Blå slottet

L. M. Montgomery

Kapitel 1

Om det inte hade regnat en viss majmorgon hade hela Valancy Stirlings liv blivit ett helt annat. Hon skulle ha följt med resten av släkten på faster Wellingtons förlovningspicknick, och doktor Trent skulle ha rest till Montreal. Men det regnade, och du ska få höra vad som hände henne till följd av det.

Valancy vaknade tidigt, i den livlösa, hopplösa timmen alldeles före gryningen. Hon hade inte sovit särskilt gott. Man sover inte alltid så gott när man ska fylla tjugonio nästa dag och är ogift, på en ort och i en släkt där en ogift kvinna helt enkelt är en som inte har lyckats få en man.

Deerwood och släkten Stirling hade för länge sedan förpassat Valancy till de hopplösa gamla ungmöarnas skara. Men Valancy själv hade aldrig riktigt övergett ett visst ynkligt, skamset litet hopp om att Romantiken ändå skulle komma till henne – aldrig förrän denna regniga, förfärliga morgon, då hon vaknade till insikt om att hon var tjugonio och inte hade blivit uppvaktad av någon man.

Ja, det var där det sved. Att vara en gammal ungmö bekymrade inte Valancy så mycket. När allt kom omkring, tänkte hon, kunde det omöjligt vara lika förfärligt att vara en gammal ungmö som att vara gift med en farbror Wellington eller en farbror Benjamin, eller ens en farbror Herbert. Det som gjorde ont var att hon aldrig hade fått en chans att vara något annat än en gammal ungmö. Ingen man hade någonsin velat ha henne.

Tårarna steg i ögonen på henne där hon låg ensam i det svagt grånande mörkret. Hon vågade inte gråta så häftigt som hon ville, av två skäl. Hon var rädd att gråten skulle utlösa ännu ett anfall av den där smärtan kring hjärtat. Hon hade haft ett sedan hon lagt sig – något värre än något av de tidigare. Och hon var rädd att hennes mor skulle lägga märke till hennes röda ögon vid frukosten och ansätta henne med ingående, ihärdiga frågor om orsaken, efterhängsna som myggor.

”Tänk”, tänkte Valancy med ett hemskt grin, ”om jag svarade med rena sanningen: ’Jag gråter för att jag inte kan bli gift.’ Så förfärad mor skulle bli – fast hon varenda dag i sitt liv skäms över sin gamla ungmö till dotter.”

Men man måste förstås hålla skenet uppe. ”Det är inte”, kunde Valancy höra sin mors pryda, befallande röst slå fast, ”det är inte passande för en ung flicka att tänka på män.”

Tanken på moderns min fick Valancy att skratta – för hon hade ett sinne för humor som ingen i släkten anade. För övrigt fanns det åtskilligt hos Valancy som ingen anade. Men det var ett mycket ytligt skratt, och snart låg hon där, en hopkrupen, vanmäktig liten gestalt, och lyssnade på regnet som öste ner där ute och såg med vämjelse hur det kalla, obarmhärtiga ljuset kröp in i hennes fula, sjaskiga rum.

Hon kände rummets fulhet utan och innan – kände den och hatade den. Det gulmålade golvet med en enda hisklig, ”krokad” matta vid sängen, med en grotesk, ”krokad” hund på som alltid grinade åt henne när hon vaknade; de blekta mörkröda tapeterna; taket, missfärgat av gamla läckor och genomkorsat av sprickor; den smala, förkrympta lilla tvättkommoden; lambrekängen av brunt papper med lila rosor; den gamla fläckiga spegeln med en spricka tvärsöver, uppstöttad på det klena toalettbordet; burken med urgammal potpurri som hennes mor hade blandat under sin mytiska smekmånad; den snäckklädda asken med ett uppsprucket hörn, som kusin Stickles hade gjort under sin lika mytiska flicktid; den pärlprydda nåldynan med halva pärlfransen borta; den enda stela, gula stolen; det gamla bleknade tänkespråket ”Borta men inte glömd”, broderat med färgat garn runt gammelfarmor Stirlings bistra gamla ansikte; de gamla fotografierna av uråldriga släktingar, fotografier som för länge sedan hade förvisats från rummen där nere. Det fanns bara två bilder som inte föreställde släktingar. Den ena var ett gammalt färgtryck av en hundvalp som satt på en regnvåt farstutrappa. Den bilden gjorde alltid Valancy olycklig. Den där övergivna lilla hunden som kröp ihop på trappan i slagregnet! Varför öppnade inte någon dörren och släppte in honom? Den andra bilden var en blekt gravyr med passepartout, föreställande drottning Lovisa på väg nedför en trappa, som faster Wellington frikostigt hade skänkt henne på hennes tioårsdag. I nitton år hade hon sett på den och hatat den, den vackra, självgoda, självbelåtna drottning Lovisa. Men hon hade aldrig vågat förstöra den eller ta bort den. Mor och kusin Stickles skulle ha blivit bestörta eller, som Valancy vanvördigt uttryckte det i tankarna, fått spader.

Alla rum i huset var förstås fula. Men där nere höll man skenet uppe åtminstone en smula. Det fanns inga pengar till rum som ingen någonsin såg. Valancy kände ibland att hon själv kunde ha gjort något åt sitt rum, till och med utan pengar, om hon bara hade fått lov. Men hennes mor hade avvisat varje försiktigt förslag och Valancy stod inte på sig. Valancy stod aldrig på sig. Hon vågade inte. Hennes mor tålde inte att bli motsagd. Mrs Stirling kunde gå och tjura i flera dagar om hon blev förnärmad, med en förolämpad hertiginnas alla later.

Det enda Valancy tyckte om med sitt rum var att hon kunde vara ensam där om natten och gråta om hon ville.

Men vad gjorde det egentligen om ett rum som man bara sov och klädde sig i var fult? Valancy fick aldrig stanna ensam på sitt rum för att göra något annat. Folk som ville vara ensamma kunde bara vilja vara det av något skumt skäl, ansåg mrs Frederick Stirling och kusin Stickles. Men hennes rum i Blå slottet var allt ett rum borde vara.

Valancy, som i verkliga livet var så kuvad och hunsad och överkörd och avsnäst, brukade leva ut i stor stil i sina dagdrömmar. Ingen i släkten Stirling eller dess förgreningar anade detta, allra minst hennes mor och kusin Stickles. De visste aldrig att Valancy hade två hem – den fula lådan av rött tegel på Elm Street och Blå slottet i Spanien. I sitt inre hade Valancy bott i Blå slottet så länge hon kunde minnas. Hon hade varit mycket liten när hon upptäckte att det var hennes. När hon slöt ögonen kunde hon alltid se det tydligt, med sina torn och baner på det tallklädda bergets krön, insvept i sin skira, blå skönhet mot solnedgångshimlen i ett vackert och okänt land. Allt som var underbart och vackert fanns i det slottet. Juveler som drottningar kunde ha burit; klädnader av månsken och eld; vilobäddar av rosor och guld; långa marmortrappor med låga steg, med stora vita urnor och smärta, dimhöljda ungmör som gick upp och ner för dem; borggårdar med marmorpelare, där fontänernas skimrande vatten föll och näktergalar sjöng bland myrtenbuskarna; spegelsalar som bara återkastade bilden av fagra riddare och sköna kvinnor – hon själv den skönaste av alla, och för en blick från henne dog män. Det enda som höll henne uppe under dagarnas leda var hoppet om att få hänge sig åt drömfrossa om natten. De flesta i släkten Stirling, om inte alla, skulle ha dött av fasa om de hade vetat hälften av allt Valancy gjorde i sitt Blå slott.

För det första hade hon en hel del älskare där. Å, bara en åt gången. En som uppvaktade henne med all riddartidens romantiska glöd och vann henne efter långvarig tillbedjan och många djärva hjältedåd, och som vigdes vid henne med pomp och ståt i Blå slottets stora, banerprydda kapell.

När hon var tolv var denne älskare en vacker yngling med gyllene lockar och himmelsblå ögon. När hon var femton var han lång och mörk och blek, men stilig måste han fortfarande vara. När hon var tjugo var han asketisk, drömmande, förandligad. När hon var tjugofem hade han en skarpt markerad, något bister käklinje och ett ansikte som var kraftfullt och grovhugget snarare än vackert. Valancy blev aldrig äldre än tjugofem i sitt Blå slott, men på sistone – alldeles nyligen – hade hennes hjälte haft rödaktigt, lejonbrunt hår, ett skevt leende och ett gåtfullt förflutet.

Jag påstår inte att Valancy med berått mod mördade dessa älskare allteftersom hon växte ifrån dem. En bleknade helt enkelt bort när en annan kom. Sådant är mycket bekvämt ordnat i de Blå slotten.

Men denna morgon, på sin ödesdag, kunde Valancy inte hitta nyckeln till sitt Blå slott. Verkligheten trängde sig alltför hårt på henne och gläfste henne i hälarna som en liten hund som drev henne till vansinne. Hon var tjugonio år, ensam och ful, och ingen man ville ha henne – den enda fula flickan i en vacker släkt, utan förflutet och utan framtid. Så långt hon kunde se tillbaka hade livet varit grått och färglöst, utan en enda fläck av karmosinrött eller purpur någonstans. Så långt hon kunde se framåt tycktes det givet att livet skulle förbli precis likadant, tills hon bara var ett ensamt litet vissnat löv som klamrade sig fast vid en vintergren. Den stund då en kvinna inser att hon inte har något att leva för – varken kärlek, plikt, mål eller hopp – är för henne bitter som döden.

”Och jag måste helt enkelt fortsätta leva, eftersom jag inte kan sluta. Jag kanske måste leva tills jag blir åttio år”, tänkte Valancy i något slags panik. ”Vi är allihop så hemskt långlivade. Jag mår illa av bara tanken.”

Hon var glad att det regnade – eller rättare sagt var hon dystert tillfreds med att det regnade. Det skulle inte bli någon picknick den dagen. Denna årliga picknick, där faster och farbror Wellington – man tänkte alltid på dem i den ordningen – ofelbart firade att de hade förlovat sig på en picknick trettio år tidigare, hade på senare år blivit en sann mardröm för Valancy. Genom ett illmarigt sammanträffande inföll den på hennes födelsedag, och sedan hon passerat tjugofem hade ingen låtit henne glömma det.

Hur mycket hon än avskydde att gå på picknicken skulle det aldrig ha fallit henne in att sätta sig emot. Det tycktes inte finnas något upproriskt i hennes natur. Och hon visste precis vad alla skulle säga till henne på picknicken. Farbror Wellington, som hon ogillade och föraktade trots att han hade förverkligat släkten Stirlings högsta strävan, att ”gifta sig till pengar”, skulle säga till henne med en ljudlig viskning: ”Inte börjat fundera på att gifta dig än, min kära?” och sedan brista ut i det brölande skratt som han alltid avslutade sina tråkiga anmärkningar med. Faster Wellington, som Valancy hyste en underdånig vördnad för, skulle berätta om Olives nya chiffongklänning och Cecils senaste hängivna brev. Valancy skulle bli tvungen att se lika glad och intresserad ut som om klänningen och brevet varit hennes egna, annars skulle faster Wellington bli förnärmad. Och Valancy hade för länge sedan bestämt sig för att hon hellre skulle förarga Gud än faster Wellington, eftersom Gud kanske skulle förlåta henne men faster Wellington aldrig skulle göra det.

Faster Alberta, oerhört tjock, som hade den älskvärda vanan att alltid tala om sin man som ”han”, som om han var den enda varelsen av mankön i världen, och som aldrig kunde glömma att hon varit en verklig skönhet i sin ungdom, skulle beklaga Valancys glåmiga hy –

”Jag vet inte varför alla flickor nuförtiden är så solbrända. När jag var flicka var min hy rosor och grädde. Jag räknades som den vackraste flickan i Kanada, min kära.”

Kanske skulle farbror Herbert inte säga något – eller kanske skämtsamt anmärka: ”Vad tjock du håller på att bli, Doss!” Och så skulle alla skratta åt den omåttligt lustiga tanken att stackars spinkiga lilla Doss skulle bli tjock.

Den stilige, allvarlige farbror James, som Valancy ogillade men respekterade eftersom han ansågs mycket intelligent och därför var släktens orakel – intelligens var det inte alltför gott om inom släkten Stirling – skulle förmodligen anmärka med den ugglelika sarkasm som skaffat honom hans anseende: ”Du har väl fullt upp med brudkistan nu för tiden?”

Och farbror Benjamin skulle ställa några av sina avskyvärda gåtor mellan rosslande småskratt och själv besvara dem.

”Vad är det för skillnad mellan Doss och en mus?

”Musen vill gnaga på osten och Doss vill behaga karlarna.”

Valancy hade hört honom ställa den gåtan femtio gånger och varenda gång ville hon kasta något på honom. Men det gjorde hon aldrig. För det första kastade man helt enkelt inte saker i släkten Stirling; för det andra var farbror Benjamin en rik och barnlös gammal änkling, och Valancy hade uppfostrats i hans pengars tukt och förmaning. Om hon förargade honom skulle han stryka henne ur sitt testamente – om hon nu fanns med i det. Valancy ville inte bli struken ur farbror Benjamins testamente. Hon hade varit fattig i hela sitt liv och visste hur bittert det sved. Så hon stod ut med hans gåtor och log rentav små plågade leenden åt dem.

Faster Isabel, rättfram och obehaglig som en östanvind, skulle kritisera henne för någonting – Valancy kunde inte förutse vad, för faster Isabel upprepade aldrig sin kritik – hon hittade något nytt att sticka till en med varje gång. Faster Isabel satte en ära i att säga vad hon tänkte, men var inte lika förtjust när andra sade vad de tänkte till henne. Valancy sade aldrig vad hon tänkte.

Kusin Georgiana – uppkallad efter en av sina anmödrar fyra generationer tillbaka, som i sin tur hade uppkallats efter Georg den fjärde – skulle sorgset räkna upp namnen på alla släktingar och vänner som hade dött sedan förra picknicken och undra ”vem av oss som står först på tur att gå bort”.

Den förkvävande dugliga faster Mildred skulle prata i det oändliga med Valancy om sin man och sina avskyvärda små underbarn, eftersom Valancy skulle vara den enda hon kunde hitta som stod ut med det. Av samma skäl skulle kusin Gladys – egentligen kusin Gladys med en generations förskjutning, enligt det strikta sätt på vilket släkten Stirling bokförde släktskap – en lång, smal dam som medgav att hon var känsligt lagd, i minsta detalj beskriva de plågor hennes nervinflammation orsakade. Och Olive, hela släkten Stirlings stjärna, som hade allt Valancy saknade – skönhet, popularitet, kärlek – skulle visa upp sin skönhet och ta sig friheter tack vare sin popularitet och pråla med kärlekens diamantinsignier inför Valancys bländade, avundsjuka ögon.

I dag skulle det inte bli något av allt detta. Och inga teskedar skulle behöva packas ner. Det lämnades alltid åt Valancy och kusin Stickles att packa ner dem. Och en gång, för sex år sedan, hade en silvertesked ur faster Wellingtons bröllopssilver försvunnit. Valancy fick höra om den där silverteskeden i det oändliga. Dess vålnad uppenbarade sig likt Banquos vid varje familjefest därefter.

Å ja, Valancy visste precis hur picknicken skulle bli, och hon välsignade regnet som hade räddat henne från den. Det skulle inte bli någon picknick det här året. Om faster Wellington inte kunde fira på själva den heliga dagen skulle hon inte fira alls. De gudar som nu fanns fick ha tack för det.

Eftersom det inte skulle bli någon picknick bestämde sig Valancy för att gå upp till biblioteket och låna en annan av John Fosters böcker, om det blev uppehåll i regnet på eftermiddagen. Valancy fick aldrig läsa romaner, men John Fosters böcker var inga romaner. Det var ”naturböcker” – så hade bibliotekarien sagt till mrs Frederick Stirling – ”de handlar bara om skogen och fåglar och småkryp och sådant, ni vet”. Så Valancy fick läsa dem – under protest, för det var bara alltför tydligt att hon tyckte alldeles för mycket om dem. Det var tillåtet, rentav berömvärt, att läsa för att förkovra sig och stärka sin tro, men en bok man hade nöje av var farlig. Valancy visste inte om hon förkovrade sig eller inte, men hon hade en dunkel känsla av att livet kanske hade varit annorlunda för henne om hon hade stött på John Fosters böcker för åratal sedan. I dem tyckte hon sig skymta en värld som hon en gång hade kunnat träda in i, fast dörren dit nu var stängd för henne för alltid. John Fosters böcker hade kommit till biblioteket i Deerwood först under det senaste året, fast bibliotekarien hade sagt till Valancy att han varit en välkänd författare i flera år.

”Var bor han?” hade Valancy frågat.

”Ingen vet. Av böckerna att döma måste han vara kanadensare, men det går inte att få reda på mer. Hans förläggare säger inte ett ord. Antagligen är John Foster en nom de plume. Hans böcker är så populära att de alltid är utlånade, fast jag verkligen inte kan förstå vad det är i dem som folk blir så till sig över.”

”Jag tycker att de är underbara”, sade Valancy försiktigt.

”Å – nåja –” Miss Clarkson log på ett nedlåtande sätt som förpassade Valancys åsikter till limbo. ”Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i småkryp själv. Men nog verkar Foster veta allt som finns att veta om dem.”

Valancy visste inte heller om hon var särskilt förtjust i småkryp. Det var inte John Fosters kusligt stora kunskaper om vilda djur och insektsliv som trollband henne. Hon kunde knappast säga vad det var – någon gäckande lockelse hos ett mysterium som aldrig avslöjades – någon antydan om en stor hemlighet bara en liten bit längre fram – något svagt, undflyende eko av sköna, glömda ting – John Fosters magi lät sig inte fångas i ord.

Ja, hon skulle skaffa sig en ny bok av Foster. Det var en månad sedan hon hade lånat Tistelskörd, så mor kunde väl ändå inte ha något att invända. Valancy hade läst den fyra gånger – hon kunde hela avsnitt utantill.

Och – hon tänkte nästan att hon skulle gå och tala med doktor Trent om den där underliga smärtan kring hjärtat. Den hade kommit rätt ofta på sistone, och hjärtklappningen började bli besvärlig, för att inte tala om en och annan stund av yrsel och en egendomlig andfåddhet. Men kunde hon gå till honom utan att säga något till någon? Det var en ytterst djärv tanke. Ingen i släkten Stirling rådfrågade någonsin en läkare utan att först hålla familjeråd och få farbror James godkännande. Sedan gick man till doktor Ambrose Marsh i Port Lawrence, som hade gift sig med syssling Adelaide Stirling.

Men Valancy ogillade doktor Ambrose Marsh. Och dessutom kunde hon inte ta sig till Port Lawrence, femton engelska mil bort, om inte någon skjutsade henne. Hon ville inte att någon skulle få veta något om hennes hjärta. Det skulle bli ett sådant ståhej, och varenda medlem av familjen skulle komma och diskutera det och ge henne råd och mana henne till försiktighet och varna henne och berätta hemska historier om gammelmostrar och gammelfastrar och kusiner i fyrtionde led som hade varit ”precis likadana” och ”fallit döda ner utan minsta förvarning, min kära”.

Faster Isabel skulle minnas att hon alltid hade sagt att Doss såg ut som en flicka som skulle få hjärtbesvär – ”så avtärd och glåmig jämt”; och farbror Wellington skulle ta det som en personlig förolämpning när ”ingen i släkten Stirling någonsin har haft någon hjärtsjukdom förut”; och Georgiana skulle i fullt hörbara sidorepliker spå olycka: ”Stackars kära lilla Doss har inte långt kvar i den här världen, är jag rädd”; och kusin Gladys skulle säga: ”Men mitt hjärta har ju varit sådant i åratal”, med ett tonfall som antydde att ingen annan hade någon rätt att ens ha ett hjärta; och Olive – Olive skulle bara se vacker och överlägsen och äckligt frisk ut, som om hon ville säga: ”Varför allt det här ståhejet kring en avblommad, överflödig varelse som Doss när ni har mig?”

Valancy kände att hon inte kunde berätta för någon om hon inte var tvungen. Hon kände sig alldeles säker på att det inte var något allvarligt fel alls med hennes hjärta och att det inte behövdes allt det rabalder som skulle följa om hon nämnde det. Hon skulle helt enkelt smita iväg i all tysthet och träffa doktor Trent samma dag. Vad hans arvode beträffade hade hon de tvåhundra dollar som hennes far hade satt in åt henne på banken den dag hon föddes. Hon fick aldrig använda ens räntan på dem, men hon skulle i hemlighet ta ut tillräckligt för att betala doktor Trent.

Doktor Trent var en bister, frispråkig, tankspridd gammal herre, men han var en erkänd auktoritet på hjärtsjukdomar, även om han bara var allmänpraktiserande läkare i det avsides belägna Deerwood. Doktor Trent var över sjuttio, och det hade gått rykten om att han tänkte dra sig tillbaka snart. Ingen i släkten Stirling hade gått till honom sedan han tio år tidigare hade sagt till kusin Gladys att hennes nervinflammation var rena inbillningen och att hon njöt av den. Man kunde inte anlita en läkare som på det viset förolämpade ens kusin med en generations förskjutning – för att inte tala om att han var presbyterian, medan hela släkten Stirling gick i anglikanska kyrkan. Men Valancy hade att välja mellan djävulen i skepnad av trolöshet mot släkten och ett djupt hav av ståhej och pladder och råd, och tänkte att hon skulle pröva lyckan med djävulen.

---