Den svarta pilen

Robert Louis Stevenson

Kapitel 1: På värdshuset Solen i Kettley

Den natten låg Sir Daniel och hans män i och kring Kettley, varmt inkvarterade och väl bevakade av patruller. Men riddaren av Tunstall tog aldrig rast från penningjakten, och till och med nu, när han stod inför ett vågspel som skulle bli hans lycka eller hans undergång, var han uppe en timme efter midnatt för att pressa sina fattiga grannar på pengar. Han gjorde stora affärer med omstridda arv; han brukade köpa ut den arvspretendent som hade minst utsikter och sedan, med hjälp av den gunst han genom inställsamhet vunnit hos stormännen kring kungen, utverka orättmätiga domslut till sin egen fördel; eller, om den vägen var alltför omständlig, ta det omstridda godset med vapenmakt och förlita sig på sitt inflytande och Sir Olivers förslagenhet i lagfrågor för att få behålla det han lagt beslag på. Kettley var ett sådant ställe; det hade helt nyligen fallit i hans klor, arrendatorerna gjorde fortfarande motstånd, och det var för att med skrämsel kväsa missnöjet som han hade fört sina trupper den vägen.

Vid tvåtiden på morgonen satt Sir Daniel i värdshussalen, tätt intill eldstaden, för så dags var det kallt i Kettleys kärrmarker. Vid hans armbåge stod en pottle med kryddat öl. Han hade tagit av sig sin visirhjälm och satt varmt insvept i en blodröd mantel, med det skalliga huvudet och det smala, mörka ansiktet vilande mot ena handen. Längst ner i rummet stod ett dussintal av hans män på vakt vid dörren eller låg och sov på bänkarna; något närmare honom låg en ung pojke, till synes tolv eller tretton år gammal, utsträckt på golvet i en mantel. Värden på Sun stod framför den mäktige mannen.

”Hör nu på, värd”, sade Sir Daniel, ”lyd bara mina befallningar, så ska jag alltid vara din välvillige skyddsherre. Jag måste ha pålitliga män till byfogdar, och Adam-a-More vill jag ha till överkonstapel; se noga till det. Väljs andra män vinner du ingenting på det; tvärtom ska det stå dig dyrt. Dem som har betalat arrende till Walsingham ska jag göra upp med ordentligt – du hör också till dem, värd.”

”Gode riddare”, sade värden, ”jag svär vid korset i Holywood att jag betalade till Walsingham bara för att jag blev tvingad. Nej, min präktige riddare, jag tycker inte om skurkarna i familjen Walsingham; de var fattiga som tjuvar, min präktige riddare. Tacka vet jag en mäktig herre som ni. Nej, hör efter om mig bland grannarna, jag står stadigt på Brackleys sida.”

”Det kan så vara”, sade Sir Daniel torrt. ”Då får du betala två gånger.”

Värden gjorde en hemsk grimas, men sådan otur kunde lätt drabba en arrendator i dessa laglösa tider, och kanske var han glad att så lätt kunna sluta fred.

”För hit den där karlen, Selden!” ropade riddaren.

En av hans följeslagare förde fram en stackars hukande gammal man, blek som ett ljus och skakande i hela kroppen av kärrfeber.

”Hör du”, sade Sir Daniel, ”ditt namn?”

”Om det behagar ers välborenhet”, svarade mannen, ”så heter jag Condall – Condall från Shoreby, till ers välborenhets tjänst.”

”Jag har hört mycket illa om dig”, svarade riddaren. ”Du sysslar med förräderi, skurk; du drar landet runt och far med lögner; du är starkt misstänkt för flera människors död. Hur kan du vara så fräck, karl? Men jag ska nog få bukt med dig.”

”Min högt ärade och vördnadsvärde herre”, utbrast mannen, ”här har saker och ting blandats ihop, med förlov sagt. Jag är bara en fattig, obetydlig man och har inte gjort någon illa.”

”Undersheriffen talade ytterst illa om dig”, sade riddaren. ”’Grip den där Tyndal från Shoreby åt mig’, säger han.”

”Condall, min gode herre; Condall är mitt ringa namn”, sade den olycklige.

”Condall eller Tyndal, det kommer på ett ut”, svarade Sir Daniel lugnt. ”För på mitt sanningsord, här är du ju, och jag tvivlar starkt på din hederlighet. Vill du ha halsen i behåll, så skriv genast en skuldförbindelse till mig på tjugo pund.”

”På tjugo pund, min gode herre!” utbrast Condall. ”Det här är ju rena vanvettet! Allt jag äger är inte ens värt sjuttio shilling.”

”Condall eller Tyndal”, svarade Sir Daniel med ett flin, ”den förlusten vågar jag riskera. Skriv tjugo, och när jag har drivit in allt jag kan ska jag vara dig en välvillig skyddsherre och efterskänka resten.”

”Ack, min gode herre, det går inte; jag kan inte skriva”, sade Condall.

”Ack och ve!” svarade riddaren. ”Då finns det inget att göra. Ändå hade jag så gärna velat skona dig, Tyndal, om mitt samvete hade tillåtit det. Selden, för varsamt den här gamle rackaren till närmaste alm och häng honom ömsint i halsen där jag kan se honom när jag rider förbi. Farväl, gode herr Condall, käre herr Tyndal; du far i ilfart till paradiset; farväl då!”

”Nej, min högst älskvärde herre”, svarade Condall och tvingade fram ett inställsamt leende, ”om ni är så bestämd, vilket ju så väl anstår er, så ska jag väl med min ringa förmåga lyda er goda befallning.”

”Vän”, sade Sir Daniel, ”nu skriver du fyrtio. Seså! Du är alltför slug för att bara ha sjuttio shilling att leva på. Selden, se till att han skriver förbindelsen i laga form och att den blir vederbörligen bevittnad.”

Och Sir Daniel, som var en mycket munter riddare – ingen muntrare fanns i England – tog en klunk av sitt kryddade varmöl och lutade sig leende tillbaka.

Under tiden började pojken på golvet röra på sig och satte sig snart upp och såg sig förskräckt omkring.

”Kom hit”, sade Sir Daniel, och när den andra reste sig på hans befallning och långsamt kom fram till honom lutade han sig tillbaka och brast ut i skratt. ”Vid korset!” utbrast han. ”En stadig gosse!”

Ynglingen blev högröd av vrede och sköt en hatfull blick ur sina mörka ögon. Nu när hon stod upp var det svårare att avgöra hennes ålder. Ansiktet hade ett något äldre uttryck men var slätt som ett litet barns; till både benstomme och kropp var hon ovanligt spenslig, och gången var något tafatt.

”Ni kallade på mig, Sir Daniel”, sade hon. ”Var det för att skratta åt mitt elände?”

”Seså, låt mig skratta”, sade riddaren. ”Snälla rackare, låt mig skratta, ber jag dig. Om du kunde se dig själv skulle du säkert vara den första att skratta.”

”Nå”, utbrast ynglingen och rodnade, ”ni ska få svara för det här när ni får svara för det andra. Skratta medan ni ännu kan!”

”Nej, kära kusin”, svarade Sir Daniel med ett visst allvar, ”tro inte att jag gör narr av dig annat än på skämt, som släktingar och nära vänner emellan. Jag ska ordna dig ett gifte värt tusen pund, seså, och hålla dig mycket kär. Visst tog jag dig med hårda tag, som läget krävde, men hädanefter ska jag försörja dig utan knot och med glädje stå dig till tjänst. Du ska bli mrs Shelton – lady Shelton, på mitt hedersord! För pojken lovar gott. Äsch, du ska väl inte skygga för ett hederligt skratt; det skingrar tungsinnet. De som skrattar är inga skurkar, kära kusin. Gode värd, duka nu fram mat åt min kusin, herr John. Sätt dig, kära du, och ät.”

”Nej”, sade herr John, ”jag tänker inte äta något bröd. Eftersom ni tvingar mig till denna synd ska jag fasta för min själs skull. Men, gode värd, jag ber dig vara vänlig och ge mig en bägare rent vatten; den vänligheten skulle jag vara dig mycket tacksam för.”

”Du ska få dispens, seså!” utbrast riddaren. ”Du ska få bikta dig ordentligt, vid min tro! Så var nöjd nu och ät.”

Men pojken var omedgörlig, drack en bägare vatten och svepte på nytt manteln tätt om sig och satte sig i ett avlägset hörn och grubblade.

Efter en timme eller två hördes vaktposternas anrop, vapenskrammel och hovklapper i byn; sedan gjorde en trupp halt vid värdshusdörren och Richard Shelton visade sig på tröskeln, nedstänkt med lera.

”Gud bevare er, Sir Daniel”, sade han.

”Nämen! Dickie Shelton!” utbrast riddaren, och när Dicks namn nämndes såg den andra pojken nyfiket bort mot dem. ”Vad har Bennet Hatch för sig?”

”Var god och ta del av den här försändelsen från Sir Oliver, herr riddare; där står allting utförligt beskrivet”, svarade Richard och räckte fram prästens brev. ”Och vidare, med er tillåtelse, bör ni skynda er allt vad ni kan till Risingham; på vägen hit mötte vi en ryttare som kom i sporrsträck med brev, och enligt honom var min lord av Risingham hårt ansatt och behövde er där mer än väl.”

”Vad säger du? Hårt ansatt?” svarade riddaren. ”Nå, då får vi skynda oss sittande, gode Richard. Som det nu står till i detta arma engelska rike rider den säkrast som rider saktast. Dröjsmål föder fara, säger man; men det är snarare handlingsklådan som blir människors fördärv; lägg det på minnet, Dick. Men låt mig först se vad du har fört med dig för boskap. Selden, en fackla hit till dörren!”

Sir Daniel klev ut på bygatan och granskade sina nya trupper i facklans röda sken. Han var illa omtyckt som granne och illa omtyckt som husbonde, men som härförare var han mycket omtyckt av dem som red efter hans vimpel. Hans dristighet, hans beprövade mod, hans omtanke om soldaternas bekvämlighet, till och med hans grova gliringar, allt föll de djärva sällarna i pansarjacka och saladhjälm i smaken.

”Nej, vid korset!” utbrast han. ”Vad är det här för eländiga hundar? Här är somliga krokiga som bågar och andra magra som spjut. Vänner, ni ska få rida främst i striden; er kan jag avvara, vänner. Se på den gamle uslingen på den skäckiga hästen! Ett tvåårigt får som red på en gris skulle se mer ut som en soldat! Ha! Clipsby, är du där, din gamla råtta? Dig skulle jag med glädje kunna mista; du ska få gå allra främst, med en mittprick målad på din pansarjacka, så att du blir ett bättre mål för bågskyttarna; hör du, du ska visa mig vägen.”

”Jag ska visa er vilken väg som helst, Sir Daniel, utom den där man byter sida”, svarade Clipsby oförskräckt.

Sir Daniel gav upp ett gapskratt.

”Ja, det var väl sagt!” utbrast han. ”Du har allt en vass tunga i munnen, seså! För det muntra svarets skull förlåter jag dig. Selden, se till att de får mat, både folk och fä.”

Riddaren gick in på värdshuset igen.

”Nå, Dick, min vän”, sade han, ”hugg in. Här finns gott öl och fläsk. Ät medan jag läser.”

Sir Daniel öppnade försändelsen, och hans panna mörknade medan han läste. När han var färdig satt han en liten stund och grubblade. Sedan såg han skarpt på sin myndling.

”Dick”, sade han, ”har du sett det här billiga rimmet?”

Pojken svarade ja.

”Din fars namn står i det”, fortsatte riddaren, ”och någon galning anklagar vår stackars rackare till präst för att ha dödat honom.”

”Han förnekade det med stor iver”, svarade Dick.

”Det gjorde han?” utbrast riddaren mycket skarpt. ”Lyssna inte på honom. Han är lösmynt; han pladdrar som en sparv. En dag när jag får tid, Dick, ska jag själv förklara de här sakerna närmare för dig. En viss Duckworth anklagades hårt för det, men det var oroliga tider och rättvisa stod inte att få.”

”Det hände på Moat House?” vågade Dick fråga med bultande hjärta.

”Det hände mellan Moat House och Holywood”, svarade Sir Daniel lugnt, men han kastade en förstulen, mörkt misstänksam blick mot Dicks ansikte. ”Och nu”, tillade riddaren, ”skynda dig att äta färdigt; du ska tillbaka till Tunstall med ett meddelande från mig.”

Dicks ansikte mulnade av djup besvikelse.

”Snälla Sir Daniel”, utbrast han, ”skicka någon ur packet! Jag ber er, låt mig vara med i striden. Jag kan slåss, det lovar jag er.”

”Det tvivlar jag inte på”, svarade Sir Daniel och satte sig att skriva. ”Men här finns ingen ära att vinna, Dick. Jag stannar i Kettley tills jag får säkra underrättelser om kriget och rider sedan för att sluta mig till segraren. Kalla det inte feghet; det är bara klokhet, Dick, för detta arma rike kastas så hit och dit av uppror, och kungens namn och makten över hans person byter så ofta händer, att ingen kan vara viss om morgondagen. Fyllbult och Fladderhjärna rusar in, men min lord Gott Råd sitter vid sidan om och väntar.”

Därmed vände Sir Daniel ryggen åt Dick och började skriva sitt brev längst bort vid det långa bordets andra ände, med munnen på sned, för den här historien med Svarta pilen hade han svårt att svälja.

Under tiden fortsatte unge Shelton med god aptit att äta sin frukost, när han kände en beröring på armen och hörde en mycket låg röst viska i örat.

”Låt inget märkas, det ber jag dig”, sade rösten, ”men säg mig av barmhärtighet hur jag tar mig raka vägen till Holywood. Jag ber dig, gode gosse, skänk tröst åt en stackars själ i fara och yttersta nöd, och hjälp mig därmed en bit på vägen till ro.”

”Ta stigen förbi väderkvarnen”, svarade Dick i samma ton, ”den leder till färjan över Till; där får du fråga dig vidare.”

Utan att vrida på huvudet började han äta igen. Men i ögonvrån fick han en skymt av den unge pojken som kallades herr John, på väg att smyga sig ut ur rummet.

”Han är ju lika ung som jag”, tänkte Dick. ”Och ’gode gosse’ kallar han mig! Hade jag vetat det skulle jag hellre ha sett drängen hängd än talat om vägen för honom. Nå, om han tar vägen genom kärret kan jag hinna ifatt honom och dra honom i öronen.”

En halvtimme senare gav Sir Daniel Dick brevet och befallde honom att skynda sig till Moat House. Och ännu en halvtimme efter Dicks avfärd kom ett bud i största hast från min lord av Risingham.

”Sir Daniel”, sade budbäraren, ”ni går miste om stor ära, på mitt sanningsord! Striden började på nytt i morse före gryningen, och vi har slagit deras förtrupp och skingrat deras högerflygel. Bara huvudstyrkan håller stånd. Hade vi era utvilade män skulle vi vräka dem allihop i floden. Nå, herr riddare! Ska ni vara sist? Det hedrar inte ert goda namn.”

”Nej”, utbrast riddaren, ”jag skulle just bryta upp. Selden, blås trumpetsignalen. Min herre, jag följer er ögonblickligen. Det är inte två timmar sedan större delen av min styrka kom hit, herr budbärare. Vad begär ni? Sporren är gott foder, men den tog ändå livet av stridshästen. Raska på, gossar!”

Nu ljöd trumpetsignalen muntert i morgonluften, och från alla håll strömmade Sir Daniels män ut på huvudgatan och ställde upp sig framför värdshuset. De hade sovit med vapnen inom räckhåll och stridshästarna sadlade, och tio minuter senare stod hundra harneskklädda knektar och bågskyttar i led och redo, prydligt utrustade och väl drillade. De flesta bar Sir Daniels livré i mullbärsrött och blått, vilket gav deras led än större prakt. De bäst beväpnade red främst, och längst bak i kolonnen, utom synhåll, kom den ömkliga förstärkningen från natten innan. Sir Daniel lät stolt blicken löpa längs ledet.

”Här är gossar som kan stå er bi när det kniper”, sade han.

”Det är sannerligen präktiga karlar”, svarade budbäraren. ”Det gör mig bara ännu mer bedrövad över att ni inte bröt upp tidigare.”

”Nå”, sade riddaren, ”vad begär ni? Början på ett gille och slutet på en strid, herr budbärare”, och han svingade sig upp i sadeln. ”Men vad nu!” utbrast han. ”John! Joanna! Nej, vid det heliga korset! Var är hon? Värd, var är den där flickan?”

”Flicka, Sir Daniel?” utbrast värden. ”Nej, herre, jag har inte sett någon flicka.”

”Pojken då, din gubbtok!” ropade riddaren. ”Såg du inte att det var en jänta? Hon i den mullbärsröda manteln – hon som bröt fastan med vatten, din skurk – var är hon?”

”Nej, helgonen välsigne oss! Herr John kallade ni honom”, sade värden. ”Ja, jag anade inget ont. Han har gett sig av. Jag såg honom – henne – jag såg henne i stallet för en dryg timme sedan; hon höll på att sadla en grå häst.”

”Nu, vid korset!” utbrast Sir Daniel. ”Den jäntan var värd femhundra pund och mer därtill för mig.”

”Herr riddare”, anmärkte budbäraren bittert, ”medan ni står här och gastar om femhundra pund vinns och förloras kungariket England på annat håll.”

”Det var väl sagt”, svarade Sir Daniel. ”Selden, träd ur ledet med sex armborstskyttar; jaga rätt på henne åt mig. Jag bryr mig inte om vad det kostar, men när jag kommer tillbaka ska hon finnas på Moat House. Du svarar för det med ditt huvud. Och nu, herr budbärare, bryter vi upp.”

Truppen satte av i rask trav, och Selden och hans sex män blev kvar på gatan i Kettley tillsammans med de stirrande byborna.

---