Washing­ton Square

Henry James

Kapitel 1

Under en del av innevarande århundrades första hälft, och i synnerhet under den senare delen av denna period, verkade i staden New York en framgångsrik läkare som kanske i ovanligt hög grad åtnjöt den aktning som i Förenta staterna alltid har kommit framstående medlemmar av läkarkåren till del. Läkaryrket har i Amerika alltid hållits i ära och med större framgång än på andra håll gjort anspråk på att räknas till de ”fria” yrkena. I ett land där man, för att spela någon roll i sällskapslivet, antingen måste arbeta för sin inkomst eller låtsas att man gör det, har läkekonsten i hög grad tyckts förena två erkända källor till anseende. Den hör till det praktiska livets område, vilket väger tungt i Förenta staterna; och över den faller vetenskapens ljus – en förtjänst som uppskattas i ett samhälle där kärleken till kunskap inte alltid har åtföljts av tid och tillfälle. Till doktor Slopers anseende bidrog att hans lärdom och hans skicklighet stod i så god jämvikt; han var vad man kunde kalla en lärd läkare, och ändå var det ingenting abstrakt med hans botemedel – han föreskrev alltid att man skulle ta något. Han ansågs ytterst grundlig, men var inte besvärande teoretisk, och om han ibland förklarade saker något utförligare än vad som kunde tyckas vara till nytta för patienten, gick han aldrig så långt (som vissa läkare man har hört talas om) att han förlitade sig på enbart förklaringen, utan lämnade alltid efter sig ett outgrundligt recept. Somliga läkare lämnade receptet utan att ge någon förklaring alls; och han hörde inte heller till den sorten, som när allt kom omkring var den simplaste. Som synes beskriver jag en begåvad man; och detta är i själva verket skälet till att doktor Sloper hade blivit en lokal berömdhet. Vid den tid då vi framför allt följer honom var han omkring femtio år gammal och stod på höjden av sin popularitet. Han var mycket kvick och gällde i New Yorks finaste sällskapskretsar för att vara en världsman – vilket han också var, i fullt tillräcklig grad. Jag skyndar mig att tillägga, för att förebygga eventuella missförstånd, att han inte på minsta sätt var någon charlatan. Han var en alltigenom hederlig man – hederlig i en grad som han kanske inte hade haft tillfälle att visa fullt ut; och även om man bortsåg från den stora välviljan i den krets där han praktiserade och som var rätt förtjust i att skryta med att ha landets ”skarpsinnigaste” läkare, visade han dagligen att han verkligen ägde de talanger som den allmänna meningen tillskrev honom. Han var en iakttagare, rentav en filosof, och att vara skarpsinnig föll sig så naturligt för honom och kostade honom (enligt den allmänna meningen) så liten möda att han aldrig var ute efter att enbart göra intryck och inte hade några av de små knep och later som hör andra rangens berömdheter till. Det måste medges att lyckan hade gynnat honom och att vägen till välståndet hade varit mycket mjuk under hans fötter. Vid tjugosju års ålder hade han av kärlek gift sig med en mycket förtjusande flicka, miss Catherine Harrington från New York, som utöver sina behag hade fört med sig en rejäl hemgift. Mrs Sloper var älskvärd, behagfull, bildad och elegant, och år 1820 hade hon varit en av de vackra flickorna i den lilla men löftesrika metropol som låg samlad kring Battery och blickade ut över bukten, och vars nordligaste gräns markerades av Canal Streets gräsbevuxna vägkanter. Redan vid tjugosju års ålder hade Austin Sloper gjort sig så bemärkt att det tedde sig mindre besynnerligt att en ung kvinna ur den förnämsta societeten, med tiotusen dollar i inkomst och de mest förtjusande ögonen på ön Manhattan, hade valt honom bland ett dussin friare. Dessa ögon, och en del av det som följde med dem, var under omkring fem år en källa till den största tillfredsställelse för den unge läkaren, som var en både hängiven och mycket lycklig äkta man. Att han hade gift sig med en rik kvinna ändrade ingenting i den bana han hade stakat ut för sig, och han utövade sitt yrke lika målmedvetet som om han fortfarande inte hade några andra tillgångar än sin andel av det blygsamma arv som han vid sin fars död hade delat med sina bröder och systrar. Målet hade inte främst varit att tjäna pengar – det hade snarare varit att lära sig något och göra något. Att lära sig något intressant och göra något nyttigt – detta var, i stora drag, det program han hade skisserat, och att hans hustru råkade ha en inkomst tycktes honom inte på minsta sätt rubba dess giltighet. Han tyckte om sin praktik och om att använda en skicklighet som han med tillfredsställelse visste sig besitta, och eftersom det var en så uppenbar sanning att han inte kunde vara något annat om han inte var läkare, höll han fast vid att vara läkare, under bästa tänkbara förhållanden. Naturligtvis besparade hans bekväma hemförhållanden honom en hel del slit, och hans hustrus förbindelser med ”det finaste folket” gav honom åtskilliga av de patienter vilkas symtom, om de inte i sig är mer intressanta än de lägre klassernas, åtminstone visas upp med större regelbundenhet. Han ville vinna erfarenhet, och under loppet av tjugo år fick han den i rikt mått. Det måste tilläggas att den kom honom till del i vissa former som, hur värdefulla de än må ha varit i sig, gjorde den allt annat än välkommen. Hans första barn, en liten pojke som enligt doktorns fasta övertygelse var osedvanligt löftesrik – och doktorn var inte den som lät sig hänföras i första taget – dog vid tre års ålder, trots allt som moderns ömhet och faderns vetenskap kunde tänka ut för att rädda honom. Två år senare födde mrs Sloper ett andra barn – ett barn av ett kön som i doktorns ögon gjorde det stackars barnet till en otillräcklig ersättning för hans sörjde förstfödde, som han hade lovat sig själv att göra till en beundransvärd man. Den lilla flickan var en besvikelse; men detta var inte det värsta. En vecka efter hennes födelse uppvisade den unga modern, som dittills, som det heter, hade mått bra, plötsligt oroväckande symtom, och innan ännu en vecka hade gått var Austin Sloper änkling.

För att vara en man vars yrke var att hålla människor vid liv hade han onekligen gjort dåligt ifrån sig i sin egen familj; och en skarpsinnig läkare som inom loppet av tre år förlorar sin hustru och sin lille pojke bör kanske vara beredd på att antingen hans skicklighet eller hans kärlek ifrågasätts. Vår vän undgick dock kritiken: det vill säga, han undgick all kritik utom sin egen, som var den ojämförligt mest sakkunniga och mest fruktansvärda. Han gick tyngd av detta högst privata klander resten av sitt liv och bar för alltid ärren efter den tuktan som den starkaste hand han kände hade bestått honom natten efter hustruns död. Omvärlden uppskattade honom, som jag har sagt, och tyckte alltför synd om honom för att vara ironisk; hans olycka gjorde honom mer intressant och bidrog rentav till att han kom på modet. Man påpekade att inte ens läkarfamiljer kan undgå de mer lömska sjukdomsformerna och att doktor Sloper trots allt hade förlorat andra patienter än de två jag har nämnt; detta utgjorde ett hedervärt prejudikat. Han hade sin lilla flicka kvar, och även om hon inte var vad han hade önskat sig föresatte han sig att göra det bästa av henne. Han hade ett förråd av oförbrukad auktoritet till sitt förfogande, och under sina första år fick barnet stor nytta av det. Hon hade förstås fått namn efter sin stackars mor, och inte ens när hon var som allra spädast kallade doktorn henne något annat än Catherine. Hon växte upp till ett mycket robust och friskt barn, och när hennes far såg på henne sade han ofta till sig själv att han, sådan hon nu var, åtminstone inte behövde frukta att förlora henne. Jag säger ”sådan hon nu var”, för om sanningen ska fram – Men det är en sanning som jag ska vänta med att berätta.

---