De 39 stegen

John Buchan

Kapitel 1: Mannen som dog

Jag kom tillbaka från City vid tretiden den där majeftermiddagen, rätt utled på tillvaron. Jag hade varit tre månader i gamla hemlandet och hade fått nog. Om någon för ett år sedan hade sagt att jag skulle känna så, hade jag skrattat åt honom; men så var det. Vädret gjorde mig grinig, vanliga engelsmäns prat gjorde mig illamående. Jag fick aldrig motion nog, och Londons nöjen var lika avslagna som sodavatten som stått i solen. ”Richard Hannay”, sade jag gång på gång till mig själv, ”du har hamnat i fel dike, min vän, och gör klokast i att ta dig upp.”

Jag bet mig i läppen vid tanken på alla planer jag hade gjort upp under de sista åren i Bulawayo. Jag hade gjort mig en förmögenhet – ingen av de stora, men tillräcklig för mig – och tänkt ut alla möjliga sätt att roa mig. Min far hade tagit mig med från Skottland när jag var sex år, och sedan dess hade jag aldrig varit hemma; därför var England ett slags Tusen och en natt för mig, och jag räknade med att stanna där resten av livet.

Men jag blev besviken redan från början. Efter ungefär en vecka hade jag tröttnat på sevärdheterna, och på mindre än en månad hade jag fått nog av restauranger, teatrar och kapplöpningar. Jag hade ingen riktig kamrat att gå ut och roa mig med, och det var antagligen förklaringen. Många bjöd hem mig, men de verkade inte särskilt intresserade av mig. De slängde åt mig en fråga eller två om Sydafrika och började sedan tala om sitt eget. En hel del imperiesinnade damer bjöd mig på te för att träffa skollärare från Nya Zeeland och redaktörer från Vancouver, och det var det bedrövligaste av allt. Här var jag alltså, trettiosju år gammal, frisk och stark, med pengar nog att ha roligt, och gäspade käkarna ur led dagarna i ända. Jag hade så gott som bestämt mig för att ge mig av och återvända till velden, för ingen i hela Förenade kungariket var så uttråkad som jag.

Den eftermiddagen hade jag ansatt mina börsmäklare om placeringar för att ge hjärnan något att arbeta med, och på hemvägen tittade jag in på min klubb – snarast ett ölhak, som tog in kolonibor som medlemmar. Jag tog mig en stor grogg och läste kvällstidningarna. De var fulla av bråket i Främre Orienten, och där fanns en artikel om Karolides, den grekiske premiärministern. Jag tyckte rätt bra om karlen. Av allt att döma var han den ende av verkligt format i hela sällskapet; dessutom spelade han rent spel, vilket var mer än man kunde säga om de flesta av de andra. Jag förstod att han var grundligt hatad i Berlin och Wien, men att vi tänkte stå vid hans sida, och en tidning skrev att han var det enda hindret mellan Europa och Harmagedon. Jag minns att jag undrade om jag kunde få arbete i de trakterna. Albanien verkade vara ett sådant ställe där en man kunde slippa gäspa.

Vid sextiden gick jag hem, klädde om, åt middag på Café Royal och gick på varieté. Det var en fånig föreställning, bara skuttande kvinnor och män med apansikten, och jag stannade inte länge. Natten var vacker och klar när jag gick tillbaka till lägenheten jag hade hyrt nära Portland Place. Folkmassan vällde förbi mig på trottoarerna, jäktande och pratande, och jag avundades människorna för att de hade något att göra. De där butiksflickorna och kontoristerna och sprättarna och poliserna hade något intresse i livet som höll dem i gång. Jag gav en tiggare en halv crown för att jag såg honom gäspa; han var en olycksbroder. Vid Oxford Circus såg jag upp mot vårhimlen och avgav ett löfte. Jag skulle ge gamla hemlandet ytterligare en dag på sig att hitta en plats åt mig; om inget hände skulle jag ta nästa båt till Kaplandet.

Min lägenhet låg en trappa upp i ett nybyggt hyreshus bakom Langham Place. Där fanns ett gemensamt trapphus, med en portvakt och en hisskötare vid entrén, men ingen restaurang eller något sådant, och varje lägenhet var helt avskild från de andra. Jag avskyr att ha tjänstefolk boende hos mig, så jag hade en karl som kom om dagarna och skötte om mig. Han kom före åtta varje morgon och brukade gå klockan sju, eftersom jag aldrig åt middag hemma.

Jag skulle just sätta nyckeln i låset när jag upptäckte en man alldeles intill mig. Jag hade inte sett honom komma, och hans plötsliga uppdykande fick mig att rycka till. Han var smal, med kort brunt skägg och små, genomträngande blå ögon. Jag kände igen honom som mannen i en lägenhet högst upp i huset, som jag hade bytt några ord med i trappan.

”Kan jag få tala med dig?” sade han. ”Får jag komma in ett ögonblick?” Han fick anstränga sig för att hålla rösten stadig, och hans hand trevade oroligt över min arm.

Jag öppnade dörren och vinkade in honom. Knappt hade han kommit över tröskeln förrän han störtade in i rummet längst in, där jag brukade röka och skriva brev. Sedan kom han lika hastigt tillbaka.

”Är dörren låst?” frågade han febrilt och hakade själv på dörrkedjan.

”Jag ber verkligen om ursäkt”, sade han ödmjukt. ”Det är en förfärlig frihet jag tar mig, men du såg ut som en man som skulle förstå. Jag har tänkt på dig hela den här veckan när det har varit besvärligt. Säg, vill du göra mig en tjänst?”

”Jag ska höra vad du har att säga”, sade jag. ”Mer än så lovar jag inte.” Den nervöse lille karlens underliga uppträdande började oroa mig.

På ett bord bredvid honom stod en bricka med drycker, och han blandade sig en stark whisky med soda. Han drack ur glaset i tre klunkar och satte ner det så att det sprack.

”Ursäkta”, sade han, ”jag är lite uppskakad i kväll. Jag råkar nämligen vara död för ögonblicket.”

Jag slog mig ner i en länstol och tände pipan.

”Hur känns det?” frågade jag. Jag var rätt säker på att jag hade med en galning att göra.

Ett leende drog flyktigt över hans härjade ansikte. ”Jag är inte galen – än. Hör på, min herre, jag har iakttagit dig och tror att du är en kallblodig karl. Jag tror också att du är hederlig och inte rädd för att spela djärvt. Jag tänker anförtro mig åt dig. Jag behöver hjälp mer än någon människa någonsin har behövt den, och jag vill veta om jag kan räkna med dig.”

”Dra nu din historia”, sade jag, ”så ska jag svara.”

Han tycktes samla sig till en väldig ansträngning och gav sig sedan in på den besynnerligaste historia. Först fick jag inget grepp om den och måste avbryta honom med frågor. Men här är huvudinnehållet:

Han var amerikan, från Kentucky, och efter sina collegestudier hade han, som var rätt förmögen, gett sig ut för att se världen. Han skrev en del och arbetade som krigskorrespondent för en Chicagotidning och hade tillbringat ett eller ett par år i sydöstra Europa. Jag förstod att han var en skicklig språkman och hade blivit ganska väl förtrogen med samhällslivet i de trakterna. Han talade som en bekant om många personer vars namn jag mindes från tidningarna.

Han hade roat sig med politik, berättade han, först av intresse och sedan för att han inte kunde låta bli. Jag uppfattade honom som en skarpsinnig, rastlös karl som alltid ville gå till botten med saker och ting. Han hade kommit lite längre ner än han hade tänkt sig.

Jag återger vad han berättade så gott jag kunde förstå det. Långt bakom alla regeringar och arméer verkade en väldig underjordisk rörelse som styrdes av mycket farliga människor. Han hade stött på den av en slump; den fascinerade honom; han gick vidare, och sedan var han fast. Jag förstod att de flesta som deltog var sådana bildade anarkister som gör revolution, men att där också fanns finansmän som spelade om pengar. En skicklig man kan göra stora vinster på en fallande marknad, och båda grupperna hade intresse av att skapa osämja i Europa.

Han berättade en del egendomliga saker som förklarade mycket jag hade grubblat över – händelser under Balkankriget, hur en stat plötsligt fick övertaget, varför förbund slöts och bröts, varför vissa män försvann och varifrån krigsmedlen kom. Målet med hela sammansvärjningen var att få Ryssland och Tyskland i luven på varandra.

När jag frågade varför sade han att anarkisterna trodde att det skulle ge dem deras tillfälle. Allt skulle hamna i smältdegeln, och de räknade med att få se en ny värld stiga fram. Kapitalisterna skulle håva in pengarna och göra sig förmögenheter genom att köpa upp spillrorna. Kapitalet, sade han, hade inget samvete och inget fosterland. Dessutom låg juden bakom det hela, och juden hatade Ryssland värre än helvetet.

”Undrar du på det?” utropade han. ”I trehundra år har de förföljts, och det här är revanschen för pogromerna. Juden finns överallt, men man måste långt ner för baktrapporna för att hitta honom. Ta vilken stor tysk affärskoncern som helst. Har du med den att göra är den förste du möter furst von und zu Någonting, en elegant ung man som talar en engelska som hämtad från Eton och Harrow. Men han har ingenting att säga till om. Är ditt ärende stort kommer du förbi honom och finner en westfalare med framskjutande käkar, bakåtsluttande panna och ett svins fasoner. Det är han som är den tyske affärsmannen som får tidningarna här i England att darra. Men gäller det de allra största affärerna och du måste ända fram till den verklige chefen, då blir du i nio fall av tio ställd inför en liten blek jude i rullstol med en blick som en skallerorms. Ja, min herre, det är han som styr världen just nu, och han är ute efter tsarens rike för att en faster eller moster till honom blev våldtagen och hans far piskad i någon obetydlig håla vid Volga.”

Jag kunde inte låta bli att säga att hans judeanarkister verkade ha blivit en smula akterseglade.

”Både ja och nej”, sade han. ”De hade framgång till en viss gräns, men de stötte på något större än pengar, något som inte gick att köpa: människans gamla, ursprungliga kampinstinkter. Om man står inför att bli dödad hittar man på någon sorts flagga och något fosterland att slåss för, och om man överlever börjar man älska det. De där dumma soldatdjävlarna har hittat något de bryr sig om, och det har kullkastat den fina plan som lades upp i Berlin och Wien. Men mina vänner har sannerligen inte spelat ut sitt sista kort. De har esset i rockärmen, och om jag inte lyckas hålla mig vid liv i en månad kommer de att spela ut det och vinna.”

”Men jag trodde att du var död”, inföll jag.

”Mors janua vitae”, sade han med ett leende. (Jag kände igen citatet; det var i stort sett all latin jag kunde.) ”Jag kommer till det, men först måste jag sätta dig in i en hel del saker. Läser du tidningen så känner du väl till namnet Constantine Karolides?”

Då rätade jag på mig, för jag hade läst om honom så sent som samma eftermiddag.

”Det är han som har förstört alla deras planer. Han är den enda stora begåvningen i hela sällskapet, och han råkar dessutom vara hederlig. Därför har han varit märkt för döden de senaste tolv månaderna. Det tog jag reda på – inte för att det var svårt, det kunde vilken dåre som helst räkna ut. Men jag kom underfund med hur de tänkte komma åt honom, och den vetskapen var livsfarlig. Det var därför jag måste avlida.”

Han tog en drink till, och den blandade jag själv åt honom, för karlen började intressera mig.

”De kan inte komma åt honom i hans eget land, för han har ett livgarde av epiroter som skulle flå sina egna mormödrar. Men den 15 juni kommer han hit till staden. Det brittiska utrikesdepartementet har börjat ordna internationella tebjudningar, och den största av dem ska hållas just den dagen. Nu räknas Karolides som den främste gästen, och får mina vänner som de vill återvänder han aldrig till sina beundrande landsmän.”

”Det är i alla fall enkelt nog”, sade jag. ”Du kan varna honom och hålla honom hemma.”

”Och gå deras ärenden?” frågade han skarpt. ”Om han inte kommer vinner de, för han är den ende som kan reda ut härvan. Och varnas hans regering kommer han inte, för han vet inte hur mycket som kommer att stå på spel den 15 juni.”

”Och den brittiska regeringen då?” sade jag. ”De tänker inte låta sina gäster bli mördade. Ge dem en vink, så vidtar de extra försiktighetsåtgärder.”

”Lönlöst. De skulle kunna fylla din stad med civilklädda detektiver och fördubbla polisstyrkan, och Constantine vore ändå dödsdömd. Mina vänner spelar inte om småslantar. De vill ta honom av daga vid ett stort tillfälle, inför hela Europas blickar. Han kommer att mördas av en österrikare, och det kommer att finnas gott om bevis för att det har skett med de höga herrarnas goda minne i Wien och Berlin. Alltsammans blir förstås en förbannad lögn, men i omvärldens ögon kommer anklagelserna att verka nog så välgrundade. Jag kommer inte med tomt prat, min vän. Jag råkar känna till varenda detalj i det djävulska maskineriet, och jag kan säga dig att det blir det mest fulländade skurkstrecket sedan familjen Borgias dagar. Men det blir inte av om en viss man, som känner till hur hela maskineriet fungerar, är i livet här i London den 15 juni. Och den mannen är din tjänare, Franklin P. Scudder.”

Jag började tycka om den lille karlen. Hans käkar hade slagit igen som en råttfälla, och stridslusten brann i hans genomträngande ögon. Om han diktade upp allt för mig, så spelade han rollen väl.

”Var kom du det här på spåren?” frågade jag.

”Den första antydan fick jag på ett värdshus vid Achensee i Tyrolen. Det fick mig att börja forska, och de andra ledtrådarna samlade jag i en pälsbutik i de galiziska kvarteren i Buda, i en klubb för utlänningar i Wien och i en liten bokhandel på en tvärgata till Racknitzstrasse i Leipzig. För tio dagar sedan, i Paris, hade jag samlat alla bevis. Jag kan inte gå in på detaljer nu, för det är en lång historia. När jag var alldeles säker ansåg jag att jag borde försvinna, och jag nådde den här staden på en mycket egendomlig omväg. Jag lämnade Paris som en snobbigt klädd ung franskamerikan och seglade från Hamburg som judisk diamanthandlare. I Norge var jag en engelsk Ibsenforskare som samlade material till föreläsningar, men när jag lämnade Bergen var jag filmman med speciella skidfilmer. Och hit kom jag från Leith med en hel bunt affärsförslag om massaved i fickan att lägga fram för Londontidningarna. Till i går trodde jag att jag hade sopat igen spåren en del och var på riktigt gott humör. Sedan …”

Minnet tycktes skaka honom, och han klunkade i sig mer whisky.

”Då fick jag se en man som stod på gatan utanför det här huset. Jag brukade hålla mig inne på mitt rum hela dagarna och bara smyga ut någon timme eller två efter mörkrets inbrott. Jag iakttog honom en stund genom fönstret och tyckte att jag kände igen honom … Han kom in och talade med portvakten … När jag kom tillbaka från min promenad i går kväll hittade jag ett visitkort i min brevlåda. På det stod namnet på den man jag allra minst på Guds gröna jord vill träffa.”

Jag tror att blicken i min gästs ögon, den fullkomligt nakna skräcken i hans ansikte, slutgiltigt övertygade mig om hans uppriktighet. Min egen röst blev lite skarpare när jag frågade vad han sedan hade gjort.

”Jag förstod att jag var lika säkert instängd som en inlagd sill och att det bara fanns en utväg. Jag måste dö. Om mina förföljare visste att jag var död skulle de somna om.”

”Hur bar du dig åt?”

”Jag sade till karlen som passar upp på mig att jag mådde riktigt illa och gjorde mig i ordning så att jag såg ut som döden själv. Det var inte svårt, för jag är inte oäven på att förklä mig. Sedan skaffade jag ett lik – man kan alltid få tag på ett lik i London om man vet vart man ska vända sig. Jag tog hem det i en koffert på taket till en fyrhjulig droska och måste själv låta hjälpa mig uppför trapporna till mitt rum. Du förstår, jag behövde samla på mig en del bevis till dödsfallsutredningen. Jag gick till sängs och lät karlen blanda en sömndryck åt mig, och sedan sade jag åt honom att ge sig av. Han ville hämta en läkare, men jag svor en smula och sade att jag inte tålde sådana blodiglar. När jag blev ensam började jag få liket att likna mig. Han var lika stor som jag, och jag gissade att han hade supit ihjäl sig, så jag placerade lite sprit på lämpliga ställen. Käken var den svaga punkten i likheten, så den sköt jag bort med en revolver. Det finns säkert någon i morgon som svär på att ha hört ett skott, men jag har inga grannar på min våning och trodde att jag kunde ta risken. Så jag lämnade kroppen i sängen, klädd i min pyjamas, med en revolver på sängkläderna och en ordentlig röra runtomkring. Sedan tog jag på mig en uppsättning kläder som jag hade i beredskap för nödfall. Jag vågade inte raka mig av rädsla för att lämna spår, och dessutom var det ingen mening med att försöka ta mig ut på gatorna. Jag hade tänkt på dig hela dagen, och det tycktes inte finnas annat att göra än att vädja till dig. Jag höll utkik från fönstret tills jag såg dig komma hem och smög sedan nerför trappan för att möta dig … Så där, min herre, nu vet du väl ungefär lika mycket om saken som jag.”

Han satt och blinkade som en uggla, med nerverna i dallring men ändå förtvivlat beslutsam. Vid det här laget var jag rätt övertygad om att han var uppriktig mot mig. Historien var av det vildaste slaget, men jag hade i mina dagar hört många otroliga historier som visat sig vara sanna, och jag hade för vana att bedöma mannen snarare än historien. Hade han velat få husrum i min lägenhet och sedan skära halsen av mig, skulle han ha dragit till med en mindre otrolig historia.

”Ge mig din nyckel”, sade jag, ”så ska jag ta mig en titt på liket. Ursäkta min försiktighet, men jag måste kontrollera ett och annat om det går.”

Han skakade sorgset på huvudet. ”Jag anade att du skulle be om det, men jag har den inte. Den sitter i min kedja på toalettbordet. Jag var tvungen att lämna kvar den, för jag fick inte lämna några spår som kunde väcka misstankar. Herrarna som är ute efter mig är ena skarpögda medborgare. Du får lita på mitt ord i natt, och i morgon får du ordentliga bevis för den där likhistorien.”

Jag tänkte efter ett par ögonblick. ”Bra. Jag litar på dig för natten. Jag låser in dig i det här rummet och behåller nyckeln. Bara ett ord till, mr Scudder. Jag tror att du är hederlig, men om du nu inte skulle vara det bör jag varna dig för att jag är en god skytt.”

”Visst”, sade han och for raskt upp. ”Jag har inte äran att känna till ditt namn, min herre, men låt mig säga att du är en vit man. Jag vore tacksam om du kunde låna mig en rakkniv.”

Jag tog med honom in i mitt sovrum och lät honom hållas. Efter en halvtimme kom en gestalt ut som jag knappt kände igen. Bara de genomträngande, hungriga ögonen var sig lika. Han var slätrakad, hade mittbena och hade klippt ögonbrynen. Dessutom förde han sig som en militärt drillad man och såg i minsta detalj, den bruna hyn inräknad, ut som en brittisk officer efter en lång vistelse i Indien. Han hade också en monokel, som han satte i ögat, och allt amerikanskt var borta ur hans sätt att tala.

”Bevare mig väl! Mr Scudder –” stammade jag.

”Inte mr Scudder”, rättade han mig, ”utan kapten Theophilus Digby vid 40:e gurkharegementet, för närvarande hemma på permission. Det ber jag dig lägga på minnet, min herre.”

Jag bäddade åt honom i rökrummet och gick själv till sängs, gladare till mods än jag hade varit på en månad. Det hände faktiskt saker någon gång, till och med i den här gudsförgätna metropolen.

Nästa morgon vaknade jag av att min betjänt, Paddock, förde ett förfärligt oväsen vid dörren till rökrummet.

Paddock var en karl som jag hade gjort en tjänst ute vid Selakwe, och jag hade satt honom i selen som min betjänt så snart jag kom till England. Han hade ungefär lika mycket av talets gåva som en flodhäst och var ingen större förmåga som betjänt, men jag visste att jag kunde lita på hans trohet.

”Sluta med det där oväsendet, Paddock”, sade jag. ”En vän till mig, kapten – kapten” (jag kunde inte komma ihåg namnet) ”ligger och sover där inne. Ordna frukost åt två och kom sedan och prata med mig.”

Jag drog en ordentlig historia för Paddock om att min vän var en mycket förnäm herre som hade nerverna i olag av överarbete och behövde absolut vila och stillhet. Ingen fick veta att han var här, för då skulle han bli belägrad av meddelanden från ministeriet för Indien och premiärministern, och hans kur skulle vara förstörd. Jag måste säga att Scudder spelade med förträffligt när han kom till frukosten. Han fixerade Paddock med sin monokel, precis som en brittisk officer, frågade honom om boerkriget och serverade mig en massa prat om påhittade kamrater. Paddock kunde inte lära sig att kalla mig ”min herre”, men Scudder överöste han med ”min herre” som om livet hängde på det.

Jag lämnade honom med tidningen och en låda cigarrer och begav mig ner till City, där jag stannade till lunch. När jag kom tillbaka såg hisskötaren betydelsefull ut.

”Otäck historia här i morse, min herre. Herrn i nummer 15 har gått och skjutit sig. De har just tagit honom till bårhuset. Polisen är där uppe nu.”

Jag gick upp till nummer 15 och fann ett par snutar och en kommissarie upptagna med sin undersökning. Jag ställde några idiotiska frågor, och de körde snart ut mig. Sedan letade jag rätt på karlen som hade passat upp på Scudder och pumpade honom på upplysningar, men jag märkte att han inte misstänkte något. Han var en gnällig typ med begravningsuppsyn, och en halv crown räckte långt som tröst.

Nästa dag gick jag på förhöret om dödsfallet. En delägare i något förlag vittnade om att den avlidne hade kommit till honom med affärsförslag om pappersmassa och att han, såvitt vittnet trodde, var agent för ett amerikanskt företag. Juryn fann att det rörde sig om självmord begånget under sinnesförvirring, och de få tillhörigheterna överlämnades till den amerikanska konsuln för att tas om hand. Jag gav Scudder en fullständig redogörelse för saken, och den intresserade honom mycket. Han sade att han önskade att han hade kunnat närvara vid förhöret, för det skulle nog ha varit lika pikant som att läsa sin egen nekrolog.

De första två dagarna han vistades hos mig i rummet längst in var han mycket lugn. Han läste och rökte en del och gjorde mängder av noteringar i en anteckningsbok, och varje kväll spelade vi ett parti schack, där han slog mig grundligt. Jag tror att han lät nerverna hämta sig, för han hade haft en rätt påfrestande tid. Men på tredje dagen märkte jag att han började bli rastlös. Han gjorde upp en lista över dagarna fram till den 15 juni och bockade av varje dag med en rödpenna och gjorde stenografiska anteckningar intill. Ibland fann jag honom djupt försjunken i tankar, med frånvarande blick i de skarpa ögonen, och efter sådana stunder av grubbel brukade han vara mycket nedslagen.

Sedan märkte jag att han började bli nervös igen. Han lyssnade efter minsta ljud och frågade ständigt om det gick att lita på Paddock. En eller två gånger blev han riktigt retlig och bad om ursäkt för det. Jag klandrade honom inte. Jag hade all förståelse för honom, för han hade tagit på sig ett rätt besvärligt uppdrag.

Det var inte hans eget skinn som bekymrade honom, utan om han skulle lyckas genomföra sin plan. Den lille karlen var helt igenom gjord av det rätta virket, utan en enda vek punkt. En kväll var han mycket allvarlig.

”Hör du, Hannay”, sade han, ”jag tror att jag borde sätta dig lite närmare in i den här affären. Jag skulle avsky att stryka med utan att lämna någon efter mig som kunde ta upp kampen.” Och han började i detalj berätta det han förut bara hade skildrat i vaga ordalag.

Jag lyssnade inte särskilt uppmärksamt. Faktum är att jag var mer intresserad av hans egna äventyr än av hans storpolitik. Jag ansåg att Karolides och hans angelägenheter inte angick mig, så den saken lämnade jag åt honom. Därför föll mycket av det han sade alldeles ur mitt minne. Jag minns att han var mycket tydlig med att faran för Karolides inte skulle börja förrän han hade kommit till London och att den skulle komma från allra högsta håll, där ingen skulle tänka på att fatta misstankar. Han nämnde namnet på en kvinna – Julia Czechenyi – som hade något med faran att göra. Hon skulle, som jag förstod det, vara lockbetet som fick Karolides att lämna sina vakters beskydd. Han talade också om något som hette Svarta stenen och om en man som läspade, och han beskrev mycket ingående en person som han aldrig nämnde utan att rysa – en gammal man med ung röst som kunde fälla ner ögonlocken som en hök.

Han talade också en hel del om döden. Han var dödligt angelägen om att klara sitt uppdrag, men sitt liv brydde han sig inte ett dugg om.

”Jag tror att det är som att somna när man är riktigt uttröttad och vakna till en sommardag med doften av hö genom fönstret. Jag brukade tacka Gud för sådana morgnar förr i tiden hemma i blågrästrakterna, och jag tror att jag kommer att tacka honom när jag vaknar på andra sidan Jordan.”

Nästa dag var han mycket gladare och ägnade större delen av tiden åt att läsa en biografi över Stonewall Jackson. Jag gick ut för att äta middag med en gruvingenjör som jag behövde tala affärer med och kom tillbaka vid halv elva, i lagom tid för vårt schackparti före läggdags.

Jag minns att jag hade en cigarr i munnen när jag sköt upp dörren till rökrummet. Ljuset var inte tänt, vilket jag tyckte var underligt. Jag undrade om Scudder redan hade gått och lagt sig.

Jag knäppte på ljuset, men där fanns ingen. Så fick jag syn på något i hörnet längst bort som fick mig att tappa cigarren och kallsvettas.

Min gäst låg utfläkt på rygg. Genom hjärtat satt en lång kniv som naglade fast honom vid golvet.

---