Oskul­dens tid

Edith Wharton

Kapitel 1

En januarikväll i början av sjuttiotalet sjöng Christina Nilsson i Faust på Academy of Music i New York.

Visserligen talades det redan om att långt borta i storstadens utkanter, ”norr om fyrtiogatorna”, uppföra ett nytt operahus som i dyrbarhet och prakt skulle tävla med dem i Europas stora huvudstäder, men den mondäna världen var ännu nöjd med att varje vinter återsamlas i det gamla gemytliga Academy of Musics luggslitna loger i rött och guld. De konservativa älskade huset för att det var litet och obekvämt och därmed höll ute det ”nya folk” som New York börjat frukta men ändå kände sig draget till; de känslosamma höll fast vid det för dess historiska minnen och de musikaliska för dess utmärkta akustik, alltid en så vansklig sak i salar byggda för musik.

Det var madame Nilssons första framträdande den vintern, och vad dagspressen redan hade lärt sig att beskriva som ”en osedvanligt lysande publik” hade samlats för att höra henne, ditförd genom de hala, snötäckta gatorna i egna broughamer, i familjens rymliga landå eller, anspråkslösare men praktiskare, i ”Browns kupévagn”. Att komma till operan i Browns kupévagn var nästan lika hedrande som att anlända i egen vagn; och att ge sig av på samma sätt hade den oerhörda fördelen att man (med en skämtsam hänvisning till demokratiska principer) kunde kasta sig in i den första av Browns vagnar i raden, i stället för att vänta tills den egna kuskens näsa, svullen av kyla och gin, lyste fram under Academy of Musics portik. En av den store hyrstallsägarens mest mästerliga ingivelser var insikten att amerikaner vill komma ifrån ett nöje ännu fortare än de vill komma dit.

När Newland Archer öppnade dörren längst bak i klubblogen hade ridån just gått upp för trädgårdsscenen. Den unge mannen hade mycket väl kunnat komma tidigare, för han hade ätit middag klockan sju, ensam med sin mor och syster, och därefter dröjt kvar med en cigarr i det gotiska biblioteket med glasade bokskåp av svart valnöt och stolar med krönknoppar, det enda rum i huset där mrs Archer tillät rökning. Men för det första var New York en metropol och visste mycket väl att det i metropoler ”inte passade sig” att komma tidigt till operan; och frågan om vad som ”passade sig” eller inte spelade lika stor roll i Newland Archers New York som de outgrundliga totemfasor som hade styrt hans förfäders öden för tusentals år sedan.

Det andra skälet till hans sena ankomst var personligt. Han hade tagit god tid på sig med cigarren därför att han innerst inne var en dilettant, och att tänka på en förestående njutning gav honom ofta en mer förfinad tillfredsställelse än att uppleva den. Detta gällde särskilt när njutningen var av det finare slaget, som hans njutningar oftast var; och vid detta tillfälle var det ögonblick han såg fram emot av ett så sällsynt och utsökt slag att – nåväl, om han hade avpassat sin ankomst i samråd med primadonnans inspicient hade han inte kunnat träda in på Academy of Music i ett mer betydelsefullt ögonblick än just då hon sjöng: ”Han älskar mig – han älskar mig inte – han älskar mig!” och bestänkte de fallande prästkragsbladen med toner klara som dagg.

Hon sjöng förstås ”Han älskar mig!” på italienska och inte på engelska, eftersom en orubblig och obestridd lag i musikens värld krävde att den tyska texten i franska operor som sjöngs av svenska artister skulle översättas till italienska för att en engelskspråkig publik lättare skulle förstå. Detta föreföll Newland Archer lika naturligt som alla de andra konventioner hans liv var format efter: såsom plikten att bena håret med två borstar vars silverryggar bar hans monogram i blå emalj, och att aldrig visa sig i societeten utan en blomma (helst en gardenia) i knapphålet.

”Han älskar mig … han älskar mig inte …” sjöng primadonnan, och ”Han älskar mig!”, med ett sista utbrott av segerrusig kärlek, medan hon tryckte den tilltufsade prästkragen mot läpparna och lyfte sina stora ögon mot den lille brunhyade Faust-Capouls världsvana ansikte. I åtsittande purpurfärgad sammetströja och fjäderprydd mössa försökte han förgäves se lika ren och uppriktig ut som sitt oskuldsfulla offer.

Newland Archer, som stod lutad mot väggen längst bak i klubblogen, vände blicken från scenen och lät den glida över den motsatta sidan av salongen. Rakt mittemot honom låg gamla mrs Manson Mingotts loge; hennes monstruösa fetma hade sedan länge gjort det omöjligt för henne att gå på operan, men under de mondäna kvällarna företräddes hon alltid av några yngre medlemmar av familjen. Denna kväll upptogs logens främre del av hennes svärdotter, mrs Lovell Mingott, och hennes dotter, mrs Welland; och ett stycke bakom dessa matronor i brokad satt en ung flicka i vitt med ögonen hänryckt fästa vid de älskande på scenen. När madame Nilssons ”Han älskar mig!” klingade ut över den tysta salongen (i logerna tystnade samtalen alltid under ”Prästkragssången”) steg en varm skär rodnad upp på flickans kind, bredde ut sig över pannan ända till hårfästet vid hennes ljusa flätor och spred sig ned över hennes unga bröst ända till kanten av en sedesam bröstlapp av tyll, fäst med en enda gardenia. Hon sänkte blicken mot den väldiga buketten med liljekonvaljer i knät, och Newland Archer såg hennes vitbehandskade fingertoppar varsamt röra vid blommorna. Han drog ett andetag i fåfäng belåtenhet, och hans blick återvände till scenen.

Inga kostnader hade sparats på dekoren, som ansågs mycket vacker även av dem som liksom han var förtrogna med operahusen i Paris och Wien. Förgrunden, ända fram till rampen, var täckt av smaragdgrönt tyg. I mellanplanet stod buskar, formade som apelsinträd men översållade med stora skära och röda rosor, på symmetriska kullar av luddig grön mossa, omgärdade av krocketbågar. Väldiga penséer, betydligt större än rosorna och påfallande lika de blomformade pennavtorkare som kvinnliga församlingsbor tillverkade åt mondäna präster, sköt upp ur mossan under rosenträden; och här och var blommade en prästkrage, ympad på en rosengren, med en yppighet som förebådade mr Luther Burbanks ännu avlägsna underverk.

Mitt i denna förtrollade trädgård lyssnade madame Nilsson, i vit kaschmir med ljusblå atlas i slitsarna, en ridikyl dinglande från ett blått skärp och stora gula flätor omsorgsfullt utlagda på ömse sidor om hennes chemisett av muslin, med sänkta ögon till monsieur Capouls lidelsefulla uppvaktning. Hon låtsades troskyldigt oförstående inför hans avsikter varje gång han med övertalande ord eller blickar pekade ut fönstret på bottenvåningen i den prydliga tegelvilla som sköt snett fram ur den högra kulissen.

”Älsklingen!” tänkte Newland Archer, och blicken for tillbaka till den unga flickan med liljekonvaljerna. ”Hon anar inte ens vad det handlar om.” Och han betraktade hennes unga, försjunkna ansikte med en ilning av ägandekänsla, där stoltheten över att själv som man vara invigd blandades med en öm vördnad för hennes avgrundsdjupa renhet. ”Vi ska läsa Faust tillsammans … vid de italienska sjöarna …” tänkte han och blandade något dimmigt ihop skådeplatsen för sin planerade smekmånad med litteraturens mästerverk, som det skulle bli hans privilegium som man att uppenbara för sin brud. Det var först samma eftermiddag som May Welland hade låtit honom ana att hon ”tyckte om honom” (New Yorks hävdvunna formulering när en ung flicka bekände sin kärlek), och redan hade hans fantasi lämnat förlovningsringen, förlovningskyssen och marschen ur Lohengrin bakom sig och målat upp henne vid hans sida i någon miljö fylld av det gamla Europas förtrollning.

Han ville inte alls att den blivande mrs Newland Archer skulle vara enfaldig. Han avsåg att hon (tack vare det upplysande umgänget med honom) skulle utveckla en social fingertoppskänsla och en slagfärdighet som lät henne hävda sig bland de mest uppburna gifta kvinnorna i den ”yngre kretsen”, där det var vedertaget bruk att locka fram männens hyllningar samtidigt som man lekfullt avvisade dem. Om han hade gått till botten med sin fåfänga (vilket han ibland nästan gjorde) skulle han där ha funnit en önskan att hans hustru skulle vara lika världsvan och lika ivrig att behaga som den gifta dam vars behag hade fängslat hans fantasi under två måttligt oroliga år; naturligtvis utan minsta anstrykning av den svaghet som så när hade fördärvat den olyckliga varelsens liv och rubbat hans egna planer för en hel vinter.

Hur detta underverk av eld och is skulle skapas och bestå i en hård värld hade han aldrig tagit sig tid att tänka igenom; men han var nöjd med att hysa sin uppfattning utan att analysera den, eftersom han visste att den delades av alla de omsorgsfullt borstade herrarna i vit väst och med blomma i knapphålet som avlöste varandra i klubblogen, hälsade vänligt på honom och kritiskt riktade sina teaterkikare mot den krets av damer som var systemets produkt. I intellektuella och konstnärliga frågor kände sig Newland Archer klart överlägsen dessa utvalda exemplar ur det gamla New Yorks förnäma kretsar; han hade förmodligen läst mer, tänkt mer och till och med sett åtskilligt mer av världen än någon av de andra männen. Var för sig röjde de sin underlägsenhet; men tillsammans företrädde de ”New York”, och vanan vid manlig sammanhållning fick honom att godta deras lära i alla de frågor som kallades moraliska. Instinktivt kände han att det i detta avseende skulle vara besvärligt – och dessutom inte riktigt förenligt med god ton – att gå sin egen väg.

”Nå – ta mig tusan!” utbrast Lawrence Lefferts och vände tvärt bort sin teaterkikare från scenen. Lawrence Lefferts var på det hela taget New Yorks främsta auktoritet på ”god ton”. Han hade förmodligen ägnat mer tid än någon annan åt att studera denna invecklade och fascinerande fråga; men enbart studier kunde inte förklara hans fullkomliga och otvungna behärskning av ämnet. Man behövde bara se på honom, från den kala pannans lutning och den vackra ljusa mustaschens båge till de långa lackskodda fötterna i andra änden av hans magra, eleganta gestalt, för att känna att kunskapen om ”god ton” måste vara medfödd hos den som kunde bära så fina kläder med sådan nonchalans och bära upp sin längd med så lojt behag. Som en ung beundrare en gång hade sagt om honom: ”Om någon kan tala om för en precis när man ska ha svart fluga till aftondräkten och när man inte ska det, så är det Larry Lefferts.” Och i frågan om pumps kontra ”oxfordskor” i lackskinn hade hans auktoritet aldrig ifrågasatts.

”Herregud!” sade han och räckte tyst sin kikare till gamle Sillerton Jackson.

Newland Archer följde Lefferts blick och såg till sin förvåning att utropet hade framkallats av att en ny gestalt stigit in i gamla mrs Mingotts loge. Det var en smärt ung kvinna, något kortare än May Welland, med brunt hår som lade sig i täta lockar kring tinningarna och hölls på plats av ett smalt diamantband. Huvudprydnaden gav henne vad som då kallades ett ”Joséphineutseende”, och samma stil gick igen i den mörkblå sammetsklänningens snitt; klänningen var på ett tämligen teatraliskt sätt uppfäst under bysten med ett skärp försett med ett stort gammaldags spänne. Bärarinnan av denna ovanliga klänning, som tycktes helt omedveten om den uppmärksamhet den väckte, stod ett ögonblick mitt i logen och diskuterade med mrs Welland lämpligheten i att överta hennes plats i det högra hörnet längst fram; sedan gav hon efter med ett svagt leende och satte sig på samma rad som mrs Wellands svägerska, mrs Lovell Mingott, som hade tagit plats i det motsatta hörnet.

Mr Sillerton Jackson hade lämnat tillbaka teaterkikaren till Lawrence Lefferts. Hela sällskapet i klubblogen vände sig instinktivt mot honom och väntade på att få höra vad den gamle hade att säga; för gamle mr Jackson var en lika stor auktoritet på ”släkt” som Lawrence Lefferts på ”god ton”. Han kände till alla förgreningar av New Yorks kusinskap; och kunde inte bara reda ut så invecklade frågor som släkten Mingotts förbindelse (genom släkten Thorley) med släkten Dallas i South Carolina, och hur den äldre grenen av släkten Thorley i Philadelphia var släkt med släkten Chivers i Albany (som under inga omständigheter fick förväxlas med Manson-grenen av släkten Chivers på University Place), utan kunde också räkna upp varje familjs mest utmärkande drag: som exempelvis den sagolika snålheten hos de yngre grenarna av släkten Lefferts (de på Long Island); eller släkten Rushworths ödesdigra benägenhet att ingå oförståndiga äktenskap; eller det vansinne som återkom i varannan generation inom släkten Chivers i Albany, som deras kusiner i New York alltid hade vägrat att gifta in sig i – med det katastrofala undantaget stackars Medora Manson, som, vilket alla visste … men så var hennes mor också en Rushworth.

Förutom denna skog av släktträd förvarade mr Sillerton Jackson mellan sina smala, insjunkna tinningar och under sin mjuka kalufs av silverhår ett register över de flesta skandaler och gåtor som hade pyrt under New York-societetens lugna yta under de senaste femtio åren. Så långt sträckte sig i själva verket hans kunskaper, och så osedvanligt skarpt var hans minne, att han ansågs vara den ende man som hade kunnat berätta vem bankiren Julius Beaufort egentligen var och vad det hade blivit av stilige Bob Spicer, gamla mrs Manson Mingotts far, som hade försvunnit så gåtfullt (med en stor summa anförtrodda medel) mindre än ett år efter sitt giftermål, på själva den dag då en vacker spansk dansare som hade förtjust publikskarorna i det gamla operahuset vid Battery hade gått ombord på ett fartyg till Kuba. Men dessa gåtor, och många andra, låg väl inlåsta i mr Jacksons bröst; för inte nog med att hans starka hederskänsla förbjöd honom att föra vidare något som hade meddelats honom i förtroende, han var också fullt medveten om att ryktet om hans diskretion ökade hans möjligheter att ta reda på vad han ville veta.

Därför väntade klubblogen med synbar spänning medan mr Sillerton Jackson lämnade tillbaka Lawrence Lefferts teaterkikare. Ett ögonblick granskade han tyst den uppmärksamma skaran med sina beslöjade blå ögon under de gamla ådriga ögonlocken; sedan vred han eftertänksamt på mustaschen och sade bara: ”Jag hade inte trott att släkten Mingott skulle försöka sig på det där.”

---