Silas Marner

George Eliot

Kapitel 1

På den tid då spinnrockarna surrade flitigt i bondgårdarna – och till och med förnäma damer, klädda i siden och trådspetsar, hade sina leksaksspinnrockar av polerad ek – kunde man i avlägsna trakter bland småvägarna, eller djupt inne i kullarnas famn, se vissa bleka, småväxta män som bredvid de kraftiga lantborna liknade spillrorna av ett släkte som berövats sitt arv. Herdehunden skällde ilsket när en av dessa män med sitt främmande utseende visade sig på höjden, mörk mot den tidiga vintersolnedgången; för vilken hund tycker om en gestalt som går böjd under en tung säck? – och dessa bleka män gick sällan ut utan denna gåtfulla börda. Herden själv hade visserligen goda skäl att tro att säcken bara innehöll lintråd, eller också de långa rullarna av starkt linne som vävts av tråden, men han var inte alldeles säker på att vävarhantverket, oumbärligt som det var, kunde bedrivas helt utan den ondes hjälp. På den avlägsna tiden häftade sig vidskepelsen lätt vid varje människa eller ting som det var något det minsta ovanligt med, eller som rentav bara förekom då och då, som gårdfarihandlarens eller skärsliparens besök. Ingen visste var kringvandrande män hade sina hem eller sitt ursprung; och hur skulle man kunna förstå sig på en man om man inte åtminstone kände någon som kände hans far och mor? För bönderna förr i tiden var världen bortom den egna omedelbara erfarenheten ett dunkelt och gåtfullt område: för deras tankar, som aldrig hade färdats långt, var ett kringvandrande liv en lika dunkel föreställning som vinterlivet för de svalor som återvände med våren; och inte ens den som slog sig ner på orten blev, om han kom långväga ifrån, nästan någonsin fri från en rest av misstro som skulle ha hindrat all förvåning om hans länge oförargliga leverne till sist hade slutat med ett brott; särskilt om han hade rykte om sig att vara kunnig eller visade prov på hantverksskicklighet. All skicklighet, vare sig den bestod i att raskt hantera tungan, detta svårhanterliga redskap, eller i någon annan konst som var obekant för byborna, var i sig misstänkt: hederligt folk, fött och uppvuxet inför allas ögon, var för det mesta inte särskilt vist eller klyftigt – åtminstone inte i större ting än att tyda vädrets tecken; och det var så fullständigt fördolt hur man förvärvade snabbhet och färdighet av något slag att sådant fick något av trolleri över sig. Så kom det sig att dessa utspridda linnevävare – som flyttat från staden ut på landet – livet igenom betraktades som främlingar av sina grannar på landsbygden och vanligen lade sig till med de besynnerliga vanor som hör ensamheten till.

Under de första åren av detta århundrade utövade en sådan linnevävare, vid namn Silas Marner, sitt yrke i en stenstuga som låg bland de nötbärande häckarna nära byn Raveloe och inte långt från kanten av ett övergivet stenbrott. Det misstänkta ljudet från Silas vävstol, så olikt kastmaskinens naturliga, muntra trav eller slagans enklare rytm, utövade en skräckblandad tjusning på pojkarna i Raveloe, som ofta slutade plocka nötter eller plundra fågelbon för att kika in genom stenstugans fönster; en viss bävan inför vävstolens gåtfulla rörelser vägdes upp av en behaglig känsla av hånfull överlägsenhet när de gjorde narr av dess växlande ljud och av vävarens böjda hållning och enformiga trampande. Men ibland hände det att Marner, när han stannade upp för att rätta till en ojämnhet i tråden, upptäckte de små skurkarna, och hur rädd han än var om sin tid tyckte han så illa om deras närgångenhet att han klev ner från vävstolen, öppnade dörren och fäste en blick på dem som alltid var nog för att få dem att fly i skräck. För hur skulle man kunna tro att de stora, bruna, utstående ögonen i Silas Marners bleka ansikte i själva verket inte såg någonting riktigt tydligt som inte befann sig alldeles nära, och inte snarare att deras förfärliga blick kunde drabba vilken pojke som helst som råkade komma sist med kramp, engelska sjukan eller en sneddragen mun? De hade kanske hört sina fäder och mödrar antyda att Silas Marner kunde bota folks reumatism om han ville, och sedan tillägga, ännu mer gåtfullt, att om man bara talade tillräckligt inställsamt med djävulen kunde han bespara en utgiften för doktorn. Sådana sällsamma, kvardröjande ekon av den gamla demondyrkan skulle kanske ännu i dag kunna uppfångas av den som lyssnar noga bland de gråhåriga bönderna; för det oskolade sinnet har svårt att förena föreställningarna om makt och godhet. En vag föreställning om en makt som med mycken övertalning kan förmås att avstå från att göra skada är den form aningen om det Osynliga lättast antar hos människor som alltid levt hårt trängda av de enklaste livsbehoven och för vilka ett liv av hårt slit aldrig lysts upp av någon brinnande religiös tro. För dem rymmer smärta och olycka långt fler möjligheter än glädje och njutning: deras fantasi bär nästan inga av de bilder som ger näring åt längtan och hopp, men är helt övervuxen av minnen där fruktan ständigt finner bete. ”Kan du komma på något du skulle vilja äta?” sade jag en gång till en gammal arbetare som låg dödssjuk och hade avvisat all mat hans hustru erbjudit honom. ”Nej”, svarade han, ”jag har aldrig varit van vid annat än vanlig mat, och den kan jag inte äta.” Hans erfarenheter hade inte fött några fantasier som kunde mana fram ens skuggan av matlust.

Och Raveloe var en by där många av de gamla ekona dröjde kvar utan att överröstas av nya röster. Inte så att den hörde till de karga socknar som låg i civilisationens utmarker – befolkade av magra får och glest spridda herdar: tvärtom låg den på den bördiga slätten mitt i det land vi behagar kalla det glada England och hade gårdar som, ur andlig synvinkel, betalade ett högst begärligt tionde. Men den låg inbäddad i en skyddad, skogrik sänka, en hel timmes ritt från närmaste tullväg, dit varken diligenshornets eller den allmänna opinionens svängningar någonsin nådde. Byn såg betydande ut, med en vacker gammal kyrka och en stor kyrkogård i sitt hjärta och två eller tre stora bondgårdar av tegel och sten, med fruktträdgårdar innanför rejäla murar och vädertuppar till prydnad, som låg alldeles intill vägen och reste ståtligare fasader än prästgården, vilken tittade fram mellan träden på andra sidan kyrkogården: en by där det högsta samhällsskiktet genast framträdde och där ett övat öga såg att det inte fanns någon stor park och herrgård i närheten, men att Raveloe hade flera hövdingar som lugnt kunde sköta sina jordbruk illa och under dessa krigstider ändå få tillräckligt med pengar ur dem för att leva i sus och dus och fira glada jul-, pingst- och påskhelger.

Det var femton år sedan Silas Marner först hade kommit till Raveloe; då var han bara en blek ung man med utstående, närsynta bruna ögon, vars utseende inte skulle ha tett sig märkvärdigt för människor med vanlig bildning och erfarenhet, men för byborna i vilkas närhet han kommit för att slå sig ner hade det gåtfulla särdrag som svarade mot hans ovanliga yrke och det faktum att han kom från en okänd trakt som kallades ”Norröver”. Detsamma gällde hans levnadssätt: han bjöd ingen över tröskeln och promenerade aldrig in till byn för att ta sig en pint på Rainbow eller skvallra hos hjulmakaren; han sökte inte upp någon man eller kvinna annat än i sitt yrke eller för att skaffa sig det nödvändiga, och det stod snart klart för flickorna i Raveloe att han aldrig skulle försöka truga någon av dem att ta honom mot sin vilja – alldeles som om han hade hört dem förklara att de aldrig skulle gifta sig med en död man som fått liv igen. Denna uppfattning om Marner grundade sig inte enbart på hans bleka ansikte och högst ovanliga ögon; för mullvadsfångaren Jem Rodney försäkrade att han en kväll på hemväg hade sett Silas Marner stå lutad mot en stätta med en tung säck på ryggen, i stället för att vila säcken på stättan som en man vid sina sinnens fulla bruk skulle ha gjort; och att han, när han kom fram till honom, såg att Marners ögon var stela som en döds, och han talade till honom och ruskade honom, men lemmarna var stela och händerna grep om säcken som om de varit av järn; men just som han hade bestämt sig för att vävaren var död blev denne som vanligt igen, så där, som man säger, på ett ögonblick, sade ”god natt” och gick sin väg. Allt detta svor Jem att han hade sett, och han mindes det så mycket säkrare som det var just den dag han hade fångat mullvad på godsägare Cass mark, nere vid den gamla såggropen. Några sade att Marner måste ha haft ett ”anfall”, ett ord som tycktes förklara sådant som annars var otroligt; men den stridslystne mr Macey, socknens klockare, skakade på huvudet och frågade om man någonsin hört talas om att någon fått ett anfall utan att falla omkull. Ett anfall var väl ett slaganfall? Och till ett slaganfalls natur hörde det att delvis beröva en man bruket av hans lemmar och lägga honom socknen till last, om han inte hade barn att ty sig till. Nej, nej; inte var det något slaganfall som lät en karl stå på benen som en häst mellan skaklarna och sedan gå sin väg lika fort som man kunde säga ”hoppla!” Men en människas själ kunde kanske lösgöra sig från kroppen och gå ut och in, som en fågel ut ur boet och tillbaka igen; och så blev folk överkloka, för utan kroppens hölje gick de i skola hos sådana som kunde lära dem mer än grannarna kunde få veta genom sina fem sinnen och prästen. Och varifrån hade mäster Marner fått sin kunskap om örter – och om besvärjelser också, om han bara ville dela med sig av dem? Det Jem Rodney berättat var inte mer än man kunnat vänta sig, om man sett hur Marner hade botat Sally Oates och fått henne att sova som ett litet barn, sedan hennes hjärta i mer än två månader hade bultat så att det kunnat spränga kroppen på henne, medan hon stod under doktorns vård. Han skulle kunna bota fler om han ville; men det lönade sig att tala vänligt till honom, om så bara för att hindra honom från att göra en något ont.

Det var delvis denna obestämda rädsla Marner hade att tacka för att han slapp de förföljelser hans egenheter kunde ha dragit över honom, men ännu mer berodde det på att hans hantverk, sedan den gamle linnevävaren i grannsocknen Tarley hade dött, gjorde honom till en mycket välkommen nykomling bland traktens mer välbärgade husmödrar och till och med bland de mer förutseende av stugfolket, som vid årets slut hade sitt lilla garnförråd. Nyttan de hade av honom skulle ha uppvägt varje motvilja eller misstanke som inte fick stöd av brister i kvalitet eller mängd hos det tyg han vävde åt dem. Och åren hade gått utan att grannarnas bild av Marner förändrats, annat än att det ovana blivit till vana. Efter femton år sade männen i Raveloe precis samma saker om Silas Marner som från början: de sade det inte fullt lika ofta, men när de sade det trodde de betydligt starkare på det. Åren hade bara medfört ett viktigt tillägg: att mäster Marner hade lagt undan en ordentlig slant någonstans och hade råd att köpa ”större karlar” än han själv.

Men medan omvärldens uppfattning om honom nästan hade stått stilla och hans dagliga vanor knappast hade förändrats märkbart, hade Marners inre liv haft sin historia och genomgått en förvandling, som det måste göra hos varje lidelsefull natur som har flytt till ensamheten eller dömts till den. Före ankomsten till Raveloe hade hans liv varit fyllt av den rörelse, tankeverksamhet och nära gemenskap som då liksom nu utmärkte livet för en hantverkare som tidigt upptagits i en sluten religiös sekt, där den fattigaste lekman har möjlighet att utmärka sig genom talets gåva och åtminstone kan göra sig gällande i församlingens styre genom en tyst avgiven röst. Marner stod högt i anseende i denna lilla undanskymda värld, som själv kallade sig församlingen som samlades i Lantern Yard; han ansågs vara en ung man med föredömlig vandel och brinnande tro, och ett särskilt intresse hade ägnats honom ända sedan han under ett bönemöte drabbats av en gåtfull stelhet och medvetslöshet som varat i en timme eller mer och fått de andra att tro honom död. Att söka en medicinsk förklaring till detta fenomen skulle av Silas själv, liksom av hans pastor och övriga församlingsmedlemmar, ha betraktats som att avsiktligt stänga sig ute från den andliga innebörd det kunde rymma. Silas var uppenbarligen en broder som utvalts för en särskild tuktan; och även om försöken att tolka denna tuktan hämmades av att han inte haft någon andlig syn medan han till det yttre befann sig i dvala, trodde både han själv och de andra att dess verkan märktes i ökat ljus och ökad glöd. En mindre sanningsenlig man kunde ha frestats att i efterhand skapa en syn i form av ett återvänt minne; en man med mindre sunt förstånd kunde ha trott på en sådan skapelse; men Silas hade sitt förstånd i behåll och var hederlig, även om bildningen hos honom, liksom hos många andra hederliga och glödande män, inte hade lett känslan för det gåtfulla i bestämda fåror, varför den bredde ut sig över den väg som rätteligen tillhörde undersökning och kunskap. Av sin mor hade han ärvt viss kännedom om läkande örter och hur de bereddes – ett litet förråd av visdom som hon överlämnat till honom som ett högtidligt arv – men på senare år hade han börjat tvivla på om det var rätt att använda denna kunskap, eftersom han trodde att örter inte kunde ha någon verkan utan bön och att bön kanske räckte utan örter; så att hans nedärvda glädje i att ströva omkring på fälten på jakt efter fingerborgsblomma och maskros och hästhov började anta frestelsens karaktär.

Bland medlemmarna i hans församling fanns en ung man, något äldre än han själv, som han länge levt i så nära vänskap med att deras bröder i Lantern Yard brukade kalla dem David och Jonatan. Vännens riktiga namn var William Dane, och också han betraktades som ett lysande exempel på ungdomlig fromhet, om än något benägen att vara alltför sträng mot svagare bröder och att bli så bländad av sitt eget ljus att han ansåg sig visare än sina lärare. Men vilka brister andra än kunde finna hos William var han i vännens ögon felfri; för Marner hörde till de lättpåverkade naturer som tvivlar på sig själva och i oerfarna år beundrar myndighet och söker stöd hos den som säger emot dem. Uttrycket av tillitsfull oskuld i Marners ansikte, förstärkt av den ofästa, värnlösa rådjursblick som hör stora utstående ögon till, stod i skarp kontrast till den självbelåtet undertryckta inre triumf som lurade i William Danes smala, sneda ögon och sammanpressade läppar. Ett av de ämnen de båda vännerna oftast talade om var frälsningsvissheten: Silas medgav att han aldrig kunde komma längre än till ett hopp blandat med fruktan och lyssnade med längtansfull förundran när William förklarade att hans visshet hade varit orubblig ända sedan han vid tiden för sin omvändelse hade drömt att han såg orden ”kallelse och utkorelse fast” stå ensamma på en vit sida i den uppslagna Bibeln. Sådana samtal har sysselsatt många par av bleka vävare, vars själar inte fått någon näring utan varit som unga bevingade varelser, övergivna och flaxande i skymningen.

Den aningslöse Silas hade tyckt att vänskapen inte svalnat ens sedan han också knutit ett annat och innerligare band. Sedan några månader var han förlovad med en ung tjänsteflicka, och de väntade bara på att tillsammans ha sparat lite mer innan de gifte sig; och det var en stor glädje för honom att Sarah inte hade något emot att William ibland var med när de träffades på söndagarna. Det var i detta skede av deras liv som Silas fick sitt kataleptiska anfall under bönemötet; och bland alla de frågor och uttryck för deltagande som riktades till honom av församlingsmedlemmarna var Williams antydan den enda som skar sig mot den allmänna medkänslan med en broder som på detta sätt utvalts för en särskild prövning. Han anmärkte att denna dvala i hans ögon mer liknade en hemsökelse från Satan än ett bevis på gudomlig ynnest, och uppmanade sin vän att se till att han inte gömde något förbannat i sin själ. Silas, som ansåg sig förpliktad att ta emot tillrättavisning och förmaning som en broderlig tjänst, kände ingen harm utan bara smärta över vännens tvivel på honom; och till detta kom snart en viss oro när han märkte att Sarahs sätt mot honom började växla egendomligt mellan försök att visa honom större tillgivenhet och ofrivilliga tecken på att hon skyggade för honom och kände motvilja. Han frågade henne om hon ville slå upp förlovningen, men det förnekade hon: församlingen kände till deras förlovning och den hade bekräftats vid bönemötena; den kunde inte brytas utan en grundlig undersökning, och Sarah kunde inte anföra något skäl som församlingen kunde godta. Vid denna tid blev den äldste diakonen farligt sjuk, och eftersom han var barnlös änkling sköttes han dag och natt av några av de yngre bröderna eller systrarna. Silas turades ofta om med William att vaka på nätterna; den ene avlöste den andre klockan två på morgonen. Mot all förmodan tycktes den gamle vara på bättringsvägen, när Silas en natt, då han satt och vakade vid hans säng, märkte att den vanliga hörbara andningen hade upphört. Ljuset brann svagt, och han måste lyfta det för att tydligt kunna se den sjukes ansikte. När han undersökte honom blev han övertygad om att diakonen var död – hade varit död en tid, för lemmarna var stela. Silas undrade om han hade sovit och såg på klockan: den var redan fyra på morgonen. Hur kom det sig att William inte hade kommit? Full av oro gick han för att söka hjälp, och snart hade flera vänner samlats i huset, däribland pastorn, medan Silas gick därifrån till sitt arbete och önskade att han hade fått träffa William för att få veta varför han inte hade kommit. Men klockan sex, just när han funderade på att gå och leta efter sin vän, kom William, och med honom pastorn. De kom för att kalla honom till Lantern Yard, där han skulle möta församlingsmedlemmarna; på hans fråga om varför han kallades blev svaret bara: ”Det får du höra.” Inget mer sades förrän Silas satt i sakristian framför pastorn, med blickarna från dem som i hans ögon var Guds folk högtidligt fästa på sig. Då tog pastorn fram en fickkniv, visade den för Silas och frågade om han visste var han hade lämnat den. Silas sade att han inte visste med sig att han lämnat den någon annanstans än i sin egen ficka – men han darrade inför detta besynnerliga förhör. Han uppmanades därefter att inte dölja sin synd utan bekänna den och göra bättring. Kniven hade hittats i byrån vid den avlidne diakonens säng – på den plats där den lilla påsen med församlingens pengar hade legat, den som pastorn själv hade sett dagen före. Någon hand hade fört bort påsen; och vems hand kunde det vara, om inte hans som ägde kniven? En stund var Silas stum av häpnad; sedan sade han: ”Gud ska rentvå mig: jag vet ingenting om att kniven finns där eller att pengarna är borta. Visitera mig och sök igenom min bostad; ni kommer inte att finna annat än tre pund och fem shilling av mina egna sparpengar, som William Dane vet att jag har haft i sex månader.” Då stönade William, men pastorn sade: ”Bevisen talar starkt mot dig, broder Marner. Pengarna togs i natt, och ingen annan än du var hos vår hädangångne broder, för William Dane försäkrar oss att han hindrades av plötslig sjukdom från att som vanligt gå dit och avlösa dig, och du sade själv att han inte hade kommit; och dessutom försummade du den döde.”

”Jag måste ha sovit”, sade Silas. Sedan tillade han efter en paus: ”Eller också måste jag ha haft en ny hemsökelse lik den ni alla har sett mig drabbas av, och då måste tjuven ha kommit och gått medan jag inte var i kroppen, utan utanför kroppen. Men jag säger igen: visitera mig och sök igenom min bostad, för jag har inte varit någon annanstans.”

Man sökte, och det slutade – med att William Dane hittade den välkända påsen, tom, instucken bakom byrån i Silas rum! Då uppmanade William sin vän att bekänna och inte längre dölja sin synd. Silas vände en skarpt förebrående blick mot honom och sade: ”William, under de nio år vi har gått ut och in tillsammans, har du någonsin hört mig ljuga? Men Gud ska rentvå mig.”

”Broder”, sade William, ”hur kan jag veta vad du kan ha gjort i ditt hjärtas hemliga kamrar, så att Satan fått ett övertag över dig?”

Silas betraktade fortfarande sin vän. Plötsligt flammade en stark rodnad upp i hans ansikte, och han skulle just börja tala häftigt när han åter tycktes hejdas av en inre stöt, som drev bort rodnaden och fick honom att darra. Men till sist talade han med matt röst och blicken fäst på William.

”Nu minns jag – kniven var inte i min ficka.”

William sade: ”Jag vet inte vad du menar.” De andra närvarande började emellertid fråga var Silas menade att kniven hade varit, men han ville inte ge någon ytterligare förklaring; han sade bara: ”Jag är hårt drabbad; jag kan ingenting säga. Gud ska rentvå mig.”

När de återvänt till sakristian överlade de vidare. Att gå rättslig väg för att finna den skyldige stred mot grundsatserna inom församlingen i Lantern Yard, enligt vilka kristna var förbjudna att väcka åtal, även om saken hade varit mindre skandalös för församlingen. Men medlemmarna var skyldiga att vidta andra åtgärder för att finna sanningen, och de beslöt att be och hålla en lottdragning. Detta beslut kan bara förvåna den som inte känner det undanskymda religiösa liv som har levts i våra städers gränder. Silas föll på knä med sina bröder i förlitan på att ett omedelbart gudomligt ingripande skulle bekräfta hans oskuld, men med känslan av att sorg och bedrövelse skulle återstå för honom även då – att hans tillit till människorna hade blivit grymt sargad. Lotterna förkunnade att Silas Marner var skyldig. Han avstängdes under högtidliga former från församlingen och uppmanades att återlämna de stulna pengarna: endast om han bekände, som tecken på ånger, kunde han åter tas emot i församlingens fålla. Marner lyssnade under tystnad. Till sist, när alla reste sig för att gå, gick han fram till William Dane och sade med en röst som skälvde av upprördhet –

”Sista gången jag minns att jag använde kniven var när jag tog fram den för att skära till en rem åt dig. Jag minns inte att jag stoppade tillbaka den i fickan. Det var du som stal pengarna, och du har vävt en intrig för att lägga mig synden till last. Men det kan gå dig väl ändå: det finns ingen rättvis Gud som styr jorden rättfärdigt, utan en lögnens Gud som vittnar mot den oskyldige.”

Alla ryste vid denna hädelse.

William sade ödmjukt: ”Jag överlåter åt våra bröder att avgöra om detta är Satans röst eller inte. Jag kan inte göra annat än be för dig, Silas.”

Den stackars Marner gick därifrån med denna förtvivlan i själen – denna rubbade tillit till Gud och människor som hos en kärleksfull natur gränsar till vansinne. I sin sårade själs bitterhet sade han till sig själv: ”Hon kommer också att förskjuta mig.” Och han tänkte att om hon inte trodde på vittnesbördet mot honom måste hela hennes tro kastas över ända, liksom hans egen. För människor som är vana att resonera om de former deras religiösa känsla tagit gestalt i är det svårt att leva sig in i det enkla, oskolade sinnestillstånd där form och känsla aldrig har skilts åt genom någon reflektion. Vi är benägna att tro att en man i Marners läge ofrånkomligen skulle ha börjat tvivla på att en lottdragning verkligen kunde ge besked om Guds dom; men för honom skulle det ha krävt en självständig tankeansträngning av ett slag han aldrig tidigare prövat, och han skulle ha behövt göra den ansträngningen just när all hans kraft hade förvandlats till den svikna trons ångest. Om det finns en ängel som upptecknar människornas sorger likaväl som deras synder, vet han hur många och djupa de sorger är som föds ur felaktiga föreställningar som ingen människa kan lastas för.

Marner gick hem och satt en hel dag ensam, bedövad av förtvivlan, utan att känna någon impuls att gå till Sarah och försöka få henne att tro på hans oskuld. Dagen därpå sökte han en tillflykt från den förlamande otron genom att sätta sig i vävstolen och arbeta på som vanligt; och innan många timmar hade gått kom pastorn och en av diakonerna till honom med bud från Sarah att hon ansåg förlovningen med honom vara bruten. Silas tog tyst emot budskapet och vände sig sedan från budbärarna för att åter arbeta vid sin vävstol. Lite mer än en månad senare gifte sig Sarah med William Dane, och inte långt därefter blev det känt bland bröderna i Lantern Yard att Silas Marner hade lämnat staden.

---