Dr Jekyll och mr Hyde

Robert Louis Stevenson

Kapitel 1: Historien om dörren

Advokaten mr Utterson var en man med ett kärvt ansikte som aldrig lystes upp av ett leende; kylig, fåordig och besvärad i samtal; återhållsam med sina känslor; mager, lång, dammig, dyster och ändå på något sätt lätt att tycka om. Vid vänskapliga sammankomster, och när vinet föll honom i smaken, lyste något djupt mänskligt i hans blick; något som visserligen aldrig kom till uttryck i det han sade, men som inte bara talade genom dessa tysta tecken i ansiktet efter middagen, utan oftare och starkare genom hans handlingar. Mot sig själv var han sträng; när han var ensam drack han gin för att tukta sin förkärlek för årgångsviner; och fast han tyckte om teatern hade han inte gått över tröskeln till en teater på tjugo år. Men mot andra var han erkänt fördragsam; ibland förundrades han, nästan med avund, över den våldsamma livslust som kom till uttryck i deras missgärningar; och i varje nödläge var han mer benägen att hjälpa än att förebrå. ”Jag lutar åt Kains kätteri”, brukade han säga på sitt egendomliga vis. ”Jag låter min bror gå åt helvete på sitt eget sätt.” Med den läggningen föll det ofta på hans lott att för män på väg utför vara den siste respektable bekanten och det sista goda inflytandet i deras liv. Och så länge sådana män sökte upp honom på kontoret lät han dem aldrig märka minsta förändring i sitt bemötande.

Utan tvivel var detta lätt för mr Utterson; han var ju över huvud taget föga benägen att visa känslor, och till och med hans vänskaper tycktes vila på en liknande vidsynt godmodighet. En anspråkslös man känns igen på att han tar emot den färdiga vänkrets som tillfälligheterna räcker honom; och så gjorde advokaten. Hans vänner var släktingar eller människor han hade känt längst; hans tillgivenhet växte likt murgrönan med tiden och sade ingenting om hur väl den andre passade honom. Därav kom utan tvivel det band som förenade honom med mr Richard Enfield, hans avlägsne släkting, den välkände världsmannen. För många var det en gåta vad de två kunde se i varandra eller vad de kunde finna för gemensamt samtalsämne. De som mötte dem på söndagspromenaderna berättade att de inte sade något, såg påfallande uttråkade ut och hälsade med tydlig lättnad när en vän dök upp. Trots allt satte de båda männen det allra högsta värde på dessa utflykter, betraktade dem som veckans främsta klenod och sköt inte bara nöjen åt sidan utan stod rentav emot arbetets krav för att få njuta av dem ostört.

På en av dessa vandringar råkade deras väg föra dem längs en sidogata i en livlig del av London. Gatan var liten och vad man kallar lugn, men på vardagarna blomstrade handeln där. Invånarna tycktes alla ha det gott ställt, och alla hoppades, i tävlan med varandra, få det ännu bättre och lade överskottet av sina vinster på utsmyckning; så att butiksfasaderna längs gatan hade en inbjudande uppsyn, som rader av leende försäljerskor. Även på söndagen, när gatan dolde sina mer prunkande behag och var jämförelsevis tom på folk, lyste den mot sin solkiga omgivning som en eld i skogen; och med sina nymålade fönsterluckor, blankputsade mässingsbeslag och sin påfallande renlighet och muntra prägel fångade och gladde den genast den förbipasserandes blick.

Två portar från ett av hörnen, på vänster sida om man gick österut, bröts raden av en ingång till en gård; och just där sköt en olycksbådande byggnad fram sin gavel mot gatan. Den var två våningar hög; inga fönster syntes, bara en dörr i bottenvåningen och en blind panna av missfärgad mur där ovanför; och i varje detalj bar den spår av långvarig och skamlig vanvård. Dörren, som varken hade ringklocka eller dörrklapp, var fläckig och hade blåsor i färgen. Luffare släntrade in i dörrnischen och drog tändstickor mot dörrspeglarna; barn lekte affär på trappstegen; skolpojkar hade prövat sina knivar på listerna; och i nästan en generation hade ingen visat sig för att köra bort dessa tillfälliga besökare eller laga skadorna de åstadkommit.

Mr Enfield och advokaten gick på andra sidan sidogatan; men när de kom i höjd med ingången lyfte den förre sin käpp och pekade.

”Har du någon gång lagt märke till den där dörren?” frågade han; och när hans följeslagare hade svarat jakande tillade han: ”Den förknippar jag med en mycket märklig historia.”

”Jaså?” sade mr Utterson med ett något ändrat tonfall. ”Och vad var det för historia?”

”Jo, det var så här”, svarade mr Enfield. ”Jag var på väg hem från något ställe vid världens ände, vid tretiden en svart vintermorgon, och vägen gick genom en del av staden där det bokstavligen inte fanns annat att se än gatlyktor. Gata efter gata, och alla människor sov – gata efter gata, alla upplysta som inför en procession och alla lika tomma som en kyrka – tills jag till slut hamnade i det där tillståndet då man lyssnar och lyssnar och börjar längta efter att få se en polis. Plötsligt fick jag syn på två gestalter: den ena en liten man som klampade österut i rask takt, den andra en flicka på kanske åtta eller tio år som kom springande så fort hon kunde längs en tvärgata. Nå, min bäste, de två stötte förstås ihop i hörnet; och sedan kom det fasansfulla; mannen trampade lugnt över barnets kropp och lämnade henne skrikande på marken. Det låter inte så farligt, men det var djävulskt att se. Han var inte som en människa; han var som någon förbannad Jagannathvagn. Jag gav upp ett jaktrop, tog till benen, grep herrn i kragen och förde honom tillbaka till platsen, där en rätt stor skara redan hade samlats kring det skrikande barnet. Han var fullkomligt lugn och gjorde inget motstånd, men gav mig en enda blick, så otäck att svetten bröt fram på mig som när man springer. De som hade kommit ut var flickans egen familj; och ganska snart dök också läkaren upp, han som hon hade skickats efter. Nå, barnet hade inte tagit någon större skada, hon var mest rädd, enligt benknäckaren; och där kunde man ha trott att saken var ur världen. Men det fanns en egendomlig omständighet. Jag hade fattat avsky för den där herrn redan vid första anblicken. Det hade barnets familj också gjort, vilket bara var naturligt. Men det var läkaren som förvånade mig. Han var en vanlig torr och saklig apotekare av obestämd ålder och färg, med kraftig Edinburghaccent och ungefär lika känslosam som en säckpipa. Jo, min bäste, han var som vi andra; varje gång han såg på min fånge såg jag hur benknäckaren blev blek och illamående av lust att döda honom. Jag visste vad han tänkte, precis som han visste vad jag tänkte; och eftersom det var uteslutet att döda honom gjorde vi det näst bästa. Vi sade till mannen att vi kunde och skulle göra en sådan skandal av det här att hans namn skulle stinka från ena änden av London till den andra. Hade han några vänner eller något anseende, lovade vi att se till att han förlorade både det ena och det andra. Och hela tiden, medan vi gav honom hett om öronen, höll vi kvinnorna borta från honom så gott vi kunde, för de var vilda som harpyor. Jag har aldrig sett en krets av så hatfyllda ansikten; och där stod mannen i mitten med något slags mörkt, hånfullt lugn – rädd också, det såg jag – men han höll masken, min bäste, verkligen som Satan själv. ’Om ni väljer att slå mynt av den här olyckshändelsen’, sade han, ’står jag naturligtvis maktlös. Ingen gentleman vill ha en scen’, säger han. ’Nämn er summa.’ Nå, vi pressade honom till hundra pund åt barnets familj; det var tydligt att han helst hade velat hålla stånd, men det var något med hela vår skara som bådade illa, och till slut gav han med sig. Sedan gällde det att få fram pengarna; och vart tror du han förde oss, om inte till det där stället med dörren? – han drog fram en nyckel, gick in och kom strax tillbaka med omkring tio pund i guld och en check på resten, betalbar till innehavaren hos Coutts bank och undertecknad med ett namn som jag inte kan nämna, fast det är en av poängerna med min historia, men det var i alla fall ett mycket välkänt namn som ofta förekom i tryck. Summan var dryg; men namnteckningen var god för mer än så, om den bara var äkta. Jag tog mig friheten att påpeka för herrn att hela affären såg tvivelaktig ut och att man i verkliga livet inte går in genom en källardörr klockan fyra på morgonen och kommer ut med en annan mans check på nära hundra pund. Men han var helt obekymrad och hånfull. ’Oroa er inte’, säger han, ’jag stannar hos er tills bankerna öppnar och löser själv in checken.’ Så gav vi oss av allihop, läkaren, barnets far, vår vän och jag själv, och tillbringade resten av natten i mina rum; och nästa dag, sedan vi hade ätit frukost, gick vi i samlad tropp till banken. Jag lämnade själv fram checken och sade att jag hade all anledning att tro att den var förfalskad. Inte alls. Checken var äkta.”

”Fy, fy”, sade mr Utterson.

”Du känner likadant som jag, ser jag”, sade mr Enfield. ”Ja, det är en ful historia. För den där mannen var en karl som ingen kunde ha med att göra, en rent avskyvärd man; och den som ställde ut checken är anständigheten själv, berömd dessutom och – vad som gör det ännu värre – en av de där herrarna som ägnar sig åt vad de kallar att göra gott. Utpressning, antar jag; en hederlig man som får betala dyrt för några av ungdomens upptåg. Därför kallar jag det där stället med dörren för Utpressningshuset. Fast inte ens det förklarar på långt när allt, förstår du”, tillade han och föll med de orden i tankar.

Han väcktes ur sina funderingar när mr Utterson rätt plötsligt frågade: ”Och du vet inte om den som ställde ut checken bor där?”

”Ett passande ställe för honom, eller hur?” svarade mr Enfield. ”Men jag råkade lägga märke till hans adress; han bor vid något torg eller annat.”

”Och du hörde dig aldrig för om det där – stället med dörren?” sade mr Utterson.

”Nej, min bäste, jag fann det ogrannlaga”, blev svaret. ”Jag har mycket bestämda åsikter om att ställa frågor; det har alldeles för mycket av domedagen över sig. Man sätter en fråga i rullning, och det är som att sätta en sten i rullning. Man sitter lugnt högst uppe på en kulle; och stenen far iväg och sätter andra i rörelse; och snart får någon beskedlig gammal gubbe – den siste man hade kunnat tänka sig – en smäll i huvudet i sin egen trädgård på baksidan, och familjen måste byta namn. Nej, min bäste, jag har den regeln: ju mer det luktar trassel, desto mindre frågar jag.”

”Och det är en mycket god regel”, sade advokaten.

”Men jag har själv tittat närmare på stället”, fortsatte mr Enfield. ”Det verkar knappt vara ett hus. Det finns ingen annan dörr, och ingen går in eller ut genom den där, utom ytterst sällan herrn i min historia. På våningen en trappa upp finns tre fönster som vetter mot gården; nedanför finns inga; fönstren är alltid stängda, men de är rena. Och så finns det en skorsten som det oftast ryker ur; alltså måste någon bo där. Ändå är det inte så säkert; husen trängs så tätt kring den där gården att det är svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar.”

De båda gick vidare en stund under tystnad; sedan sade mr Utterson: ”Enfield, det är en god regel du har.”

”Ja, det tycker jag”, svarade Enfield.

”Men trots det”, fortsatte advokaten, ”finns det en sak jag vill fråga om: jag vill fråga efter namnet på den där mannen som trampade över barnet.”

”Nå”, sade mr Enfield, ”jag kan inte se vad det skulle göra för skada. Det var en man vid namn Hyde.”

”Hm”, sade mr Utterson. ”Hur ser han ut?”

”Han är inte lätt att beskriva. Det är något fel med hans utseende; något som väcker motvilja, något rent av avskyvärt. Jag har aldrig sett en man som jag tyckt så illa om, och ändå vet jag knappt varför. Han måste vara vanställd någonstans; han ger ett starkt intryck av att vara vanställd, fast jag inte kan säga var. Han ser högst egendomlig ut, och ändå kan jag faktiskt inte peka på något som avviker från det vanliga. Nej, min bäste, jag får inget grepp om det; jag kan inte beskriva honom. Och det är inte för att jag minns dåligt; för jag försäkrar dig att jag kan se honom framför mig just nu.”

Mr Utterson gick åter en bit under tystnad, tydligt tyngd av sina funderingar. ”Är du säker på att han använde en nyckel?” frågade han till slut.

”Min bäste …” började Enfield, alldeles överrumplad.

”Ja, jag vet”, sade Utterson. ”Jag vet att det måste verka egendomligt. Saken är den att om jag inte frågar dig efter den andre mannens namn, så beror det på att jag redan vet det. Du förstår, Richard, din berättelse har gått mig nära. Om du har varit mindre noggrann på någon punkt, är det bäst att du rättar till det.”

”Jag tycker du kunde ha varnat mig”, svarade den andre en smula buttert. ”Men jag har varit pedantiskt noggrann, som du kallar det. Karlen hade en nyckel; och inte nog med det, han har den fortfarande. Jag såg honom använda den för mindre än en vecka sedan.”

Mr Utterson suckade djupt men sade inte ett ord; och den unge mannen tog snart till orda igen. ”Det här är ännu en läxa i att hålla tyst”, sade han. ”Jag skäms över min långa tunga. Låt oss komma överens om att aldrig tala om det här igen.”

”Hjärtans gärna”, sade advokaten. ”Det ger jag dig hand på, Richard.”

---