Nort­hang­er Abbey

Jane Austen

Kapitel 1

Ingen som någonsin hade sett Catherine Morland som barn skulle ha trott att hon var född till hjältinna. Hennes ställning i livet, föräldrarnas karaktär, hennes eget utseende och sinnelag – allt talade lika mycket emot henne. Hennes far var präst utan att vara vare sig förbisedd eller fattig, och en mycket aktningsvärd man, fastän han hette Richard – och han hade aldrig varit vacker. Han hade en ansenlig egen förmögenhet utöver två inkomstbringande pastorat – och han hade inte den minsta böjelse för att låsa in sina döttrar. Hennes mor var en kvinna med sunt, praktiskt förnuft, ett gott lynne och, vad märkligare är, en god fysik. Hon hade fått tre söner innan Catherine föddes; och i stället för att dö när hon satte den sistnämnda till världen, som vem som helst kunde ha väntat sig, levde hon vidare – levde och fick ytterligare sex barn – fick se dem växa upp omkring sig och själv njuta av en utmärkt hälsa. En familj med tio barn kallas alltid en ståtlig familj, bara antalet huvuden, armar och ben stämmer; men familjen Morland gjorde knappast skäl för beteckningen i något annat avseende, för de var i allmänhet mycket alldagliga till utseendet, och Catherine var under många år av sitt liv lika alldaglig som någon av dem. Hon var smal och kantig till växten, hade glåmig, färglös hy, mörkt stripigt hår och kraftiga ansiktsdrag – så mycket om hennes yttre; och hennes inre föreföll lika föga lovande för hjältinnerollen. Hon var förtjust i alla pojklekar och föredrog vida cricket framför inte bara dockor utan också barndomens mer hjältinnelika nöjen: att vårda en hasselmus, mata en kanariefågel eller vattna en rosenbuske. Trädgårdar hade hon i själva verket inget intresse för; och om hon alls plockade blommor var det främst för nöjet att göra ofog – åtminstone antog man det, eftersom hon alltid föredrog dem hon inte fick plocka. Sådana var hennes böjelser – hennes begåvning var fullt lika märkvärdig. Hon kunde aldrig lära sig eller förstå någonting förrän någon hade lärt henne det; och ibland inte ens då, för hon var ofta ouppmärksam och emellanåt trög. Det tog hennes mor tre månader bara att lära henne ”Tiggarens bön” utantill; och ändå kunde Sally, hennes närmast yngre syster, läsa upp den bättre än hon. Inte för att Catherine alltid var trög – långt därifrån; hon lärde sig fabeln ”Haren och de många vännerna” lika snabbt som vilken annan flicka som helst i England. Hennes mor ville att hon skulle lära sig musik, och Catherine var säker på att hon skulle tycka om det, för hon var mycket förtjust i att klinka på den gamla, bortglömda spinettens tangenter; så vid åtta års ålder började hon. Hon tog lektioner i ett år och stod inte ut; och mrs Morland, som inte krävde att döttrarna skulle förvärva sällskapstalanger trots brist på fallenhet eller lust, lät henne sluta. Dagen då musikläraren fick gå var en av de lyckligaste i Catherines liv. Hennes lust att teckna var inte större; men närhelst hon kunde få utsidan av ett brev av sin mor eller lägga beslag på någon annan lös pappersbit gjorde hon vad hon kunde på den vägen genom att rita hus och träd, hönor och kycklingar, som alla var mycket lika varandra. I skrivning och räkning undervisades hon av sin far, i franska av sin mor; hon utmärkte sig inte på någotdera hållet och smet undan bådas lektioner när hon kunde. Vilken besynnerlig, oförklarlig karaktär! – för trots alla dessa tecken på fördärv vid tio års ålder hade hon varken ett ont hjärta eller ett dåligt lynne, var sällan envis, nästan aldrig grälsjuk och mycket snäll mot de små, med undantag för några få tillfällen då hon tyranniserade dem; hon var dessutom högljudd och vild, avskydde instängdhet och renlighet och älskade ingenting här i världen så mycket som att rulla utför den gröna sluttningen bakom huset.

Sådan var Catherine Morland vid tio års ålder. Vid femton började det se bättre ut; hon började locka håret och längta till baler; hennes hy förbättrades, hennes drag mjuknade när hon fick hull och färg, hennes ögon fick mer liv och hennes gestalt blev ansenligare. Hennes kärlek till smuts gav vika för en böjelse för grannlåt, och ju finare hon klädde sig, desto renare blev hon; hon hade nu glädjen att ibland höra sin far och mor tala om hur hennes utseende förbättrats. ”Catherine börjar se riktigt bra ut – hon är nästan söt i dag”, var ord som då och då nådde hennes öron; och så välkomna de var! Att bli nästan söt är en vinst som skänker en flicka som har sett alldaglig ut de första femton åren av sitt liv större glädje än en skönhet från vaggan någonsin kan erfara.

Mrs Morland var en mycket god kvinna och ville att hennes barn skulle bli allt de borde vara; men så mycket av hennes tid gick åt till att ligga i barnsäng och undervisa de små att de äldre döttrarna ofrånkomligen fick klara sig själva; och det var inte särskilt underligt att Catherine, som av naturen inte hade något hjältinnelikt över sig, vid fjorton års ålder föredrog cricket, baseboll, ridning och att springa omkring i trakten framför böcker – eller åtminstone lärorika böcker – för så länge inga nyttiga kunskaper stod att hämta ur dem, så länge allt var berättelse och inga betraktelser, hade hon aldrig haft det minsta emot böcker. Men mellan femton och sjutton års ålder utbildade hon sig till hjältinna; hon läste alla sådana verk som hjältinnor måste läsa för att fylla minnet med de citat som är så användbara och så trösterika under växlingarna i deras händelserika liv.

Av Pope lärde hon sig att klandra dem som

”bär sorgens gyckelbild med sig.”

Av Gray att

”Mången blomma föds att rodna osedd,

Och förslösa sin doft i ödemarkens luft.”

Av Thomson att

… ”Det är en ljuvlig uppgift

Att lära den unga tanken skjuta skott.”

Och av Shakespeare fick hon ett stort förråd av kunskaper: bland annat att

… ”Småsaker, lätta som luft,

Är för den svartsjuke lika starka bekräftelser

Som bevis ur den heliga skrift.”

Att

”Den arma skalbagge som vi trampar på

Känner i kroppen en smärta lika stor

Som den en jätte känner när han dör.”

Och att en förälskad ung kvinna alltid ser ut

… ”som Tålamodet på en gravvård,

Leende mot Sorgen.”

Så långt hade hon gjort tillräckliga framsteg – och på många andra områden artade hon sig alldeles utmärkt; för fastän hon inte kunde skriva sonetter hade hon förmått sig att läsa dem; och fastän det inte tycktes finnas några utsikter till att hon skulle hänföra ett helt sällskap med ett egenkomponerat preludium på pianot, kunde hon lyssna till andras spel utan att bli mer än obetydligt trött. Allra sämst var hon med ritstiftet – hon hade inte en aning om hur man tecknade – inte ens så pass att hon kunde försöka sig på en skiss av sin älskades profil, så att hon kunde bli ertappad med teckningen. Där nådde hon beklagligtvis inte på långt när upp till en sann hjältinnas höjder. Än så länge var hon omedveten om sin egen fattigdom, för hon hade ingen älskad att porträttera. Hon hade hunnit bli sjutton år utan att ha sett en enda älskvärd ung man som kunde väcka hennes känslor, utan att ha väckt en enda verklig lidelse hos någon och utan att ens ha väckt annan beundran än en mycket måttlig och mycket flyktig sådan. Det var sannerligen besynnerligt! Men besynnerliga ting kan i allmänhet förklaras om man ordentligt söker efter deras orsak. Det fanns inte en enda lord i grannskapet; nej – inte ens en baronet. Bland deras bekanta fanns inte en enda familj som hade uppfostrat och försörjt en pojke som av en händelse hade hittats vid deras dörr – inte en enda ung man vars ursprung var okänt. Hennes far hade ingen myndling, och socknens godsägare inga barn.

Men när en ung dam är ämnad att bli hjältinna kan inte motsträvigheten hos fyrtio familjer i grannskapet hindra henne. Något måste hända som för en hjälte i hennes väg – och det kommer att hända.

Mr Allen, som ägde större delen av jorden kring Fullerton, den by i Wiltshire där familjen Morland bodde, ordinerades en vistelse i Bath för att lindra sin gikt – och hans hustru, en gladlynt kvinna som tyckte om miss Morland och förmodligen insåg att om en ung dam inte får uppleva några äventyr i sin egen by måste hon söka dem på annat håll, bjöd henne att följa med dem. Mr och mrs Morland samtyckte med största beredvillighet, och Catherine var idel lycka.

---