En liten prin­ses­sa

Frances Hodgson Burnett

Kapitel 1: Sara

En gång, en mörk vinterdag när den gula dimman låg så tät och tung över Londons gator att lyktorna var tända och skyltfönstren strålade av gasljus som om natten, satt en liten flicka med ett säreget utseende i en droska tillsammans med sin far och färdades ganska långsamt längs de stora huvudgatorna.

Hon satt med fötterna uppdragna under sig och lutade sig mot sin far, som höll armen om henne, medan hon stirrade ut genom fönstret på människorna som passerade, med en egendomlig, lillgammal eftertänksamhet i sina stora ögon.

Hon var så liten att man inte väntade sig att se ett sådant uttryck i hennes lilla ansikte. En sådan blick skulle ha tett sig gammal även hos ett barn på tolv år, och Sara Crewe var bara sju. Men det var faktiskt så att hon ständigt drömde och tänkte underliga tankar, och själv kunde hon inte minnas någon tid då hon inte hade funderat över vuxna människor och den värld de hörde till. Det kändes som om hon hade levt länge, länge.

Just nu mindes hon resan hon nyss hade gjort från Bombay med sin far, kapten Crewe. Hon tänkte på det stora fartyget, på laskarerna som tyst rörde sig fram och tillbaka ombord, på barnen som lekte på det heta däcket och på några unga officersfruar som brukade försöka få henne att prata med dem och som skrattade åt det hon sade.

Framför allt tänkte hon på hur underligt det var att man ena stunden befann sig i Indien i den brännande solen, sedan mitt ute på havet och därefter färdades i ett främmande åkdon längs främmande gator där dagen var lika mörk som natten. Det föreföll henne så förbryllande att hon kröp närmare sin far.

”Pappa”, sade hon med en låg, hemlighetsfull liten röst som nästan var en viskning, ”pappa.”

”Vad är det, älskling?” svarade kapten Crewe och höll henne tätare intill sig medan han såg ner på henne. ”Vad tänker Sara på?”

”Är det här stället?” viskade Sara och kröp ännu närmare honom. ”Är det det, pappa?”

”Ja, lilla Sara, det är det. Nu är vi äntligen framme.” Och fast hon bara var sju år visste hon att han var ledsen när han sade det.

Det tycktes henne vara många år sedan han hade börjat förbereda henne på ”stället”, som hon alltid kallade det. Hennes mor hade dött när hon föddes, så hon hade aldrig lärt känna eller saknat henne. Hennes unge, stilige och rike far, som var så öm mot henne, tycktes vara den enda släkting hon hade i världen. De hade alltid lekt tillsammans och hållit av varandra. Att han var rik visste hon bara därför att hon hade hört folk säga det när de trodde att hon inte lyssnade, och hon hade också hört dem säga att hon skulle bli rik när hon blev stor. Hon visste inte allt vad det innebar att vara rik. Hon hade alltid bott i en vacker bungalow och var van att se många tjänare som gjorde salaam för henne och kallade henne ”Missee Sahib” och lät henne få sin vilja igenom i allt. Hon hade haft leksaker och sällskapsdjur och en ayah som avgudade henne, och undan för undan hade hon lärt sig att rika människor hade sådana saker. Men det var också allt hon visste om saken.

Under sitt korta liv hade hon bara oroat sig för en sak, och det var ”stället” dit hon en dag skulle tas. Klimatet i Indien var mycket dåligt för barn, och så snart det var möjligt skickades de därifrån – i allmänhet till England för att gå i skola. Hon hade sett andra barn resa bort och hört deras fäder och mödrar tala om breven de fick från dem. Hon hade vetat att hon också skulle bli tvungen att resa, och även om hennes fars berättelser om sjöresan och det nya landet ibland hade lockat henne, hade hon oroat sig vid tanken på att han inte kunde stanna hos henne.

”Kunde du inte följa med mig till det där stället, pappa?” hade hon frågat när hon var fem år. ”Kunde inte du också gå i skolan? Jag skulle hjälpa dig med läxorna.”

”Men du behöver inte stanna särskilt länge, lilla Sara”, hade han alltid sagt. ”Du ska få bo i ett trevligt hus där det finns många små flickor, och ni ska leka tillsammans, och jag ska skicka dig massor av böcker, och du kommer att växa så fort att det knappt kommer att kännas som ett år innan du är stor och klok nog att komma tillbaka och ta hand om pappa.”

Den tanken hade hon tyckt om. Att sköta hushållet åt sin far, rida med honom och sitta vid bordsänden när han höll middagsbjudningar, tala med honom och läsa hans böcker – det skulle hon tycka bäst om av allt i världen, och om hon måste resa till ”stället” i England för att nå dit fick hon bestämma sig för att göra det. Hon var inte särskilt förtjust i andra små flickor, men bara hon hade gott om böcker kunde hon trösta sig. Hon tyckte bättre om böcker än om något annat och hittade faktiskt ständigt på berättelser om vackra ting som hon berättade för sig själv. Ibland hade hon berättat dem för sin far, och han hade tyckt lika mycket om dem som hon.

”Nå, pappa”, sade hon stilla, ”om vi är här nu antar jag att vi måste finna oss i det.”

Han skrattade åt hennes lillgamla sätt att tala och kysste henne. Själv hade han verkligen inte förlikat sig med det, men han visste att han måste hålla det hemligt. Hans besynnerliga lilla Sara hade varit en kär kamrat för honom, och han kände att han skulle bli en ensam man när han kom tillbaka till Indien och steg in i sin bungalow och visste att han inte längre kunde vänta sig att den lilla gestalten i vit klänning skulle komma honom till mötes. Därför höll han armen tätt om henne medan droskan rullade in på det stora, trista torget där huset som var deras mål låg.

Det var ett stort, trist tegelhus, precis likadant som alla de andra i raden, bortsett från att det på ytterdörren glänste en mässingsskylt där följande stod ingraverat med svarta bokstäver:

Miss Minchin,

Flickpensionat för bättre familjer.

”Nu är vi framme, Sara”, sade kapten Crewe och försökte låta så glad som möjligt. Sedan lyfte han henne ur droskan, och de gick uppför trappan och ringde på klockan. Efteråt tänkte Sara ofta att huset på något sätt var precis likt miss Minchin. Det var respektabelt och väl möblerat, men allting därinne var fult; till och med fåtöljerna tycktes ha hårda ben inuti. I hallen var allting hårt och blankpolerat – till och med de röda kinderna på månansiktet på det höga golvuret i hörnet hade något strängt och fernissat över sig. Golvet i salongen de visades in i täcktes av en rutmönstrad matta, stolarna var fyrkantiga och på den tunga spiselkransen av marmor stod ett tungt ur av marmor.

När hon satte sig på en av de stela mahognystolarna lät Sara en av sina snabba blickar fara omkring i rummet.

”Jag tycker inte om det här, pappa”, sade hon. ”Men jag antar att soldater – även modiga sådana – egentligen inte tycker om att gå ut i strid.”

Kapten Crewe brast i skratt åt detta. Han var ung och full av skämtlynne och tröttnade aldrig på att höra de underliga saker Sara sade.

”Å, lilla Sara”, sade han. ”Vad ska jag ta mig till när jag inte har någon som säger allvarsamma saker till mig? Ingen annan är riktigt så allvarsam som du.”

”Men varför skrattar du så åt allvarsamma saker?” frågade Sara.

”För att du är så rolig när du säger dem”, svarade han och skrattade ännu mer. Och så ryckte han plötsligt upp henne i famnen och kysste henne hårt, slutade tvärt att skratta och såg nästan ut att ha fått tårar i ögonen.

Just då kom miss Minchin in i rummet. Sara tyckte att hon var mycket lik sitt hus: lång och trist, respektabel och ful. Hon hade stora, kalla, fisklika ögon och ett stort, kallt, fisklikt leende. Det leendet blev mycket brett när hon fick se Sara och kapten Crewe. Hon hade fått höra mycket fördelaktigt om den unge officeren av den dam som hade rekommenderat hennes skola för honom. Bland annat hade hon hört att han var en rik far som var beredd att lägga ut mycket pengar på sin lilla dotter.

”Det blir en stor förmån att få ta hand om ett så vackert och lovande barn, kapten Crewe”, sade hon, tog Saras hand och smekte den. ”Lady Meredith har berättat för mig om hennes ovanliga begåvning. Ett begåvat barn är en stor skatt för en läroanstalt som min.”

Sara stod stilla med blicken fäst på miss Minchins ansikte. Som vanligt tänkte hon en underlig tanke.

”Varför säger hon att jag är ett vackert barn?” tänkte hon. ”Jag är inte alls vacker. Överste Granges lilla flicka, Isobel, är vacker. Hon har smilgropar och rosenröda kinder och långt hår med guldets färg. Jag har kort svart hår och gröna ögon; dessutom är jag ett magert barn och inte det minsta ljuslagd. Jag är ett av de fulaste barn jag någonsin har sett. Hon börjar med att tala osanning.”

Men hon misstog sig när hon trodde att hon var ett fult barn. Hon liknade inte alls Isobel Grange, som hade varit regementets skönhet, men hon hade en säregen charm som var alldeles hennes egen. Hon var en smal, smidig varelse, ganska lång för sin ålder, och hade ett litet ansikte med ett intensivt, tilldragande uttryck. Hennes hår var tjockt och alldeles svart och lockade sig bara i topparna; hennes ögon var visserligen gröngrå, men de var stora och underbara, med långa svarta ögonfransar, och även om hon själv inte tyckte om deras färg var det många andra som gjorde det. Ändå var hon fullt och fast övertygad om att hon var en ful liten flicka, och miss Minchins smicker gjorde henne inte det minsta upprymd.

”Jag skulle tala osanning om jag sade att hon var vacker”, tänkte hon, ”och jag skulle veta att jag talade osanning. Jag tror att jag är lika ful som hon – på mitt sätt. Varför sade hon så?”

När hon hade lärt känna miss Minchin bättre fick hon veta varför hon hade sagt det. Hon upptäckte att hon sade samma sak till varje pappa och mamma som kom till hennes skola med ett barn.

Sara stod nära sin far och lyssnade medan han och miss Minchin talade. Hon hade kommit till pensionatet därför att lady Merediths två små flickor hade gått där, och kapten Crewe satte stor tilltro till lady Merediths erfarenhet. Sara skulle bli vad som kallades en ”privilegierad pensionatselev”, och hon skulle åtnjuta ännu större förmåner än privilegierade pensionatselever vanligen gjorde. Hon skulle få ett vackert sovrum och ett sällskapsrum för sig själv; hon skulle få en ponny och en vagn och en kammarjungfru som skulle ersätta den ayah som hade varit hennes barnsköterska i Indien.

”Jag är inte det minsta orolig för hennes utbildning”, sade kapten Crewe med sitt glada skratt, medan han höll Saras hand och klappade den. ”Svårigheten blir att hindra henne från att lära sig för fort och för mycket. Hon sitter ständigt med sin lilla näsa nedborrad i böcker. Hon läser dem inte, miss Minchin; hon slukar dem som om hon vore en liten varg i stället för en liten flicka. Hon är ständigt utsvulten på nya böcker att sluka, och det är böcker för vuxna hon vill ha – riktigt stora, tjocka böcker – på franska och tyska såväl som på engelska – historia och biografier och diktare och allt möjligt annat. Dra bort henne från böckerna när hon läser för mycket. Se till att hon rider sin ponny på Rotten Row eller går ut och köper en ny docka. Hon borde leka mer med dockor.”

”Pappa”, sade Sara. ”Du förstår, om jag gick ut och köpte en ny docka med några dagars mellanrum skulle jag få fler än jag kunde hålla av. Dockor borde vara nära vänner. Emily ska bli min nära vän.”

Kapten Crewe såg på miss Minchin, och miss Minchin såg på kapten Crewe.

”Vem är Emily?” frågade hon.

”Berätta det för henne, Sara”, sade kapten Crewe leende.

Saras gröngrå ögon var mycket allvarsamma och alldeles mjuka när hon svarade.

”Hon är en docka som jag inte har än”, sade hon. ”Hon är en docka som pappa ska köpa åt mig. Vi ska gå ut tillsammans och leta reda på henne. Jag har döpt henne till Emily. Hon ska vara min vän när pappa har rest. Jag vill kunna tala med henne om honom.”

Miss Minchins stora, fisklika leende blev sannerligen mycket inställsamt.

”Vilket originellt barn!” sade hon. ”Vilken älsklig liten varelse!”

”Ja”, sade kapten Crewe och drog Sara tätt intill sig. ”Hon är en älsklig liten varelse. Ta riktigt väl hand om henne åt mig, miss Minchin.”

Sara bodde hos sin far på hans hotell i flera dagar; hon stannade faktiskt hos honom ända tills han seglade tillbaka till Indien. De gick ut och besökte många stora affärer tillsammans och köpte en mängd saker. De köpte faktiskt långt fler saker än Sara behövde, men kapten Crewe var en obetänksam, troskyldig ung man och ville att hans lilla flicka skulle få allt hon beundrade och allt han själv beundrade, så tillsammans samlade de på sig en garderob som var alldeles för praktfull för ett barn på sju år. Där fanns sammetsklänningar kantade med dyrbart pälsverk och spetsklänningar och broderade klänningar och hattar med stora, mjuka strutsfjädrar, och kappor och muffar av hermelin, och askar med små handskar och näsdukar och silkesstrumpor i sådant överflöd att de artiga unga kvinnorna bakom diskarna viskade till varandra att den underliga lilla flickan med de stora, allvarsamma ögonen måste vara åtminstone någon utländsk prinsessa – kanske en indisk rajas lilla dotter.

Och till sist fann de Emily, men de besökte flera leksaksaffärer och tittade på en mängd dockor innan de slutligen upptäckte henne.

”Jag vill att hon ska se ut som om hon egentligen inte vore en docka”, sade Sara. ”Jag vill att hon ska se ut som om hon lyssnar när jag talar med henne. Felet med dockor, pappa” – hon lade huvudet på sned och funderade medan hon sade det – ”felet med dockor är att de aldrig tycks höra.” Så de tittade på stora och små – på dockor med svarta ögon och dockor med blå – på dockor med bruna lockar och dockor med gyllene flätor, dockor med kläder och dockor utan kläder.

”Du förstår”, sade Sara när de granskade en som inte hade några kläder. ”Om hon inte har några klänningar när jag hittar henne kan vi ta henne till en sömmerska och låta sy upp kläder som passar henne. De kommer att sitta bättre om hon får prova dem.”

Efter flera besvikelser bestämde de sig för att gå till fots och titta i skyltfönstren och låta droskan följa efter dem. De hade passerat två eller tre affärer utan att ens gå in, när Sara plötsligt ryckte till och grep tag i sin fars arm, just som de närmade sig en butik som faktiskt inte var särskilt stor.

”Å, pappa!” ropade hon. ”Där är Emily!”

Hon hade rodnat och hade ett uttryck i de gröngrå ögonen som om hon just hade känt igen någon hon stod nära och höll av.

”Hon väntar ju faktiskt på oss!” sade hon. ”Låt oss gå in till henne.”

”Kära nån!” sade kapten Crewe. ”Det känns som om vi borde ha någon som presenterar oss.”

”Du måste presentera mig, så presenterar jag dig”, sade Sara. ”Men jag kände igen henne i samma ögonblick som jag fick se henne – så kanske kände hon igen mig också.”

Kanske hade hon känt igen henne. Hon hade i alla fall ett mycket intelligent uttryck i ögonen när Sara tog henne i famnen. Hon var en stor docka, men inte för stor för att lätt kunna bäras omkring; hon hade naturligt lockigt guldbrunt hår som hängde som en mantel kring henne, och hennes ögon hade en djup, klar, gråblå färg, med mjuka, täta ögonfransar som var riktiga ögonfransar och inte bara målade streck.

”Det är klart”, sade Sara och betraktade hennes ansikte medan hon höll henne i knät – ”det är klart att det här är Emily, pappa.”

Så köptes Emily och togs faktiskt med till en butik för barnkläder, där man tog mått på henne för en garderob lika praktfull som Saras egen. Hon fick också spetsklänningar och klänningar av sammet och muslin, och hattar och kappor och vackra spetsprydda underkläder och handskar och näsdukar och pälsverk.

”Jag vill att hon alltid ska se ut som ett barn som har en bra mamma”, sade Sara. ”Jag är hennes mamma, fast jag tänker ha henne som kamrat.”

Kapten Crewe skulle verkligen ha njutit oerhört av alla inköpen, om inte en sorgsen tanke ständigt hade nypt honom i hjärtat. Allt detta betydde att han skulle skiljas från sin älskade, besynnerliga lilla kamrat.

Mitt i natten steg han ur sängen och gick fram till Sara, som låg och sov med Emily i famnen, och ställde sig och såg ner på henne. Hennes svarta hår låg utbrett på kudden och blandade sig med Emilys guldbruna hår; båda hade nattlinnen med spetsvolanger, och båda hade långa ögonfransar som låg uppåtböjda mot kinderna. Emily såg så mycket ut som ett riktigt barn att kapten Crewe var glad att hon fanns där. Han suckade djupt och drog sig i mustaschen med en pojkaktig min.

”Ack ja, lilla Sara!” sade han för sig själv. ”Jag tror inte att du vet hur mycket din pappa kommer att sakna dig.”

Nästa dag tog han henne till miss Minchin och lämnade henne där. Han skulle segla iväg följande morgon. Han förklarade för miss Minchin att hans advokater, herrarna Barrow & Skipworth, skötte hans affärer i England och skulle ge henne alla råd hon önskade, och att de skulle betala de räkningar hon skickade in för Saras utgifter. Han skulle skriva till Sara två gånger i veckan, och hon skulle få alla nöjen hon bad om.

”Hon är en förståndig liten varelse och vill aldrig ha något som man inte lugnt kan ge henne”, sade han.

Sedan gick han med Sara in i hennes lilla sällskapsrum, och de tog farväl av varandra. Sara satt i hans knä och höll hans rockslag i sina små händer och betraktade hans ansikte länge och noga.

”Lär du dig mig utantill, lilla Sara?” sade han och smekte hennes hår.

”Nej”, svarade hon. ”Jag kan dig utantill. Du finns inne i mitt hjärta.” Och de lade armarna om varandra och kysstes som om de aldrig skulle släppa taget om varandra.

När droskan körde bort från porten satt Sara på golvet i sitt sällskapsrum med händerna under hakan och följde den med blicken tills den hade svängt runt hörnet av torget. Emily satt bredvid henne och såg också efter den. När miss Minchin skickade sin syster, miss Amelia, för att se vad barnet gjorde, upptäckte miss Amelia att hon inte kunde öppna dörren.

”Jag har låst”, sade en egendomlig, artig liten röst inifrån. ”Jag vill vara alldeles för mig själv, om ni tillåter.”

Miss Amelia var tjock och satt och var mycket rädd för sin syster. Hon var egentligen den godmodigare av de två, men hon lydde alltid miss Minchin. Hon gick ner igen och såg nästan förskräckt ut.

”Jag har aldrig sett ett så underligt, lillgammalt barn, syster”, sade hon. ”Hon har låst in sig och ger inte det minsta ljud ifrån sig.”

”Det är mycket bättre än om hon sparkade och skrek som en del av dem gör”, svarade miss Minchin. ”Jag hade väntat mig att ett så bortskämt barn som hon skulle sätta hela huset i uppror. Om något barn någonsin har fått sin vilja igenom i allt, så är det hon.”

”Jag har hållit på att öppna hennes koffertar och lägga hennes saker på plats”, sade miss Amelia. ”Jag har aldrig sett något liknande – sobel och hermelin på kapporna och äkta valenciennesspets på underkläderna. Du har sett en del av hennes kläder. Vad tycker du om dem?”

”Jag tycker att de är fullkomligt löjliga”, svarade miss Minchin skarpt, ”men de kommer att ta sig mycket bra ut längst fram i ledet när vi tar skolbarnen till kyrkan på söndag. Hon har blivit utrustad som om hon vore en liten prinsessa.”

Och uppe i det låsta rummet satt Sara och Emily på golvet och stirrade mot hörnet där droskan hade försvunnit, medan kapten Crewe såg sig tillbaka, vinkade och skickade slängkyssar som om han inte kunde förmå sig att sluta.

---