokstavligen i tomma luften.

När vi kom mitt för ruinen gick vi ut på den utskjutande klipparmen, och jag måste erkänna att jag kände en outhärdlig skräck när jag från denna svindlande avsats blickade ner i det okända djupet under oss – det djup ur vilket det fallande vattnets dån och en svepning av vattenstoft ständigt steg.

Framme vid ruinen klättrade vi försiktigt runt den och fann på bortre sidan en hög av nedfallna stenar och bråte. När jag nu började undersöka själva ruinen noggrant tycktes den mig vara en del av ytterväggen till någon ofantlig byggnad, så tjock och gediget uppförd var den. Men varför den stod på en sådan plats kunde jag inte alls föreställa mig. Var fanns resten av huset eller slottet, eller vad det nu hade varit?

Jag gick tillbaka till murens utsida och därifrån till klyftans kant, medan Tonnison blev kvar och systematiskt rotade i högen av sten och bråte på utsidan. Sedan började jag undersöka markytan nära avgrundens kant för att se om det inte fanns kvar några andra lämningar av den byggnad som ruinfragmentet uppenbarligen hade tillhört. Men hur noggrant jag än granskade marken kunde jag inte finna något som tydde på att en byggnad någonsin hade stått där, och jag blev mer förbryllad än någonsin.

Då hörde jag ett rop från Tonnison. Han ropade upphetsat mitt namn, och jag skyndade genast längs klipputsprånget fram till ruinen. Jag undrade om han hade gjort sig illa, men så slog det mig att han kanske hade hittat något.

Jag nådde den sönderfallna muren och klättrade runt den. Där fann jag Tonnison stående i en liten grop som han hade grävt ut bland rasmassorna. Han borstade smutsen från något som liknade en bok, svårt hopknycklad och illa medfaren, och öppnade munnen med någon eller några sekunders mellanrum för att vråla mitt namn. Så snart han såg att jag hade kommit räckte han mig sitt fynd och bad mig lägga det i axelväskan för att skydda det mot fukten medan han fortsatte sina undersökningar. Det gjorde jag, men först lät jag sidorna löpa mellan fingrarna och såg att de var tätt fullskrivna med en prydlig, gammaldags handstil, fullt läslig utom på ett ställe där många sidor var nästan förstörda, leriga och hopknycklade, som om boken hade vikts bakåt just där. Så hade han också funnit den, fick jag veta av Tonnison, och skadan berodde antagligen på att murverk fallit ner på den uppslagna delen. Märkligt nog var boken tämligen torr, vilket jag tillskrev att den hade legat så väl inbäddad bland ruinerna.

Sedan jag lagt boken i säkert förvar tog jag itu med att hjälpa Tonnison med hans självpåtagna utgrävningsarbete. Men trots att vi arbetade hårt i mer än en timme och vände på allt i högen av sten och bråte fann vi ingenting mer än några träbitar som kunde ha varit delar av ett skrivbord eller ett bord. Vi slutade därför leta och gick tillbaka längs klippan, in på säker mark igen.

Därefter gick vi ett helt varv runt den väldiga klyftan och kunde konstatera att den bildade en nästan fullkomlig cirkel, utom där det ruinkrönta klipputsprånget sköt fram och bröt symmetrin.

Avgrunden liknade, som Tonnison uttryckte det, mest av allt en jättelik brunn eller ett schakt som stupade lodrätt ner i jordens innandömen.

Ännu en stund fortsatte vi att betrakta omgivningarna. Sedan fick vi syn på en öppen plats norr om klyftan och styrde stegen dit.

Här, några hundra yard från den väldiga avgrundens mynning, kom vi till en stor sjö med tyst vatten – tyst, det vill säga, utom på ett ställe där det bubblade och kluckade oavbrutet.

Nu när vi hade kommit bort från dånet av det framsprutande vattnet kunde vi höra varandra tala utan att behöva skrika så högt vi förmådde, och jag frågade Tonnison vad han tyckte om platsen. Jag sade att jag inte tyckte om den och att ju förr vi var därifrån, desto nöjdare skulle jag vara.

Han nickade till svar och kastade en förstulen blick mot skogen bakom oss. Jag frågade om han hade sett eller hört något. Han svarade inte utan stod tyst, som om han lyssnade, och även jag teg.

Plötsligt tog han till orda.

”Lyssna!” sade han skarpt. Jag såg på honom och sedan bort bland träden och buskarna, och höll ofrivilligt andan. En minut kom och gick i spänd tystnad, men jag kunde inte höra någonting och vände mig mot Tonnison för att säga det. Just som jag öppnade munnen kom ett egendomligt klagande ljud ur skogen till vänster om oss. … Det tycktes sväva fram mellan träden, löven rörde sig med ett prassel, och sedan blev det tyst.

Då lade Tonnison plötsligt handen på min axel och tog till orda. ”Låt oss gå härifrån”, sade han och började gå långsamt åt det håll där de omgivande träden och buskarna tycktes stå glesast. När jag följde efter honom slog det mig plötsligt att solen stod lågt och att det fanns en rå kyla i luften.

Tonnison sade ingenting mer utan fortsatte i jämn takt. Nu var vi inne bland träden, och jag såg mig oroligt omkring men såg ingenting annat än stilla grenar och stammar och de hoptrasslade buskarna. Vi gick vidare, och inget ljud bröt tystnaden utom när en kvist då och då knäcktes under våra fötter. Trots stillheten hade jag en hemsk känsla av att vi inte var ensamma, och jag höll mig så tätt bakom Tonnison att jag två gånger klumpigt sparkade honom på hälarna, utan att han sade något. En minut gick, så ännu en, och vi nådde skogsbrynet och kom till sist ut i traktens kala stenlandskap. Först då kunde jag skaka av mig den skräck som hade förföljt mig bland träden.

En gång medan vi gick därifrån tycktes ett avlägset klagande höras på nytt, och jag sade mig att det var vinden – men kvällen var alldeles vindstilla.

Efter en stund började Tonnison tala.

”Hör nu”, sade han bestämt. ”Jag skulle inte tillbringa natten på det där stället för all världens rikedomar. Det är något oheligt – djävulskt – med det. Det kom över mig på ett ögonblick, strax efter att du hade sagt det där. Det var som om skogen var full av vidriga ting – du förstår!”

”Ja”, svarade jag och såg tillbaka mot platsen, men en höjning i terrängen dolde den för oss.

”Vi har ju boken”, sade jag och stack handen i axelväskan.

”Du har den väl i säkert förvar?” frågade han, plötsligt orolig.

”Ja”, svarade jag.

”Kanske”, fortsatte han, ”kan vi lära oss något av den när vi kommer tillbaka till tältet. Det är bäst att vi skyndar oss också; vi har långt kvar, och nu har jag ingen lust att överraskas av mörkret här ute.”

Två timmar senare nådde vi tältet och satte genast igång med att laga mat, för vi hade inte ätit något sedan lunchen mitt på dagen.

Efter kvällsmaten plockade vi undan och tände våra pipor. Sedan bad Tonnison mig ta fram manuskriptet ur axelväskan. Det gjorde jag, och eftersom vi inte båda kunde läsa i det samtidigt föreslog han att jag skulle läsa högt. ”Och kom ihåg”, förmanade han, väl förtrogen med mina vanor, ”hoppa inte över halva boken.”

Men hade han bara vetat vad den innehöll skulle han ha förstått hur överflödig en sådan förmaning var, åtminstone den här gången. Och där, sittande i öppningen till vårt lilla tält, började jag läsa den sällsamma berättelsen Huset vid avgrunden (för så hette manuskriptet); den återges på de följande sidorna.

---