Mannen som var Torsdag

G. K. Chesterton

Kapitel 1: De två poeterna i Saffron Park

Förstaden Saffron Park låg på Londons solnedgångssida, lika röd och trasig som ett moln i solnedgången. Allt var byggt i lysande rött tegel; silhuetten var fantastisk och till och med stadsplanen var vild. Den var resultatet av ett utbrott hos en byggspekulant med en svag konstnärlig anstrykning, som omväxlande kallade dess arkitektur elisabetansk och drottning Anna-stil, tydligen i tron att de båda regenterna var en och samma person. Den beskrevs med viss rätt som en konstnärskoloni, fast den aldrig på något påvisbart sätt frambringade någon konst. Men även om dess anspråk på att vara ett intellektuellt centrum var en smula vaga, var dess anspråk på att vara en trivsam plats fullkomligt obestridliga. En främling som för första gången såg de besynnerliga röda husen kunde bara tänka på hur underligt formade de människor måste vara som fick plats i dem. Inte heller blev han besviken i det avseendet när han mötte människorna. Platsen var inte bara trivsam utan fulländad, om han bara kunde betrakta den som en dröm snarare än ett bedrägeri. Även om människorna inte var ”konstnärer”, var helheten likväl konstnärlig. Den där unge mannen med det långa rödbruna håret och den fräcka uppsynen – den unge mannen var egentligen ingen poet; men nog var han en dikt. Den där gamle herrn med det vilda vita skägget och den vilda vita hatten – den vördnadsvärde bluffmakaren var egentligen ingen filosof; men åtminstone fick han andra att filosofera. Den där vetenskaplige herrn med det kala, äggliknande huvudet och den nakna, fågellika halsen hade ingen egentlig rätt att uppträda med den vetenskapliga auktoritet han tog sig. Han hade inte upptäckt något nytt inom biologin; men vilken biologisk varelse skulle han ha kunnat upptäcka som var besynnerligare än han själv? Så och endast så måste man rätteligen se hela platsen; den måste betraktas mindre som en verkstad för konstnärer än som ett skört men fulländat konstverk. En man som trädde in i dess sällskapsliv kände sig som om han hade klivit in i en skriven komedi.

Denna tilltalande overklighet sänkte sig särskilt över platsen vid mörkrets inbrott, när de extravaganta taken stod mörka mot aftonglöden och hela den vansinniga byn tycktes lika lösryckt som ett drivande moln. Än starkare gällde detta under de många festkvällarna, när de små trädgårdarna ofta var illuminerade och de stora kinesiska lyktorna glödde i de dvärgvuxna träden som något slags vildsint och monstruös frukt. Och allra starkast var det en viss kväll, som man ännu dunkelt minns i trakten och vars hjälte var poeten med det rödbruna håret. Det var långtifrån den enda kväll vars hjälte han var. Många kvällar kunde den som gick förbi hans lilla trädgård på baksidan höra hans höga, docerande röst mästra män och i synnerhet kvinnor. Kvinnornas hållning i sådana fall var faktiskt en av platsens paradoxer. De flesta kvinnorna var av det slag som man vagt kallade emanciperade, och de sade sig på något vis motsätta sig mannens överhöghet. Ändå gav dessa nya kvinnor alltid en man den överdådiga komplimang som ingen vanlig kvinna någonsin ger honom: att lyssna när han talar. Och mr Lucian Gregory, den rödhårige poeten, var faktiskt (i viss mening) en man värd att lyssna på, även om man bara skrattade när han var klar. Han framförde de gamla flosklerna om konstens laglöshet och laglöshetens konst med en viss fräck friskhet som åtminstone skänkte ett ögonblicks nöje. Han fick viss hjälp av sitt uppseendeväckande säregna yttre, som han, för att använda uttrycket, utnyttjade till det yttersta. Hans mörkröda hår med bena i mitten var bokstavligen som en kvinnas och böljade i de långsamma lockarna hos en jungfru i en prerafaelitisk målning. Men ur denna nästan helgonlika oval sköt hans ansikte tvärt fram, brett och brutalt, med hakan framskjuten i cockneyaktigt förakt. Denna kombination både kittlade och skrämde nerverna hos en neurotisk befolkning. Han tycktes vara en vandrande hädelse, en blandning av ängel och apa.

Om inte annat kommer man där att minnas just denna kväll för dess märkliga solnedgång. Det såg ut som världens undergång. Hela himlen tycktes täckt av en alldeles levande och påtaglig fjäderdräkt; man kunde bara säga att himlen var full av fjädrar, och av fjädrar som nästan snuddade vid ansiktet. Över större delen av himlavalvet var de grå, med de sällsammaste skiftningar i violett och malvalila och ett onaturligt skärt eller blekgrönt; men västerut övergick alltsammans i något obeskrivligt, genomskinligt och lidelsefullt, och de sista glödröda plymerna dolde solen som något alltför härligt för att få ses. Alltsammans slöt sig så tätt kring jorden att det inte uttryckte något annat än en våldsam hemlighetsfullhet. Själva den högsta himlen tycktes vara en hemlighet. Det uttryckte den storslagna litenhet som är lokalpatriotismens själ. Själva himlen tycktes liten.

Jag säger att några av invånarna kan tänkas minnas kvällen, om så bara för den tryckande himlens skull. Andra kanske minns den därför att Saffron Parks andre poet då för första gången visade sig där. Länge hade den rödhårige revolutionären härskat utan rival; det var just denna solnedgångskväll som hans ensamhet plötsligt tog slut. Den nye poeten, som presenterade sig som Gabriel Syme, var en mycket beskedlig varelse till utseendet, med ljust, spetsigt skägg och blekgult hår. Men efter hand fick man intrycket att han var mindre foglig än han såg ut. Han markerade sin entré genom att ha en annan uppfattning än den etablerade poeten Gregory om poesins själva väsen. Han sade att han (Syme) var en lagens poet, en ordningens poet; ja, han sade rentav att han var en respektabilitetens poet. Så alla Saffron Park-borna såg på honom som om han just hade fallit ner från denna omöjliga himmel.

Mr Lucian Gregory, den anarkiske poeten, förband faktiskt de båda händelserna med varandra.

”Det kan mycket väl vara”, sade han i sin plötsligt lyriska ton, ”det kan mycket väl vara under en sådan natt med moln och grymma färger som ett sådant järtecken som en respektabel poet bringas till världen. Ni säger att ni är en lagens poet; jag säger att ni är en självmotsägelse. Jag undrar bara varför kometerna och jordbävningarna uteblev den natt ni uppenbarade er i den här trädgården.”

Mannen med de milda blå ögonen och det bleka, spetsiga skägget uthärdade dessa åskdunder med ett slags undergiven högtidlighet. Den tredje i sällskapet, Gregorys syster Rosamond, som hade sin brors röda hårflätor men ett vänligare ansikte under dem, skrattade med den blandning av beundran och ogillande som hon vanligen ägnade familjens orakel.

Gregory fortsatte, på strålande talarhumör.

”En konstnär är detsamma som en anarkist”, ropade han. ”Man kan byta ut orden mot varandra överallt. En anarkist är en konstnär. Den som kastar en bomb är en konstnär, för han föredrar ett stort ögonblick framför allt annat. Han ser hur mycket mer värt ett enda utbrott av flammande ljus, en enda fulländad åskknall är än några oformliga polismäns helt vanliga kroppar. En konstnär struntar i alla regeringar, upphäver alla konventioner. Poeten finner glädje bara i oordning. Annars skulle det mest poetiska i världen vara tunnelbanan.”

”Det är det också”, sade mr Syme.

”Nonsens!” sade Gregory, som var mycket förnuftig så snart någon annan försökte sig på en paradox. ”Varför ser alla kontorister och rallare på tågen så ledsna och trötta ut, så förfärligt ledsna och trötta? Jag ska säga er varför. Därför att de vet att tåget går rätt. Därför att de vet att vilken plats de än har köpt biljett till så kommer de fram dit. Därför att de vet att när de har passerat Sloane Square måste nästa station vara Victoria och ingenting annat än Victoria. Å, deras vilda hänryckning! Å, deras ögon som stjärnor och deras själar åter i Eden, om nästa station oförklarligt nog vore Baker Street!”

”Det är ni som är opoetisk”, svarade poeten Syme. ”Om det ni säger om kontorister är sant, kan de bara vara lika prosaiska som er poesi. Det sällsynta och märkliga är att träffa rätt; det grova och självklara är att missa. Vi tycker att det är episkt när människan med en enda vild pil träffar en avlägsen fågel. Är det inte också episkt när människan med ett enda vilt lokomotiv träffar en avlägsen station? Kaos är tråkigt, för i kaos skulle tåget faktiskt kunna gå vart som helst, till Baker Street eller till Bagdad. Men människan är en trollkarl, och hela hennes trolldom ligger i att hon faktiskt säger Victoria, och se! Det är Victoria. Nej, behåll era böcker med bara poesi och prosa; låt mig läsa en tidtabell med stolthetens tårar i ögonen. Behåll er Byron, som förevigar människans nederlag; ge mig Bradshaw, som förevigar hennes segrar. Ge mig Bradshaw, säger jag!”

”Måste ni gå?” frågade Gregory sarkastiskt.

”Jag säger er”, fortsatte Syme lidelsefullt, ”att varje gång ett tåg kommer in känner jag att det har brutit sig igenom belägrarnas batterier och att människan har vunnit ett slag mot kaos. Ni säger föraktfullt att när man har lämnat Sloane Square måste man komma till Victoria. Jag säger att man skulle kunna göra tusen andra saker i stället, och varje gång jag verkligen kommer dit känns det som om jag har undkommit med nöd och näppe. Och när jag hör konduktören ropa ’Victoria’ är det inget meningslöst ord. För mig är det en härolds rop som tillkännager en erövring. För mig är det verkligen ’Victoria’; det är Adams seger.”

Gregory skakade på sitt tunga röda huvud med ett långsamt, sorgset leende.

”Och även då”, sade han, ”ställer vi poeter alltid frågan: ’Och vad är Victoria, nu när ni har kommit dit?’ Ni tror att Victoria är som det nya Jerusalem. Vi vet att det nya Jerusalem bara kommer att bli som Victoria. Ja, poeten kommer att vara missnöjd till och med på himlens gator. Poeten gör alltid uppror.”

”Där har vi det igen”, sade Syme irriterat. ”Vad finns det för poetiskt i att göra uppror? Ni kunde lika gärna säga att det är poetiskt att vara sjösjuk. Att kräkas är ett uppror. Både att kräkas och att vara upprorisk kan vara hälsosamt i vissa desperata lägen, men för mitt liv kan jag inte begripa varför det skulle vara poetiskt. Uppror i och för sig är – upprörande. Det är bara kräkningar.”

Flickan ryckte ett ögonblick till inför det obehagliga ordet, men Syme var alltför uppeldad för att märka hennes reaktion.

”Det är när saker och ting går som de ska”, ropade han, ”som det är poetiskt! Att vår matsmältning till exempel fungerar som den ska, i helig tystnad, det är grunden för all poesi. Ja, det mest poetiska, mer poetiskt än blommorna, mer poetiskt än stjärnorna – det mest poetiska i världen är att inte kräkas.”

”Ärligt talat”, sade Gregory överlägset, ”de exempel ni väljer –”

”Ursäkta mig”, sade Syme bistert, ”jag glömde att vi hade avskaffat alla konventioner.”

För första gången visade sig en röd fläck på Gregorys panna.

”Ni väntar er väl inte”, sade han, ”att jag ska revolutionera samhället här på gräsmattan?”

Syme såg honom rakt i ögonen och log älskvärt.

”Nej, det gör jag inte”, sade han, ”men jag antar att om ni menade allvar med er anarkism, så är det precis vad ni skulle göra.”

Gregorys stora tjurögon blinkade plötsligt som ögonen på ett ilsket lejon, och man kunde nästan tycka sig se hans röda man resa sig.

”Tror ni då inte”, sade han med hotfull röst, ”att jag menar allvar med min anarkism?”

”Ursäkta?” sade Syme.

”Menar jag inte allvar med min anarkism?” ropade Gregory med knutna nävar.

”Min käre vän!” sade Syme och strosade därifrån.

Till sin förvåning, men med ett egendomligt välbehag, fann han att Rosamond Gregory fortfarande gjorde honom sällskap.

”Mr Syme”, sade hon, ”menar folk som pratar som du och min bror ofta vad de säger? Menar du det du säger nu?”

Syme log.

”Gör du det?” frågade han.

”Vad menar du?” frågade flickan med allvar i blicken.

”Min kära miss Gregory”, sade Syme milt, ”det finns många slags uppriktighet och ouppriktighet. När du säger ’tack’ för saltet, menar du då vad du säger? Nej. När du säger ’jorden är rund’, menar du då vad du säger? Nej. Det är sant, men du menar det inte. Ibland händer det att en man som din bror verkligen hittar något som han menar. Det kan vara bara en halvsanning, en fjärdedels sanning, en tiondels sanning; men då säger han mer än han menar – just därför att han menar det så starkt.”

Hon såg på honom under raka ögonbryn; ansiktet var allvarligt och öppet, och över det hade fallit skuggan av den oreflekterade ansvarskänsla som finns innerst inne hos även den lättsinnigaste kvinnan, den moderliga vaksamhet som är lika gammal som världen.

”Är han verkligen anarkist då?” frågade hon.

”Bara i den mening jag talar om”, svarade Syme, ”eller, om du hellre vill, i den meningslösheten.”

Hon drog ihop sina breda ögonbryn och sade tvärt –

”Han skulle väl inte på allvar använda – bomber eller något sådant?”

Syme brast ut i ett väldigt skratt, som tycktes alltför stort för hans spensliga och något sprättiga gestalt.

”Herregud, nej!” sade han. ”Sådant måste man göra anonymt.”

Och då drogs också hennes egna mungipor upp i ett leende, och med välbehag tänkte hon samtidigt på Gregorys löjlighet och på att han var i säkerhet.

Syme promenerade med henne till en bänk i ett hörn av trädgården och fortsatte att ösa ur sig sina åsikter. För han var en uppriktig man, och trots sina ytliga later och manér var han i grunden ödmjuk. Och det är alltid den ödmjuke som talar för mycket; den stolte håller alltför noga uppsikt över sig själv. Han försvarade respektabiliteten med våldsamhet och överdrifter. Han blev lidelsefull i sitt lovtal till ordning och anständighet. Hela tiden doftade det syren omkring honom. En gång hörde han mycket svagt ett positiv börja spela på någon avlägsen gata, och det tycktes honom att hans heroiska ord rörde sig till en liten melodi från någonstans under eller bortom världen.

Han stirrade på och talade till flickans röda hår och roade ansikte i vad som tycktes vara några minuter; sedan reste han sig, eftersom han tyckte att grupperna på en sådan plats borde blanda sig med varandra. Till sin förvåning upptäckte han att hela trädgården var tom. Alla hade gått för länge sedan, och med en ganska hastig ursäkt gick också han. Han gick därifrån med en känsla av att ha champagne i huvudet, något han efteråt inte kunde förklara. I de vilda händelser som skulle följa hade denna flicka ingen som helst del; han såg henne inte igen förrän hela hans historia var till ända. Och ändå återkom hon på något obeskrivligt vis som ett motiv i musiken genom alla hans senare vanvettiga äventyr, och glansen från hennes sällsamma hår löpte som en röd tråd genom dessa mörka och illa tecknade gobelänger av natt. För det som följde var så osannolikt att det mycket väl kunde ha varit en dröm.

När Syme kom ut på den stjärnbelysta gatan fann han den för ögonblicket tom. Sedan insåg han (på något egendomligt vis) att tystnaden snarare var levande än död. Alldeles utanför dörren stod en gatlykta, vars sken förgyllde bladen på trädet som böjde sig ut över staketet bakom honom. Ungefär en fot från lyktstolpen stod en gestalt, nästan lika stel och orörlig som lyktstolpen själv. Den höga cylinderhatten och den långa bonjourrocken var svarta; ansiktet, i en skarpt avgränsad skugga, var nästan lika mörkt. Bara en frans av eldrött hår mot ljuset, och dessutom något aggressivt i hållningen, förkunnade att det var poeten Gregory. Han såg litet ut som en maskerad lönnmördare som väntade på sin fiende med svärdet i hand.

Han gjorde en sorts tveksam hälsning, som Syme besvarade något mer formellt.

”Jag väntade på er”, sade Gregory. ”Får jag tala med er ett ögonblick?”

”Naturligtvis. Om vad?” frågade Syme med ett slags matt förundran.

Gregory slog med sin käpp mot lyktstolpen och sedan mot trädet. ”Om det här och det här”, ropade han, ”om ordning och anarki. Där har ni er dyrbara ordning, den där magra järnlyktan, ful och ofruktbar; och där har ni anarkin, rik, levande, som fortplantar sig – där har ni anarkin, praktfull i grönt och guld.”

”Ändå”, svarade Syme tålmodigt, ”ser ni just nu trädet bara tack vare lyktans ljus. Jag undrar när ni någonsin skulle få se lyktan i trädets ljus.” Efter en paus sade han sedan: ”Men får jag fråga om ni har stått här ute i mörkret bara för att återuppta vår lilla diskussion?”

”Nej”, ropade Gregory med en röst som ekade längs gatan, ”jag stod inte här för att återuppta vår diskussion, utan för att avsluta den för alltid.”

Tystnaden föll på nytt, och fast Syme ingenting förstod lyssnade han instinktivt efter något allvarligt. Gregory började tala med len röst och ett ganska förbryllande leende.

”Mr Syme”, sade han, ”i kväll lyckades ni med något ganska anmärkningsvärt. Ni gjorde något med mig som ingen man född av kvinna någonsin tidigare har lyckats göra.”

”Jaså!”

”Nu minns jag”, återtog Gregory eftertänksamt, ”en annan person lyckades med det. Kaptenen på en pennyångare (om jag minns rätt) i Southend. Ni har irriterat mig.”

”Jag beklagar verkligen”, svarade Syme allvarligt.

”Jag är rädd att mitt raseri och er förolämpning är alltför upprörande för att kunna utplånas ens med en ursäkt”, sade Gregory mycket lugnt. ”Ingen duell skulle kunna utplåna den. Om jag slog ihjäl er skulle jag inte kunna utplåna den. Det finns bara ett sätt att utplåna den förolämpningen, och det är det sätt jag väljer. Jag tänker, även om det kan kosta mig livet och äran, bevisa för er att ni hade fel i det ni sade.”

”I det jag sade?”

”Ni sade att jag inte menade allvar med att vara anarkist.”

”Det finns grader av allvar”, svarade Syme. ”Jag har aldrig tvivlat på att ni var fullkomligt uppriktig i den meningen att ni ansåg det ni sade väl värt att säga, att ni trodde att en paradox kunde väcka människor till insikt om en förbisedd sanning.”

Gregory stirrade oavvänt och plågat på honom.

”Och i ingen annan mening”, frågade han, ”tror ni att jag menar allvar? Ni anser mig vara en flâneur som släpper ur sig en och annan sanning. Ni tror inte att jag menar allvar i en djupare, mer dödlig mening.”

Syme slog våldsamt käppen mot gatstenarna.

”Allvar!” ropade han. ”Herregud! Är den här gatan på allvar? Är de här förbannade kinesiska lyktorna på allvar? Är hela rasket på allvar? Man kommer hit och pratar en massa strunt, och kanske lite förnuft också, men jag skulle inte ha höga tankar om en man som inte hade något i bakgrunden av sitt liv som var allvarligare än allt detta prat – något allvarligare, vare sig det var religion eller bara dryckenskap.”

”Nåväl”, sade Gregory med mörknande ansikte, ”ni ska få se något allvarligare än både dryckenskap och religion.”

Syme stod och väntade med sin vanliga milda uppsyn tills Gregory åter öppnade munnen.

”Ni talade nyss om att ha en religion. Är det verkligen sant att ni har en?”

”Åh”, sade Syme med ett strålande leende, ”vi är alla katoliker nu.”

”Får jag då be er att vid de gudar eller helgon som nu hör till er religion svära att ni inte för någon av Adams söner, och i synnerhet inte för polisen, avslöjar det jag nu tänker berätta för er? Vill ni svära på det! Om ni vill åta er denna fruktansvärda försakelse, om ni går med på att tynga er själ med ett löfte ni aldrig borde avlägga och en kunskap ni aldrig ens borde drömma om, så lovar jag er i gengäld –”

”Vad lovar ni mig i gengäld?” frågade Syme när den andre gjorde en paus.

”Jag lovar er en mycket underhållande kväll.” Syme tog plötsligt av sig hatten.

”Ert erbjudande”, sade han, ”är alldeles för idiotiskt för att kunna avböjas. Ni säger att en poet alltid är anarkist. Jag är av annan mening, men jag hoppas åtminstone att han alltid är en sportsman. Tillåt mig att här och nu svära som kristen och lova som god kamrat och konstnärskollega att jag inte ska rapportera något av detta, vad det än är, till polisen. Och nu, i Colney Hatchs namn, vad är det?”

”Jag tror”, sade Gregory lugnt, apropå ingenting, ”att vi ska kalla på en droska.”

Han gav ifrån sig två långa visslingar, och en hansomdroska kom skramlande längs gatan. De båda steg in under tystnad. Genom luckan uppgav Gregory adressen till en föga känd krog vid flodstranden i Chiswick. Droskan for iväg igen, och i den lämnade dessa båda fantaster sin fantastiska stad.

---