Fången på Zenda

Anthony Hope

Kapitel 1: Familjen Rassendyll – med några ord om släkten Elphberg

”Jag undrar när i all världen du tänker ta dig för något, Rudolf?” sade min brors hustru.

”Kära du, Rose”, svarade jag och lade ifrån mig äggskeden, ”varför i all världen skulle jag göra det? Jag har det bekvämt. Min inkomst räcker nästan till mina behov (ingens inkomst räcker någonsin riktigt till, som du vet), och jag har en avundsvärd samhällsställning: jag är bror till lord Burlesdon och svåger till hans grevinna, denna förtjusande dam. Se, det är nog!”

”Du är tjugonio år”, påpekade hon, ”och du har aldrig gjort annat än –”

”Drivit omkring? Det är sant. Vår släkt behöver inte uträtta något.”

Detta mitt yttrande förargade Rose en smula, ty alla vet (och därför kan det inte skada att nämna saken) att hennes släkt, hur söt och kultiverad hon själv än är, knappast står lika högt som släkten Rassendyll. Förutom sina behag ägde hon en stor förmögenhet, och min bror Robert hade förstånd nog att inte fästa sig vid hennes härstamning. När det gäller härstamning ligger det faktiskt en del sanning i Roses nästa påpekande.

”Fina släkter är i allmänhet värre än alla andra”, sade hon.

Då strök jag mig över håret; jag visste mycket väl vad hon menade.

”Jag är så glad att Robert har svart hår!” utbrast hon.

Just då kom Robert in (han stiger upp klockan sju och arbetar före frukost). Han kastade en blick på sin hustru, som hade en lätt rodnad på kinden, och klappade henne ömt på den.

”Vad är det, kära du?” frågade han.

”Hon ogillar att jag går sysslolös och har rött hår”, sade jag i sårad ton.

”Å, sitt hår kan han förstås inte rå för”, medgav Rose.

”Det brukar dyka upp en gång i varje generation”, sade min bror. ”Näsan också. Rudolf har fått bådadera.”

”Jag önskar att de inte gjorde det”, sade Rose, fortfarande röd om kinderna.

”Själv tycker jag rätt bra om dem”, sade jag, reste mig och bugade för porträttet av grevinnan Amelia.

Min brors hustru utstötte ett otåligt utrop.

”Jag önskar att du ville ta bort den där tavlan, Robert”, sade hon.

”Kära du!” utbrast han.

”Store himmel!” tillade jag.

”Då kanske saken kunde falla i glömska”, fortsatte hon.

”Knappast – med Rudolf i närheten”, sade Robert och skakade på huvudet.

”Varför skulle den falla i glömska?” frågade jag.

”Rudolf!” utbrast min brors hustru och rodnade mycket klädsamt.

Jag skrattade och fortsatte äta mitt ägg. Jag hade i alla fall lyckats bordlägga frågan om vad (om något alls) jag borde ta mig för. Och för att avsluta diskussionen – och även, det måste jag erkänna, för att reta min stränga lilla svägerska ännu en smula – anmärkte jag:

”Själv är jag rätt förtjust i att vara en Elphberg.”

När jag läser en berättelse hoppar jag över förklaringarna; likväl finner jag, så snart jag börjar skriva en själv, att jag måste ha med en förklaring. Det är ju uppenbart att jag måste förklara varför min svägerska förargade sig över min näsa och mitt hår, och varför jag dristade mig att kalla mig en Elphberg. Ty släkten Rassendyll har visserligen – det måste jag hävda – varit framstående i många generationer, men att ha dess blod i ådrorna ger förstås inte utan vidare rätt att skryta med släktskap med den förnämare ätten Elphberg eller göra anspråk på att tillhöra denna kungliga ätt. För vad finns det för samband mellan Ruritania och Burlesdon, mellan palatset i Strelsau eller Zendas slott och nummer 305 på Park Lane, W.?

Nåväl – och jag måste först säga att jag nu blir tvungen att dra fram just den skandal som min kära lady Burlesdon önskar få glömd – år 1733, då Georg II satt på tronen, freden för tillfället rådde och kungen och prinsen av Wales ännu inte hade råkat i luven på varandra, kom en viss prins på besök till det engelska hovet, en prins som historien senare skulle känna som Rudolf den tredje av Ruritania. Prinsen var en lång och stilig ung man, vars utseende präglades (kanske vanpryddes; det är inte min sak att avgöra) av en något ovanligt lång, spetsig och rak näsa och ett yvigt mörkrött hår – just den näsa och det hår som sedan urminnes tider har kännetecknat ätten Elphberg. Han stannade några månader i England, där han mottogs med den största artighet; men när han till slut reste därifrån var hans rykte något skamfilat. Han hade nämligen utkämpat en duell (det ansågs vittna om utsökt uppfostran att han helt bortsåg från sin rang) med en adelsman, välkänd i tidens sällskapsliv, inte bara för sina egna förtjänster utan också som make till en mycket vacker kvinna. I den duellen fick prins Rudolf ett svårt sår, och sedan han återhämtat sig smugglades han skickligt ut ur landet av Ruritanias ambassadör, som hade haft fullt sjå med honom. Adelsmannen blev inte sårad i duellen; men eftersom morgonen då de möttes var rå och fuktig ådrog han sig en svår förkylning, som han inte blev kvitt, och dog omkring sex månader efter prins Rudolfs avresa utan att ha hunnit reda upp sitt förhållande till sin hustru – som ytterligare två månader senare födde en arvinge till släkten Burlesdons titel och gods. Denna dam var grevinnan Amelia, vars porträtt min svägerska ville avlägsna från salongen på Park Lane; hennes make var James, den femte earlen av Burlesdon och den tjugoandra baronen Rassendyll – båda titlarna inom Englands pärsvärdighet – samt riddare av Strumpebandsorden. Vad Rudolf beträffar återvände han till Ruritania, tog sig en hustru och besteg tronen, där hans ättlingar i rakt nedstigande led har suttit från den tiden ända fram till denna stund – med ett kort avbrott. Och slutligen, om du vandrar genom tavelgallerierna på Burlesdon, finner du bland de omkring femtio porträtten från de senaste ett och ett halvt århundradena fem eller sex, däribland den sjätte earlens, som utmärks av långa, spetsiga, raka näsor och yvigt mörkrött hår; dessa fem eller sex har också blå ögon, medan mörka ögon är vanligare inom släkten Rassendyll.

Det är förklaringen, och jag är glad att ha den undanstökad: fläckar på en ärofull härstamning är ett ömtåligt ämne, och visst är denna ärftlighet som vi hör så mycket om världens yppersta skvallrare; den skrattar åt diskretionen och skriver besynnerliga noteringar mellan raderna i ”adelskalendrarna”.

Som synes betraktade min svägerska, med en brist på logik som måste ha varit säregen för just henne (eftersom vi inte längre får lägga den hennes kön till last), mitt yttre nästan som en förseelse jag själv bar skulden för, och hon skyndade sig att i detta yttre tecken läsa in inre egenskaper som jag bestämt hävdar är mig helt främmande; denna orättvisa slutsats försökte hon stödja genom att peka på det onyttiga liv jag hade fört. Nå, hur som helst hade jag roat mig en hel del och lärt mig en hel del. Jag hade gått i en tysk skola och läst vid ett tyskt universitet och talade tyska lika obehindrat och felfritt som engelska; franskan behärskade jag till fullo; jag kunde en smula italienska och tillräckligt med spanska för att kunna svära. Jag var, tror jag, en kraftfull, om än knappast fulländad, fäktare och en god skytt. Jag kunde rida allt som hade en rygg att sitta på, och mitt huvud hörde till de kallaste man kunde finna, trots sitt flammande hölje. Om du säger att jag borde ha ägnat min tid åt nyttigt arbete har jag inget försvar och inget annat att säga än att mina föräldrar inte borde ha lämnat mig två tusen pund om året och en lust att ströva omkring.

”Skillnaden mellan dig och Robert”, sade min svägerska, som ofta (Gud välsigne henne!) talar från en talarstol och ännu oftare som om hon stod i en, ”är att han inser vilka plikter hans ställning medför, medan du ser vilka möjligheter din ger.”

”Kära du, Rose”, svarade jag, ”för en man med liv i sig är möjligheter plikter.”

”Struntprat!” sade hon med en knyck på huvudet, och efter ett ögonblick fortsatte hon: ”Nu erbjuder Sir Jacob Borrodaile dig något som borde vara precis lagom för dig.”

”Tusen tack!” mumlade jag.

”Han ska få leda en ambassad om sex månader, och Robert säger att han är säker på att Sir Jacob tar med dig som attaché. Tacka ja, Rudolf – för min skull.”

När min svägerska lägger fram saken på det viset, rynkar sin vackra panna, vrider sina små händer och får något sorgset i blicken, alltsammans för en sysslolös odåga som jag, som hon inte har något givet ansvar för, grips jag av samvetskval. Dessutom tänkte jag att jag kanske kunde få tiden att gå ganska angenämt på den föreslagna posten. Därför sade jag:

”Kära syster, om inget oförutsett hinder har uppstått om sex månader och Sir Jacob bjuder med mig, så ta mig tusan om jag inte följer med Sir Jacob!”

”Å, Rudolf, så snällt av dig! Vad glad jag blir!”

”Vart ska han?”

”Det vet han inte än, men det blir säkert en fin ambassad.”

”Madame”, sade jag, ”för din skull reser jag, om det så bara är en ynka legation. När jag gör något gör jag det inte till hälften.”

Löftet var alltså givet; men sex månader är sex månader och tycks vara en evighet, och eftersom de låg mellan mig och min tilltänkta flit (jag antar att attachéer är flitiga; men jag vet det inte, för jag blev aldrig attaché åt vare sig Sir Jacob eller någon annan), började jag se mig om efter något angenämt sätt att tillbringa dem. Och plötsligt fick jag infallet att besöka Ruritania. Det kan tyckas märkligt att jag aldrig hade besökt landet tidigare; men min far (trots en hemlig svaghet för ätten Elphberg, som hade fått honom att ge mig, sin andre son, det berömda Elphbergsnamnet Rudolf) hade alltid motsatt sig att jag reste dit, och efter hans död hade min bror på Roses tillskyndan anslutit sig till den familjetradition som föreskrev att man skulle hålla sig på behörigt avstånd från landet. Men så snart Ruritania hade dykt upp i mina tankar förtärdes jag av nyfikenhet på att få se landet. Rött hår och långa näsor förekommer ju trots allt inte bara inom ätten Elphberg, och den gamla historien verkade vara ett löjligt otillräckligt skäl att avstå från att lära känna ett högst intressant och betydelsefullt kungarike, som hade spelat en inte obetydlig roll i Europas historia och kunde göra det igen under en ung och kraftfull härskare, sådan som den nye kungen ryktades vara. Mitt beslut blev slutgiltigt när jag läste i The Times att Rudolf den femte skulle krönas i Strelsau inom de närmaste tre veckorna och att kröningen skulle firas med stor prakt. Jag bestämde mig genast för att närvara och började förbereda mig. Men eftersom jag aldrig har haft för vana att meddela mina släktingar mina resplaner och i det här fallet väntade mig motstånd mot mina önskningar, lät jag förstå att jag skulle ge mig ut på strövtåg i Tyrolen – en trakt där jag förr brukat hålla till – och blidkade Roses vrede genom att förklara att jag tänkte studera de politiska och sociala problemen för den intressanta befolkningen där.

”Kanske”, antydde jag hemlighetsfullt, ”kan expeditionen leda till något.”

”Vad menar du?” frågade hon.

”Tja”, sade jag nonchalant, ”det tycks finnas en lucka som skulle kunna fyllas av ett uttömmande arbete om –”

”Å! Ska du skriva en bok?” utbrast hon och klappade i händerna. ”Det vore strålande, inte sant, Robert?”

”Det är den bästa vägen in i politiken nuförtiden”, påpekade min bror, som för övrigt själv har presenterat sig på detta vis flera gånger om. Burlesdon om antika teorier och moderna fakta och Det slutliga resultatet, av en politikens lärjunge, är båda erkänt framstående verk.

”Jag tror att du har rätt, Bob, min gosse”, sade jag.

”Lova nu att du gör det”, sade Rose allvarligt.

”Nej, jag lovar ingenting; men hittar jag tillräckligt med material så gör jag det.”

”Det är rimligt”, sade Robert.

”Å, materialet spelar väl ingen roll!” sade hon och putade med läpparna.

Men den här gången kunde hon inte få ur mig mer än ett löfte med förbehåll. Sanningen att säga skulle jag ha satsat en vacker summa på att berättelsen om min färd den sommaren varken skulle svärta ner något papper eller fördärva en enda penna. Och det visar hur lite vi vet om vad framtiden har i beredskap; för här sitter jag nu och infriar mitt löfte med förbehåll och skriver en bok, något jag aldrig hade trott att jag skulle göra – fast den knappast kommer att bli min väg in i politiken och inte har ett dyft med Tyrolen att göra.

Inte heller skulle den, är jag rädd, falla lady Burlesdon i smaken om jag lät henne läsa den med kritisk blick – ett steg som jag inte har för avsikt att ta.

---