Fem barn och ett sand­troll

E. Nesbit

Kapitel 1: Vackra som dagen

Huset låg tre engelska mil från stationen, men innan den dammiga hyrdroskan ens hade hunnit skramla fram i fem minuter började barnen sticka ut huvudena genom vagnsfönstret och säga: ”Är vi inte snart framme?” Och varje gång de passerade ett hus, vilket inte hände särskilt ofta, sa allihop: ”Åh, är det här?” Men det var det aldrig, inte förrän de nådde ända upp på backkrönet, strax bortom kalkbrottet och innan man kommer till grusgropen. Där låg ett vitt hus med en grön trädgård och en fruktträdgård bortom den, och mamma sa: ”Nu är vi framme!”

”Så vitt huset är”, sa Robert.

”Och titta på rosorna”, sa Anthea.

”Och plommonen”, sa Jane.

”Det är inte så dumt”, medgav Cyril.

Babyn sa: ”Vill gå-gå”, och droskan stannade med ett sista skrammel och en stöt.

Alla fick sparkar på benen eller blev trampade på fötterna när de trängdes för att komma ur vagnen på fläcken, men ingen tycktes bry sig om det. Mamma hade märkligt nog ingen brådska att komma ur, och till och med när hon långsamt hade klivit ner med hjälp av fotsteget, utan att hoppa det allra minsta, tycktes hon vilja se koffertarna bli inburna och till och med betala kusken, i stället för att vara med på den första härliga rusningen genom trädgården och fruktträdgården och vidare ut i vildmarken med dess törnen och tistlar, törnrosor och björnbärssnår, bortom den trasiga grinden och den torra fontänen vid sidan av huset. Men barnen var klokare, för en gångs skull. Huset var egentligen inte alls vackert; det var alldeles vanligt, och mamma tyckte att det var ganska opraktiskt och blev riktigt förargad över att det nästan inte fanns några hyllor att tala om och knappt ett enda skåp i hela huset. Pappa brukade säga att järnsmidet på taket och murkrönen var som en arkitekts mardröm. Men huset låg långt ute på landet, utan något annat hus inom synhåll, och barnen hade varit i London i två år utan att så mycket som en enda gång få åka till havet, ens över dagen med ett utflyktståg, och därför tyckte de att White House var ett slags fepalats som hade ställts i ett jordiskt paradis. För London är som ett fängelse för barn, särskilt om deras familjer inte är rika.

Visst finns där affärer och teatrar och Maskelyne och Cook och sådant, men om din familj är ganska fattig tar ingen med dig på teater, och du kan inte köpa saker i affärerna. Och i London finns inget av allt det där trevliga som barn kan leka med utan att skada vare sig sakerna eller sig själva – som träd och sand och skogar och vatten. Och nästan allting i London har fel sorts form – bara raka linjer och platta gator, i stället för alla möjliga underliga former, som saker har på landet. Alla träd är olika, som du vet, och jag är säker på att någon tröttsam människa måste ha talat om för dig att det inte finns två grässtrån som är precis likadana. Men på gatorna, där inga grässtrån växer, är allting likadant som allting annat. Det är därför så många barn som bor i städer är så förskräckligt stygga. De vet inte vad det är för fel på dem, och det vet inte heller deras pappor och mammor, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, kusiner, informatorer, guvernanter och barnjungfrur, men jag vet. Och nu vet du också. Barn på landet är också stygga ibland, men det beror på helt andra saker.

Barnen hade hunnit utforska trädgårdarna och uthusen grundligt innan de blev infångade och tvättade till teet, och det stod alldeles klart för dem att de skulle bli lyckliga på White House. Det hade de trott redan från första stund, men när de upptäckte att husets baksida var täckt av jasmin i full vit blom, som doftade som en flaska av den allra dyraste parfym som någonsin ges bort i födelsedagspresent, och när de hade sett gräsmattan, alldeles grön och slät och helt olik det bruna gräset i trädgårdarna i Camden Town, och när de hade hittat stallet med ett loft ovanpå och lite gammalt hö kvar, då var de nästan säkra. Och när Robert hade hittat den trasiga gungan och ramlat ur den och fått en bula stor som ett ägg i huvudet, och Cyril hade klämt fingret i dörren till en bur som verkade gjord för att ha kaniner i, om man någonsin fick några, då hyste de inte längre minsta tvivel.

Det allra bästa var att det inte fanns några regler om vart man inte fick gå och vad man inte fick göra. I London sitter det på nästan allting en skylt med orden ”Får inte röras”, och fast skylten är osynlig är det lika illa, för man vet att den sitter där, och vet man inte det får man minsann veta det fort nog.

White House låg på kanten av en kulle, med en skog bakom sig – och kalkbrottet på ena sidan och grusgropen på den andra. Nedanför kullen bredde en jämn slätt ut sig, med underligt formade vita byggnader där man brände kalk, och ett stort rött bryggeri och andra hus. Och när de stora skorstenarna rök och solen gick ner såg dalen ut att vara fylld av gyllene dimma, och kalkugnarna och humletorkarna glimmade och glittrade tills de liknade en förtrollad stad ur Tusen och en natt.

Nu när jag har börjat berätta för dig om trakten känner jag att jag skulle kunna fortsätta och göra det här till en mycket intressant berättelse om allt det vanliga som barnen gjorde – just sådant som du själv gör, förstår du – och du skulle tro vartenda ord. Och när jag berättade om hur besvärliga barnen var, som du också är ibland, skulle dina mostrar och fastrar kanske skriva ”Så sant!” eller ”Så verklighetstroget!” med blyerts i marginalen, och du skulle få syn på det och antagligen bli irriterad. Därför ska jag bara berätta om det verkligt häpnadsväckande som hände, och du kan lugnt låta boken ligga framme, för varken mostrar och fastrar eller morbröder och farbröder lär skriva ”Så sant!” i kanten på berättelsen. Vuxet folk har mycket svårt att tro på verkligt förunderliga saker om de inte har vad de kallar bevis. Men barn tror på nästan vad som helst, och det vet de vuxna. Det är därför de säger att jorden är rund som en apelsin, när du alldeles tydligt kan se att den är platt och knölig, och därför de säger att jorden går runt solen, när du vilken dag som helst själv kan se att solen stiger upp på morgonen och går till sängs på kvällen, som den snälla sol den är, medan jorden vet sin plats och ligger stilla som en mus. Ändå tror du nog på allt det där om jorden och solen, och i så fall kommer du inte att ha svårt att tro att Anthea och Cyril och de andra hade hittat en fe innan de ens hade varit en vecka på landet. De kallade den i alla fall det, för det var vad den själv kallade sig, och den visste förstås bäst, men den liknade inte alls någon fe som du någonsin har sett eller hört talas om eller läst om.

Det var i grusgroparna. Pappa hade plötsligt varit tvungen att resa bort i affärer, och mamma hade rest för att vara hos Granny, som inte var riktigt kry. Båda gav sig av i största hast, och när de var borta verkade huset förskräckligt tyst och tomt, och barnen vandrade från rum till rum och tittade på pappersbitarna och snörstumparna som låg kvar på golven efter packningen och ännu inte hade städats undan, och önskade att de hade något att göra. Det var Cyril som sa:

”Hör ni, vi tar våra spadar från Margate och går och gräver i grusgroparna. Vi kan låtsas att vi är vid havet.”

”Pappa säger att det var hav där en gång”, sa Anthea. ”Han säger att det finns snäckor där som är tusentals år gamla.”

Så gick de. De hade förstås varit framme vid kanten av grusgropen och tittat ner, men de hade inte gått ner i den av rädsla för att pappa skulle säga att de inte fick leka där, och likadant var det med kalkbrottet. Grusgropen är egentligen inte farlig om man inte försöker klättra nerför kanterna utan tar den långsamma, säkra vägen runt, längs landsvägen, som om man vore en kärra.

Alla barnen bar sin egen spade, och de turades om att bära Lamb. Han var babyn, och de kallade honom så eftersom ”Bä” var det allra första han någonsin hade sagt. Anthea kallade de ”Panther”, vilket verkar dumt när man läser det, men när man säger det låter det lite som hennes namn.

Grusgropen är mycket stor och vid, med gräs runt kanterna däruppe och torra, gängliga vilda blommor, lila och gula. Den är som en jättes tvättfat. Och där finns högar av grus, och hål i tvättfatets sidor där man har tagit bort grus, och högt uppe i de branta sidorna finns de små hålen som är de små ytterdörrarna till de små backsvalornas små hus.

Barnen byggde förstås ett slott, men slottsbygge är inte särskilt roligt när man inte har något hopp om att det skvalpande tidvattnet någonsin ska komma in och fylla vallgraven och spola bort vindbryggan och, som ett lyckligt slut, blöta ner allihop åtminstone upp till midjan.

Cyril ville gräva ut en grotta att leka smugglare i, men de andra tyckte att de då kunde bli levande begravda, så det slutade med att alla spadarna sattes i arbete med att gräva ett hål genom slottet till Australien. De här barnen trodde nämligen att jorden var rund, och att de små australiska pojkarna och flickorna på andra sidan faktiskt gick upp och ner, som flugor i taket, med huvudena hängande ner i luften.

Barnen grävde och grävde och grävde, och händerna blev sandiga och varma och röda, och ansiktena blev fuktiga och blanka. Lamb hade försökt äta sanden och gråtit så förskräckligt när han upptäckte att den inte var brunt socker, som han hade trott, att han nu var alldeles utmattad och låg och sov som ett varmt, knubbigt litet bylte mitt i det halvfärdiga slottet. Därmed fick hans syskon arbeta riktigt ordentligt i fred, och hålet som skulle mynna i Australien blev snart så djupt att Jane, som kort och gott kallades Pussy, bad de andra att sluta.

”Tänk om botten på hålet plötsligt gav vika”, sa hon, ”och ni ramlade ut bland de små australierna, då skulle de få all sanden i ögonen.”

”Ja”, sa Robert, ”och de skulle hata oss och kasta sten på oss och inte låta oss se kängururna eller opossumarna eller blåeukalyptusträden eller fåglarna av märket Emu eller någonting.”

Cyril och Anthea visste att Australien inte låg riktigt så nära, men de gick med på att lägga undan spadarna och fortsätta med händerna. Det var mycket lätt, för sanden på botten av hålet var väldigt mjuk och fin och torr, som havssand. Och det fanns små snäckor i den.

”Tänk att det har varit vått hav här en gång, alldeles plaskigt och blankt”, sa Jane, ”med fiskar och havsålar och koraller och sjöjungfrur.”

”Och skeppsmaster och spanska skatter från förlista skepp. Jag önskar att vi kunde hitta en gulddublon eller något”, sa Cyril.

”Hur bar man bort havet?” frågade Robert.

”Inte i en hink, dummer”, sa hans bror. ”Pappa säger att jorden blev för varm på undersidan, som man blir i sängen ibland, så den drog helt enkelt upp axlarna, och då måste havet glida av, som filtarna glider av oss, och axeln blev kvar och stack upp och förvandlades till torrt land. Vi går och letar efter snäckor. Jag tycker att den där lilla grottan ser lovande ut, och jag ser något som sticker ut där som liknar en bit av ett ankare från ett förlist skepp, och det är ruskigt hett i Australienhålet.”

De andra höll med, men Anthea fortsatte gräva. Hon tyckte alltid om att göra färdigt det hon en gång hade börjat med. Hon kände att det skulle vara en skam att lämna hålet utan att ha kommit igenom till Australien.

Grottan var en besvikelse, för där fanns inga snäckor, och ankaret från det förlista skeppet visade sig bara vara den avbrutna änden av ett hackhandtag, och grottsällskapet höll just på att komma fram till att sand gör en törstigare när den inte ligger vid havet, och någon hade föreslagit att de skulle gå hem och dricka lemonad, när Anthea plötsligt skrek:

”Cyril! Kom hit! Åh, skynda dig! – Den lever! Den kommer undan! Fort!”

Alla skyndade tillbaka.

”Det är nog en råtta”, sa Robert. ”Pappa säger att det kryllar av dem på gamla ställen – och det här måste vara rätt gammalt om havet var här för tusentals år sedan –”

”Det kanske är en orm”, sa Jane och rös.

”Vi får titta efter”, sa Cyril och hoppade ner i hålet. ”Jag är inte rädd för ormar. Jag tycker om dem. Om det är en orm ska jag tämja den, och den ska följa med mig överallt, och jag ska låta den sova runt halsen på mig om nätterna.”

”Nej, det ska du inte”, sa Robert bestämt. Han delade sovrum med Cyril. ”Men du får om det är en råtta.”

”Åh, var inte dumma!” sa Anthea. ”Det är ingen råtta, den är mycket större. Och det är ingen orm. Den har fötter, jag såg dem, och päls! Nej – inte spaden. Du gör den illa! Gräv med händerna.”

”Och låta den göra mig illa i stället! Jo, det är väl troligt, eller hur?” sa Cyril och grep en spade.

”Åh, låt bli!” sa Anthea. ”Squirrel, låt bli. Jag – det låter dumt, men den sa något. Det gjorde den verkligen, på riktigt –”

”Vad då?”

”Den sa: ’Låt mig vara.’”

Men Cyril anmärkte bara att hans syster måste ha fått fnatt, och han och Robert grävde med spadarna medan Anthea satt på kanten av hålet och studsade upp och ner av värme och ängslan. De grävde försiktigt, och snart kunde alla se att det faktiskt var något som rörde sig på botten av Australienhålet.

Då ropade Anthea: ”Jag är inte rädd. Låt mig gräva”, och föll på knä och började krafsa som en hund när den plötsligt har kommit ihåg var den grävde ner sitt ben.

”Åh, jag kände päls!” ropade hon, halvt skrattande och halvt gråtande. ”Det gjorde jag verkligen! Det gjorde jag!” Då fick en torr, hes röst i sanden plötsligt alla att hoppa tillbaka, och deras hjärtan hoppade nästan lika fort som de själva.

”Låt mig vara”, sa den. Och nu hörde alla rösten och tittade på de andra för att se om de också hade hört.

”Men vi vill se dig”, sa Robert modigt.

”Jag önskar att du ville komma fram”, sa Anthea, som också fattade mod.

”Nåväl – om det är din önskning”, sa rösten, och sanden rörde sig och virvlade och sprätte, och något brunt och lurvigt och tjockt kom rullande ut i hålet, och sanden föll av det, och där satt det och gäspade och gnuggade ögonens yttersta ändar med händerna.

”Jag måste visst ha somnat”, sa den och sträckte på sig.

Barnen stod i en ring runt hålet och tittade på varelsen de hade hittat. Den var värd att titta på. Ögonen satt på långa spröt som en snigels ögon, och den kunde skjuta ut och dra in dem som tubkikare. Den hade öron som en fladdermus, och den knubbiga kroppen var formad som en spindels och täckt av tjock, mjuk päls. Benen och armarna var också lurviga, och händerna och fötterna såg ut som en apas.

”Vad i all världen är det?” sa Jane. ”Ska vi ta hem den?”

Varelsen vände sina långa ögon mot henne och sa:

”Pratar hon alltid strunt, eller är det bara skräpet hon har på huvudet som gör henne fånig?”

Den tittade föraktfullt på Janes hatt medan den talade.

”Hon menar inte att vara fånig”, sa Anthea milt. ”Det gör ingen av oss, vad du än må tro! Var inte rädd. Vi vill inte göra dig illa, förstår du.”

”Göra mig illa!” sa den. ”Skulle jag vara rädd? Jag måste säga! Ni pratar ju som om jag inte vore någon särskild.” All pälsen reste sig på den som på en katt som tänker slåss.

”Jo”, sa Anthea, fortfarande vänligt, ”om vi visste vem du är, närmare bestämt, kanske vi kunde komma på något att säga som inte gjorde dig arg. Allt vi hittills har sagt verkar ha gjort det. Vem är du? Och bli inte arg! För vi vet verkligen inte.”

”Vet ni inte?” sa den. ”Ja, jag visste att världen hade förändrats – men – nåväl, verkligen – menar ni på fullt allvar att ni inte känner igen en Psammead när ni ser en?”

”En Sammyadd? Det är rena grekiskan för mig.”

”Det är det för alla”, sa varelsen skarpt. ”På ren engelska, då: en sandfe. Känner ni inte igen en sandfe när ni ser en?”

Den såg så bedrövad och sårad ut att Jane skyndade sig att säga: ”Visst ser jag att du är det, nu. Det är ju alldeles tydligt när man tittar efter.”

”Ni började titta på mig för flera meningar sedan”, sa den vresigt och började krypa ihop i sanden igen.

”Åh – försvinn inte igen! Prata lite till”, ropade Robert. ”Jag visste inte att du var en sandfe, men så fort jag såg dig visste jag att du var det allra underbaraste jag någonsin hade sett.”

Sandfen verkade en aning mindre otrevlig efter detta.

”Jag har inget emot att prata”, sa den, ”så länge ni är någorlunda hövliga. Men jag tänker inte sitta här och småprata artigt för er skull. Om ni talar vänligt till mig kanske jag svarar, och kanske inte. Säg något nu.”

Naturligtvis kunde ingen komma på något att säga, men till slut kom Robert på ”Hur länge har du bott här?” och sa det genast.

”Åh, i evigheter – flera tusen år”, svarade Psammeaden.

”Berätta alltihop för oss. Snälla.”

”Allt står i böcker.”

”Du står inte i dem!” sa Jane. ”Åh, berätta allt du kan om dig själv! Vi vet ingenting om dig, och du är så rar.”

Sandfen slätade sina långa råttlika morrhår och log mellan dem.

”Snälla, berätta!” sa alla barnen på en gång.

Det är märkvärdigt hur fort man vänjer sig vid saker, även de mest häpnadsväckande. Fem minuter tidigare hade barnen lika lite som du anat att det fanns något sådant som en sandfe i världen, och nu pratade de med den som om de hade känt den i hela sitt liv.

Den drog in ögonen och sa:

”Vad det är soligt – alldeles som förr i tiden. Var får ni tag på era Megatherium nuförtiden?”

”Va?” sa alla barnen på en gång. Det är mycket svårt att alltid komma ihåg att ”va” inte är artigt, särskilt när man blir förvånad eller upprörd.

”Är det gott om pterodaktyler nu?” fortsatte sandfen.

Barnen kunde inte svara.

”Vad får ni till frukost?” sa fen otåligt. ”Och vem ger er den?”

”Ägg och bacon och bröd och mjölk och gröt och sådant. Mamma ger oss det. Vad är Mega-vad-de-nu-heter och Ptero-vad-man-nu-kallar-dem? Och är det någon som äter dem till frukost?”

”Nästan alla åt ju pterodaktyl till frukost på min tid! Pterodaktyler liknade krokodiler lite grann och fåglar lite grann – jag tror att de var mycket goda halstrade. Förstår ni, det var så här: det fanns förstås massor av sandfeer då, och tidigt på morgonen gick man ut och letade efter dem, och när man hade hittat en fick man sin önskning uppfylld. Folk brukade skicka ner sina små pojkar till stranden tidigt på morgonen före frukost för att hämta dagens önskningar, och mycket ofta fick äldsta pojken i familjen tillsägelse att önska sig ett Megatherium, färdigstyckat för tillagning. Det var stort som en elefant, förstår ni, så det fanns rätt mycket kött på det. Och om de ville ha fisk önskade de sig en Ichthyosaurus – den var tjugo till fyrtio fot lång, så där fanns det gott om mat. Och ville man ha fågel fanns Plesiosaurus; där fanns det också gott om kött att plocka. Sedan kunde de andra barnen önska sig annat. Men när folk hade middagsbjudningar blev det nästan alltid Megatherium, och Ichthyosaurus, för fenorna var en stor delikatess och stjärten kokade man soppa på.”

”Det måste ha blivit massor och åter massor av kallt kött över”, sa Anthea, som tänkte bli en duktig husmor en dag.

”Åh nej”, sa Psammeaden, ”det hade aldrig gått. Vid solnedgången blev ju förstås allt som var över till sten. Man hittar de förstenade benen efter Megatherium och sådant överallt än i dag, säger man.”

”Vilka säger det?” frågade Cyril, men sandfen rynkade pannan och började gräva mycket fort med sina lurviga händer.

”Åh, gå inte!” ropade alla. ”Berätta mer om när man åt Megatherium till frukost! Såg världen ut så här då?”

Den slutade gräva.

”Inte det minsta”, sa den. ”Det var nästan bara sand där jag bodde, och kol växte på träden, och strandsnäckorna var stora som tebrickor – man hittar dem nu också, de har blivit till sten. Vi sandfeer brukade bo vid havet, och barnen kom med sina små flintspadar och flinthinkar och byggde slott som vi kunde bo i. Det är tusentals år sedan, men jag hör att barn fortfarande bygger slott i sanden. Det är svårt att lägga bort en vana.”

”Men varför slutade ni bo i slotten?” frågade Robert.

”Det är en sorglig historia”, sa Psammeaden dystert. ”Det var för att de envisades med att gräva vallgravar runt slotten, och det otäcka, våta, bubblande havet brukade komma in, och så fort en sandfe blev våt blev den förstås förkyld och dog oftast. Och så blev sandfeerna färre och färre, och varje gång man hittade en fe och fick en önskning brukade man önska sig ett Megatherium och äta dubbelt så mycket som man ville ha, för det kunde gå veckor innan man fick en önskning till.”

”Och blev du våt?” frågade Robert.

Sandfen rös. ”Bara en gång”, sa den. ”Spetsen på det tolfte morrhåret uppe till vänster – jag känner fortfarande av det stället i fuktigt väder. Det var bara en gång, men det räckte mer än väl för mig. Jag gav mig av så fort solen hade torkat mitt stackars kära morrhår. Jag kilade iväg längst upp på stranden och grävde mig ett hus djupt nere i varm, torr sand, och där har jag varit sedan dess. Och havet bytte bostad efteråt. Och nu tänker jag inte berätta något mer.”

”Bara en sak till, snälla”, sa barnen. ”Kan du uppfylla önskningar nu?”

”Naturligtvis”, sa den. ”Uppfyllde jag inte din önskning för några minuter sedan? Du sa: ’Jag önskar att du ville komma fram’, och det gjorde jag.”

”Åh, snälla, kan vi inte få en till?”

”Jo, men skynda er. Jag är trött på er.”

Du har säkert ofta tänkt på vad du skulle göra om du fick tre önskningar, och föraktat gubben och hans fru i sagan om blodkorven, och varit säker på att du själv, om du fick chansen, utan ett ögonblicks tvekan skulle kunna komma på tre riktigt nyttiga önskningar. De här barnen hade ofta pratat om saken, men nu när de plötsligt hade fått chansen kunde de inte bestämma sig.

”Skynda er”, sa sandfen vresigt. Ingen kunde komma på någonting, men Anthea lyckades ändå komma ihåg en hemlig önskning som hon delade med Jane och som de aldrig hade berättat för pojkarna. Hon visste att pojkarna inte skulle tycka att den var något att ha – men den var i alla fall bättre än ingenting.

”Jag önskar att vi allihop var vackra som en dag”, sa hon i största hast.

Barnen tittade på varandra, men alla kunde se att de andra inte såg bättre ut än vanligt. Psammeaden sköt ut sina långa ögon och verkade hålla andan och blåsa upp sig tills den var dubbelt så tjock och lurvig som förut. Plötsligt släppte den ut luften i en lång suck.

”Jag är faktiskt rädd att jag inte klarar det”, sa den urskuldande. ”Jag måste vara ur träning.”

Barnen blev förskräckligt besvikna.

”Åh, försök igen!” sa de.

”Jo”, sa sandfen, ”saken är den att jag sparade lite krafter för att kunna uppfylla era andras önskningar. Om ni nöjer er med en önskning om dagen för er allihop kan jag nog ta i så pass. Går ni med på det?”

”Ja, åh ja!” sa Jane och Anthea. Pojkarna nickade. De trodde inte att sandfen kunde göra det. Det går alltid mycket lättare att få flickor att tro på saker än pojkar.

Den sköt ut ögonen längre än någonsin och svällde och svällde och svällde.

”Jag hoppas verkligen att den inte gör sig illa”, sa Anthea.

”Eller spräcker skinnet”, sa Robert oroligt.

Alla kände en väldig lättnad när sandfen, efter att ha blivit så stor att den nästan fyllde hela hålet i sanden, plötsligt släppte ut luften och återfick sin rätta storlek.

”Så där ja”, sa den och flämtade häftigt. ”Det går lättare i morgon.”

”Gjorde det mycket ont?” frågade Anthea.

”Bara i mitt stackars morrhår, tack”, sa den, ”men du är ett snällt och omtänksamt barn. God dag.”

Den krafsade plötsligt och vilt med händer och fötter och försvann ner i sanden. Sedan tittade barnen på varandra, och vart och ett upptäckte plötsligt att det stod ensamt med tre fullkomliga främlingar, alla strålande vackra.

De stod alldeles tysta en stund. Alla trodde att de egna syskonen hade gått sin väg och att de här främmande barnen obemärkt hade smugit sig fram medan de själva tittade på sandfens svällande gestalt. Anthea talade först:

”Ursäkta”, sa hon mycket artigt till Jane, som nu hade väldiga blå ögon och ett moln av rödbrunt hår, ”men har du sett två små pojkar och en liten flicka någonstans här i närheten?”

”Det tänkte jag just fråga dig”, sa Jane. Och då ropade Cyril:

”Men det är ju du! Jag känner igen hålet i ditt förkläde! Du är Jane, eller hur? Och du är Panther. Jag ser din smutsiga näsduk som du glömde byta efter att du hade skurit dig i tummen! Jösses! Önskningen har gått i uppfyllelse i alla fall. Hör ni, är jag lika stilig som ni?”

”Om du är Cyril tyckte jag mycket bättre om dig som du var förut”, sa Anthea bestämt. ”Med ditt gyllene hår ser du ut som den unge körsångaren på bilden. Det skulle inte förvåna mig om du dog ung. Och om det där är Robert så liknar han en italiensk positivhalare. Hans hår är alldeles svart.”

”Då är ni flickor som julkort, båda två – så det så – fåniga julkort”, sa Robert argt. ”Och Jane har ju rena morötterna till hår.”

Det hade verkligen just den där venetianska nyansen som konstnärer beundrar så mycket.

”Det tjänar ingenting till att klaga på varandra”, sa Anthea. ”Vi hämtar Lamb och kånkar hem honom till middagen. Tjänstefolket kommer att beundra oss förfärligt mycket, ska ni se.”

Baby höll just på att vakna när de kom fram till honom, och alla barnen kände lättnad över att åtminstone han inte var vacker som en dag utan precis som vanligt.

”Han är väl för liten för att önska, förstås”, sa Jane. ”Vi får nämna honom särskilt nästa gång.”

Anthea sprang fram och sträckte ut armarna.

”Kom till din egen Panther, gulleplutt”, sa hon.

Babyn tittade ogillande på henne och stoppade en sandig, skär tumme i munnen. Anthea var hans älsklingssyster.

”Kom då”, sa hon.

”Gå väj!” sa babyn.

”Kom till din egen Pussy”, sa Jane.

”Vill ha min Panty”, sa Lamb jämmerligt, och hans läpp darrade.

”Kom nu, veteranen”, sa Robert, ”kom och ida på Yobbys rygg.”

”Nä, dummi dummi pojke”, tjöt babyn och grät nu ohämmat. Då fick barnen veta det värsta. Babyn kände inte igen dem!

De såg förtvivlat på varandra, och det var förskräckligt för var och en att i denna svåra knipa bara möta fullkomliga främlingars vackra ögon i stället för de egna syskonens glada, vänliga, alldagliga, glittrande, muntra små ögon.

”Det här är verkligen alldeles förfärligt”, sa Cyril när han hade försökt lyfta upp Lamb och Lamb hade rivits som en katt och bölat som en tjur. ”Vi måste bli vänner med honom! Jag kan inte bära hem honom när han skriker så där. Tänk att behöva bli vän med vår egen baby! – Det är för dumt.”

Men det var precis vad de måste göra. Det tog över en timme, och uppgiften blev inte lättare av att Lamb vid det här laget var hungrig som ett lejon och törstig som en öken.

Till sist gick han med på att låta främlingarna turas om att bära hem honom, men eftersom han vägrade hålla sig fast i så nya bekantskaper måste de bära hela hans tyngd, och det var oerhört uttröttande.

”Gudskelov att vi är hemma!” sa Jane och stapplade genom järngrinden fram till Martha, barnjungfrun, som stod i ytterdörren med handen som skärm över ögonen och spanade oroligt. ”Här! Ta Baby, snälla!”

Martha ryckte babyn ur hennes armar.

”Gudskelov att han har kommit välbehållen hem”, sa hon. ”Var är de andra, och vilka i all sin dar är ni allesammans?”

”Det är ju vi, förstås”, sa Robert.

”Och vilka är Vi då, om man får fråga?” frågade Martha hånfullt.

”Jag säger ju att det är vi, fast vi är vackra som en dag”, sa Cyril. ”Jag är Cyril, och det här är de andra, och vi är väldigt hungriga. Släpp in oss och var inte en dum idiot.”

Martha svor bara över Cyrils oförskämdhet och försökte stänga dörren mitt framför näsan på honom.

”Jag vet att vi ser annorlunda ut, men jag är Anthea, och vi är så trötta, och det är långt efter middagstid.”

”Gå då hem och ät middag, vilka ni än är. Och om våra barn har fått er att spela det här spelet kan ni hälsa dem från mig att de ska få, så vet de vad de har att vänta!” Med det slog hon verkligen igen dörren. Cyril ringde ursinnigt på klockan. Inget svar. Efter en stund stack kokerskan ut huvudet genom ett sovrumsfönster och sa:

”Om ni inte ger er iväg, och det på fläcken, går jag och hämtar polisen.” Och hon smällde igen fönstret.

”Det är ingen idé”, sa Anthea. ”Åh, kom nu, snälla, innan vi blir skickade i fängelse!”

Pojkarna sa att det var struntprat och att man enligt engelsk lag inte kunde sätta folk i fängelse bara för att de var vackra som en dag, men ändå följde de med de andra ut på vägen.

”Vi blir väl oss själva igen efter solnedgången”, sa Jane.

”Jag vet inte”, sa Cyril sorgset. ”Det är inte säkert att det fungerar så nu – mycket har förändrats sedan Megatheriums tid.”

”Åh”, ropade Anthea plötsligt, ”vi kanske blir till sten vid solnedgången, som Megatherium blev, så att det inte ska bli några av oss över till nästa dag.”

Hon började gråta, och det gjorde Jane också. Till och med pojkarna bleknade. Ingen orkade säga något.

Det var en hemsk eftermiddag. Det fanns inget hus i närheten där barnen kunde be om en brödkant eller ens ett glas vatten. De vågade inte gå till byn, för de hade sett Martha gå ner dit med en korg, och där fanns en poliskonstapel. Visserligen var de alla vackra som en dag, men det är en klen tröst när man är hungrig som en jägare och törstig som en svamp.

Tre gånger försökte de förgäves få tjänstefolket på White House att släppa in dem och lyssna på deras berättelse. Sedan gick Robert ensam dit i hopp om att kunna klättra in genom något av fönstren på baksidan och därmed öppna dörren för de andra. Men alla fönstren satt utom räckhåll, och Martha tömde en tvättkanna med kallt vatten över honom från ett fönster högst upp och sa:

”Iväg med dig, din otäcka lilla italienska apa.”

Till sist satte de sig på rad under häcken med fötterna i ett torrt dike och väntade på solnedgången och undrade om de, när solen väl gick ner, skulle bli till sten eller bara till sina gamla vanliga jag igen. Och var och en kände sig fortfarande ensam bland främlingar och försökte låta bli att titta på de andra, för fast rösterna var deras egna var ansiktena så strålande vackra att de var rent irriterande att se på.

”Jag tror inte att vi blir till sten”, sa Robert och bröt en lång, eländig tystnad, ”för sandfen sa att den skulle uppfylla en önskning till åt oss i morgon, och det skulle den inte kunna om vi var av sten, eller hur?”

De andra sa ”Nej”, men det tröstade dem inte alls.

En ny tystnad, längre och eländigare, bröts av att Cyril plötsligt sa: ”Jag vill inte skrämma er flickor, men jag tror att det redan har börjat med mig. Min fot är alldeles död. Jag håller på att bli till sten, det vet jag, och det gör ni också alldeles strax.”

”Det gör ingenting”, sa Robert vänligt. ”Det kanske bara är du som blir av sten, och vi andra klarar oss, och vi ska vårda din staty ömt och hänga girlanger på den.”

Men när det visade sig att Cyrils fot bara hade somnat av att han suttit för länge med den under sig, och när den vaknade till liv med plågsamma stickningar och pirrningar, blev de andra riktigt sura.

”Skrämma oss så där alldeles i onödan!” sa Anthea.

Den tredje tystnaden, den eländigaste av alla, bröts av Jane. Hon sa:

”Om vi klarar oss ur det här ska vi be Sammyadden ordna så att tjänstefolket inte märker någon skillnad, vilka önskningar vi än får uppfyllda.”

De andra grymtade bara. De var alltför eländiga till mods för att ens fatta goda föresatser.

Till sist slog hungern och rädslan och surheten och tröttheten – fyra mycket otrevliga saker – sig samman och åstadkom en trevlig sak, nämligen sömn. Barnen låg och sov på rad, med sina vackra ögon slutna och sina vackra munnar öppna. Anthea vaknade först. Solen hade gått ner, och skymningen föll.

Anthea nöp sig mycket hårt för att vara säker, och när hon upptäckte att hon fortfarande kunde känna nypet kom hon fram till att hon inte var av sten, och sedan nöp hon de andra. De var också mjuka.

”Vakna”, sa hon, nästan gråtfärdig av glädje. ”Det är ingen fara, vi är inte av sten. Och åh, Cyril, så härligt ful du ser ut med dina gamla fräknar och ditt bruna hår och dina små ögon. Och det gör ni allihop!” tillade hon, så att de inte skulle bli avundsjuka.

När de kom hem fick de mycket skäll av Martha, som berättade om de främmande barnen.

”Fina att se på, det måste jag säga, men så oförskämda.”

”Jag vet”, sa Robert, som av erfarenhet visste hur hopplöst det vore att försöka förklara något för Martha.

”Och var i all världen har ni hållit hus hela den här tiden, era små odågor?”

”Ute på vägen.”

”Varför kom ni inte hem för flera timmar sedan?”

”Vi kunde inte på grund av dem”, sa Anthea.

”Vilka då?”

”Barnen som var vackra som en dag. De höll oss kvar där tills solen hade gått ner. Vi kunde inte komma tillbaka förrän de hade gett sig av. Du anar inte hur vi hatade dem! Åh, snälla, snälla, ge oss lite kvällsmat – vi är så hungriga.”

”Hungriga! Ja, det vill jag tro”, sa Martha argt. ”Ute hela dagen så här. Nå, jag hoppas att det lär er att inte ge er i lag med främmande barn – de är nog här för att hämta sig efter mässlingen! Kom nu ihåg att om ni ser dem igen ska ni inte prata med dem – inte ett ord och inte ens en blick – utan komma raka vägen och tala om det för mig. Jag ska allt förstöra deras skönhet!”

”Om vi någonsin ser dem igen ska vi tala om det för dig”, sa Anthea, och Robert, som kärleksfullt fäste blicken på det kalla oxköttet som kokerskan kom in med på en bricka, tillade lågt och innerligt:

”Och vi ska minsann se noga till att vi aldrig ser dem igen.”

Och det har de aldrig gjort.

---