Det susar i säven

Kenneth Grahame

Kapitel 1: Flodstranden

Mole hade arbetat hårt hela morgonen med att vårstäda sitt lilla hem. Först med kvastar, sedan med dammtrasor; därefter på stegar och trappstegar och stolar, med en pensel och en hink kalkfärg, tills han hade damm i halsen och ögonen och kalkstänk över hela sin svarta päls, ont i ryggen och trötta armar. Våren rörde sig i luften ovanför honom och i jorden under och omkring honom och trängde med sin anda av gudomligt missnöje och längtan ända in i hans mörka och oansenliga lilla hus. Det var alltså inte underligt att han plötsligt slängde penseln i golvet, sa ”Äsch!” och ”Åh, för sjutton!” och dessutom ”Åt skogen med vårstädningen!” och rusade ut utan att ens ge sig tid att ta på sig rocken. Någonting där uppe kallade befallande på honom, och han styrde mot den branta lilla tunneln som för honom motsvarade den grusbelagda vagnsuppfarten hos djur med bostäder närmare solen och luften. Så han skrapade och krafsade och bökade och trängde sig fram, och sedan trängde han sig fram igen och bökade och krafsade och skrapade, ivrigt arbetande med sina små tassar medan han muttrade för sig själv: ”Upp ska vi! Upp ska vi!” tills nosen till sist – vips! – stack ut i solskenet och han låg och rullade i det varma gräset på en stor äng.

”Det här är härligt!” sa han till sig själv. ”Det här är bättre än att kalka!” Solskenet föll hett på hans päls, milda vindar smekte hans varma panna, och efter avskildheten i den källarhåla där han hade levt så länge slog de glada fåglarnas sång emot hans ovana öron nästan som ett rop. Han skuttade i väg med alla fyra fötterna från marken på en gång, av ren livsglädje och förtjusning över våren utan dess städning, och fortsatte över ängen tills han kom till häcken på andra sidan.

”Stopp där!” sa en äldre kanin i öppningen. ”Sex pence för att få gå på den enskilda vägen!” Han blev ögonblickligen omkullsprungen av den otålige och föraktfulle Mole, som travade vidare längs häcken och retade de andra kaninerna när de hastigt kikade ut ur sina hål för att se vad det var för oväsen. ”Löksås! Löksås!” ropade han hånfullt och var borta innan de hann komma på ett svar som satt som det skulle. Då började de allihop gräla på varandra. ”Vad dum du är! Varför sa du inte till honom –” ”Ja, varför sa inte du –” ”Du kunde ha påmint honom om –” och så vidare, som vanligt; men då var det förstås alldeles för sent, precis som det alltid brukar vara.

Alltsammans verkade för bra för att vara sant. Ivrigt strövade han hit och dit över ängarna, längs häckarna och genom dungarna, och överallt fann han fåglar som byggde bo, blommor som knoppades, blad som sköt fram – allt var glatt, allt gick framåt, allt var sysselsatt. Och i stället för att känna ett dåligt samvete som stack honom och viskade ”kalkfärg!” kunde han av någon anledning bara känna hur härligt det var att vara den enda latmasken bland alla dessa strävsamma medborgare. Det bästa med en ledig dag är kanske trots allt inte så mycket att själv få vila som att se alla de andra arbeta för fullt.

När han under sin planlösa vandring plötsligt stod vid stranden av en vattenrik flod, tyckte han att lyckan var fullkomlig. Aldrig i sitt liv hade han sett en flod förut – detta blanka, slingrande, fylliga djur som jagade och småskrattade, som med ett kluckande grep tag i saker och med ett skratt släppte dem för att kasta sig över nya lekkamrater som slet sig loss och fångades och hölls fast igen. Allt skälvde och darrade – glimtar och blänk och glitter, prassel och virvlar, pladder och bubbel. Mole var förtrollad, hänförd, betagen. Han travade längs floden som man när man är mycket liten travar bredvid en man som håller en trollbunden med spännande berättelser; och när han till sist blev trött satte han sig på stranden, medan floden fortsatte att pladdra för honom, ett porlande tåg av världens bästa berättelser, sända från jordens hjärta för att till sist berättas för det omättliga havet.

Där han satt i gräset och såg över floden fick han syn på ett mörkt hål i strandbrinken mitt emot, alldeles ovanför vattenbrynet, och började drömmande fundera över vilket trevligt och ombonat hem det skulle kunna bli för ett djur med små behov och smak för en nätt liten bostad vid floden, ovanför högvattennivån och långt från buller och damm. Medan han tittade tycktes något litet och ljust glimma längst där inne; det försvann och glimmade sedan till igen som en liten stjärna. Men det kunde knappast vara en stjärna på ett så osannolikt ställe, och för en lysmask var det alltför glittrande och litet. Så blinkade det åt honom medan han såg på, och avslöjade därmed att det var ett öga; och kring det började ett litet ansikte långsamt växa fram, som en ram kring en tavla.

Ett brunt litet ansikte med morrhår.

Ett allvarligt, runt ansikte, med samma glimt i ögat som först hade fångat hans uppmärksamhet.

Små prydliga öron och tjock silkeslen päls.

Det var Water Rat!

De båda djuren stod nu och betraktade varandra avvaktande.

”Hallå, Mole!” sa Water Rat.

”Hallå, Rat!” sa Mole.

”Vill du komma över hit?” frågade Rat efter en stund.

”Ja, prata går ju bra”, sa Mole lite snäsigt, eftersom han ännu inte visste något om floder och hur livet vid dem gick till.

Rat sa ingenting utan böjde sig ner, lossade ett rep och drog i det; sedan klev han lätt ner i en liten båt som Mole inte hade lagt märke till. Den var blåmålad utanpå och vit inuti, och precis lagom stor för två djur; den vann genast Moles hjärta, fast han ännu inte riktigt förstod vad den var till för.

Rat rodde raskt över och förtöjde. Sedan räckte han upp sin framtass när Mole försiktigt klev ner. ”Stöd dig på den!” sa han. ”Så där, ta nu ett raskt kliv!” Och Mole satt till sin förvåning och hänförelse verkligen i aktern på en riktig båt.

”Det här har varit en underbar dag!” sa han när Rat sköt ut båten och tog till årorna igen. ”Vet du, jag har aldrig varit i en båt förut i hela mitt liv.”

”Vad?” utbrast Rat och gapade. ”Aldrig varit i en – har du aldrig – men jag – vad har du då haft för dig?”

”Är det verkligen så trevligt?” frågade Mole blygt, fast han var fullt beredd att tro det när han lutade sig tillbaka på sin plats och såg på kuddarna, årorna, årklykorna och alla de fängslande tillbehören och kände båten gunga lätt under sig.

”Trevligt? Det är det enda rätta”, sa Water Rat högtidligt och lutade sig fram för nästa årtag. ”Tro mig, min unge vän, det finns ingenting – absolut ingenting – som ens till hälften kan mäta sig med att bara hålla på i båtar. Bara hålla på”, fortsatte han drömmande, ”hålla – på – i – båtar; hålla –”

”Se dig för, Rat!” ropade Mole plötsligt.

Det var för sent. Båten rände in i strandbrinken med full fart. Drömmaren, den lycklige roddaren, låg på rygg i botten av båten med hälarna i vädret.

”– på i båtar – eller med båtar”, fortsatte Rat lugnt och reste sig med ett godmodigt skratt. ”I dem eller utanför dem, det spelar ingen roll. Ingenting verkar egentligen spela någon roll, det är det som är tjusningen. Om man kommer i väg eller inte, om man kommer fram dit man ska eller hamnar någon annanstans, eller om man aldrig kommer någon vart alls, så har man alltid fullt upp och gör aldrig något särskilt; och när man har gjort det finns det alltid något annat att göra, och det kan man göra om man vill, men det är mycket bättre att låta bli. Hör du! Om du verkligen inte har något annat för dig nu på förmiddagen, kunde vi inte ta oss nerför floden tillsammans och vara ute hela långa dagen?”

Mole vickade med tårna av ren lycka, lät bröstet svälla med en suck av fullkomlig belåtenhet och lutade sig saligt tillbaka mot de mjuka kuddarna. ”Vilken dag jag har!” sa han. ”Vi ger oss av genast!”

”Vänta ett ögonblick då!” sa Rat. Han stack en ögla av förtöjningslinan genom en ring på sin brygga, klättrade upp och in i sitt hål där ovanför och kom snart tillbaka, vacklande under en bukig matsäckskorg av flätad pil.

”Skjut in den under fötterna”, sa han till Mole medan han räckte ner den i båten. Sedan lossade han förtöjningslinan och tog till årorna igen.

”Vad är det i den?” frågade Mole och vred sig av nyfikenhet.

”Det är kall kyckling i den”, svarade Rat kort. ”Kalltungakallskinkakalloxstekinlagdagurkorsalladsmåfranskakrassesmörgåsarköttpastejingefärsöllemonadsodavatten –”

”Åh, sluta, sluta!” ropade Mole utom sig av förtjusning. ”Det här är för mycket!”

”Tycker du verkligen det?” frågade Rat allvarligt. ”Det är bara vad jag alltid tar med mig på sådana här små utflykter, och de andra djuren säger jämt att jag är en snål rackare som tar till väldigt knappt!”

Mole hörde inte ett ord av vad han sa. Uppslukad av det nya liv han var på väg in i, berusad av glittret, krusningarna, dofterna och ljuden och solskenet lät han en tass släpa i vattnet och drömde långa vakna drömmar. Water Rat, som var en så god liten kamrat, rodde stadigt vidare och lät bli att störa honom.

”Jag tycker förskräckligt bra om din dräkt, gamle vän”, sa han efter en halvtimme eller så. ”Jag ska själv skaffa mig en rökdräkt i svart sammet en dag, så snart jag får råd.”

”Förlåt”, sa Mole och samlade sig med en ansträngning. ”Du måste tycka att jag är väldigt ohövlig, men allt det här är så nytt för mig. Så – det – här – är – en – flod!”

”Floden”, rättade Rat.

”Och du bor verkligen vid floden? Vilket härligt liv!”

”Vid den och med den och på den och i den”, sa Rat. ”Den är min bror och min syster, mina mostrar och fastrar, mitt sällskap och min mat och dryck och (naturligtvis) mitt tvättvatten. Den är min värld, och jag vill inte ha någon annan. Det den inte har är inte värt att ha, och det den inte vet är inte värt att veta. Herre min skapare, vad vi har varit med om tillsammans! Vinter eller sommar, vår eller höst, alltid har den sina nöjen och sina spänningar. När högvattnet kommer i februari och mina källare och min källarvåning är bräddfulla av dryck som jag inte har någon nytta av, och det bruna vattnet rinner förbi fönstret till mitt finaste sovrum; eller när alltihop sjunker undan igen och blottar fläckar av lera som doftar russinkaka, och säven och vattenväxterna täpper till fårorna, och jag kan strosa omkring torrskodd på större delen av bottnen och hitta färsk mat att äta och saker som slarvigt folk har tappat ur båtar!”

”Men blir det inte lite enformigt ibland?” vågade Mole fråga. ”Bara du och floden och ingen annan att byta ett ord med?”

”Ingen annan att – nåja, jag får inte vara för sträng mot dig”, sa Rat överseende. ”Du är ny här och vet förstås inte hur det är. Nu för tiden är det så fullt med folk längs stranden att många flyttar härifrån för gott. Nej, det är verkligen inte som förr. Uttrar, kungsfiskare, smådoppingar, rörhönor, alla är i farten dagen lång och vill jämt att man ska göra något – som om man inte hade sitt eget att sköta!”

”Vad finns där borta?” frågade Mole och viftade med en tass mot skogen som bildade en mörk ram kring flodängarna på ena sidan.

”Där? Åh, det är bara Wild Wood”, sa Rat kort. ”Vi är inte där särskilt ofta, vi flodstrandsbor.”

”Är det inte – är det inte så trevligt folk där inne?” sa Mole en smula nervöst.

”Tjaa”, svarade Rat, ”låt mig tänka. Ekorrarna är det inget fel på. Och kaninerna – en del av dem, men kaniner är ett blandat släkte. Och så är det förstås Badger. Han bor mitt inne i skogen och skulle inte bo någon annanstans om han så fick betalt för det. Käre gamle Badger! Ingen bråkar med honom. Det är bäst för dem att de låter bli”, tillade han menande.

”Men vem skulle bråka med honom?” frågade Mole.

”Jo, förstås – det – finns andra”, förklarade Rat en smula tvekande. ”Vesslor – och hermeliner – och rävar – och så vidare. Det är på sätt och vis inget fel på dem – jag är mycket god vän med dem – vi byter några ord när vi träffas och allt det där – men de kan bli bråkiga ibland, det går inte att förneka, och då – ja, man kan inte riktigt lita på dem, så är det bara.”

Mole visste mycket väl att det stred alldeles mot djurens umgängesregler att uppehålla sig vid tänkbara bekymmer längre fram, eller ens antyda dem, så han släppte ämnet.

”Och bortom Wild Wood då?” frågade han. ”Där allt är blått och disigt och man ser något som kanske är kullar, fast kanske inte, och något som liknar rök från städer, eller är det bara moln som driver?”

”Bortom Wild Wood ligger Vida världen”, sa Rat. ”Och den angår varken dig eller mig. Jag har aldrig varit där och tänker aldrig bege mig dit, och det kommer inte du heller att göra om du har det minsta förstånd. Tala aldrig om den igen, är du snäll. Så där! Här är äntligen vårt bakvatten, där vi ska äta lunch.”

De lämnade nu huvudfåran och kom in i vad som vid första anblicken tycktes vara en liten insjö. Grönt gräs sluttade ner mot vattnet på båda sidor, bruna ormlika trädrötter glänste under det stilla vattnets yta, och framför dem fyllde en fördämning, med sin silverglänsande skuldra och sitt skummande fall, luften med ett rogivande sorl. Den stod arm i arm med ett rastlöst droppande kvarnhjul, som i sin tur bar upp ett kvarnhus med grå gavlar; sorlet var dovt och dämpat, men då och då ljöd små klara röster glatt ur det. Det var så vackert att Mole bara kunde lyfta båda framtassarna och flämta: ”Oj! Oj! Oj!”

Rat lade båten intill stranden, förtöjde den, hjälpte den ännu ovane Mole välbehållen i land och svingade ut matsäckskorgen. Mole bad om ynnesten att få packa upp alltsammans alldeles själv, och Rat lät honom mer än gärna få sin vilja fram och lade sig belåtet raklång i gräset för att vila, medan hans upprymde vän skakade ut duken och bredde ut den, tog fram alla de hemlighetsfulla paketen ett efter ett och ordnade innehållet som sig borde, alltjämt flämtande ”Oj! Oj!” vid varje ny upptäckt. När allt var färdigt sa Rat: ”Hugg in nu, gamle kamrat!” Och Mole lydde verkligen mer än gärna, för han hade börjat vårstäda mycket tidigt den morgonen, som folk brukar göra, och inte tagit paus för en enda matbit eller klunk; och han hade varit med om förfärligt mycket sedan den där avlägsna tiden som nu tycktes ligga så många dagar tillbaka.

”Vad tittar du på?” sa Rat efter en stund, när den värsta hungern hade lagt sig och Moles ögon kunde irra en liten bit bort från duken.

”Jag tittar”, sa Mole, ”på ett stråk av bubblor som jag ser röra sig över vattenytan. Det tycker jag verkar underligt.”

”Bubblor? Aha!” sa Rat och kvittrade glatt och inbjudande.

En bred glänsande nos visade sig över strandbrinken, och Otter hävde sig upp och skakade vattnet av pälsen.

”Glupska rackare!” sa han och styrde mot maten. ”Varför bjöd du inte mig, Ratty?”

”Det här hittade vi på i hast”, förklarade Rat. ”Förresten – min vän mr Mole.”

”Det är mig verkligen en ära”, sa Otter, och de båda djuren blev genast vänner.

”Vilket liv det är överallt!” fortsatte Otter. ”Det verkar som om hela världen är ute på floden i dag. Jag tog vägen upp i det här bakvattnet för att försöka få en stunds lugn och ro, och så snubblar jag över er! – Alltså – förlåt – det var ju inte riktigt så jag menade, förstår ni.”

Det prasslade bakom dem i en häck där fjolårslöven ännu satt tätt, och ett randigt huvud, med höga skuldror bakom sig, kikade fram mot dem.

”Kom hit, gamle Badger!” ropade Rat.

Badger travade fram ett par steg, grymtade sedan ”Hm! Sällskap” och vände ryggen till och försvann ur sikte.

”Det är precis likt honom!” sa Rat besviket. ”Han avskyr helt enkelt sällskapsliv! Nu får vi inte se honom mer i dag. Nå, berätta nu, vilka är ute på floden?”

”Toad är ute, till exempel”, svarade Otter. ”I sin splitter nya tävlingsroddbåt; ny stass, nytt alltsammans!”

De båda djuren såg på varandra och skrattade.

”En gång i tiden var det bara segling som gällde”, sa Rat. ”Sedan tröttnade han på det och började staka eka. Han kunde inte tänka sig något annat än att staka hela dagen, varenda dag, och en vacker röra ställde han till med. Förra året var det husbåt, och vi måste allihop åka och bo hos honom i hans husbåt och låtsas att vi tyckte om det. Resten av livet skulle han bo i en husbåt. Det är alltid likadant, vad han än börjar med; han tröttnar och hittar på något nytt.”

”Och en så god kamrat som han är”, sa Otter eftertänksamt, ”men ingen stadga – särskilt inte i en båt!”

Från platsen där de satt kunde de skymta huvudfåran på andra sidan ön som låg emellan, och just då dök en tävlingsroddbåt hastigt upp. Roddaren – en kort, tjock gestalt – plaskade förskräckligt och krängde rätt ordentligt men arbetade så hårt han kunde. Rat reste sig och ropade an honom, men Toad – för det var han – skakade på huvudet och tog med bister min itu med arbetet.

”Fortsätter han att kränga så där är han ur båten inom en minut”, sa Rat och satte sig igen.

”Naturligtvis”, småskrattade Otter. ”Har jag berättat den där roliga historien om Toad och slussvaktaren? Det gick till så här. Toad. …”

En dagsslända på villovägar vinglade tvärs över strömmen på det där berusade viset som unga dagssländesprättar lägger sig till med när de är ute för att uppleva livet. En virvel i vattnet och ett ”plopp!” och dagssländan syntes inte mer.

Inte Otter heller.

Mole tittade ner. Rösten ljöd ännu i hans öron, men på gräset där Otter hade legat var det alldeles tomt. Inte en skymt av Otter, ända bort till den avlägsna horisonten.

Men återigen syntes ett stråk av bubblor på flodens yta.

Rat nynnade på en melodi, och Mole erinrade sig att djurens umgängesregler förbjöd alla kommentarer om att en vän plötsligt försvann, när det än var och vad anledningen än kunde vara – om det ens fanns någon.

”Nåja”, sa Rat, ”vi borde väl ge oss av. Undrar vem av oss som ska packa matsäckskorgen?” Han lät inte som om han var förfärligt ivrig att få det nöjet.

”Åh, låt mig, är du snäll”, sa Mole. Så Rat lät honom förstås göra det.

Att packa korgen var inte fullt lika trevligt som att packa upp den. Det är det aldrig. Men Mole var fast besluten att njuta av allt, och fastän han just när han hade packat korgen och spänt åt remmarna ordentligt såg en tallrik stirra upp på honom ur gräset, och Rat när arbetet var omgjort pekade ut en gaffel som vem som helst borde ha sett, och det allra sist dök upp – se där! – en senapsburk som han hade suttit på utan att veta om det, så blev alltsammans ändå färdigt till sist, utan att humöret tog någon större skada.

Eftermiddagssolen stod allt lägre medan Rat sakta rodde hemåt i en drömmande sinnesstämning, mumlade diktbitar för sig själv och inte ägnade Mole någon större uppmärksamhet. Men Mole var alldeles full av lunch och självbelåtenhet och stolthet och redan riktigt hemmastadd i båt (trodde han), och dessutom började han bli en smula rastlös. Efter en stund sa han: ”Ratty! Snälla, nu vill jag ro!”

Rat skakade på huvudet och log. ”Inte än, min unge vän”, sa han. ”Vänta tills du har fått några lektioner. Det är inte så lätt som det ser ut.”

Mole satt tyst en minut eller två. Men han blev alltmer avundsjuk på Rat, som rodde så kraftfullt och lätt, och stoltheten började viska att han kunde göra det precis lika bra. Han for upp och grep årorna så tvärt att Rat, som satt och såg ut över vattnet och sa fler diktbitar för sig själv, blev överrumplad och föll baklänges från sin plats med benen i vädret för andra gången, medan den triumferande Mole tog hans plats och fattade årorna med fullkomlig tillförsikt.

”Sluta, din dumma åsna!” ropade Rat från botten av båten. ”Du kan inte ro! Du får oss att slå runt!”

Mole slängde årorna bakåt med en schwungfull rörelse och högg till ordentligt mot vattnet. Han missade vattenytan helt, benen for upp över huvudet och han hamnade ovanpå den utsträckte Rat. Förskräckt grep han tag i relingen, och i nästa ögonblick – plask!

Båten slog runt, och nu låg han och sprattlade i floden.

Oj, så kallt vattnet var, och åh, så väldigt vått det kändes! Vad det sjöng i öronen när han sjönk ner, ner, ner! Hur ljus och välkommen solen såg ut när han kom upp till ytan, hostande och frustande! Hur svart var inte förtvivlan när han kände sig sjunka igen! Då grep en stadig tass tag i hans nacke. Det var Rat, och han skrattade tydligen – Mole kunde känna honom skratta, genom hela armen och tassen och in i sin – Moles – nacke.

Rat fick tag i en åra och sköt in den under Moles ena arm; sedan gjorde han likadant på andra sidan och simmade bakom det hjälplösa djuret och sköt honom framför sig mot land, släpade upp honom och satte honom på stranden, en blöt, mosig klump av elände.

När Rat hade gnuggat honom en stund och vridit ur en del av vätan sa han: ”Så där, gamle kamrat! Trava fram och tillbaka på dragvägen så fort du kan tills du blir varm och torr igen, medan jag dyker efter matsäckskorgen.”

Så den dystre Mole, blöt utanpå och full av skam inuti, travade omkring tills han var någorlunda torr, medan Rat kastade sig i vattnet igen, fick tag i båten, vände den på rätt köl och förtöjde den, undan för undan förde sina flytande ägodelar i land och till sist lyckades dyka efter matsäckskorgen och kämpade sig i land med den.

När allt åter var klart för avfärd satte sig Mole, slak och modfälld, i aktern på båten, och när de gav sig av sa han med låg röst som bröts av rörelse: ”Ratty, min storsinte vän! Jag är verkligen mycket ledsen över mitt dumma och otacksamma uppförande. Jag blir alldeles svag när jag tänker på att jag kunde ha förlorat den där vackra matsäckskorgen. Jag har verkligen varit en fullkomlig åsna, och det vet jag. Vill du ha överseende med mig den här gången och förlåta mig och låta allt fortsätta som förut?”

”Det gör ingenting, käre du!” svarade Rat glatt. ”Vad är lite väta för en Water Rat? De flesta dagar är jag mer i vattnet än uppe ur det. Tänk inte mer på det. Och hör du! Jag tycker verkligen att du borde komma och bo hos mig en tid. Det är mycket enkelt och spartanskt, ska du veta – inte alls som hemma hos Toad – men där har du ju inte varit än; i alla fall kan jag se till att du får det bekvämt. Och jag ska lära dig att ro och simma, och snart blir du lika skicklig på vattnet som vem som helst av oss.”

Mole blev så rörd av hans vänliga ord att han inte kunde få fram ett ord till svar, och han måste stryka bort en tår eller två med tassryggen. Men Rat såg hänsynsfullt åt ett annat håll, och snart fick Mole tillbaka sitt goda humör och kunde till och med ge ett par rörhönor svar på tal när de fnissade sinsemellan åt hur blöt och tilltufsad han såg ut.

När de kom hem tände Rat en munter brasa i salongen och planterade Mole i en fåtölj framför den, sedan han hämtat ner morgonrock och tofflor åt honom, och berättade historier om floden ända till kvällsmaten. Mycket spännande historier var det också för ett djur som Mole, som bodde under jord. Historier om fördämningar och plötsliga översvämningar och hoppande gäddor och ångbåtar som slängde hårda flaskor – åtminstone kastades flaskor, det var säkert, och från ångbåtar, så antagligen av dem; och om hägrar och hur noga de valde vem de talade med; och om äventyr nere i avloppen och nattliga fisketurer med Otter eller utfärder långt bort med Badger. Kvällsmaten blev en mycket munter måltid, men strax därefter måste en förfärligt sömnig Mole ledsagas uppför trappan av sin omtänksamme värd till det finaste sovrummet, där han snart lade huvudet på kudden i djup frid och belåtenhet, i vetskap om att hans nyfunne vän, Floden, kluckade mot hans fönsterbräda.

Den dagen var bara den första av många liknande för den frigjorde Mole, och dagarna blev allt längre och rikare på intressanta upplevelser allteftersom sommaren mognade. Han lärde sig simma och ro och fick del av det strömmande vattnets glädje; och med örat mot vasstråna fångade han då och då något av det som vinden ständigt gick och viskade bland dem.

---