Upp­vak­nan­det

Kate Chopin

Kapitel 1

En grön och gul papegoja i en bur som hängde utanför dörren upprepade gång på gång:

”Gå härifrån! Gå härifrån! För sjutton! Det är bra!”

Han kunde tala lite spanska och dessutom ett språk som ingen förstod, utom möjligen härmtrasten som hängde på andra sidan dörren och med enerverande envishet visslade ut sina flöjttoner i brisen.

Mr Pontellier, som inte fick någon ro att läsa sin tidning, reste sig med en förargad min och ett utrop av missnöje.

Han gick längs verandan och över de smala ”broar” som förband familjen Lebruns stugor med varandra. Han hade suttit framför dörren till huvudbyggnaden. Papegojan och härmtrasten tillhörde madame Lebrun, och de hade rätt att föra precis så mycket oväsen de ville. Mr Pontellier hade förmånen att kunna lämna deras sällskap när de inte längre roade honom.

Han stannade framför dörren till sin egen stuga, den fjärde från huvudbyggnaden och den näst sista. Han slog sig ner i en gungstol av rotting som stod där och tog åter itu med tidningsläsningen. Det var söndag; tidningen var en dag gammal. Söndagstidningarna hade ännu inte nått Grand Isle. Han hade redan tagit del av börsrapporterna och ögnade rastlöst igenom ledarartiklarna och de nyhetsnotiser han inte hade hunnit läsa innan han lämnade New Orleans dagen före.

Mr Pontellier bar glasögon. Han var fyrtio år, medellång och ganska smärt; han hade en lätt framåtlutad hållning. Hans hår var brunt och rakt, med sidbena. Skägget var prydligt ansat och kortklippt.

Då och då lyfte han blicken från tidningen och såg sig omkring. Borta vid huset var oväsendet värre än någonsin. Huvudbyggnaden kallades ”huset” för att skilja den från stugorna. Fåglarna fortsatte att pladdra och vissla. Två unga flickor, tvillingarna Farival, spelade en duett ur Zampa på pianot. Madame Lebrun skyndade beställsamt in och ut och gav med gäll röst order åt en gårdspojke varje gång hon kom in i huset och med lika hög röst anvisningar åt en som passade upp i matsalen varje gång hon kom ut. Hon var en frisk och vacker kvinna, alltid klädd i vitt med ärmar som nådde till armbågen. Hennes stärkta kjolar frasade när hon kom och gick. Längre bort, framför en av stugorna, gick en dam i svart sedesamt av och an och bad med sitt radband. En hel del av pensionatets gäster hade farit över till Chénière Caminada i Beaudelets loggert för att gå i mässan. Några ungdomar spelade krocket under vattenekarna. Mr Pontelliers båda barn var där – stadiga små pojkar på fyra och fem år. En kvadronbarnsköterska följde efter dem med en frånvarande, tankfull min.

Till slut tände mr Pontellier en cigarr och började röka, med tidningen slappt hängande i handen. Han fäste blicken på ett vitt parasoll som i snigelfart närmade sig från stranden. Han såg det tydligt mellan vattenekarnas magra stammar, bortom fältet med gul kamomill. Golfen tycktes ligga långt borta och smälte i diset samman med horisontens blå. Parasollet fortsatte att närma sig långsamt. Under den skärfodrade skärmen gick hans hustru, mrs Pontellier, och den unge Robert Lebrun. När de kom fram till stugan satte de sig, till synes en smula trötta, på verandans översta trappsteg, vända mot varandra och lutade mot var sin verandastolpe.

”Vilket oförstånd! Att bada vid den här tiden i den här hettan!” utbrast mr Pontellier. Själv hade han tagit sig ett dopp i gryningen. Det var därför förmiddagen kändes lång för honom.

”Du har bränt dig så du inte går att känna igen”, tillade han och såg på sin hustru som man ser på en värdefull ägodel som har tagit skada. Hon höll upp händerna, starka, välformade händer, och granskade dem kritiskt medan hon drog upp sina beigefärgade ärmar ovanför handlederna. När hon såg på dem kom hon att tänka på sina ringar, som hon hade lämnat till sin man innan hon gick till stranden. Hon sträckte tigande fram handen mot honom; han förstod, tog fram ringarna ur västfickan och lät dem falla i hennes öppna handflata. Hon trädde dem på fingrarna; sedan fattade hon om knäna, såg bort på Robert och började skratta. Ringarna gnistrade på hennes fingrar. Han log till svar.

”Vad är det?” frågade Pontellier och såg lojt och roat från den ena till den andra. Det var något rent nonsens; något de hade varit med om där ute i vattnet, och båda försökte berätta om det på en gång. Det lät inte hälften så roligt när de berättade det. Det insåg de, och det gjorde mr Pontellier också. Han gäspade och sträckte på sig. Sedan reste han sig och sade att han funderade på att gå bort till Kleins hotell och spela ett parti biljard.

”Följ med, Lebrun”, föreslog han för Robert. Men Robert medgav alldeles uppriktigt att han hellre ville stanna där han var och prata med mrs Pontellier.

”Nå, skicka iväg honom när han tråkar ut dig, Edna”, uppmanade hennes man henne medan han gjorde sig redo att gå.

”Här, ta parasollet”, utbrast hon och räckte fram det till honom. Han tog emot parasollet, lyfte det över huvudet och gick nerför trappan och därifrån.

”Kommer du tillbaka till middagen?” ropade hans hustru efter honom. Han stannade ett ögonblick och ryckte på axlarna. Han kände efter i västfickan; där låg en tiodollarsedel. Han visste inte; kanske skulle han komma tillbaka till den tidiga middagen, kanske inte. Allt berodde på vilket sällskap han träffade på hos Klein och hur stort ”spelet” var. Han sade det inte, men hon förstod och nickade skrattande farväl till honom.

Båda barnen ville följa med sin far när de såg honom ge sig av. Han kysste dem och lovade att ha med sig karameller och jordnötter åt dem när han kom tillbaka.

---