Lille lorden

Frances Hodgson Burnett

Kapitel 1

Cedric själv visste ingenting alls om saken. Ingen hade ens nämnt den för honom. Han visste att hans pappa hade varit engelsman, för det hade hans mamma berättat; men hans pappa hade dött när han var så liten att han inte mindes särskilt mycket av honom, mer än att han var stor och hade blå ögon och lång mustasch, och att det var härligt att bli buren runt i rummet på hans axel. Sedan hans pappa dog hade Cedric märkt att det var bäst att inte tala med sin mamma om honom. När hans far låg sjuk hade Cedric skickats bort, och när han kom tillbaka var allt över; hans mor, som också hade varit mycket sjuk, hade just börjat sitta uppe i sin stol vid fönstret. Hon var blek och mager, alla smilgroparna hade försvunnit ur hennes vackra ansikte, ögonen såg stora och sorgsna ut och hon var klädd i svart.

”Käraste”, sade Cedric (hans pappa hade alltid kallat henne så, och därför hade den lille pojken lärt sig att säga det) – ”Käraste, är min pappa bättre?”

Han kände hur hennes armar darrade, och då vände han sitt lockiga huvud och såg henne i ansiktet. Det var något i hennes ansikte som fick honom att känna att han skulle börja gråta.

”Käraste”, sade han, ”är han frisk?”

Då sade hans kärleksfulla lilla hjärta honom plötsligt att han nog borde slå båda armarna om hennes hals och kyssa henne om och om igen och hålla sin mjuka kind tätt intill hennes; och det gjorde han, och hon lade ansiktet mot hans axel och grät bittert och höll honom som om hon aldrig mer kunde släppa honom.

”Ja, han är frisk”, snyftade hon. ”Han är alldeles, alldeles frisk, men vi – vi har bara varandra kvar. Ingen annan alls.”

Fast han var så liten förstod han då att hans stora, stiliga, unga pappa aldrig mer skulle komma tillbaka; att han var död, som han hade hört sägas om andra människor, även om han inte riktigt kunde begripa vad det var för underligt som hade vållat all denna sorg. Det var för att hans mamma alltid grät när han talade om sin pappa som han i hemlighet bestämde sig för att det var bättre att inte tala med henne om honom så ofta, och han kom också underfund med att det var bäst att inte låta henne sitta stilla och se in i elden eller ut genom fönstret utan att röra sig eller säga något. Han och hans mamma kände mycket få människor och levde ett liv som man kunde ha tyckt var mycket ensamt, fast Cedric inte visste att det var ensamt förrän han blev äldre och fick höra varför de inte fick några besök. Då fick han veta att hans mamma var föräldralös och hade varit alldeles ensam i världen när hans pappa gifte sig med henne. Hon var mycket vacker och hade bott hos en rik gammal dam och varit hennes sällskapsdam. Damen var inte snäll mot henne, och en dag, när kapten Cedric Errol var på besök i huset, fick han se henne springa uppför trappan med tårar på ögonfransarna; och hon såg så ljuv och oskuldsfull och sorgsen ut att kaptenen inte kunde glömma henne. Och sedan mycket märkligt hade hänt kände de varandra väl och älskade varandra innerligt, och de gifte sig, fast de fick flera personer emot sig genom sitt giftermål. Men argast av alla var kaptenens far, som bodde i England och var en mycket rik och betydande gammal adelsman med ett mycket svårt humör och en våldsam motvilja mot Amerika och amerikaner. Han hade två söner som var äldre än kapten Cedric, och enligt lagen skulle den äldste av dessa söner ärva släktens titel och gods, som var mycket rika och praktfulla; om den äldste sonen dog skulle den andre bli arvinge, så trots att kapten Cedric tillhörde en så förnäm släkt var utsikterna små att han själv skulle bli mycket rik.

Men nu hade naturen gett den yngste sonen gåvor som hon inte hade skänkt hans äldre bröder. Han hade ett vackert ansikte och en ståtlig, stark och smidig gestalt; han hade ett strålande leende och en varm, glad röst; han var modig och generös, hade världens godaste hjärta och tycktes kunna få alla att älska honom. Så var det inte med hans äldre bröder; ingen av dem var stilig eller särskilt snäll eller begåvad. Som pojkar på Eton var de inte omtyckta; när de gick på universitetet brydde de sig inte om studierna, slösade bort både tid och pengar och fick få verkliga vänner. Den gamle greven, deras far, blev ständigt besviken och förödmjukad av dem; hans arvinge gjorde inte sitt adliga namn någon heder och såg inte ut att bli annat än en självisk, slösaktig och obetydlig man, utan manliga eller ädla egenskaper. Det var mycket bittert, tyckte den gamle greven, att den son som bara var tredje i ordningen och bara skulle få en mycket liten förmögenhet skulle vara den som hade alla gåvorna, all charmen och all styrkan och skönheten. Ibland hatade han nästan den stilige unge mannen, därför att han tycktes ha fått alla de företräden som borde ha följt med den förnäma titeln och de praktfulla godsen; och ändå kunde han innerst inne i sitt stolta, envisa gamla hjärta inte låta bli att hålla mycket av sin yngste son. Det var under ett av sina anfall av retlighet som han skickade iväg honom för att resa omkring i Amerika; han tänkte att han skulle skicka bort honom en tid för att slippa reta upp sig på att ständigt jämföra honom med hans bröder, som just då gav honom stora bekymmer med sitt vilda leverne.

Men efter omkring sex månader började han känna sig ensam och längtade i hemlighet efter att få se sin son igen, så han skrev till kapten Cedric och befallde honom att komma hem. Det brev han skrev korsade på vägen ett brev som kaptenen just hade skrivit till sin far och där han berättade om sin kärlek till den vackra amerikanska flickan och om sina planer på att gifta sig; och när greven fick det brevet blev han rasande. Hur svårt hans humör än var hade han aldrig i sitt liv tappat behärskningen så som han gjorde när han läste kaptenens brev. Hans kammartjänare, som var i rummet när brevet kom, trodde att hans nåd skulle få ett slaganfall, så utom sig av ilska var han. I en timme rasade han som en tiger, och sedan satte han sig och skrev till sin son och befallde honom att aldrig mer komma i närheten av sitt gamla hem eller skriva till sin far eller sina bröder. Han sade att han fick leva som han ville och dö var han ville, att han för alltid skulle vara avskuren från sin familj och att han inte hade någon hjälp att vänta av sin far så länge han levde.

Kaptenen blev mycket bedrövad när han läste brevet; han höll mycket av England och älskade innerligt det vackra hem där han var född; han hade till och med älskat sin gamle argsinte far och känt med honom i hans besvikelser, men han visste att han inte hade någon vänlighet att vänta av honom i framtiden. Först visste han knappt vad han skulle göra; han hade inte uppfostrats till att arbeta och saknade erfarenhet av affärslivet, men han hade mod och gott om beslutsamhet. Så han sålde sin officersfullmakt i den engelska armén, fick efter en del besvär en anställning i New York och gifte sig. Skillnaden mot hans gamla liv i England var mycket stor, men han var ung och lycklig och hoppades att han genom hårt arbete skulle nå långt i framtiden. Han hade ett litet hus vid en stillsam gata, och där föddes hans lille pojke, och allting var så glatt och trivsamt i all sin enkelhet att han inte för ett ögonblick ångrade att han hade gift sig med den rika gamla damens vackra sällskapsdam bara för att hon var så ljuv och han älskade henne och hon älskade honom. Hon var verkligen mycket ljuv, och hennes lille pojke liknade både henne och sin far. Trots att han föddes i ett så stillsamt litet hem, där man bodde så billigt, verkade det som om det aldrig hade funnits ett lyckligare lottat spädbarn. För det första var han alltid frisk och vållade därför aldrig någon besvär; för det andra var han så godmodig och hade ett så förtjusande sätt att alla hade glädje av honom; och för det tredje var han så vacker att se på att han var som en tavla. I stället för att födas skallig kom han till världen med en mängd mjukt, fint, gyllene hår, som lockade sig i topparna och låg i lösa ringlar när han var sex månader gammal; han hade stora bruna ögon och långa ögonfransar och ett förtjusande litet ansikte; han hade så stark rygg och så präktiga, stadiga ben att han plötsligt lärde sig gå när han var nio månader; han uppförde sig så väl för att vara ett spädbarn att det var ett nöje att göra hans bekantskap. Han tycktes känna att alla var hans vänner, och när någon talade till honom när han var ute på gatan i sin barnvagn gav han främlingen en mild, allvarlig blick med sina bruna ögon och log sedan vackert och vänligt; och följden blev att det inte fanns någon i kvarteren kring den stillsamma gata där han bodde – inte ens specerihandlaren på hörnet, som ansågs vara den suraste varelse som fanns – som inte blev glad av att få se honom och tala med honom. Och för varje månad som gick blev han allt vackrare och intressantare.

När han hade blivit stor nog att gå ut med sin barnsköterska och dra en liten vagn efter sig, klädd i en kort vit kolt och med en stor vit hatt skjuten bakåt på sitt lockiga gula hår, var han så vacker och stark och rosig att han drog allas blickar till sig, och barnsköterskan brukade komma hem och berätta för hans mamma om damer som hade stannat sina vagnar för att se på honom och tala med honom, och om hur glada de hade blivit när han pratade med dem på sitt glada lilla vis, som om han alltid hade känt dem. Det mest förtjusande hos honom var just detta glada, orädda, lustiga lilla sätt att bli vän med folk. Jag tror att det kom sig av hans mycket tillitsfulla natur och hans goda lilla hjärta, som kände med alla och ville att alla skulle ha det lika bra som han själv tyckte om att ha det. Det gjorde att han mycket snabbt förstod vad människorna omkring honom kände. Kanske hade den förmågan också utvecklats hos honom därför att han hade varit så mycket tillsammans med sin far och mor, som alltid var kärleksfulla och hänsynsfulla och ömma och väluppfostrade. Han hade aldrig hört ett ovänligt eller ohövligt ord hemma; han hade alltid blivit älskad och smekt och ömt behandlad, och därför var hans barnasjäl full av godhet och oskuldsfulla, varma känslor. Han hade alltid hört sin mamma bli kallad vackra, kärleksfulla smeknamn, och därför använde han dem själv när han talade med henne; han hade alltid sett hur hans pappa vakade över henne och tog väl hand om henne, och därför lärde också han sig att vara rädd om henne.

Så när han förstod att hans pappa aldrig mer skulle komma tillbaka och såg hur sorgsen hans mamma var, växte tanken så småningom fram i hans goda lilla hjärta att han måste göra vad han kunde för att göra henne glad. Han var knappt mer än en baby, men den tanken fanns hos honom varje gång han klättrade upp i hennes knä och kysste henne och lade sitt lockiga huvud mot hennes hals, och när han kom med sina leksaker och bilderböcker för att visa henne, och när han stilla kröp ihop vid hennes sida där hon brukade ligga på soffan. Han var inte stor nog att veta vad mer han kunde göra, så han gjorde vad han kunde och var henne till större tröst än han kunde förstå.

”Åh, Mary!” hörde han henne en gång säga till sin gamla tjänarinna. ”Jag är säker på att han försöker hjälpa mig på sitt oskuldsfulla vis – det vet jag. Ibland ser han på mig med en liten kärleksfull, undrande blick, som om han tyckte synd om mig, och sedan kommer han fram och smeker mig eller visar mig något. Han är en riktig liten man, jag tror verkligen att han förstår.”

När han blev äldre hade han många lustiga små egenheter som roade och intresserade människor mycket. Han var ett sådant sällskap för sin mor att hon knappast kände behov av något annat. De brukade promenera tillsammans och prata tillsammans och leka tillsammans. När han ännu var mycket liten lärde han sig läsa; och sedan brukade han om kvällarna ligga på mattan framför eldstaden och läsa högt – ibland berättelser och ibland stora böcker sådana som vuxna läste, och ibland till och med tidningen; och ofta hörde Mary ute i köket vid sådana tillfällen hur mrs Errol skrattade förtjust åt de lustiga saker han sade.

”Ja, minsann”, sade Mary till specerihandlaren, ”ingen kan låta bli att skratta åt hans lustiga små egenheter – och hans gammalmodiga talesätt! Kom han inte in i mitt kök den kväll den nye presidenten nominerades och ställde sig framför elden, vacker som en tavla, med händerna i sina små fickor och sitt oskyldiga lilla ansikte allvarligt som en domares? Och så säger han till mig: ’Mary’, säger han, ’jag är väldigt intresserad av valet’, säger han. ’Jag är ’publikan, och det är Käraste också. Är du ’publikan, Mary?’ ’Inte ett dugg’, säger jag, ’jag är bästa sortens demokrat!’ Och han tittar upp på mig med en blick som skulle gå en rakt till hjärtat och säger: ’Mary’, säger han, ’landet kommer att gå under.’ Och inte en dag sedan dess har han låtit gå utan att försöka övertala mig att byta parti.”

Mary höll mycket av honom och var också mycket stolt över honom. Hon hade varit hos hans mor ända sedan han föddes, och efter hans fars död hade hon varit kokerska och husa och barnsköterska och allt annat också. Hon var stolt över hans smidiga, starka lilla kropp och hans fina sätt, och särskilt stolt över det ljusa lockiga håret som böljade över hans panna och föll i förtjusande, långa lockar över hans axlar. Hon var beredd att arbeta både tidigt och sent för att hjälpa hans mamma att sy hans små dräkter och hålla dem i ordning.

”’Ristokratisk, va?” brukade hon säga. ”Jo minsann, jag skulle allt vilja se det barn på Fifth Avey-noo som ser ut som han och går lika stiligt som han. Och varenda man, kvinna och unge vänder sig om efter honom i hans lilla svarta sammetskolt, sydd av fruns gamla klänning, med det lilla huvudet högt och det lockiga håret som flyger och skiner. Han ser ut som en ung lord.”

Cedric visste inte att han såg ut som en ung lord; han visste inte vad en lord var. Hans bäste vän var specerihandlaren på hörnet – den sure specerihandlaren, som aldrig var sur mot honom. Han hette mr Hobbs, och Cedric beundrade och respekterade honom mycket. Han ansåg honom vara en mycket rik och mäktig person, för han hade så många saker i sin affär – katrinplommon och fikon och apelsiner och kex – och han hade en häst och en vagn. Cedric höll av mjölkbudet och bagaren och äppelgumman, men allra bäst tyckte han om mr Hobbs, och de var så goda vänner att han hälsade på honom varje dag och ofta satt hos honom ganska länge och diskuterade dagsaktuella frågor. Det var riktigt förvånande hur mycket de hittade att tala om – fjärde juli, till exempel. När de började tala om fjärde juli tycktes det verkligen inte finnas någon ände på samtalet. Mr Hobbs hade mycket låga tankar om ”britterna”, och han berättade hela historien om amerikanska frihetskriget, med mycket märkvärdiga och fosterländska berättelser om fiendens skurkaktighet och frihetskrigets hjältars tapperhet, och han var till och med så frikostig att han återgav en del av den amerikanska självständighetsförklaringen.

Cedric var så upprymd att ögonen lyste och kinderna var röda och hans lockar hade rufsats om till en gul kalufs. Han kunde knappt ge sig tid att äta middag när han kom hem, så ivrig var han att få berätta för sin mamma. Det var kanske mr Hobbs som först väckte hans intresse för politik. Mr Hobbs tyckte om att läsa tidningarna, och därför fick Cedric höra mycket om vad som hände i Washington, och mr Hobbs brukade tala om för honom om presidenten gjorde sin plikt eller inte. Och en gång, när det var val, tyckte han att alltihop var storslaget, och utan mr Hobbs och Cedric hade landet förmodligen kunnat gå under.

Mr Hobbs tog med honom för att se ett stort fackeltåg, och många av männen som bar facklor mindes efteråt en tjocklagd man som stod vid en lyktstolpe och på axeln bar en vacker liten pojke som ropade och viftade med sin mössa i luften.

Inte långt efter det valet, när Cedric var mellan sju och åtta år, inträffade den mycket märkliga händelse som förde med sig en så förunderlig förändring i hans liv. Det var också rätt egendomligt att han just den dagen hade talat med mr Hobbs om England och drottningen, och att mr Hobbs hade haft några mycket skarpa ord att säga om aristokratin och varit särskilt upprörd över grevar och markiser. Det hade varit en het morgon, och sedan Cedric hade lekt soldater med några av sina vänner hade han gått in i affären för att vila och funnit mr Hobbs, som med mycket bister uppsyn tittade på en bit av Illustrated London News med en bild av en hovceremoni.

”Ja”, sade han, ”så där håller de på nu, men en vacker dag får de så det räcker, när de som de har trampat på reser sig och spränger dem högt i luften – grevar och markiser och hela bunten! Den dagen kommer, och de gör bäst i att akta sig!”

Cedric hade som vanligt satt sig på den höga pallen, skjutit hatten bakåt och stuckit händerna i fickorna som en diskret hyllning till mr Hobbs.

”Har ni känt många markiser, mr Hobbs?” frågade Cedric – ”eller grevar?”

”Nej”, svarade mr Hobbs upprört, ”det tror jag då inte. Jag skulle allt vilja se en av dem här inne, det säger jag bara! Här ska inga giriga tyranner sitta och hänga på mina kextunnor!”

Och han var så stolt över sin åsikt att han stolt såg sig omkring och torkade pannan.

”De skulle kanske inte vara grevar om de visste bättre”, sade Cedric, som kände en vag medkänsla med dem i deras olyckliga belägenhet.

”Jaså, inte det!” sade mr Hobbs. ”De är minsann stolta över det! Det ligger i deras natur. Det är ett uselt släkte.”

De var mitt uppe i sitt samtal när Mary dök upp.

Cedric trodde att hon kanske hade kommit för att köpa lite socker, men det hade hon inte. Hon såg nästan blek ut och verkade uppjagad över något.

”Kom hem, älskling”, sade hon. ”Frun vill att du kommer.”

Cedric gled ner från sin pall.

”Vill hon att jag ska gå ut med henne, Mary?” frågade han. ”God morgon, mr Hobbs. Vi ses igen.”

Han blev förvånad över att se hur Mary stirrade på honom, häpen och mållös, och undrade varför hon hela tiden skakade på huvudet.

”Vad är det, Mary?” sade han. ”Är det värmen?”

”Nej”, sade Mary, ”men det händer oss underliga saker.”

”Har Käraste fått huvudvärk av solen?” frågade han oroligt.

Men det var inte det. När han kom hem till sitt eget hus stod en kupévagn framför dörren, och någon var inne i det lilla förmaket och talade med hans mamma. Mary skyndade med honom upp till övervåningen och klädde honom i hans finaste sommardräkt av gräddvit flanell, med den röda sjalen om midjan, och kammade ut hans lockar.

”Lorder, minsann?” hörde han henne säga. ”Och adel och herrskap. Åh, förbannelse över dem! Lorder minsann – vilket elände.”

Det var verkligen mycket förbryllande, men han var säker på att hans mamma skulle berätta vad all denna uppståndelse betydde, så han lät Mary beklaga sig utan att ställa många frågor. När han var klädd sprang han nerför trappan och gick in i förmaket. En lång, mager gammal herre med skarpskuret ansikte satt i en länstol. Hans mor stod strax intill med blekt ansikte, och han såg att hon hade tårar i ögonen.

”Åh, Ceddie!” utbrast hon och sprang fram till sin lille pojke och tog honom i famnen och kysste honom, rädd och orolig. ”Åh, Ceddie, älskling!”

Den långe gamle herrn reste sig ur sin stol och såg på Cedric med sina skarpa ögon. Han gned den smala hakan med sin beniga hand medan han såg på honom.

Han verkade inte alls missnöjd.

”Jaha”, sade han till sist långsamt – ”jaha, så det här är lille lord Fauntleroy.”

---