Troll­kar­len från Oz

L. Frank Baum

Kapitel 1: Cyklonen

Dorothy bodde mitt ute på Kansas vidsträckta prärier, tillsammans med farbror Henry, som var bonde, och tant Em, som var bondens hustru. Deras hus var litet, för virket till bygget hade fått fraktas många engelska mil med vagn. Fyra väggar, ett golv och ett tak bildade ett enda rum, och där fanns en köksspis som såg rostig ut, ett skåp för porslinet, ett bord, tre eller fyra stolar och sängarna. Farbror Henry och tant Em hade en stor säng i ett hörn och Dorothy en liten säng i ett annat hörn. Det fanns ingen vind alls och ingen källare – utom en liten grop som grävts i marken och kallades stormkällare, där familjen kunde ta skydd om någon av de väldiga virvelstormarna drog fram, stark nog att krossa vilken byggnad som helst i sin väg. Till källaren kom man genom en lucka mitt i golvet, varifrån en stege ledde ner i den lilla mörka gropen.

När Dorothy stod i dörröppningen och såg sig omkring kunde hon inte se annat än den väldiga grå prärien åt alla håll. Inte ett träd eller ett hus bröt den vida slätten som sträckte sig ända till himlaranden i alla riktningar. Solen hade torkat ut den plöjda jorden till en grå massa, genomdragen av små sprickor. Inte ens gräset var grönt, för solen hade bränt topparna på de långa stråna tills de fått samma grå färg som syntes överallt. En gång hade huset varit målat, men solen hade fått färgen att blåsa sig och regnen hade sköljt bort den, och nu var huset lika matt och grått som allt annat.

När tant Em flyttade dit var hon en ung och vacker hustru. Solen och vinden hade förändrat henne också. De hade tagit glittret ur hennes ögon, som nu var dämpat grå; de hade tagit det röda ur hennes kinder och läppar, och de var också grå. Hon var mager och utmärglad och log aldrig numera. När Dorothy, som var föräldralös, först kom till henne blev tant Em så förskräckt av barnets skratt att hon brukade skrika till och trycka handen mot hjärtat varje gång Dorothys glada röst nådde hennes öron; och fortfarande såg hon på den lilla flickan och förundrades över att hon kunde hitta något att skratta åt.

Farbror Henry skrattade aldrig. Han arbetade hårt från morgon till kväll och visste inte vad glädje var. Han var också grå, från sitt långa skägg till sina grova stövlar, och han såg sträng och allvarsam ut och talade sällan.

Det var Toto som fick Dorothy att skratta och hindrade henne från att bli lika grå som allt annat i hennes omgivning. Toto var inte grå; han var en liten svart hund med lång, silkeslen päls och små svarta ögon som glittrade glatt på var sin sida om hans lustiga lilla nos. Toto lekte hela dagarna, och Dorothy lekte med honom och älskade honom högt.

Men i dag lekte de inte. Farbror Henry satt på trappsteget vid dörren och såg oroligt mot himlen, som var ännu gråare än vanligt. Dorothy stod i dörröppningen med Toto i famnen och såg också mot himlen. Tant Em diskade.

Långt borta i norr hörde de vindens dova klagan, och farbror Henry och Dorothy kunde se hur det höga gräset böjde sig i vågor inför stormen som närmade sig. Nu hördes ett gällt visslande i luften söderifrån, och när de vände blicken åt det hållet såg de krusningar löpa genom gräset också därifrån.

Plötsligt reste sig farbror Henry.

”Det kommer en tromb, Em”, ropade han till sin hustru. ”Jag ska se till djuren.” Sedan sprang han mot skjulen där korna och hästarna hölls.

Tant Em släppte sitt arbete och kom till dörren. En enda blick räckte för att hon skulle se att faran var nära.

”Fort, Dorothy!” skrek hon. ”Spring ner i källaren!”

Toto hoppade ur Dorothys famn och gömde sig under sängen, och flickan försökte hämta fram honom. Tant Em, som var mycket rädd, slog upp luckan i golvet och klättrade nerför stegen i den lilla mörka gropen. Till slut fick Dorothy tag i Toto och började följa efter tant Em. När hon hade hunnit halvvägs genom rummet gav vinden till ett våldsamt tjut, och huset skakade så kraftigt att hon tappade fotfästet och damp ner på golvet.

Då hände något märkligt.

Huset snurrade runt två eller tre varv och steg långsamt upp i luften. För Dorothy kändes det som att stiga till väders i en ballong.

Nordvinden och sydvinden möttes där huset stod, så att huset hamnade precis i trombens mitt. I mitten av en tromb är luften vanligen stilla, men vindens väldiga tryck mot husets alla sidor lyfte det högre och högre, tills det var allra högst upp i tromben; och där blev det kvar och fördes många, många engelska mil bort, lika lätt som man kan bära en fjäder.

Det var mycket mörkt, och vinden tjöt fasansfullt omkring henne, men Dorothy märkte att färden var ganska behaglig. Sedan huset hade snurrat runt de första varven och vid ett annat tillfälle krängt till kraftigt kändes det som om hon vaggades mjukt, som ett spädbarn i en vagga.

Toto tyckte inte om det. Han sprang omkring i rummet, än hit, än dit, och skällde högt; men Dorothy satt alldeles stilla på golvet och väntade på att få se vad som skulle hända.

En gång kom Toto för nära den öppna golvluckan och föll ner i hålet; först trodde den lilla flickan att hon hade förlorat honom. Men snart såg hon ett av hans öron sticka upp ur hålet, för det starka lufttrycket höll honom uppe så att han inte kunde falla. Hon kröp fram till hålet, tog tag i Totos öra och drog in honom i rummet igen. Sedan stängde hon luckan så att inga fler olyckor skulle kunna hända.

Timme efter timme gick, och långsamt kom Dorothy över sin rädsla; men hon kände sig mycket ensam, och vinden tjöt så högt runt omkring henne att hon nästan blev döv. Till en början hade hon undrat om hon skulle krossas när huset föll ner igen; men allteftersom timmarna gick och ingenting hemskt hände slutade hon oroa sig och bestämde sig för att lugnt vänta och se vad framtiden skulle föra med sig. Till slut kröp hon över det gungande golvet fram till sin säng och lade sig på den; och Toto följde efter och lade sig bredvid henne.

Trots husets gungande och vindens klagan slöt Dorothy snart ögonen och föll i djup sömn.

---