Pol­ly­an­na

Eleanor H. Porter

Kapitel 1: miss Polly

Miss Polly Harrington kom en smula hastigt in i sitt kök denna junimorgon. Miss Polly brukade inte göra hastiga rörelser; hon var särskilt stolt över sitt lugna sätt. Men i dag skyndade hon sig – skyndade sig faktiskt.

Nancy, som stod och diskade vid diskbänken, såg förvånat upp. Nancy hade arbetat i miss Pollys kök i bara två månader, men hon visste redan att hennes matmor inte brukade skynda sig.

”Nancy!”

”Ja, fröken.” Nancy svarade glatt men fortsatte ändå att torka kannan hon höll i handen.

”Nancy” – miss Pollys röst var nu mycket sträng – ”när jag talar med dig vill jag att du avbryter ditt arbete och lyssnar på vad jag har att säga.”

Nancy rodnade, illa till mods. Hon ställde genast ifrån sig kannan, med handduken kvar omkring den, och höll på att välta den på kuppen – vilket inte gjorde henne lugnare.

”Ja, fröken, det ska jag, fröken”, stammade hon, rätade upp kannan och vände sig hastigt om. ”Jag fortsatte bara med arbetet, för fröken sa ju särskilt åt mig i morse att skynda på med disken.”

Hennes matmor rynkade pannan.

”Det räcker, Nancy. Jag bad inte om några förklaringar. Jag bad om din uppmärksamhet.”

”Ja, fröken.” Nancy höll tillbaka en suck. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna göra den här kvinnan till lags på något sätt. Nancy hade aldrig ”varit ute och tjänat” förut, men när hennes sjuka mor plötsligt hade blivit änka och lämnats ensam med tre yngre barn förutom Nancy själv, hade flickan tvingats bidra till deras försörjning, och hon hade blivit så glad när hon fick plats i köket i det stora huset på höjden – Nancy hade kommit från ”The Corners”, sex engelska mil därifrån, och hon kände miss Polly Harrington bara som matmodern på Harringtons gamla släktgård och en av stadens rikaste invånare. Det var två månader sedan. Nu kände hon miss Polly som en sträng kvinna med bister uppsyn, som rynkade pannan om en kniv föll skramlande i golvet eller en dörr slog igen med en smäll – men som aldrig kom sig för att le ens när knivarna och dörrarna var stilla.

”När du är färdig med morgonsysslorna, Nancy”, sa miss Polly nu, ”får du tömma det lilla rummet vid trappan uppe på vinden och bädda den lilla sängen. Sopa och gör rent i rummet förstås, när du har burit ut koffertarna och lådorna.”

”Ja, fröken. Och var ska jag ställa sakerna som jag tar ut, om jag får fråga?”

”I den främre delen av vinden.” Miss Polly tvekade och fortsatte sedan: ”Jag kan väl lika gärna tala om det för dig nu, Nancy. Min systerdotter, miss Pollyanna Whittier, ska komma och bo hos mig. Hon är elva år och ska sova i det rummet.”

”En liten flicka – som ska komma hit, miss Harrington? Å, så trevligt det ska bli!” utbrast Nancy och tänkte på solskenet som hennes egna småsystrar spred i hemmet i ”The Corners”.

”Trevligt? Ja, det är inte precis det ord jag skulle använda”, svarade miss Polly stelt. ”Men jag tänker naturligtvis göra det bästa av saken. Jag är en god kvinna, hoppas jag, och jag känner min plikt.”

Nancy blev blossande röd.

”Naturligtvis, fröken. Jag tänkte bara att en liten flicka här kanske – kanske kunde lysa upp tillvaron för fröken”, sa hon osäkert.

”Tack”, svarade damen torrt. ”Jag kan dock inte påstå att jag ser något omedelbart behov av det.”

”Men fröken – fröken vill väl ändå ha henne här, sin systers barn”, vågade Nancy säga, med en vag känsla av att hon på något sätt måste se till att denna ensamma lilla främling blev välkomnad.

Miss Polly höjde högdraget hakan.

”Men jag ber dig, Nancy, bara för att jag råkade ha en syster som var oförståndig nog att gifta sig och sätta onödiga barn till världen när den redan var full nog, kan jag inte förstå varför jag skulle ha någon särskild lust att själv ta hand om dem. Men som jag redan har sagt hoppas jag att jag känner min plikt. Se till att du gör rent i hörnen, Nancy”, avslutade hon skarpt när hon lämnade rummet.

”Ja, fröken”, suckade Nancy och tog upp den halvt avtorkade kannan – nu så kall att den måste sköljas igen.

På sitt eget rum tog miss Polly ännu en gång fram brevet som hon två dagar tidigare hade fått från den avlägsna staden i väster och som hade kommit som en så obehaglig överraskning för henne. Brevet var adresserat till miss Polly Harrington, Beldingsville, Vermont, och löd så här:

”Ärade fröken! – Jag beklagar att behöva meddela er att pastor John Whittier avled för två veckor sedan och efterlämnade ett barn, en elvaårig flicka. I övrigt lämnade han nästan ingenting efter sig utom några böcker, för som ni säkert vet var han pastor i denna lilla missionsförsamling och hade en mycket blygsam lön.

”Jag tror att han var er avlidna systers make, men han lät mig förstå att familjerna inte stod på bästa fot med varandra. Han trodde dock att ni för er systers skull kanske skulle vilja ta emot barnet och uppfostra henne bland hennes egna i östra delen av landet. Det är därför jag skriver till er.

”Den lilla flickan kommer att vara helt klar att resa när ni får detta brev, och om ni kan ta emot henne vore vi mycket tacksamma om ni ville skriva att hon får komma genast, eftersom det här finns en man och hans hustru som mycket snart ska resa österut och som skulle ta henne med sig till Boston och sätta henne på tåget till Beldingsville. Ni får naturligtvis besked om vilken dag och med vilket tåg Pollyanna är att vänta.

”I förhoppning om ett snart och välvilligt svar tecknar jag,

”Högaktningsfullt,

”Jeremiah O. White.”

Med rynkad panna vek miss Polly ihop brevet och stoppade det i kuvertet. Hon hade besvarat det dagen innan och sagt att hon naturligtvis skulle ta emot barnet. Hon hoppades att hon kände sin plikt så pass väl! – hur obehaglig uppgiften än skulle bli.

Där hon nu satt med brevet i händerna gick tankarna tillbaka till hennes syster Jennie, som hade varit barnets mor, och till den tid då Jennie som tjugoårig flicka hade envisats med att gifta sig med den unge prästen trots familjens protester. Det hade funnits en förmögen man som hade velat ha henne – och familjen hade mycket hellre sett henne gift med honom än med prästen, men det hade inte Jennie. Den förmögne mannen hade haft fler år, liksom mer pengar, att komma med, medan prästen bara hade haft ett ungt huvud fullt av ungdomens ideal och entusiasm och ett hjärta fullt av kärlek. Jennie hade föredragit det senare – helt naturligt, kanske. Därför hade hon gift sig med prästen och rest söderut med honom som hemmissionärshustru.

Det var då brytningen hade kommit. Miss Polly mindes det väl, fast hon då bara hade varit femton år och yngst av systrarna. Familjen hade sedan inte haft mycket med missionärens hustru att göra. Jennie själv hade visserligen skrivit en tid och gett sitt sistfödda barn namnet ”Pollyanna” efter sina båda systrar, Polly och Anna – alla de andra barnen hade dött. Det hade varit sista gången Jennie skrev, och några år senare hade beskedet om hennes död kommit i ett kort men förtvivlat litet brev från prästen själv, daterat i en liten stad i väster.

Samtidigt hade tiden inte stått stilla för dem som bodde i det stora huset på höjden. Miss Polly såg ut över den vidsträckta dalen nedanför och tänkte på de förändringar som dessa tjugofem år hade fört med sig för henne.

Hon var fyrtio nu och alldeles ensam i världen. Far, mor, systrar – alla var döda. I flera år nu hade hon ensam rått över huset och de tusenden som hennes far hade lämnat henne. Det fanns de som öppet hade beklagat hennes ensamma liv och uppmanat henne att låta en vän eller någon annan bo hos henne som sällskap, men hon hade inte uppskattat vare sig deras medkänsla eller deras råd. Hon kände sig inte ensam, sa hon. Hon tyckte om att vara för sig själv. Hon föredrog lugn och ro. Men nu –

Miss Polly reste sig med rynkad panna och tätt slutna läppar. Hon var naturligtvis glad över att hon var en god kvinna och att hon inte bara kände sin plikt utan också hade karaktärsstyrka nog att fullgöra den. Men – Pollyanna! – vilket löjligt namn!

---