Rebecka

Kate Douglas Smith Wiggin

Kapitel 1: ”Vi är sju”

”VI ÄR SJU”

Den gamla diligensen skramlade fram längs den dammiga vägen från Maplewood till Riverboro. Dagen var lika varm som mitt i sommaren, fast det bara var mitten av maj, och mr Jeremiah Cobb skonade hästarna så gott det gick, utan att någonsin glömma att han körde posten. Backarna var många, och tömmarna låg löst i händerna på honom medan han lutade sig bakåt på kuskbocken och makligt sträckte ut ena benet, foten och allt, över stänkskärmen. Den slitna filthatten var ordentligt neddragen över ögonen, och i vänstra kinden rullade han en buss tuggtobak.

Diligensen hade en enda passagerare – en liten mörkhårig person i en blank, gulbeige kattunklänning. Hon var så smal och så hårt stärkt att hon gled omkring på läderdynorna, trots att hon tog spjärn med fötterna mot mellansätet och sträckte ut händerna i sina bomullshandskar åt båda sidor för att hålla något slags balans. Så fort hjulen sjönk djupare än vanligt i ett hjulspår eller plötsligt skumpade över en sten for hon ofrivilligt upp i luften, damp ner igen, sköt tillbaka sin lustiga lilla halmhatt och plockade upp eller lade bättre till rätta ett litet rosa parasoll, som tycktes vara det hon främst hade att vaka över – om man undantar en pärlbörs som hon tittade i så ofta väglaget tillät, till synes mycket belåten med att dess dyrbara innehåll varken försvann eller minskade. Mr Cobb anade ingenting om dessa påfrestande sidor av resandet; hans uppgift var att föra folk dit de skulle, inte nödvändigtvis att se till att de hade det bekvämt på vägen. Han hade faktiskt alldeles glömt bort att denna föga märkvärdiga lilla passagerare fanns.

När han skulle lämna postkontoret i Maplewood den morgonen hade en kvinna stigit ur en vagn, kommit fram till honom och frågat om detta var diligensen till Riverboro och om han var mr Cobb. När hon fick ett jakande svar nickade hon åt ett barn som ivrigt väntade på besked och som kom springande mot henne, som om hon var rädd att komma ett ögonblick för sent. Barnet kunde vara tio eller elva år, men hur många somrar hon än hade upplevt såg hon liten ut för sin ålder. Hennes mor hjälpte henne upp i diligensen, lade ett knyte och en syrenbukett bredvid henne, övervakade hur en gammal hårkoffert surrades fast baktill och betalade till sist resan genom att mycket noggrant räkna upp silvermynten.

”Jag vill att du kör henne till mina systrar i Riverboro”, sa hon. ”Känner du Mirandy och Jane Sawyer? De bor i tegelhuset.”

Herre bevars, han kände dem lika väl som om han hade skapat dem själv!

”Ja, hon ska dit, och de väntar henne. Vill du vara snäll och hålla ett öga på henne? Kan hon ta sig ut någonstans och komma bland folk, eller få in någon som håller henne sällskap, så gör hon det. Adjö, Rebecca; försök nu att inte hitta på något ofog, och sitt stilla så att du är snygg och prydlig när du kommer fram. Var inte till besvär för mr Cobb. – Hon är lite uppspelt, förstår du. – Vi kom med tåget från Temperance i går, sov över hos min kusin och körde därifrån i morse – åtta engelska mil är det.”

”Adjö, mamma, var inte orolig; du vet att det inte är som om jag aldrig hade rest förut.”

Kvinnan skrattade till, kort och hånfullt, och sa förklarande till mr Cobb: ”Hon har varit i Wareham och sovit över en natt; det är inte mycket att skryta med i resväg!”

”Det VAR EN RESA, mamma”, sa barnet ivrigt och envist. ”Vi lämnade ju gården och packade matsäck i en korg och åkte lite vagn och lite ångtåg, och vi hade nattlinnena med oss.”

”Du behöver inte berätta det för hela byn för det”, sa modern och avbröt denna erfarna resenärs minnen. ”Har jag inte sagt åt dig förut”, viskade hon i ett sista försök att hålla ordning på henne, ”att du inte ska prata högt om nattlinnen och strumpor och – sådana saker, särskilt inte när det finns karlar i närheten?”

”Jag vet, mamma, jag vet, och jag ska inte göra det. Allt jag vill säga är” – här smackade mr Cobb, slog med tömmarna, och hästarna satte sävligt i gång med dagens arbete – ”allt jag vill säga är att det är en resa när” – nu var diligensen verkligen på väg, och Rebecca måste sticka ut huvudet genom fönstret ovanför dörren för att avsluta meningen – ”det ÄR en resa när man har nattlinne med sig!”

Det anstötliga ordet, ropat med hög och gäll röst, svävade tillbaka till mrs Randalls förnärmade öron. Hon såg efter diligensen tills den försvann, samlade ihop sina paket från bänken vid handelsbodens dörr och steg upp i vagnen som hade stått vid bindstolpen. När hon vände hästen hemåt reste hon sig ett ögonblick, skuggade ögonen med handen och såg mot ett dammoln långt borta i fjärran.

”Mirandy får nog händerna fulla”, sa hon för sig själv, ”men det skulle inte förvåna mig om det här skulle göra folk av Rebecca.”

Allt detta hade hänt för en halvtimme sedan, och solen, hettan, dammet och tankarna på ärendena som skulle uträttas i den stora metropolen Milltown hade vaggat mr Cobbs aldrig särskilt livliga sinne till så fullständig ro att han alldeles glömt sitt löfte att hålla ett öga på Rebecca.

Plötsligt hörde han en späd röst över hjulens skrammel och dån och seltygens knarrande. Först trodde han att det var en syrsa, en lövgroda eller en fågel, men när han hade kommit underfund med varifrån ljudet kom vände han huvudet över axeln och fick se en liten gestalt som hängde så långt ut genom fönstret som det gick utan fara. En lång svart hårfläta svängde i takt med diligensens rörelser; barnet höll hatten i ena handen och försökte förgäves sticka till kusken med sitt mikroskopiska parasoll med den andra.

”Snälla, låt mig få säga en sak!” ropade hon.

Mr Cobb stannade lydigt hästarna.

”Kostar det mer att åka där uppe hos dig?” frågade hon. ”Det är så halt och blankt här nere, och diligensen är alldeles för stor för mig, så jag skumpar omkring i den tills jag nästan är blåslagen överallt. Och fönstren är så små att jag bara ser bitar av saker, och jag har nästan brutit nacken av att sträcka och vrida mig för att se om kofferten har ramlat av där bak. Det är mammas koffert, och hon är väldigt rädd om den.”

Mr Cobb väntade tills denna ström av prat, eller rättare sagt denna flod av kritik, hade sinat och sa sedan skämtsamt:

”Du får komma upp om du vill; det kostar inget extra att sitta bredvid mig.” Därpå hjälpte han henne ut, hivade upp henne på kuskbocken och intog sin egen plats igen.

Rebecca satte sig försiktigt, slätade med stor noggrannhet ut klänningen under sig och stoppade parasollet under de utbredda vecken mellan kusken och sig själv. Sedan sköt hon tillbaka hatten, drog upp sina stoppade vita bomullshandskar och sa förtjust:

”Åh, det här var bättre! Det här är som att resa! Nu är jag en riktig passagerare, och där nere kände jag mig som vår ruvhöna när vi stänger in henne i en bur. Vi har väl långt, långt kvar?”

”Åh, vi har ju nätt och jämnt börjat”, svarade mr Cobb godmodigt. ”Det är mer än två timmar kvar.”

”Bara två timmar”, suckade hon. ”Då är klockan halv två; mamma är hos kusin Ann, barnen där hemma har ätit middag och Hannah har plockat undan alltsammans. Jag har matsäck med mig, för mamma sa att det skulle bli en dålig början att komma hungrig till tegelhuset så att moster Mirandy måste ge mig något att äta det första hon gjorde. – Det är fint växtväder i dag, eller hur?”

”Ja, det kan du lita på; nästan för varmt. Varför fäller du inte upp parasollet?”

Hon bredde ut klänningen ännu mer över föremålet i fråga och sa: ”Åh nej, kära nån! Jag fäller aldrig upp det när solen skiner; rosa bleks förskräckligt, förstår du, och jag tar bara med det till kyrkan på mulna söndagar. Ibland kommer solen fram alldeles plötsligt, och då har jag ett förfärligt sjå att täcka över det. Det är det käraste jag har i livet, men det är ett hemskt ansvar.”

Nu började tanken långsamt tränga in i mr Jeremiah Cobbs tröga sinne att fågeln som slagit sig ner vid hans sida var av ett helt annat slag än dem han var van vid från sina dagliga körningar. Han satte tillbaka piskan i hållaren, tog ner foten från stänkskärmen, sköt tillbaka hatten och spottade ut tobaksbussen på vägen. Sedan han på så sätt gjort klart skepp i sitt huvud såg han för första gången ordentligt på passageraren, och hon mötte hans blick med en allvarlig, barnslig min av vänlig nyfikenhet.

Det gulbeige kattunet var urblekt men oklanderligt rent och nästan ihjälstärkt. Ovanför den lilla stående halsvolangen stack barnets smala hals upp, mycket brun och tunn, och huvudet såg litet ut för att bära tyngden av det mörka håret som hängde i en tjock fläta ända till midjan. Hon bar en egendomlig liten skärmmössa av vitt livornastrå, som antingen kunde vara det allra senaste i barnhattsväg eller något gammalt plagg som snyggats upp för tillfället. Den var prydd med ett snott gulbeige band och ett knippe svarta och orangefärgade piggsvinstaggar som hängde eller spretade styvt över ena örat och gav henne ett högst säreget och ovanligt utseende. Ansiktet var färglöst och hade skarpa konturer. Vad dragen beträffade måste hon ha haft det vanliga antalet, men mr Cobbs uppmärksamhet nådde aldrig så långt som till näsan, pannan eller hakan; på vägen dit fångades den av ögonen och hölls kvar där. Rebeccas ögon var som tron – ”grunden för det vi hoppas på, vissheten om det vi inte kan se”. Under de fint tecknade ögonbrynen glödde de som två stjärnor, med sitt dansande ljus till hälften dolt i ett skimrande mörker. Blicken var ivrig och full av intresse men aldrig tillfredsställd; när den vilade stadigt på något var den strålande och hemlighetsfull, och det verkade som om den såg rakt igenom det uppenbara till något där bortom, i föremålet, i landskapet, i dig. Ingen hade någonsin kunnat förklara dem, Rebeccas ögon. Läraren och pastorn i Temperance hade försökt och misslyckats; den unga konstnärinnan som hade kommit dit över sommaren för att teckna av den röda ladan, den förfallna kvarnen och bron hade till slut övergett alla dessa traktens skönheter och ägnat sig åt ett barns ansikte – ett litet, alldagligt ansikte, upplyst av ett par ögon som bar på sådana budskap, sådana antydningar, sådana aningar om slumrande kraft och insikt att man aldrig tröttnade på att se ner i deras lysande djup, eller på att föreställa sig att det man såg där var en spegling av ens egen tanke.

Mr Cobb ägnade sig inte åt några sådana betraktelser; till sin hustru sa han bara den kvällen att varje gång barnet såg på honom blev han alldeles vimmelkantig.

”Miss Ross, en dam som målar, gav mig parasollet”, sa Rebecca när hon och mr Cobb hade utbytt blickar och hon hade lärt sig hans ansikte utantill. ”Såg du den dubbla uddklippta volangen och den vita spetsen och handtaget? De är av elfenben. Handtaget har märken, ser du. Det är för att Fanny sög och tuggade på det i kyrkan när jag inte såg. Jag har aldrig känt likadant för Fanny efter det.”

”Är Fanny din syster?”

”Hon är en av dem.”

”Hur många är ni?”

”Sju. Det finns verser skrivna om sju barn:

”’Den lilla flickan svarade kvickt:

O herre! Vi är sju!’

Jag lärde mig den för att deklamera i skolan, men barnen var elaka och skrattade. Hannah är äldst, sedan kommer jag, sedan John, sedan Jenny, sedan Mark, sedan Fanny och sedan Mira.”

”Ja, det var då en STOR familj!”

”Alldeles för stor, säger alla”, svarade Rebecca med en oväntad och fullkomligt vuxen uppriktighet som fick mr Cobb att mumla: ”Det var värst!” och stoppa in mer tobak i vänstra kinden.

”De är rara, men så besvärliga, och kostar så mycket i mat, förstår du”, porlade hon vidare. ”Hannah och jag har inte gjort annat än lagt småbarn om kvällarna och tagit upp dem om morgnarna i åratal och åratal. Men nu är det slut med det, och det är en tröst, och vi ska ha det härligt när vi är stora allihop och inteckningslånet är betalt.”

”Slut med det? Jaså, du menar för att du har rest därifrån?”

”Nej, jag menar att det är över och förbi; vår familj är färdig nu. Mamma säger det, och hon håller alltid vad hon lovar. Det har inte kommit någon efter Mira, och hon är tre. Hon föddes samma dag som pappa dog. Moster Miranda ville att Hannah skulle komma till Riverboro i stället för mig, men mamma kunde inte avvara henne; hon har bättre hand med hushållsarbetet än jag, Hannah har det. Jag sa till mamma i går kväll att om det skulle bli fler barn medan jag är borta måste de skicka efter mig, för när det finns en baby behövs alltid både Hannah och jag, eftersom mamma har matlagningen och gården att sköta.”

”Jaså, du bor på en gård? Var ligger den? – Nära där du steg på?”

”Nära? Nej, det måste vara tusentals engelska mil! Vi kom från Temperance med tåget. Sedan åkte vi en lång väg till kusin Ann och gick och lade oss. Sedan steg vi upp och åkte hur långt som helst till Maplewood, där diligensen stod. Vår gård ligger långt ifrån allting, men skolan och kyrkan ligger i Temperance, och dit är det bara två engelska mil. Att sitta här uppe bredvid dig är nästan lika bra som att klättra upp i kyrktornet. Jag känner en pojke som har varit uppe i vårt torn. Han sa att människorna och korna såg ut som flugor. Vi har inte mött några människor än, men jag är LITE besviken på korna – de ser inte så små ut som jag hade hoppats; fast” – hon lyste upp – ”de ser väl inte riktigt så stora ut som om vi var där nere bredvid dem? Pojkar får alltid göra de roliga, härliga sakerna, och flickor får bara göra de otrevliga och tråkiga som blir över. De kan inte klättra lika högt eller gå lika långt eller vara ute lika sent eller springa lika fort eller någonting.”

Mr Cobb torkade sig om munnen med handryggen och drog efter andan. Han hade en känsla av att föras i ilfart från topp till topp i en bergskedja utan att hinna hämta andan emellan.

”Jag kan inte riktigt placera din gård”, sa han, ”fast jag har varit i Temperance och bodde däråt förr i tiden. Vad heter din familj?”

”Randall. Min mamma heter Aurelia Randall; vi heter Hannah Lucy Randall, Rebecca Rowena Randall, John Halifax Randall, Jenny Lind Randall, Marquis Randall, Fanny Ellsler Randall och Miranda Randall. Mamma gav namn åt hälften av oss och pappa åt den andra hälften, men det gick inte jämnt upp, så båda tyckte att det skulle vara fint att kalla Mira efter moster Miranda i Riverboro; de hoppades att det skulle göra någon nytta, men det gjorde det inte, och nu kallar vi henne Mira. Vi är alla uppkallade efter någon särskild. Hannah är Hannah som sitter vid fönstret och binder skor, och jag är hämtad ur Ivanhoe; John Halifax var en gentleman i en bok; Mark har namn efter sin farbror Marquis de Lafayette som dog som tvilling. (Tvillingar blir väldigt ofta inte vuxna, och trillingar nästan aldrig – visste du det, mr Cobb?) Vi kallar honom inte Marquis, bara Mark. Jenny är uppkallad efter en sångerska och Fanny efter en vacker dansös, men mamma säger att ingetdera namnet passar, för Jenny kan inte sjunga rent och Fanny är lite stel i benen. Mamma skulle vilja kalla dem Jane och Frances och strunta i deras mellannamn, men hon säger att det inte skulle vara rättvist mot pappa. Hon säger att vi alltid måste ta pappa i försvar, för allt gick honom emot, och han skulle inte ha dött om han inte hade haft sådan otur. Jag tror att det var allt som finns att berätta om oss”, avslutade hon allvarligt.

”Du store tid! Det tycker jag var nog”, utbrast mr Cobb. ”Det fanns inte många namn kvar när din mamma hade valt färdigt! Du har ett väldigt gott minne! Jag kan tro att du inte har svårt att lära dig läxorna?”

”Nej, inte särskilt; det svåra är att få skor så att man kan gå till skolan och lära sig. De här jag har på mig är sprillans nya, och de måste räcka i sex månader. Mamma säger alltid att jag ska spara på skorna. Det verkar inte finnas något sätt att spara på skor utom att ta av sig dem och gå barfota, men det kan jag inte göra i Riverboro utan att moster Mirandy får skämmas. Nu ska jag gå i skolan hela tiden när jag bor hos moster Mirandy, och om två år ska jag börja på seminariet i Wareham; mamma säger att det borde göra folk av mig! Jag ska bli målarinna som miss Ross när jag har slutat skolan. Det är åtminstone vad jag tror att jag ska bli. Mamma tycker att det är bättre om jag blir lärarinna.”

”Det är väl inte gamla Hobbs gård ni har?”

”Nej, det är bara Randalls gård. Åtminstone är det vad mamma kallar den. Jag kallar den Sunnybrook Farm.”

”Jag kan tro att det kvittar vad du kallar den, bara du vet var den ligger”, anmärkte mr Cobb i en vis ton.

Rebecca lät ögonens hela ljus falla på honom med en förebrående, nästan sträng blick när hon svarade:

”Åh, säg inte så, du också, och var som alla andra! Det gör visst skillnad vad man kallar saker. När jag säger Randalls gård, ser du den då framför dig?”

”Nej, det kan jag inte påstå”, svarade mr Cobb illa till mods.

”När jag nu säger Sunnybrook Farm, vad får det dig att tänka på?”

Mr Cobb kände sig som en fisk som lyfts ur sitt rätta element och lämnats att kippa efter andan på sanden; det gick inte att undkomma det fruktansvärda ansvaret att svara, för Rebeccas ögon var strålkastare som lyste tvärs igenom det som skulle föreställa hans hjärna och såg den kala fläcken i bakhuvudet.

”Jag kan tänka mig att det finns en bäck någonstans i närheten”, sa han försagt.

Rebecca såg besviken ut men hade inte alldeles tappat modet. ”Det var rätt bra”, sa hon uppmuntrande. ”Du är varm men inte het; det finns en bäck, men ingen vanlig bäck. Det växer unga träd och små buskungar på båda sidor, och det är en grund, pladdrande liten bäck med vit sandbotten och massor av små glänsande stenar. Så fort det finns en liten solstråle fångar bäcken den, och den är alltid full av glitter hela långa dagen. Känns det inte tomt i magen på dig? Det gör det på mig! Jag var så rädd att missa diligensen att jag inte kunde äta någon frukost.”

”Då är det bäst att du äter din matsäck. Jag äter inget förrän jag kommer till Milltown; då får jag mig en bit paj och en kopp kaffe.”

”Jag önskar att jag fick se Milltown. Jag kan tro att det är ännu större och ståtligare än Wareham; mer som Paris? Miss Ross berättade om Paris; hon köpte mitt rosa parasoll där och min pärlbörs. Ser du hur den öppnas med ett knäpp? Jag har tjugo cent i den, och de måste räcka i tre månader till frimärken och papper och bläck. Mamma säger att moster Mirandy nog inte vill köpa sådant när hon ger mig mat och kläder och betalar mina skolböcker.”

”Paris är då inget att skryta med”, sa mr Cobb ringaktande. ”Det är det tråkigaste stället i delstaten Maine. Jag har kört dit många gånger.”

Återigen måste Rebecca tillrättavisa mr Cobb, tyst och stilla men lika bestämt för det, även om tillrättavisningen bara bestod av en blick som kom snabbt och lika snabbt drogs undan.

”Paris är huvudstaden i Frankrike, och dit måste man åka båt”, sa hon upplysande. ”Det står i min geografibok, och där står det: ’Fransmännen är ett glatt och artigt folk som tycker om dans och lätta viner.’ Jag frågade läraren vad lätta viner var, och han trodde att det var något som liknade färsk cider, eller kanske ingefärsdricka. Jag kan se Paris alldeles tydligt bara genom att blunda. De vackra damerna dansar jämt glatt omkring med rosa parasoll och pärlbörsar, och de fina herrarna dansar artigt och dricker ingefärsdricka. Men du får se Milltown nästan varje dag med vidöppna ögon”, sa Rebecca längtansfullt.

”Milltown är inte mycket att skryta med heller”, svarade mr Cobb med en min som om han hade besökt jordens alla städer och avfärdat dem som ingenting. ”Titta nu när jag slänger den här tidningen rakt på mrs Browns trapp.”

Piff! Och paketet landade precis där det skulle, på mattan av majsblad framför nätdörren.

”Åh, så strålande!” ropade Rebecca hänfört. ”Precis som knivkastaren som Mark såg på cirkus. Jag önskar att det fanns en lång, lång rad med hus, vart och ett med en nätdörr mitt på och en majsbladsmatta framför, och en tidning att kasta på varenda matta!”

”Jag skulle nog missa på somliga, förstår du”, sa mr Cobb, strålande av blygsam stolthet. ”Om din moster Mirandy låter dig, ska jag ta med dig till Milltown någon dag i sommar när diligensen inte är full.”

En ljuvlig ilning av spänning for genom Rebeccas kropp, från de nya skorna upp, upp till livornamössan och nerför den svarta flätan. Hon tryckte hänfört mr Cobbs knä och sa med en röst som kvävdes av glädje- och förvåningstårar: ”Åh, det kan inte vara sant, det kan det inte; tänk att jag ska få se Milltown. Det är som att ha en fe till gudmor som frågar vad man önskar sig och sedan ger en det! Har du läst Askungen eller Den gula dvärgen eller Den förtrollade grodan eller Den sköna med guldlockarna?”

”Nej”, sa mr Cobb försiktigt efter ett ögonblicks eftertanke. ”Jag kan inte minnas att jag har läst just dem. Hur har du fått tag i så mycket att läsa?”

”Åh, jag har läst massor av böcker”, svarade Rebecca ledigt. ”Pappas och miss Ross böcker och alla de olika skollärarnas, och alla i söndagsskolans bibliotek. Jag har läst Lykttändaren och De skotska hövdingarna och Ivanhoe och Arvingen till Redclyffe och Cora, doktorns hustru och David Copperfield och The Gold of Chickaree och Plutarchos levnadsteckningar och Thaddeus från Warszawa och Kristens resa och massor till. – Vad har du läst?”

”Just de böckerna har jag aldrig kommit mig för att läsa, men kära nån! Jag har läst en hel del i mina dar! Nu för tiden har jag så mycket att stå i att jag får nöja mig med almanackan, Weekly Argus och Maine State Agriculturist. – Där har vi floden igen; det här är sista långa backen, och när vi kommer upp på krönet ser vi skorstenarna i Riverboro på avstånd. Det är inte långt. Själv bor jag ungefär en halv engelsk mil bortom tegelhuset.”

Rebeccas hand rörde sig oroligt i knät, och hon skruvade på sig på sätet. ”Jag trodde inte att jag skulle bli rädd”, sa hon nästan ohörbart, ”men det är jag visst ändå, bara en liten smula – när du säger att vi snart är framme.”

”Skulle du vilja vända om?” frågade mr Cobb nyfiket.

Hon kastade en oförskräckt blick på honom och sa sedan stolt: ”Jag skulle aldrig vända om – jag kanske är rädd, men jag skulle skämmas för att springa min väg. Att åka till moster Mirandy är som att gå ner i källaren i mörkret. Det kan finnas troll och jättar under trappan – men som jag säger till Hannah så KAN det finnas alver och feer och förtrollade grodor! – Finns det en huvudgata i byn, som den i Wareham?”

”Man kan väl kalla det en huvudgata, och din moster Sawyer bor på den, men där finns varken handelsbodar eller kvarnar, och det är en hopplös liten avkrok! Du får ta dig över floden till vår sida om du vill se lite liv och rörelse.”

”Det är nästan synd”, suckade hon, ”för det skulle vara så storslaget att köra längs en riktig huvudgata och sitta högt uppe så här bakom två präktiga hästar, med mitt rosa parasoll uppfällt, och alla i byn skulle undra vem syrenbuketten och hårkofferten tillhör. Det skulle vara precis som den vackra damen i paraden. Förra sommaren kom cirkusen till Temperance, och de hade ett paradtåg på förmiddagen. Mamma lät oss gå dit allihop och köra Mira i barnvagnen, för vi hade inte råd att gå på cirkus på eftermiddagen. Och där fanns fina hästar och djur i burar och clowner till häst; och allra sist kom en liten vagn i rött och guld som drogs av två ponnyer, och i den satt ormtjuserskan på en sammetskudde, helt klädd i satin och paljetter. Hon var så makalöst vacker, mr Cobb, att man måste svälja undan klumparna i halsen när man såg på henne, och små kalla ilningar kröp upp och ner längs ryggen. Förstår du inte hur jag menar? Har du aldrig sett någon som fick dig att känna så?”

Mr Cobb kände sig i detta ögonblick mer illa till mods än han hade gjort någon annan gång under hela denna händelserika förmiddag, men han gled skickligt undan frågan och sa: ”Inte kan jag se något ont i att vi gör så ståtlig entré vi bara kan. Jag tar fram piskan, sätter mig rak i ryggen och kör fort; du håller buketten i knät och fäller upp ditt lilla röda parasoll, så ska vi minsann få ortsborna att glo!”

Barnets ansikte strålade ett ögonblick, men glansen försvann lika snabbt när hon sa: ”Jag glömde – mamma satte mig där inne, och hon kanske vill att jag ska vara där när jag kommer till moster Mirandy. Det kanske vore finare att sitta där inne, och då behövde ingen lyfta ner mig så att kläderna flyger upp, utan jag kunde öppna dörren och kliva ner som en dam på resa. Vill du vara snäll och stanna en minut, mr Cobb, och låta mig byta plats?”

Kusken stannade godmodigt hästarna, lyfte ner den uppspelta lilla varelsen, öppnade dörren och hjälpte henne in och lade syrenerna och det rosa parasollet bredvid henne.

”Vi har haft en riktigt fin resa”, sa han, ”och vi har lärt känna varandra ordentligt, eller hur? – Du glömmer väl inte Milltown?”

”Aldrig!” utbrast hon innerligt. ”Och du är säker på att du inte glömmer det du heller?”

”Aldrig! Handen på hjärtat!” lovade mr Cobb högtidligt när han klättrade upp på sin plats igen; och när diligensen skramlade fram längs bygatan mellan de gröna lönnarna såg de som tittade ut genom fönstren en liten brun älva i gulbeige kattun, som satt sedesamt på baksätet och höll en stor bukett hårt i ena handen och ett rosa parasoll i den andra. Hade deras blick nått tillräckligt långt skulle de kanske, när diligensen svängde in på gårdsplanen vid sidoingången till det gamla tegelhuset, ha sett hur ett ok av kattun höjdes och sänktes häftigt över det bultande hjärtat därunder, hur rodnaden kom och gick på två bleka kinder och hur två lysande mörka ögon simmade i en dimma av tårar.

Rebeccas resa var slut.

”Där svänger diligensen in på Sawyerflickornas gårdsplan”, sa mrs Perkins till sin man. ”Det måste vara systerdottern uppifrån Temperance. De ska visst ha skrivit till Aurelia och bjudit dit Hannah, den äldsta, men Aurelia sa att hon lättare kunde avvara Rebecca, om det gick lika bra för Mirandy och Jane; så det är Rebecca som har kommit. Hon blir gott sällskap åt vår Emma Jane, men jag tror inte att de behåller henne i tre månader! Hon ser svart ut som en indian, såvitt jag kan se; svart och liksom framåt. Förr sa man att en i familjen Randall gifte sig med en spanjorska, någon som undervisade i musik och språk på en internatskola. Lorenzo var mörkhyad, det minns du, och det här barnet är det också. Nå, jag vet inte om spanskt blod är någon riktig skam, inte om det ligger långt tillbaka i släkten och kvinnan var en bra människa.”

---