Värl­dar­nas krig

H. G. Wells

Kapitel 1: På tröskeln till kriget

Ingen skulle under artonhundratalets sista år ha trott att denna värld iakttogs uppmärksamt och noga av intelligenser överlägsna människans och ändå lika dödliga som hennes egen; att människorna, medan de skötte sina olika angelägenheter, granskades och studerades, kanske nästan lika ingående som en människa med ett mikroskop skulle kunna granska de kortlivade varelser som myllrar och förökar sig i en vattendroppe. Med gränslös självbelåtenhet gick människorna hit och dit över jordklotet och skötte sina små bestyr, lugna i förvissningen om sitt herravälde över materien. Det är möjligt att infusorierna under mikroskopet gör detsamma. Ingen tänkte på rymdens äldre världar som källor till fara för människan, och om någon alls ägnade dem en tanke var det bara för att avfärda tanken på liv där som omöjlig eller osannolik. Det är egendomligt att minnas vissa tankevanor från dessa svunna dagar. På sin höjd föreställde sig jordens människor att det kunde finnas andra människor på Mars, kanske underlägsna dem själva och beredda att välkomna ett missionsföretag. Men på andra sidan rymdens svalg fanns medvetanden som förhåller sig till våra som våra till de förgängliga djurens, väldiga, kyliga intellekt utan medkänsla som betraktade denna jord med avundsamma ögon och långsamt och säkert smidde sina planer mot oss. Och tidigt på nittonhundratalet kom det stora uppvaknandet.

Planeten Mars kretsar, som jag knappast behöver påminna läsaren om, kring solen på ett medelavstånd av 140 000 000 engelska mil, och det ljus och den värme den får från solen är knappt hälften av vad vår värld tar emot. Om nebulosahypotesen har något fog för sig måste den vara äldre än vår värld; och långt innan jorden stelnade måste livet ha tagit sin början på Mars yta. Dess volym är knappt en sjundedel av jordens, vilket måste ha påskyndat dess avkylning till den temperatur vid vilken liv kunde uppstå. Den har luft och vatten och allt som behövs för att uppehålla liv.

Ändå är människan så fåfäng och så förblindad av sin fåfänga att ingen författare, ända fram till artonhundratalets slut, gav uttryck åt tanken att intelligent liv där kunde ha utvecklats långt förbi sin jordiska nivå, eller ens ha passerat den. Inte heller insåg man i allmänhet vad som ofrånkomligen följer av att Mars är äldre än vår jord, har knappt en fjärdedel så stor yta och ligger längre från solen: planeten befinner sig inte bara längre från tidens början utan också närmare dess slut.

Den långsamma avkylning som en dag måste drabba vår planet har redan fortskridit mycket långt hos vår granne. Dess fysiska tillstånd är ännu till stor del en gåta, men nu vet vi att temperaturen vid middagstid till och med i dess ekvatorialtrakter knappt kommer i närheten av den vi har under vår kallaste vinter. Luften där är mycket tunnare än vår, haven har krympt tills de bara täcker en tredjedel av ytan, och allteftersom dess årstider långsamt avlöser varandra bildas och smälter väldiga snökalotter kring båda polerna och översvämmar med jämna mellanrum dess tempererade zoner. Detta sista stadium av utmattning, som för oss ännu ligger ofattbart långt borta, har blivit ett aktuellt problem för Mars invånare. Den trängande nöden har skärpt deras intellekt, ökat deras förmåga och förhärdat deras hjärtan. Och när de blickar ut över rymden med instrument och intelligenser av ett slag vi knappt har drömt om, ser de en hoppets morgonstjärna, när den är som närmast bara 35 000 000 engelska mil från dem i riktning mot solen: vår egen varmare planet, grön av växtlighet och grå av vatten, med en molnrik atmosfär som vältaligt vittnar om bördighet, och mellan de drivande molnslöjorna skymtar vidsträckta, folkrika landområden och smala hav där örlogsflottor trängs.

Och vi människor, de varelser som bebor denna jord, måste för dem vara minst lika främmande och lågtstående som aporna och lemurerna är för oss. På förnuftets plan medger människan redan att livet är en oavbruten kamp för tillvaron, och det tycks också vara den uppfattning som medvetandena på Mars hyser. Deras värld har hunnit långt i sin avkylning och vår värld myllrar ännu av liv, men bara av vad de betraktar som lägre stående djur. Att föra kriget i riktning mot solen är i själva verket deras enda möjlighet att undkomma den undergång som generation efter generation smyger sig på dem.

Och innan vi dömer dem alltför hårt måste vi minnas hur skoningslöst och fullständigt vårt eget släkte har utrotat inte bara djur, såsom den försvunna bisonoxen och dronten, utan också sina lägre stående raser. Tasmanierna utplånades, trots sin likhet med människor, fullständigt på femtio år i ett utrotningskrig som fördes av europeiska invandrare. Är vi sådana barmhärtighetens apostlar att vi kan beklaga oss om marsianerna förde krig i samma anda?

Marsianerna tycks ha beräknat sin nedfärd med häpnadsväckande skarpsinne – deras matematiska kunskaper överträffar uppenbarligen våra vida – och genomfört sina förberedelser i nära nog fullkomlig endräkt. Hade våra instrument medgett det skulle vi ha kunnat se faran växa fram långt tillbaka på artonhundratalet. Män som Schiaparelli iakttog den röda planeten – för övrigt är det egendomligt att Mars i oräkneliga århundraden har varit krigets stjärna – men lyckades inte tolka hur de fläckar de så väl kartlade skiftade utseende. Under hela den tiden måste marsianerna ha förberett sig.

Under oppositionen 1894 iakttogs ett starkt ljussken på den belysta delen av planetskivan, först vid Lickobservatoriet, sedan av Perrotin i Nice och därefter av andra observatörer. Engelska läsare fick först höra talas om det i numret av Nature daterat den 2 augusti. Jag är benägen att tro att detta eldsken kan ha kommit från gjutningen av den väldiga kanon som de avlossade sina skott mot oss ur, nere i den enorma grop som grävts i deras planet. Vid de två följande oppositionerna sågs egendomliga, ännu oförklarade fläckar nära platsen för detta utbrott.

Det är nu sex år sedan stormen bröt lös över oss. När Mars närmade sig oppositionen fick Lavelle på Java Astronomiska telegramcentralens telegraftrådar att pulsera med den häpnadsväckande underrättelsen om ett väldigt utbrott av glödande gas på planeten. Det hade inträffat framemot midnatt den tolfte; och spektroskopet, som han genast hade börjat använda, visade på en flammande gasmassa, huvudsakligen väte, som rörde sig med oerhörd hastighet mot jorden. Denna eldstråle hade upphört att synas omkring kvart över tolv. Han jämförde den med en kolossal flampuff som plötsligt och våldsamt sprutade ut ur planeten, ”som när flammande gaser rusar ut ur en kanon”.

Det skulle visa sig vara en osedvanligt träffande formulering. Ändå stod det nästa dag ingenting om saken i tidningarna, utom en liten notis i Daily Telegraph, och världen förblev ovetande om en av de allvarligaste faror som någonsin hotat människosläktet. Hade jag inte träffat Ogilvy, den välkände astronomen, i Ottershaw, hade jag kanske aldrig fått höra talas om utbrottet. Han var oerhört upphetsad över nyheten och bjöd i sin översvallande iver in mig att komma upp och turas om med honom att granska den röda planeten samma natt.

Trots allt som har hänt sedan dess minns jag ännu den nattens vaka mycket tydligt: det mörka och tysta observatoriet, den skärmade lyktan som kastade ett svagt sken över golvet i hörnet, det jämna tickandet från teleskopets urverk, den lilla springan i taket – ett avlångt djup med ett stråk av stjärnstoft tvärsöver. Ogilvy rörde sig omkring, osynlig men hörbar. Genom teleskopet såg man en djupblå cirkel och den lilla runda planeten som simmade i synfältet. Den såg så liten ut, så ljus och liten och stilla, med svaga tvärgående ränder och en aning tillplattad, inte alldeles rund. Men så liten den var, så varm i sitt silversken – ett knappnålshuvud av ljus! Det var som om den darrade, men i själva verket var det teleskopet som vibrerade av det arbetande urverk som höll planeten kvar i synfältet.

Medan jag iakttog den tycktes planeten växa och krympa, komma närmare och dra sig undan, men det berodde bara på att mitt öga var trött. Fyrtio miljoner engelska mil skilde den från oss – mer än fyrtio miljoner engelska mil av tomrum. Få människor inser hur ofantligt det tomrum är där det materiella universums stoft simmar.

Jag minns att det nära den i synfältet fanns tre svaga ljuspunkter, tre oändligt avlägsna stjärnor som bara kunde ses i teleskop, och runt omkring den rådde den tomma rymdens outgrundliga mörker. Du vet hur det mörkret ser ut en frostig, stjärnklar natt. I ett teleskop verkar det långt djupare. Och osynlig för mig eftersom den var så avlägsen och liten kom Tingesten som de sände oss flygande mot mig med snabb och jämn fart över detta ofattbara avstånd, för varje minut så många tusen engelska mil närmare, Tingesten som skulle föra med sig så mycket kamp och olycka och död till jorden. Jag anade ingenting av detta när jag satt där och såg; ingen på jorden anade något om den träffsäkra projektilen.

Också den natten sköt ännu en gasstråle ut ur den avlägsna planeten. Jag såg den. En rödaktig blixt vid kanten, en ytterst liten utbuktning i konturen just när kronometern slog midnatt; då sade jag det till Ogilvy och han tog min plats. Natten var varm och jag var törstig, och jag sträckte klumpigt på benen och trevade mig fram genom mörkret till det lilla bord där sifonen stod, medan Ogilvy lät höra utrop inför den gasstrimma som strömmade ut mot oss.

Den natten började ännu en osynlig projektil sin färd från Mars mot jorden, bara någon sekund innan det hade gått tjugofyra timmar sedan den första. Jag minns hur jag satt där på bordet i mörkret, med gröna och karmosinröda fläckar som simmade framför ögonen. Jag önskade mig lite ljus att röka vid och anade knappast innebörden av den lilla ljusglimt jag hade sett eller allt den snart skulle föra med sig för mig. Ogilvy fortsatte att iaktta planeten till klockan ett och gav sedan upp; då tände vi lyktan och gick över till hans hus. Där nere i mörkret låg Ottershaw och Chertsey, och alla deras hundratals invånare sov i ro.

Den natten var han full av spekulationer om förhållandena på Mars och hånade den gängse föreställningen att där fanns invånare som signalerade till oss. Hans tanke var att meteoriter kanske föll i en tät skur över planeten eller att ett väldigt vulkanutbrott pågick. Han påpekade för mig hur osannolikt det var att den organiska utvecklingen hade tagit samma riktning på de två grannplaneterna.

”Oddsen är en miljon mot ett för att det inte finns något människoliknande på Mars”, sade han.

Hundratals observatörer såg eldskenet den natten och nästa natt omkring midnatt och återigen natten därpå; så var det i tio nätter, ett eldsken varje natt. Varför skotten upphörde efter det tionde har ingen på jorden försökt förklara. Kanske vållade gaserna från avfyrningen marsianerna besvär. Täta moln av rök eller stoft, som genom ett starkt teleskop på jorden syntes som små grå, skiftande fläckar, spred sig i planetens klara atmosfär och skymde dess mer välbekanta drag.

Till sist fick till och med dagstidningarna upp ögonen för störningarna, och här och där och överallt dök det upp populärvetenskapliga notiser om vulkanerna på Mars. Jag minns att den halvt allvarliga, halvt skämtsamma tidskriften Punch utnyttjade saken på ett lyckat sätt i sin politiska skämtteckning. Och utan att någon anade något närmade sig de projektiler som marsianerna hade avlossat mot oss jorden; nu rusade de med många engelska mil i sekunden genom rymdens tomma svalg, timme för timme och dag för dag, närmare och närmare. Det förefaller mig nu nästan ofattbart märkligt att människorna kunde sköta sina små bestyr som de gjorde, med detta snabbt annalkande öde hängande över sig. Jag minns hur jublande glad Markham var över att ha fått tag i ett nytt fotografi av planeten till den illustrerade tidning som han då var redaktör för. Folk i våra dagar har knappast någon uppfattning om den rikedom och företagsamhet som präglade våra tidningar under artonhundratalet. För egen del ägnade jag mycket tid åt att lära mig cykla och var upptagen med en serie uppsatser där jag diskuterade hur moralbegreppen sannolikt skulle utvecklas i takt med civilisationens framsteg.

En natt (den första projektilen kan då knappast ha varit ens 10 000 000 engelska mil bort) gick jag ut på en promenad med min hustru. Det var stjärnklart och jag förklarade zodiakens tecken för henne och pekade ut Mars, en starkt lysande punkt som kröp mot zenit och mot vilken så många teleskop var riktade. Det var en varm natt. På hemvägen drog ett utflyktssällskap från Chertsey eller Isleworth förbi oss med sång och spel. Det lyste i husens övre fönster när människorna gick till sängs. Från järnvägsstationen i fjärran kom ljudet av tåg som växlades, ett klingande och mullrande som avståndet dämpade så att det nästan blev till en melodi. Min hustru gjorde mig uppmärksam på hur klart de röda, gröna och gula signalljusen lyste där de hängde i en ställning mot himlen. Allt verkade så tryggt och fridfullt.

---