Det hem­sök­ta ho­tel­let

Wilkie Collins

Kapitel 1

År 1860 nådde doktor Wybrows anseende som läkare i London sin höjdpunkt. Enligt uppgifter från tillförlitligt håll hade han en av de högsta inkomster som någon läkare i modern tid hade haft av sin praktik.

En eftermiddag mot slutet av Londons sällskapssäsong, när doktorn just hade ätit sin lunch efter en särskilt arbetsam förmiddag i mottagningsrummet och hade en diger lista med hembesök hos patienter att klara av under resten av dagen, anmälde betjänten att en dam önskade tala med honom.

”Vem är hon?” frågade doktorn. ”Någon obekant?”

”Ja, doktorn.”

”Jag tar inte emot obekanta utanför mottagningstid. Tala om för henne vilka tider som gäller och skicka i väg henne.”

”Jag har sagt det till henne, doktorn.”

”Nå?”

”Och hon vill inte gå.”

”Vill hon inte gå?” Doktorn log när han upprepade orden. Han hade sin egen sorts humor, och det låg något löjligt i situationen som roade honom en smula. ”Har den här envisa damen sagt vad hon heter?” frågade han.

”Nej, doktorn. Hon vägrade att säga något namn alls – hon sade att hon inte skulle ta ens fem minuter av doktorns tid och att saken var alltför viktig för att vänta till i morgon. Nu är hon där i mottagningsrummet, och hur jag ska få ut henne igen vet jag inte.”

Doktor Wybrow tänkte efter ett ögonblick. Hans kunskap om kvinnor (i yrket, vill säga) vilade på mer än trettio års gedigen erfarenhet; han hade träffat på alla sorter – i synnerhet den sort som inte vet vad tid är värd och aldrig tvekar att ta skydd bakom sitt köns privilegier. En blick på klockan sade honom att han snart måste ge sig ut på sin runda till de patienter som väntade på honom i sina hem. Han beslöt sig genast för den enda kloka utväg som under omständigheterna stod honom till buds. Med andra ord beslöt han att ta till flykten.

”Står vagnen vid porten?” frågade han.

”Ja, doktorn.”

”Bra. Öppna ytterdörren åt mig utan att föra något oväsen och låt damen ha mottagningsrummet för sig själv i lugn och ro. När hon tröttnar på att vänta vet du vad du ska säga till henne. Om hon frågar när jag väntas tillbaka, så säg att jag äter middag på klubben och tillbringar kvällen på teatern. Försiktigt nu, Thomas! Om dina skor knarrar är jag förlorad.”

Han gick ljudlöst före ut i hallen, och betjänten följde på tå.

Anade damen i mottagningsrummet vad han hade i sinnet? Eller knarrade Thomas skor, och hade hon ovanligt skarp hörsel? Vilken förklaringen än må vara, står det utom allt tvivel vad som faktiskt hände. Precis när doktor Wybrow passerade sitt mottagningsrum öppnades dörren – damen visade sig på tröskeln – och lade handen på hans arm.

”Jag ber er, min herre, gå inte utan att först låta mig tala med er.”

Hon talade med utländsk brytning; rösten var låg och bestämd. Hennes fingrar slöt sig varsamt men ändå beslutsamt om doktorns arm.

Varken hennes ord eller hennes handlande gjorde honom det minsta benägen att tillmötesgå hennes begäran. Det var hennes ansikte som med sin ordlösa makt genast hejdade honom på väg till vagnen. Den häpnadsväckande kontrasten mellan hennes likbleka hy och hennes stora svarta ögon, med deras överväldigande liv och ljus, deras gnistrande metalliska glans, höll honom bokstavligen trollbunden. Hon var klädd i mörka färger, med fulländad smak; hon var medellång och (av allt att döma) medelålders – låt oss säga ett eller två år över trettio. Hennes nedre ansiktsdrag – näsan, munnen och hakan – hade den fina, gracila form som oftare ses hos kvinnor av främmande folkslag än hos engelskfödda kvinnor. Hon var obestridligen en vacker kvinna – med sin dödsbleka hy som enda allvarliga skönhetsfel och med den mindre märkbara bristen att hennes blick helt saknade ömhet. Bortsett från den första överraskningen kan den känsla hon väckte hos doktorn beskrivas som en överväldigande yrkesmässig nyfikenhet. Fallet kunde visa sig vara något helt nytt i hans erfarenhet som läkare. ”Det verkar så”, tänkte han, ”och det är värt att vänta på.”

Hon märkte att hon hade gjort något slags starkt intryck på honom och släppte taget om hans arm.

”Ni har tröstat många olyckliga kvinnor i era dagar”, sade hon. ”Trösta ännu en i dag.”

Utan att invänta något svar gick hon före tillbaka in i rummet.

Doktorn följde efter henne och stängde dörren. Han lät henne ta plats i patientstolen mitt emot fönstren. Till och med i London lyste solen bländande klart denna sommareftermiddag. Det strålande ljuset flödade in över henne. Hennes ögon mötte det utan att vika undan, med samma stålfasthet som en örns blick. Hennes släta, rynkfria hy såg mer skrämmande vit ut än någonsin. För första gången på många långa år kände doktorn pulsen slå snabbare i en patients närvaro.

Sedan hon väl lagt beslag på hans uppmärksamhet tycktes hon egendomligt nog inte ha något att säga honom. En besynnerlig håglöshet verkade ha bemäktigat sig denna beslutsamma kvinna. Doktorn blev tvungen att tala först och frågade bara, med den sedvanliga frasen, vad han kunde göra för henne.

Ljudet av hans röst tycktes väcka henne. Med blicken alltjämt riktad rakt mot ljuset sade hon tvärt: ”Jag har en plågsam fråga att ställa.”

”Vad är det för fråga?”

Hennes blick vandrade långsamt från fönstret till doktorns ansikte. Utan minsta synliga tecken på upprördhet ställde hon den ”plågsamma frågan” med dessa märkliga ord:

”Jag skulle vilja veta om jag riskerar att bli galen?”

En del män kunde ha blivit roade, andra oroade. Doktor Wybrow kände bara besvikelse. Var detta det sällsynta fall han hade väntat sig när han förhastat dömde efter det yttre? Var den nya patienten bara en hypokondrisk kvinna, vars åkomma var en mage i olag och vars olycka var ett klent förstånd? ”Varför kommer ni till mig?” frågade han skarpt. ”Varför söker ni inte upp en läkare som särskilt ägnar sig åt att behandla sinnessjuka?”

Hon hade genast svaret färdigt.

”Jag går inte till en sådan läkare”, sade hon, ”just därför att han är specialist: han har den ödesdigra vanan att bedöma alla efter ramar och regler som han själv har satt upp. Jag kommer till er, därför att mitt fall ligger utanför alla ramar och regler och därför att ni inom läkarkåren är berömd för er förmåga att lösa sjukdomars gåtor. Är ni nöjd?”

Han var mer än nöjd – hans första tanke hade trots allt varit den rätta. Dessutom var hon väl underrättad om hans ställning inom läkarkåren. Den förmåga som hade gett honom berömmelse och rikedom var hans förmåga (som ingen av hans kolleger kunde mäta sig med) att upptäcka dolda sjukdomar.

”Jag står till ert förfogande”, svarade han. ”Låt mig försöka ta reda på vad det är som fattas er.”

Han ställde sina medicinska frågor. De besvarades genast och tydligt och ledde inte till någon annan slutsats än att den främmande damen var vid utmärkt hälsa, såväl psykiskt som fysiskt. Han nöjde sig inte med frågor utan undersökte noggrant de livsviktiga organen. Varken med handen eller med stetoskopet kunde han finna något fel. Med det beundransvärda tålamod och den hängivenhet för läkekonsten som hade utmärkt honom ända sedan studietiden fortsatte han ändå med det ena provet efter det andra. Resultatet var alltid detsamma. Det fanns ingen tendens till hjärnsjukdom – inte ens någon märkbar rubbning i nervsystemet. ”Jag kan inte finna något fel på er”, sade han. ”Jag kan inte ens förklara er osedvanligt bleka hy. Ni förbryllar mig fullständigt.”

”Min bleka hy är ingenting att fästa sig vid”, svarade hon en smula otåligt. ”I unga år var jag nära att dö av förgiftning. Sedan dess har jag aldrig haft någon färg i ansiktet – och min hy är så känslig att jag inte kan sminka mig utan att få förfärliga utslag. Men det har ingen betydelse. Jag ville ha ett bestämt besked av er. Jag trodde på er, och ni har gjort mig besviken.” Huvudet sjönk mot bröstet. ”Så slutar det alltså!” sade hon bittert för sig själv.

Doktorns medkänsla väcktes. Kanske vore det riktigare att säga att hans yrkesstolthet hade blivit en smula sårad. ”Än kan det sluta väl”, sade han, ”om ni vill hjälpa mig.”

Hon såg upp igen med blixtrande ögon. ”Tala klarspråk”, sade hon. ”Hur kan jag hjälpa er?”

”För att tala klarspråk, min fru: ni kommer till mig som en gåta och överlåter åt mig att gissa rätt med enbart min läkekonst till hjälp. Min konst kan uträtta mycket, men inte allt. Någonting måste till exempel ha hänt – någonting helt utan samband med er kroppsliga hälsa – som har gjort er rädd för er egen skull, annars skulle ni aldrig ha kommit hit för att rådfråga mig. Är det så?”

Hon knäppte händerna i knät. ”Så är det!” sade hon ivrigt. ”Jag börjar tro på er igen.”

”Nåväl. Ni kan inte vänta er att jag ska finna den själsliga orsaken till er oro. Jag kan med bestämdhet konstatera att det inte finns någon kroppslig anledning till oro, och (om ni inte anförtror er åt mig) kan jag inte göra mer.”

Hon reste sig och gick en vända i rummet. ”Om jag skulle berätta för er?” sade hon. ”Men märk väl, jag tänker inte nämna några namn!”

”Ni behöver inte nämna några namn. Det är bara fakta jag vill ha.”

”Fakta säger ingenting”, svarade hon. ”Det enda jag har att anförtro er är mina egna intryck – och när ni får höra vad de består i kommer ni med all sannolikhet att tycka att jag är en toka med alltför livlig fantasi. Det gör detsamma. Jag ska göra mitt bästa för att göra er nöjd – jag ska börja med de fakta ni vill ha. Tro mig, de kommer inte att hjälpa er särskilt mycket.”

Hon satte sig igen. Med enklast möjliga ord inledde hon den sällsammaste och vildaste bekännelse som någonsin hade nått doktorns öron.

---