Tre män i en båt

Jerome K. Jerome

Kapitel 1

Tre sjuklingar – Georges och Harris lidanden – Ett offer för etthundrasju dödliga sjukdomar – Nyttiga ordinationer – Bot mot leverbesvär hos barn – Vi enas om att vi är överarbetade och behöver vila – En vecka på böljande hav? – George föreslår floden – Montmorency anmäler en invändning – Det ursprungliga förslaget antas med tre röster mot en.

Vi var fyra – George och William Samuel Harris och jag själv och Montmorency. Vi satt på mitt rum och rökte och pratade om hur dåliga vi var – dåliga ur medicinsk synvinkel, menar jag förstås.

Vi kände oss allesammans krassliga, och det började göra oss riktigt nervösa. Harris sade att han ibland fick så besynnerliga yrselanfall att han knappt visste vad han tog sig för; och då sade George att han också fick yrselanfall och knappt visste vad han tog sig för. För min del var det levern som det var fel på. Jag visste att det var levern som det var fel på, för jag hade just läst ett reklamblad för patenterade leverpiller, där man noga räknade upp de olika symtom som talade om för en när det var fel på levern. Jag hade dem allihop.

Det är högst besynnerligt, men jag kan aldrig läsa en annons för patentmedicin utan att drivas till slutsatsen att jag lider av just den sjukdom som behandlas där, i dess allra mest elakartade form. Diagnosen tycks i varje enskilt fall stämma precis med alla förnimmelser jag någonsin har haft.

Jag minns hur jag en dag gick till British Museum för att läsa på om behandlingen av någon lindrig åkomma som jag hade en släng av – hösnuva, vill jag minnas. Jag tog fram boken och läste allt jag hade kommit för att läsa; sedan bläddrade jag i ett obetänksamt ögonblick förstrött vidare och började i all maklighet studera sjukdomar i största allmänhet. Vilken åkomma jag först fördjupade mig i har jag glömt – någon förfärlig, förhärjande farsot var det, det vet jag – och innan jag ens hunnit ögna igenom halva listan över ”förebådande symtom” stod det klart för mig att jag verkligen hade den.

Jag satt en stund stel av fasa; sedan började jag åter bläddra, med förtvivlans likgiltighet. Jag kom till tyfoidfeber – läste symtomen – upptäckte att jag hade tyfoidfeber, måste ha haft den i månader utan att veta om det – undrade vad jag mer kunde ha; slog upp danssjuka – fann som väntat att jag hade den också – började intressera mig för mitt fall och beslöt att gå till botten med det, så jag började i alfabetisk ordning – läste om frossa och fick veta att jag höll på att insjukna i den och att det akuta stadiet skulle inträda om ungefär fjorton dagar. Brights sjukdom hade jag, till min lättnad, bara i en lindrigare form, och vad den beträffade kunde jag leva i åratal. Kolera hade jag, med svåra komplikationer; och difteri tycktes jag vara född med. Jag arbetade mig samvetsgrant igenom de tjugosex bokstäverna, och den enda sjukdom jag kunde sluta mig till att jag inte hade var skurgummeknä.

Först kände jag mig rätt sårad över detta; på något vis föreföll det vara ett slags förolämpning. Varför hade jag inte skurgummeknä? Varför detta orättvisa undantag? Efter en stund tog dock mindre giriga känslor överhanden. Jag betänkte att jag hade alla andra kända sjukdomar inom farmakologin, blev mindre självisk och bestämde mig för att klara mig utan skurgummeknä. Gikt i sitt mest elakartade stadium hade tydligen angripit mig utan att jag märkt det; och zymos hade jag uppenbarligen lidit av sedan pojkåren. Efter zymos fanns inga fler sjukdomar, så jag drog slutsatsen att det inte var något mer fel på mig.

Jag satt och begrundade saken. Jag tänkte på vilket intressant fall jag måste vara ur medicinsk synvinkel, vilken tillgång jag skulle vara för en klass! Studenterna skulle inte behöva ”gå på sjukhusronder” om de hade mig. Jag var ett helt sjukhus i mig själv. De behövde bara gå ett varv runt mig och sedan ta sin examen.

Sedan undrade jag hur länge jag hade kvar att leva. Jag försökte undersöka mig själv. Jag kände på pulsen. Först kunde jag inte känna någon puls alls. Men plötsligt tycktes den komma i gång. Jag tog fram klockan och räknade slagen. Jag fick det till hundrafyrtiosju i minuten. Jag försökte känna hjärtat. Jag kunde inte känna hjärtat. Det hade slutat slå. Sedan dess har jag förmåtts att tro att det måste ha funnits där hela tiden och måste ha slagit, men jag kan inte förklara det. Jag klappade mig över hela framsidan, från det jag kallar min midja ända upp till huvudet, och fortsatte ett stycke runt båda sidorna och en bit upp längs ryggen. Men jag kunde varken känna eller höra någonting. Jag försökte titta på tungan. Jag räckte ut den så långt det gick, slöt ena ögat och försökte undersöka den med det andra. Jag såg bara spetsen, och det enda jag fick ut av det var att jag blev ännu säkrare på att jag hade scharlakansfeber.

Jag hade gått in i den där läsesalen som en glad och frisk man. Jag kröp ut som ett skröpligt vrak.

Jag gick till min läkare. Han är en gammal vän till mig och känner på pulsen och tittar på tungan och pratar om vädret, alldeles gratis, när jag får för mig att jag är sjuk; så jag tänkte att jag skulle göra honom en tjänst genom att gå dit nu. ”Vad en läkare behöver”, sade jag, ”är övning. Mig ska han få. Han får mer övning av mig än av sjuttonhundra sådana där vanliga, alldagliga patienter med bara en eller två sjukdomar var.” Så jag gick raka vägen och sökte upp honom, och han sade:

”Nå, vad är det för fel på dig?”

Jag sade:

”Jag tänker inte uppta din tid, kära gosse, med att tala om vad som fattas mig. Livet är kort, och du kanske hinner gå hädan innan jag är färdig. Men jag ska tala om vad som inte fattas mig. Jag har inte skurgummeknä. Varför jag inte har skurgummeknä kan jag inte säga dig; men faktum kvarstår att jag inte har det. Allt annat har jag däremot.”

Och jag berättade hur jag hade kommit underfund med alltihop.

Sedan öppnade han mig och tittade ner i mig och grep tag om min handled, och så slog han mig över bröstet när jag inte var beredd – fegt gjort, kallar jag det – och omedelbart därefter stötte han till mig med sidan av huvudet. Sedan satte han sig och skrev ett recept, vek ihop det och gav mig det, och jag stoppade det i fickan och gick.

Jag öppnade det inte. Jag tog det till närmaste apotek och lämnade fram det. Mannen läste det och lämnade sedan tillbaka det.

Han sade att han inte hade det i lager.

Jag sade:

”Du är apotekare?”

Han sade:

”Jag är apotekare. Vore jag ett kooperativt varuhus och ett familjehotell i förening, kunde jag kanske stå till tjänst. Att jag bara är apotekare begränsar mig.”

Jag läste receptet. Det löd:

”1 pund biff med 1 pint bitteröl

var 6:e timme.

1 promenad på tio engelska mil varje morgon.

1 säng klockan 11 prick varje kväll.

Och proppa inte huvudet fullt med sådant du inte begriper.”

Jag följde föreskrifterna, med det lyckliga resultatet – vad mig själv beträffar – att jag fick behålla livet och lever än.

I det här fallet, för att återgå till reklambladet för leverpiller, hade jag alldeles otvetydigt symtomen, främst bland dem ”en allmän motvilja mot arbete av varje slag”.

Vad jag lider i det avseendet kan ingen tunga beskriva. Ända sedan min tidigaste barndom har jag plågats av det. Som pojke gick jag knappt en enda dag fri från sjukdomen. På den tiden visste de inte att det var levern. Läkarvetenskapen hade inte kommit alls lika långt som nu, och man brukade skylla på lättja.

”Hör du, din lille late djävul”, brukade de säga, ”kan du inte resa på dig och göra något för brödfödan?” – utan att förstås veta att jag var sjuk.

Och de gav mig inga piller; de gav mig smällar på sidan av huvudet. Och hur underligt det än kan låta botade de där smällarna mig ofta – för stunden. Jag har varit med om att en enda smäll i huvudet haft större verkan på min lever och gjort mig mer angelägen om att genast, där och då, gå och göra det som behövde göras, utan att förlora mer tid, än en hel ask piller gör numera.

Så är det ju ofta – de där enkla, gammaldags huskurerna är ibland verksammare än alla apotekets medel.

Vi satt där i en halvtimme och beskrev våra åkommor för varandra. Jag förklarade för George och William Harris hur jag mådde när jag steg upp på morgonen, och William Harris berättade hur han mådde när han gick och lade sig; och George ställde sig på mattan framför eldstaden och gav oss ett skickligt och kraftfullt prov på skådespelarkonst som åskådliggjorde hur han mådde på natten.

George inbillar sig att han är sjuk; men det är ju aldrig något verkligt fel på honom.

Just då knackade mrs Poppets på dörren och frågade om vi var redo för kvällsmaten. Vi log sorgset mot varandra och sade att det väl var bäst att försöka få ner en bit. Harris sade att lite mat i magen ofta höll sjukdomen i schack; och mrs Poppets kom in med brickan, och vi drog fram stolarna till bordet och petade i oss lite biff med lök och lite rabarberpaj.

Jag måste ha varit mycket svag vid tillfället; för jag vet att efter den första halvtimmen eller så tycktes mitt intresse för maten vara helt borta – något ovanligt för min del – och jag ville inte ha någon ost.

När denna plikt var fullgjord fyllde vi glasen på nytt, tände piporna och återupptog diskussionen om vårt hälsotillstånd. Ingen av oss kunde vara säker på vad som egentligen fattades oss; men vi var enhälligt överens om att det – vad det nu var – hade framkallats av överarbete.

”Vad vi behöver är vila”, sade Harris.

”Vila och fullständig omväxling”, sade George. ”Överansträngningen av våra hjärnor har orsakat en allmän kraftnedsättning i hela organismen. Miljöombyte och frihet från kravet att tänka kommer att återställa den själsliga jämvikten.”

George har en kusin som i polisprotokollen vanligen står upptagen som medicine studerande, så självklart har han ett något husläkaraktigt sätt att uttrycka sig.

Jag höll med George och föreslog att vi skulle söka upp någon avskild, ålderdomlig plats, fjärran från vimlets yra, och drömma bort en solig vecka bland dess sömniga småvägar – någon halvt bortglömd vrå som älvorna gömt undan, utom räckhåll för den larmande världen – något sällsamt beläget örnnäste på Tidens klippor, där det nittonde århundradets svallande vågor skulle höras avlägset och svagt.

Harris sade att han trodde det skulle bli trist. Han sade att han kände till den sorts ställe jag menade; där alla gick och lade sig klockan åtta och det inte gick att få tag på ett exemplar av Referee för alla pengar i världen och man måste gå tio engelska mil för att skaffa tobak.

”Nej”, sade Harris, ”vill man ha vila och omväxling finns det inget som går upp mot en sjöresa.”

Jag motsatte mig bestämt sjöresan. En sjöresa gör en gott om man ska vara ute ett par månader, men för en vecka är det rena fördärvet.

Du ger dig av på måndagen, uppfylld av tanken att du ska ha trevligt. Du vinkar ett käckt adieu till grabbarna på land, tänder din största pipa och spatserar stolt omkring på däck som om du vore kapten Cook, Sir Francis Drake och Christofer Columbus i en och samma person. På tisdagen önskar du att du inte hade följt med. På onsdagen, torsdagen och fredagen önskar du att du vore död. På lördagen kan du svälja lite oxbuljong och sitta uppe på däck och svara med ett blekt, milt leende när godhjärtade människor frågar hur du mår nu. På söndagen börjar du gå omkring igen och äta fast föda. Och på måndagsmorgonen, när du står vid relingen med väskan och paraplyet i handen och väntar på att få gå i land, börjar du trivas riktigt ordentligt.

Jag minns att min svåger en gång gjorde en kort sjöresa för hälsans skull. Han bokade en kojplats tur och retur från London till Liverpool; och när han kom till Liverpool var hans enda angelägenhet att få sälja returbiljetten.

Den bjöds ut runt om i staden till starkt nedsatt pris, har jag hört, och såldes till sist för arton penny till en yngling som såg gallsjuk ut och just hade blivit tillsagd av sina läkare att fara till havet och motionera.

”Till havet!” sade min svåger och tryckte ömt biljetten i hans hand. ”Du kommer att få så det räcker för resten av livet; och vad motionen beträffar! Du får mer motion av att sitta still på det där fartyget än av att slå kullerbyttor på torra land.”

Själv – min svåger alltså – reste han hem med tåg. Han sade att en resa med North-Western Railway var hälsosam nog för honom.

En annan bekant till mig gjorde en veckas sjöresa längs kusten, och före avfärden kom stewarden fram och frågade om han ville betala för varje måltid efter hand eller göra upp om hela serien i förväg.

Stewarden rekommenderade det senare, eftersom det skulle bli så mycket billigare. Han sade att de kunde ordna hela veckan åt honom för två pund och fem shilling. Till frukost skulle det bli fisk och därefter grillat. Lunchen serverades klockan ett och bestod av fyra rätter. Middag klockan sex – soppa, fisk, entrée, stek, fågel, sallad, söta rätter, ost och dessert. Och en lättare kvällsmåltid med kött klockan tio.

Min vän tänkte att han skulle slå till på erbjudandet för två pund och fem shilling (han är stor i maten), och det gjorde han.

Lunchen serverades just som de befann sig utanför Sheerness. Han kände sig inte så hungrig som han hade trott att han skulle vara och nöjde sig därför med lite kokt oxkött och jordgubbar med grädde. Han funderade en hel del under eftermiddagen, och än tyckte han att han i flera veckor inte hade ätit annat än kokt oxkött, än att han måste ha levt på jordgubbar med grädde i åratal.

Varken oxköttet eller jordgubbarna och grädden tycktes heller trivas – de verkade liksom missnöjda.

Klockan sex kom de och sade att middagen var serverad. Meddelandet väckte ingen entusiasm hos honom, men han kände att det gällde att få valuta för en del av de två punden och fem shillingen, så han höll sig i rep och annat och tog sig ner. Vid foten av trappan möttes han av en angenäm doft av lök och varm skinka, blandad med stekt fisk och kål; sedan kom stewarden fram med ett inställsamt leende och sade:

”Vad kan jag göra för herrn?”

”Få mig härifrån”, lydde det matta svaret.

Och de fick upp honom i en fart och stöttade upp honom i lä och lämnade honom där.

Under de följande fyra dagarna levde han ett enkelt och oförvitligt liv på tunna kaptenskex (jag menar att det var kexen som var tunna, inte kaptenen) och sodavatten; men framåt lördagen blev han mallig och gav sig på svagt te och rostat bröd utan smör, och på måndagen frossade han i kycklingbuljong. Han lämnade fartyget på tisdagen, och när det ångade bort från bryggan såg han längtansfullt efter det.

”Där går hon”, sade han, ”där går hon med mat för två pund ombord som tillhör mig och som jag inte har fått.”

Han sade att om de hade gett honom en dag till, trodde han att han skulle ha kunnat få det att gå jämnt ut.

Så jag ställde mig bestämt emot sjöresan. Inte för min egen skull, som jag förklarade. Jag mådde aldrig illa. Men jag var orolig för George. George sade att han skulle klara sig bra och nog skulle tycka om det, men att han ville råda Harris och mig att inte ens tänka på saken, eftersom han var säker på att vi båda skulle bli sjuka. Harris sade att det för honom alltid var ett mysterium hur folk bar sig åt för att bli sjösjuka – sade att han trodde att folk gjorde det med flit, för att göra sig till – sade att han ofta hade önskat att han kunde bli det men aldrig hade lyckats.

Sedan berättade han historier om hur han hade farit över Engelska kanalen i så hårt väder att passagerarna måste bindas fast i sina kojer, och han och kaptenen var de enda två levande själar ombord som inte var sjuka. Ibland var det han och andre styrmannen som inte var sjuka; men i regel var det han och en annan man. Om det inte var han och en annan man, så var det bara han.

Det är ett egendomligt faktum, men ingen är någonsin sjösjuk – på land. Till sjöss träffar man på gott om människor som är alldeles förfärligt sjuka, hela båtlaster av dem; men på land har jag ännu aldrig träffat en man som över huvud taget vetat hur det är att vara sjösjuk. Var de tusentals och åter tusentals människor som inte tål sjön och som finns i sådana mängder på varje fartyg gömmer sig när de är på land är en gåta.

Om de flesta män vore som en karl jag en dag såg på båten till Yarmouth, skulle jag lätt kunna förklara den skenbara gåtan. Det var strax utanför Southend Pier, minns jag, och han hängde ut genom en av ventilerna i en mycket farlig ställning. Jag gick fram för att försöka rädda honom.

”Hallå där! Kom in en bit”, sade jag och skakade honom i axeln. ”Du ramlar överbord.”

”Åh, om jag ändå vore överbord!” var det enda svar jag kunde få; och där måste jag lämna honom.

Tre veckor senare träffade jag honom i matsalen på ett hotell i Bath, där han talade om sina sjöresor och entusiastiskt förklarade hur han älskade havet.

”Om jag tål sjön!” svarade han på en försynt ung mans avundsjuka fråga. ”Tja, en gång mådde jag lite illa, det erkänner jag. Det var utanför Kap Horn. Fartyget förliste nästa morgon.”

Jag sade:

”Var du inte lite darrig vid Southend Pier en dag och ville bli kastad överbord?”

”Southend Pier!” svarade han och såg förbryllad ut.

”Ja, på väg till Yarmouth, för tre veckor sedan i fredags.”

”Åh, ja – visst”, svarade han och lyste upp. ”Nu minns jag. Jag hade faktiskt huvudvärk den eftermiddagen. Det var de inlagda grönsakerna, förstår du. Så skandalöst dåliga inlagda grönsaker har jag aldrig smakat på en anständig båt. Åt du av dem?”

För egen del har jag upptäckt ett utmärkt sätt att förebygga sjösjuka: att hålla balansen. Du ställer dig mitt på däck och rör kroppen allteftersom fartyget häver sig och stampar, så att du hela tiden håller den upprätt. När fartygets framände höjer sig lutar du dig framåt tills däcket nästan nuddar näsan; och när bakänden går upp lutar du dig bakåt. Det går bra en timme eller två; men man kan inte hålla balansen i en vecka.

George sade:

”Vi tar en tur uppför floden.”

Han sade att vi skulle få frisk luft, motion och lugn och ro; den ständiga omväxlingen skulle hålla våra hjärnor sysselsatta (även vad Harris nu hade till hjärna); och det hårda arbetet skulle ge oss god aptit och få oss att sova gott.

Harris sade att han inte tyckte att George borde göra något som kunde göra honom sömnigare än han alltid var, eftersom det kunde vara farligt. Han sade att han inte riktigt förstod hur George skulle kunna sova mer än han redan gjorde, eftersom det bara fanns tjugofyra timmar på ett dygn, sommar som vinter; men ansåg att om han verkligen sov mer kunde han lika gärna vara död och på så sätt spara in på kost och logi.

Harris sade emellertid att floden var precis hans kopp te. Jag vet inte vad en ”kopp te” är (utom en för sex penny, där bröd med smör och kaka ingår ad lib, och som är ett fynd till det priset om man inte har ätit middag). Den tycks i alla fall passa alla, vilket talar starkt till dess fördel.

Det var min kopp te också, och både Harris och jag sade att det var en god idé av George; och vi sade det med ett tonfall som på något vis tycktes antyda att det förvånade oss att George hade kommit med något så förnuftigt.

Den ende som inte tilltalades av förslaget var Montmorency. Han tyckte aldrig om floden, Montmorency.

”Det är väl gott och väl för er”, säger han, ”ni tycker om det, men det gör inte jag. Jag har ingenting att göra där. Utsikter är inget för mig, och jag röker inte. Får jag syn på en råtta stannar ni inte; och somnar jag börjar ni larva er med båten och får mig att plumsa överbord. Om ni frågar mig är det hela bara förbaskat trams.”

Vi var emellertid tre mot en, och förslaget antogs.

---