Bas­ker­vil­les hund

Arthur Conan Doyle

Kapitel 1: mr Sherlock Holmes

Mr Sherlock Holmes, som brukade stiga upp mycket sent på morgnarna, utom de inte sällsynta gånger då han hade suttit uppe hela natten, satt vid frukostbordet. Jag stod på mattan framför öppna spisen och tog upp käppen som vår besökare hade lämnat kvar kvällen innan. Det var en vacker, grov träkäpp med rundad knopp, av det slag som kallas ”Penangadvokat”. Strax under knoppen satt ett nästan en tum brett silverband. På det stod ingraverat ”Till James Mortimer, M.R.C.S., från hans vänner i C.C.H.”, tillsammans med årtalet ”1884”. Det var just en sådan käpp som en gammaldags husläkare brukade bära – värdig, gedigen och förtroendeingivande.

”Nå, Watson, vad säger den dig?”

Holmes satt med ryggen mot mig, och jag hade inte med ett tecken röjt vad jag höll på med.

”Hur visste du vad jag gjorde? Jag tror att du har ögon i nacken.”

”Jag har åtminstone en välputsad, försilvrad kaffekanna framför mig”, sade han. ”Men säg mig, Watson, vad kan du utläsa av vår besökares käpp? Eftersom vi hade oturen att inte träffa honom och inte har en aning om hans ärende, får den här minnessaken, som han av en slump lämnade kvar, betydelse. Låt mig höra vilken bild du kan göra dig av mannen genom att undersöka den.”

”Jag tror”, sade jag och försökte så gott jag kunde följa min väns metoder, ”att doktor Mortimer är en framgångsrik äldre läkare med gott anseende, eftersom de som känner honom ger honom ett sådant bevis på sin uppskattning.”

”Bra!” sade Holmes. ”Utmärkt!”

”Jag tror också att det är troligt att han är landsortsläkare och gör en stor del av sina sjukbesök till fots.”

”Varför det?”

”För att den här käppen, som från början var mycket vacker, har blivit så illa åtgången att jag knappast kan föreställa mig en stadsläkare med den i handen. Den grova järndoppskon är nedsliten, så det är tydligt att han har gått långa sträckor med den.”

”Alldeles riktigt!” sade Holmes.

”Och så har vi dessutom ’vännerna i C.C.H.’. Jag skulle gissa att det står för ortens jaktsällskap, vars medlemmar han kanske har hjälpt i sin egenskap av kirurg och som har överräckt honom en liten gåva som tack.”

”Du överträffar verkligen dig själv, Watson”, sade Holmes, sköt tillbaka stolen och tände en cigarett. ”Jag måste säga att du i alla skildringar du varit så vänlig att ge av mina egna små bedrifter genomgående har underskattat din egen förmåga. Kanske lyser du inte själv, men du leder ljuset vidare. Somliga människor har en märklig förmåga att sporra ett snille utan att själva vara det. Jag erkänner, min käre vän, att jag står i stor tacksamhetsskuld till dig.”

Aldrig tidigare hade han sagt något sådant, och jag måste medge att hans ord gjorde mig mycket glad, för jag hade ofta känt mig stött av hans likgiltighet inför min beundran och mina försök att sprida kännedom om hans metoder. Jag var också stolt vid tanken på att jag hade tillägnat mig hans system så väl att jag kunde använda det på ett sätt som vann hans gillande. Nu tog han käppen ur mina händer och granskade den några minuter med blotta ögat. Sedan lade han med en intresserad min ifrån sig cigaretten, bar käppen till fönstret och granskade den på nytt med en konvex lins.

”Intressant, men elementärt”, sade han när han återvände till sitt favorithörn i soffan. ”Det finns onekligen ett par ledtrådar på käppen. Den ger oss grund för flera slutsatser.”

”Har något undgått mig?” frågade jag med en viss självgodhet. ”Jag har väl inte förbisett något väsentligt?”

”Jag är rädd, min käre Watson, att de flesta av dina slutsatser var felaktiga. När jag sade att du sporrade mig menade jag, uppriktigt sagt, att jag ibland leddes till sanningen genom att lägga märke till dina felslut. Inte för att du har helt fel i det här fallet. Mannen är helt visst landsortsläkare. Och han går en hel del.”

”Då hade jag ju rätt.”

”Så långt, ja.”

”Men det var ju allt.”

”Nej, nej, min käre Watson, inte allt – långt därifrån. Jag skulle till exempel vilja påpeka att en gåva till en läkare troligare kommer från ett sjukhus än från ett jaktsällskap, och att bokstäverna ’C.C.’ framför ’Hospital’ osökt leder tankarna till ’Charing Cross’.”

”Det kan du ha rätt i.”

”Det är vad sannolikheten talar för. Och om vi tar det som arbetshypotes har vi en ny utgångspunkt när vi ska göra oss en bild av den okände besökaren.”

”Nåväl, om vi antar att ’C.C.H.’ står för ’Charing Cross Hospital’, vilka ytterligare slutsatser kan vi då dra?”

”Kommer du inte på några? Du känner mina metoder. Tillämpa dem!”

”Jag kommer bara på den självklara slutsatsen att mannen arbetade som läkare i staden innan han flyttade ut på landet.”

”Jag tror att vi kan våga oss lite längre än så. Se det så här. Vid vilket tillfälle skulle man troligast överräcka en sådan gåva? När skulle hans vänner gå samman för att ge honom ett bevis på sin välvilja? Uppenbarligen när doktor Mortimer lämnade sin tjänst på sjukhuset för att öppna egen praktik. Vi vet att en gåva har överlämnats. Vi tror att han har övergått från ett sjukhus i staden till en praktik på landet. Är det då att dra slutsatsen för långt om vi säger att gåvan överlämnades med anledning av den förändringen?”

”Det verkar onekligen troligt.”

”Märk nu att han inte kan ha tillhört sjukhusets ordinarie läkarstab, eftersom bara en man med väl etablerad läkarpraktik i London kunde inneha en sådan tjänst, och en sådan man skulle inte hamna ute på landet. Vad var han då? Om han var på sjukhuset utan att tillhöra den ordinarie läkarstaben, kan han bara ha varit underläkare i kirurgi eller medicin – inte mycket mer än en student i slutet av sin utbildning. Och han slutade för fem år sedan – årtalet står på käppen. Så går din allvarlige, medelålders husläkare upp i rök, min käre Watson, och fram träder en ung man under trettio, älskvärd, utan ärelystnad, tankspridd och ägare till en hund som han håller mycket av och som jag på ett ungefär skulle beskriva som större än en terrier och mindre än en mastiff.”

Jag skrattade misstroget medan Sherlock Holmes lutade sig tillbaka i soffan och blåste små, dallrande rökringar mot taket.

”Vad den sista delen beträffar har jag ingen möjlighet att kontrollera dina påståenden”, sade jag, ”men det är åtminstone inte svårt att få fram några uppgifter om mannens ålder och läkarbana.” Jag tog ner Medical Directory från min lilla hylla med medicinsk litteratur och slog upp namnet. Det fanns flera Mortimer, men bara en som kunde vara vår besökare. Jag läste högt vad som stod om honom.

”Mortimer, James, M.R.C.S., 1882, Grimpen, Dartmoor, Devon. Underläkare i kirurgi från 1882 till 1884 vid Charing Cross Hospital. Belönad med Jacksonpriset i jämförande patologi för uppsatsen ’Är sjukdom en återgång?’ Korresponderande ledamot av Svenska patologiska sällskapet. Författare till ’Några av atavismens nycker’ (Lancet 1882). ’Går vi framåt?’ (Journal of Psychology, mars 1883). Tjänsteläkare för socknarna Grimpen, Thorsley och High Barrow.”

”Inte ett ord om ortens jaktsällskap, Watson”, sade Holmes med ett skälmskt leende, ”men en landsortsläkare, precis som du så skarpsinnigt påpekade. Jag anser mig ha tämligen gott fog för mina slutsatser. Vad adjektiven beträffar sade jag, om jag minns rätt, älskvärd, utan ärelystnad och tankspridd. Enligt min erfarenhet är det här i världen bara en älskvärd man som får uppskattningsbevis, bara en man utan ärelystnad som överger en karriär i London för landsbygden och bara en tankspridd man som lämnar sin käpp i stället för sitt visitkort efter att ha väntat en timme i ens rum.”

”Och hunden då?”

”Den har brukat bära käppen när den följt efter sin husse. Eftersom käppen är tung har hunden tagit ett stadigt grepp om mitten, och tandmärkena syns mycket tydligt. Att döma av avståndet mellan märkena är hundens käke enligt min mening för bred för en terrier och inte bred nog för en mastiff. Det kan ha varit – ja, minsann, det är en lockhårig spaniel.”

Han hade rest sig och gått fram och tillbaka i rummet medan han talade. Nu stannade han i fönsternischen. Det låg en sådan övertygelse i hans röst att jag förvånat såg upp.

”Min käre vän, hur i all världen kan du vara så säker på det?”

”Av det enkla skälet att jag ser hunden själv alldeles utanför vår port, och där ringer dess ägare på. Stanna där du är, ber jag dig, Watson. Han är din yrkesbroder, och din närvaro kan vara mig till hjälp. Nu är det ödets dramatiska ögonblick, Watson, när du hör steg i trappan på väg in i ditt liv och inte vet om det är på gott eller ont. Vad begär vetenskapsmannen doktor James Mortimer av Sherlock Holmes, specialisten på brott? Stig in!”

Vår besökares utseende förvånade mig, eftersom jag hade väntat mig en typisk landsortsläkare. Han var en mycket lång, mager man med en lång, näbbliknande näsa som sköt fram mellan två skarpa grå ögon som satt tätt och glittrade klart bakom ett par glasögon med guldbågar. Klädseln vittnade om hans yrke men var tämligen ovårdad, för hans bonjour var solkig och hans byxor fransiga. Trots sin ungdom var hans långa rygg redan böjd, och han gick med framskjutet huvud och en välvilligt kisande uppsyn. När han kom in föll hans blick på käppen i Holmes hand, och han sprang fram till den med ett glädjeutrop. ”Jag är så väldigt glad”, sade han. ”Jag visste inte säkert om jag hade lämnat den här eller på rederikontoret. Den käppen skulle jag inte vilja förlora för allt i världen.”

”En gåva, ser jag”, sade Holmes.

”Ja, mr Holmes.”

”Från Charing Cross Hospital?”

”Från en eller två vänner där, när jag gifte mig.”

”Aj, aj, det var illa!” sade Holmes och skakade på huvudet.

Doktor Mortimer blinkade bakom glasögonen med lätt förvåning. ”Varför var det illa?”

”Det är bara det att ni har rubbat våra små slutsatser. Ert giftermål, säger ni?”

”Ja, mr Holmes. Jag gifte mig och lämnade därför sjukhuset, och därmed gav jag också upp allt hopp om en praktik som konsulterande läkare. Jag måste skaffa mig ett eget hem.”

”Nå, nå, vi hade trots allt inte så alldeles fel”, sade Holmes. ”Och nu, doktor James Mortimer –”

”Mr, om jag får be, mr – en enkel M.R.C.S.”

”Och tydligen en man med sinne för exakthet.”

”En amatör på vetenskapens område, mr Holmes, en som plockar snäckskal vid det stora okända havets stränder. Jag förmodar att det är mr Sherlock Holmes jag talar med och inte –”

”Nej, det här är min vän doktor Watson.”

”Trevligt att träffa er, doktor Watson. Jag har hört ert namn nämnas i samband med er väns. Ni intresserar mig mycket, mr Holmes. Jag hade knappast väntat mig en så dolikocefal skalle eller så välutvecklade ögonbrynsbågar. Skulle ni ha något emot att jag förde fingret längs er parietalfåra? En avgjutning av er skalle, mr Holmes, skulle i väntan på att originalet blir tillgängligt pryda vilket antropologiskt museum som helst. Det är inte min avsikt att smickra er överdrivet, men jag erkänner att jag åtrår er skalle.”

Sherlock Holmes visade med en handrörelse vår märklige besökare till en stol. ”Ni är en entusiast inom ert område, ser jag, precis som jag inom mitt”, sade han. ”Av ert pekfinger ser jag att ni rullar era egna cigaretter. Tänd gärna en.”

Mannen tog fram papper och tobak och rullade in tobaken i papperet med förvånansvärd skicklighet. Han hade långa, darrande fingrar, lika smidiga och rastlösa som en insekts känselspröt.

Holmes teg, men hans snabba små blickar visade mig vilket intresse han hyste för vår besynnerlige gäst. ”Jag förmodar”, sade han till sist, ”att det inte enbart var för att undersöka min skalle som ni gjorde mig äran att komma hit i går kväll och sedan igen i dag?”

”Nej, mr Holmes, nej, även om jag är glad att ha fått tillfälle till det också. Jag kom till er, mr Holmes, därför att jag insåg att jag själv är en opraktisk man och därför att jag plötsligt har ställts inför ett högst allvarligt och egendomligt problem. Och eftersom jag inser att ni är Europas näst främste expert –”

”Jaså, min herre! Får jag fråga vem som har äran att vara den främste?” frågade Holmes en smula vasst.

”För en man som tänker strängt vetenskapligt måste Monsieur Bertillons arbete alltid vara mycket tilltalande.”

”Vore det då inte bättre att ni rådfrågade honom?”

”Jag sade, mr Holmes, för den som tänker strängt vetenskapligt. Men det är allmänt erkänt att ni som praktiker står utan like. Jag hoppas, mr Holmes, att jag inte oavsiktligt –”

”Bara en smula”, sade Holmes. ”Jag tror, doktor Mortimer, att ni skulle göra klokt i att utan fler omsvep vara vänlig och tala om för mig precis vad det är för problem ni begär min hjälp med.”

---