Fan­tas­tes

George MacDonald

Kapitel 1

Phantastes, som ur ”deras källa” hämtar alla former,

Kan snabbt klä dem i nya dräkter.

Fletchers Purple Island

Es lassen sich Erzählungen ohne Zusammenhang, jedoch mit Association, wie Träume, denken; Gedichte, die bloss wohlklingend und voll schöner Worte sind, aber auch ohne allen Sinn und Zusammenhang, höchstens einzelne Strophen verständlich, wie Bruchstücke aus den verschiedenartigsten Dingen. Diese wahre Poesie kann höchstens einen allegorischen Sinn in Grossen, und eine indirecte Wirkung, wie Musik, haben. Darum ist die Natur so rein poetisch, wie die Stube eines Zauberers, eines Physikers, eine Kinderstube, eine Polter-und Vorrathskammer.

Ein Märchen ist wie ein Traumbild ohne Zusammenhang. Ein Ensemble wunderbarer Dinge und Begebenheiten, z.B. eine musikalische Phantasie, die harmonischen Folgen einer Aeolsharfe, die Natur selbst.

In einem echten Märchen muss alles wunderbar, geheimnissvoll und zusammenhängend sein; alles belebt, jeder auf eine andere Art. Die ganze Natur muss wunderlich mit der ganzen Geisterwelt gemischt sein; hier tritt die Zeit der Anarchie, der Gesetzlosigkeit, Freiheit, der Naturstand der Natur, die Zeit von der Welt ein.⁠ ⁠… Die Welt des Märchens ist die, der Welt der Wahrheit durchaus entgegengesetzte, und eben darum ihr so durchaus ähnlich, wie das Chaos der vollendeten Schöpfung ähnlich ist.

Novalis

I sanning, mina herrar, detta är ingen dörr. Dock är det ett litet fönster som vetter mot en stor värld.

En ande …

⋮

Lät de böljande skogarna och den tysta källan,

Den porlande bäcken och kvällens dunkel,

Som nu fördjupade de mörka skuggorna, bli sitt språk

Och samtalade med honom; som om han och den

Var allt som fanns.

Shelleys Alastor

Jag vaknade en morgon med den vanliga förvirring som följer med medvetandets återkomst. Medan jag låg och såg ut genom mitt rums österfönster förebådade en svag persikofärgad strimma, som klöv ett moln som nätt och jämnt höjde sig över horisontens låga välvning, solens ankomst. När mina tankar, som en djup och till synes drömlös sömn hade löst upp, åter började anta kristallina former, framträdde den föregående nattens sällsamma händelser på nytt för mitt förundrade medvetande. Dagen före hade jag fyllt tjugoett år. Som ett led i de ceremonier som gav mig mina lagliga rättigheter hade jag fått överta nycklarna till en gammal sekretär, där min far hade förvarat sina privata papper. Så snart jag blev ensam lät jag tända ljus i kammaren där sekretären stod, de första ljus som hade tänts där på många år; sedan min fars död hade nämligen rummet lämnats orört. Men som om mörkret hade bott där alltför länge för att lätt låta sig drivas ut och svärtat väggarna vid vilka det klamrat sig fast likt en fladdermus, förmådde dessa vaxljus bara svagt lysa upp de dystra väggbonaderna och tycktes kasta ännu mörkare skuggor i den djupt skurna takgesimsens fördjupningar. Alla rummets bortre delar låg insvepta i en mystik vars djupaste veck samlades kring det mörka ekskåp som jag nu närmade mig med en sällsam blandning av vördnad och nyfikenhet. Kanske stod jag, likt en geolog, i begrepp att bringa några av människovärldens begravda skikt i dagen, med deras fossila lämningar, förkolnade av lidelse och förstenade av tårar. Kanske skulle jag få veta hur min far, vars levnadshistoria jag inte kände, hade vävt sitt livs väv; hur han hade funnit världen och hur världen hade lämnat honom. Kanske skulle jag bara finna handlingar om jord och pengar, om hur de hade förvärvats och tryggats och sedan från främmande män, genom oroliga tider, gått i arv till mig, som visste föga eller ingenting om allt detta.

För att få svar på det jag undrade över och skingra den bävan som hastigt slöt sig omkring mig, som om de döda närmade sig, gick jag fram till sekretären; när jag hade funnit den nyckel som passade till den övre delen öppnade jag den med visst besvär, drog fram en tung stol med högt ryggstöd och satte mig framför en mängd små lådor, utdragbara skivor och fack. Men dörren till ett litet skåp i mitten fångade särskilt mitt intresse, som om hemligheten med denna länge fördolda värld låg där. Jag fann nyckeln till det. Ett av de rostiga gångjärnen knakade och brast när jag öppnade dörren: bakom den fanns ett antal små fack. Dessa var emellertid grunda jämfört med facken runt det lilla skåpet, som gick ända till sekretärens bakvägg, och jag drog slutsatsen att det måste finnas något utrymme bakom dem som gick att komma åt; mycket riktigt fann jag att de var infogade i en egen ram, så att alltsammans kunde dras ut i ett stycke. Där bakom fann jag ett slags böjligt fällgaller av små träribbor, lagda vågrätt och tätt intill varandra. Efter långt letande och många olika försök att rubba det upptäckte jag till sist en stålspets som knappt stack ut på ena sidan. Jag tryckte hårt och upprepade gånger på den med spetsen av ett gammalt verktyg som låg i närheten, tills den till sist gav vika inåt; den lilla luckan for då plötsligt upp och blottade en kammare – tom, förutom att det i ena hörnet låg en liten hög vissna rosenblad, vars långlivade doft för länge sedan hade försvunnit, och i ett annat en liten bunt papper, ombunden med en bit band vars färg hade försvunnit med rosendoften. Jag var nästan rädd för att röra vid dem, så stumt vittnade de om glömskans lag. Jag lutade mig tillbaka i stolen och betraktade dem en stund; då stod plötsligt en mycket liten kvinnogestalt på tröskeln till den lilla kammaren, som om hon just hade stigit fram ur dess djup, lika fulländad till formen som om hon varit en liten grekisk statyett som väckts till liv och rörelse. Hennes klädsel var av ett slag som aldrig kunde bli omodernt, eftersom den helt enkelt var naturlig: en klädnad, lagd i veck vid ett band kring halsen och åtdragen med ett bälte om midjan, föll ner till hennes fötter. Det var emellertid först senare jag lade märke till hennes klädsel, fast min förvåning inte alls var så överväldigande som en sådan uppenbarelse rimligen kunde väntas framkalla. Men hon såg, förmodar jag, ändå en viss förvåning i mitt ansikte, för hon kom närmare tills hon stod mindre än en yard från mig och sade med en röst som på ett sällsamt sätt, till och med i detta döda rum, väckte en känsla av skymning och vassbevuxna flodstränder och en svag vind:

”Anodos, du har väl aldrig sett en så liten varelse förut?”

”Nej”, sade jag, ”och jag tror faktiskt knappt att jag gör det nu heller.”

”Åh! Så är det alltid med er människor; ni tror ingenting första gången, och nog är det bra enfaldigt att låta blotta upprepningen övertyga er om något som ni i sig anser otroligt. Men jag tänker inte tvista med dig, utan uppfylla en önskan åt dig.”

Här kunde jag inte låta bli att avbryta henne med den enfaldiga repliken, som jag dock inte fick anledning att ångra:

”Hur kan en så väldigt liten varelse som du bevilja eller neka någonting?”

”Är det all den filosofi du har tillägnat dig på tjugoett år?” sade hon. ”Formen betyder mycket, men storleken ingenting. Det är bara en fråga om vad man jämför med. Jag förmodar att ers sex fot långa nåd inte känner sig alldeles obetydlig, fast du i andras ögon ser liten ut bredvid din gamle onkel Ralph, som höjer sig minst en dryg halv fot över dig. Men för mig spelar storleken så liten roll att jag lika gärna kan rätta mig efter dina enfaldiga fördomar.”

Med dessa ord hoppade hon från sekretären ner på golvet; där stod hon nu, en högrest, behagfull dam med blekt ansikte och stora blå ögon. Hennes mörka hår föll ner över ryggen ända till midjan, vågigt men utan lockar, och mot det avtecknade sig hennes gestalt tydligt i sin vita klädnad.

”Nu”, sade hon, ”kommer du att tro mig.”

Överväldigad av den skönhet jag nu såg inför mig och dragen till henne av en lika oemotståndlig som obegriplig kraft sträckte jag förmodligen ut armarna mot henne, för hon drog sig ett eller två steg tillbaka och sade:

”Enfaldiga pojke, om du kunde röra vid mig skulle jag göra dig illa. Dessutom var jag tvåhundratrettiosju år gammal förra midsommarafton, och en man får inte bli kär i sin farmor eller mormor, vet du.”

”Men jag är inte ditt barnbarn”, sade jag.

”Hur vet du det?” genmälde hon. ”Du vet nog en del om dina manliga förfäder från betydligt längre tillbaka än så, men om dina anmödrar på båda sidor vet du mycket lite. Nå, till saken. Din lillasyster läste en saga för dig i går kväll.”

”Det gjorde hon.”

”När hon hade läst färdigt sade hon, medan hon slog igen boken: ’Finns det ett älvland, broder?’ Du svarade med en suck: ’Det gör det nog, om man kunde hitta vägen dit in.’”

”Det gjorde jag, men jag menade något helt annat än vad du tycks tro.”

”Bry dig inte om vad jag tycks tro. Du ska finna vägen in i Älvlandet i morgon. Se mig nu i ögonen.”

Ivrigt gjorde jag som hon sade. De fyllde mig med en okänd längtan. På något vis mindes jag att min mor hade dött när jag var spädbarn. Jag såg djupare och djupare in i dem, tills de bredde ut sig omkring mig som hav och jag sjönk i deras vatten. Jag glömde allt annat, tills jag märkte att jag stod vid fönstret, vars dystra gardiner var fråndragna, och blickade ut över en hel himmel av stjärnor, små och gnistrande i månskenet. Där nedanför låg ett hav, stilla som döden och gråvitt i månskenet, och sträckte sig in i vikar och runt uddar och öar, bort, bort, jag visste inte vart. Ack! Det var inget hav, utan en låg dimma, blankpolerad av månen. ”Det måste väl finnas ett sådant hav någonstans!” sade jag för mig själv. En låg, ljuv röst bredvid mig svarade –

”I Älvlandet, Anodos.”

Jag vände mig om men såg ingen. Jag stängde sekretären och gick till mitt eget rum och lade mig.

Allt detta mindes jag där jag låg med halvslutna ögon. Snart skulle jag få erfara att damen hade talat sanning när hon lovade att jag denna dag skulle finna vägen in i Älvlandet.

---