Vackra Svarten

Anna Sewell

Kapitel 1: Mitt första hem

Det första ställe jag minns tydligt var en stor och trivsam äng med en damm där vattnet var klart. Några skuggande träd lutade ut över dammen, och vid den djupa änden växte säv och näckrosor. På ena sidan såg vi över häcken ut på en plöjd åker, och på den andra såg vi över en grind bort mot vår husbondes hus, som låg vid vägen; högst upp på ängen fanns en grandunge, och längst ner rann en bäck under en brant, överhängande strandbrink.

Som liten levde jag av min mors mjölk, eftersom jag ännu inte kunde äta gräs. Om dagarna sprang jag vid hennes sida, och om nätterna lade jag mig tätt intill henne. När det var varmt brukade vi stå vid dammen i skuggan under träden, och när det var kallt hade vi ett varmt och skönt skjul nära dungen.

Så snart jag var gammal nog att äta gräs gick min mor ut och arbetade om dagarna och kom tillbaka på kvällarna.

Förutom mig fanns det sex unghästar på ängen; de var äldre än jag, och några var nästan lika stora som fullvuxna hästar. Jag brukade springa tillsammans med dem och hade mycket roligt; vi brukade galoppera allihop runt, runt på ängen så fort vi kunde. Ibland gick leken ganska hårt till, för de galopperade inte bara utan brukade också ofta bitas och sparkas.

En dag när det sparkades en hel del kallade min mor mig till sig med en gnäggning och sade sedan:

”Jag vill att du lyssnar noga på vad jag nu ska säga dig. Unghästarna som går här är mycket bra unghästar, men de är draghästar, och de har förstås inte lärt sig att uppföra sig. Du är väluppfostrad och av god börd; din far är mycket ansedd här i trakten, och din farfar vann pokalen vid kapplöpningarna i Newmarket två olika år; din farmor hade ett mildare lynne än någon annan häst jag någonsin känt, och jag tror aldrig att du har sett mig sparka eller bita. Jag hoppas att du växer upp och blir snäll och god och aldrig lägger dig till med några dåliga vanor; gör ditt arbete villigt, lyft ordentligt på fötterna när du travar och bit eller sparka aldrig, inte ens på lek.”

Jag har aldrig glömt min mors råd; jag visste att hon var en klok gammal häst, och vår husbonde satte stort värde på henne. Hon hette Duchess, men han kallade henne ofta Pet.

Vår husbonde var en god och vänlig man. Han gav oss god mat, gott husrum och vänliga ord; han talade lika vänligt till oss som till sina små barn. Vi tyckte alla om honom, och min mor älskade honom högt. När hon såg honom vid grinden gnäggade hon av glädje och travade fram till honom. Han brukade klappa och smeka henne och säga: ”Nå, gamla Pet, hur mår din lille Darkie?” Jag var mattsvart, så han kallade mig Darkie; sedan brukade han ge mig en bit bröd, som smakade mycket gott, och ibland hade han med sig en morot till min mor. Alla hästarna brukade komma fram till honom, men jag tror att vi var hans favoriter. På marknadsdagarna drog min mor honom alltid till staden i en lätt gigg.

En pojke som hette Dick och arbetade med plöjningen kom ibland in på vår äng för att plocka björnbär i häcken. När han hade ätit så mycket han ville brukade han roa sig, som han kallade det, med att kasta stenar och pinnar på unghästarna för att få dem att galoppera. Vi brydde oss inte så mycket om honom, för vi kunde galoppera undan, men ibland träffade en sten oss och gjorde oss illa.

En dag höll han på med den där leken och visste inte att husbonden var på fältet intill; men där var han och såg vad som pågick. I ett huj hoppade han över häcken, grep Dick i armen och gav honom en sådan örfil att han vrålade av smärta och överraskning. Så snart vi fick syn på husbonden travade vi närmare för att se vad som hände.

”Stygga pojke!” sade han. ”Stygga pojke, som jagar unghästarna så! Det här är inte första gången, och inte den andra heller, men det ska bli den sista. Här – ta dina pengar och gå hem; dig vill jag inte ha på min gård igen.” Så vi såg aldrig Dick mer. Gamle Daniel, mannen som skötte hästarna, var lika varsam som vår husbonde, så vi hade det bra.

---