Ethan Frome

Edith Wharton

Kapitel 1

Byn låg under två fot snö, med drivor vid de vindutsatta gathörnen. På en järnhimmel hängde Karlavagnens stjärnor som istappar och Orion blixtrade med sina kalla eldar. Månen hade gått ner, men natten var så genomskinlig att de vita husfasaderna mellan almarna såg grå ut mot snön, buskklungor avtecknade sig som svarta fläckar på den och kyrkans källarfönster sände strålar av gult ljus långt ut över snötäckets ändlösa vågor.

Unge Ethan Frome gick med raska steg längs den öde gatan, förbi banken och Michael Eadys nya handelsbod i tegel och advokat Varnums hus med de två svarta granarna vid grinden. Mitt emot Varnums grind, där vägen sluttade ner mot Corburydalen, reste kyrkan sin smäckra vita tornspira och sin smala pelarförhall. När den unge mannen gick mot den bildade de övre fönstren en svart arkad längs byggnadens sidovägg, men ur de nedre öppningarna, på den sida där marken sluttade brant ner mot Corburyvägen, sköt ljuset ut i långa stråk, belyste många färska fåror längs stigen fram till källardörren och visade under ett skjul intill en rad slädar med hästar under tjocka täcken.

Natten var alldeles stilla och luften så torr och ren att kylan knappt kändes. För Frome var det snarare som om luften helt saknades, som om ingenting tätare än eter fanns mellan den vita jorden under hans fötter och metallkupolen över hans huvud. ”Det är som att vara i en urpumpad behållare”, tänkte han. Fyra eller fem år tidigare hade han gått en ettårig kurs vid en teknisk högskola i Worcester och experimenterat lite i laboratoriet tillsammans med en vänlig fysikprofessor; och bilderna från den erfarenheten dök fortfarande upp i oväntade ögonblick, mitt i de helt andra tankesammanhang som sedan dess hade präglat hans liv. Hans fars död och de olyckor som följt på den hade i förtid satt punkt för Ethans studier; men fast de inte nått långt nog för att vara till någon större praktisk nytta hade de gett näring åt hans fantasi och gjort honom medveten om väldiga, dunkla innebörder bakom tingens vardagliga yta.

Medan han stegade fram genom snön glödde förnimmelsen av sådana innebörder i hans hjärna och blandade sig med värmen som den raska gången spred i kroppen. Där byn tog slut stannade han framför kyrkans mörka fasad. Han stod där ett ögonblick, andades hastigt och såg åt båda hållen längs gatan, där inte en enda annan gestalt rörde sig. Backen på Corburyvägen, nedanför advokat Varnums granar, var Starkfields mest omtyckta plats för kälkåkning, och under klara kvällar ljöd det av kälkåkarnas rop kring kyrkhörnet till sent på natten; men i kväll bröts inte den långa sluttningens vithet av en enda kälke. Midnattens tystnad vilade över byn, och hela dess vakna liv var samlat bakom kyrkfönstren, varifrån dansmusikens toner strömmade ut med de breda banden av gult ljus.

Den unge mannen gick längs byggnadens sida och nerför sluttningen mot källardörren. För att hålla sig undan de avslöjande ljusstrålarna inifrån tog han en omväg genom den orörda snön och närmade sig efter hand källarmurens bortre hörn. Därifrån smög han försiktigt fram till närmaste fönster, alltjämt i skydd av skuggan, höll sin raka, magra kropp undan och sträckte på halsen tills han fick en skymt av rummet.

Sett därifrån, ur det klara, frostiga mörker där han stod, tycktes rummet sjuda i ett töcken av hetta. Gaslågornas metallreflektorer kastade skarpa ljusvågor mot de vitkalkade väggarna, och järnflankerna på kaminen längst bort i salen såg ut att häva sig av vulkaniska eldar. På golvet trängdes flickor och unga män. Längs sidoväggen mitt emot fönstret stod en rad köksstolar som de äldre kvinnorna nyss hade rest sig från. Vid det här laget hade musiken tystnat, och musikerna – en fiolspelare och den unga dam som spelade på harmoniet om söndagarna – försåg sig i hast vid ena hörnet av kvällsmatsbordet, som stod på estraden längst bort i salen med sina skövlade pajfat och glassassietter på rad. Gästerna gjorde sig i ordning att gå, och strömmen gick redan mot gången där rockar och sjalar hängde, när en ung man med spänst i stegen och en svart kalufs sköt fram till mitten av golvet och klappade i händerna. Signalen fick genast verkan. Musikerna skyndade till sina instrument, dansarna – somliga redan till hälften inbyltade inför hemfärden – ställde upp sig i led längs rummets båda sidor, de äldre åskådarna gled tillbaka till sina stolar, och den livlige unge mannen, som hade kastat sig hit och dit i trängseln, drog fram en flicka som redan hade lindat en körsbärsröd ”huvudsjal” om huvudet, förde henne till golvets ena ände och virvlade med henne längs hela golvet till de sprittande tonerna av en Virginia reel.

Fromes hjärta slog häftigt. Han hade spanat efter det mörka huvudet under den körsbärsröda huvudsjalen, och det förargade honom att en annan blick hade hunnit före hans. Den som ledde reelen, och som såg ut att ha irländskt blod i ådrorna, dansade bra, och hans dam rycktes med av hans glöd. När hon rörde sig längs ledet och hennes lätta gestalt svängde från hand till hand i allt snabbare cirklar flög huvudsjalen av huvudet och stod ut bakom hennes axlar, och för varje varv fick Frome en skymt av hennes skrattande, flämtande läppar, molnet av mörkt hår kring pannan och de mörka ögonen, som tycktes vara de enda fasta punkterna i ett virrvarr av flygande linjer.

Dansarna dansade allt fortare, och musikerna gick för att hålla jämna steg med dem löst på sina instrument som jockeyer piskar sina hästar på upploppet; ändå tycktes det den unge mannen vid fönstret som om reelen aldrig skulle ta slut. Då och då vände han blicken från flickans ansikte till hennes kavaljers, som i dansens upprymdhet hade fått ett nästan oförskämt ägande uttryck. Denis Eady var son till Michael Eady, den ärelystne irländske specerihandlaren, vars smidighet och fräckhet för första gången hade visat Starkfield vad ”smarta” affärsmetoder var, och vars nya handelsbod i tegel vittnade om hur väl försöket hade lyckats. Sonen skulle av allt att döma följa i hans fotspår och använde under tiden samma konster för att erövra Starkfields ungmör. Hittills hade Ethan Frome nöjt sig med att tycka att han var en tarvlig karl; men nu bad han rent av om en omgång med ridpiskan. Det var underligt att flickan inte tycktes märka det: att hon kunde lyfta sitt hänryckta ansikte mot sin kavaljers och lägga sina händer i hans utan att tyckas känna sig kränkt av hans blick och beröring.

Frome brukade gå in till Starkfield för att hämta hem sin hustrus kusin, Mattie Silver, de sällsynta kvällar då något tillfälle till förströelse lockade henne till byn. Det var hans hustru som hade föreslagit, när flickan kom för att bo hos dem, att man skulle se till att hon fick sådana tillfällen. Mattie Silver kom från Stamford, och när hon flyttade in hos familjen Frome för att hjälpa sin kusin Zeena hade man ansett det bäst att, eftersom hon inte fick någon lön, inte låta kontrasten mellan det liv hon lämnat och avskildheten på en gård i Starkfield bli alltför kännbar. Annars – tänkte Frome med bitter ironi – skulle det knappast ha fallit Zeena in att bekymra sig om flickans nöjen.

När hans hustru först föreslog att de skulle låta Mattie få en ledig kväll då och då hade han inom sig protesterat mot att behöva gå de två extra engelska milen till byn och tillbaka efter en hård arbetsdag på gården; men inte långt därefter hade han kommit därhän att han önskade att Starkfield skulle ägna alla sina nätter åt festande.

Mattie Silver hade bott under hans tak i ett år, och från tidiga morgonen tills de möttes vid kvällsmaten hade han ofta tillfälle att se henne; men inga stunder i hennes sällskap kunde mäta sig med dem när de gick hem till gården genom natten, arm i arm, och hennes lätta steg ilade för att hålla takten med hans långa kliv. Han hade tyckt om flickan ända från första dagen, när han hade kört över till Flats för att möta henne och hon hade lett och vinkat åt honom från tåget och ropat ”Du måste vara Ethan!” när hon hoppade ner med sina knyten, medan han synade hennes späda gestalt och tänkte: ”Hon ser inte ut att vara så värst bra på hushållsarbete, men någon gnällspik är hon i alla fall inte.” Men det var inte bara det att en smula ungt, hoppfullt liv hade kommit till hans hus som en eld tänd på en kall härd. Flickan var mer än den glada, hjälpsamma varelse han hade trott henne vara. Hon hade ögon att se med och öron att höra med: han kunde visa henne saker och berätta saker för henne och njuta av den saliga vissheten att allt han delade med sig av lämnade långa efterklanger och ekon som han kunde väcka till liv när han ville.

Det var under deras nattliga vandringar tillbaka till gården som han starkast kände ljuvheten i denna samhörighet. Han hade alltid varit känsligare än människorna omkring honom för naturens skönhet. Hans ofullbordade studier hade gett denna känslighet form, och till och med i hans olyckligaste stunder talade fälten och himlen till honom med en djup och mäktig vältalighet. Men hittills hade känslan stannat inom honom som en stum värk och lagt en slöja av sorg över den skönhet som väckte den. Han visste inte ens om någon annan i världen kände som han, eller om han var den ende som drabbats av detta sorgliga privilegium. Sedan hade han fått veta att ännu en själ hade skälvt av samma förundran: att vid hans sida levde en varelse som bodde under hans tak och åt hans bröd och som han kunde säga till: ”Det där borta är Orion; den stora till höger är Aldebaran, och klungan med små – som en bisvärm – det är Plejaderna …” eller som han kunde hålla trollbunden inför en granithäll som sköt upp ur ormbunkarna, medan han rullade upp istidens väldiga panorama och de långa, dunkla tidrymderna därefter. Till hans glädje bidrog inte minst att Matties förundran över det han lärde henne var blandad med beundran för hans lärdom. Och det fanns andra förnimmelser, svårare att sätta ord på men ännu ljuvligare, som drog dem samman med en stöt av tyst glädje: solnedgångens kalla röda färg bakom vinterkullarna, molnflockarnas flykt över sluttningar med gyllene stubb eller hemlockgranarnas intensivt blå skuggor på solbelyst snö. När hon en gång sade till honom: ”Det ser precis ut som om det var målat!” tyckte Ethan att beskrivningens konst inte kunde nå längre och att man äntligen hade funnit ord som gav röst åt hans fördolda själ. …

När han stod i mörkret utanför kyrkan kom dessa minnen tillbaka med det förlorades smärtsamma skärpa. Medan han såg Mattie virvla längs golvet från hand till hand undrade han hur han någonsin hade kunnat tro att hans tråkiga prat intresserade henne. För honom, som aldrig var glad annat än i hennes sällskap, tycktes hennes glädje vara ett tydligt bevis på likgiltighet. Det ansikte hon lyfte mot sina kavaljerer var detsamma som, när hon såg honom, alltid liknade ett fönster som fångat solnedgångens ljus. Han lade till och med märke till två eller tre gester som han i sin inbilskhet hade trott var förbehållna honom: ett sätt att kasta huvudet bakåt när hon var road, som om hon ville smaka på sitt skratt innan hon släppte ut det, och en vana att långsamt sänka ögonlocken när något tjusade eller rörde henne.

Synen gjorde honom olycklig, och hans olycklighet väckte de slumrande farhågorna. Hans hustru hade aldrig visat någon svartsjuka mot Mattie, men på sistone hade hon knorrat alltmer över hushållsarbetet och funnit förtäckta sätt att fästa uppmärksamheten på flickans oskicklighet. Zeena hade alltid varit vad man i Starkfield kallade ”sjuklig”, och Frome måste medge att om hon var så sjuk som hon trodde behövde hon hjälp av en starkare arm än den som vilade så lätt i hans under nattvandringarna hem till gården. Mattie hade ingen naturlig fallenhet för hushållsarbete, och det hon fått lära sig hade inte avhjälpt bristen. Hon hade lätt för att lära men var glömsk och drömsk och inte benägen att ta saken på allvar. Ethan föreställde sig att om hon gifte sig med en man som hon tyckte om skulle den slumrande instinkten vakna och hennes pajer och småbröd bli hela countyts stolthet; men huslighet i största allmänhet intresserade henne inte. I början var hon så fumlig att han inte kunde låta bli att skratta åt henne; men hon skrattade med honom, och det gjorde dem till bättre vänner. Han gjorde sitt bästa för att bistå henne i hennes tafatta ansträngningar, steg upp tidigare än vanligt för att tända i köksspisen, bar in veden kvällen före och lät arbetet vid sågen stå tillbaka för sysslorna på gården så att han kunde hjälpa henne i huset under dagen. Han smög till och med ner på lördagsnätterna för att skura köksgolvet sedan kvinnorna gått till sängs; och en dag hade Zeena överraskat honom vid smörkärnan och vänt sig bort utan ett ord, med en av sina underliga blickar.

På sistone hade det också funnits andra tecken på hans hustrus ogillande, lika ogripbara men mer oroande. En kall vintermorgon, när han klädde sig i mörkret och hans ljus fladdrade i draget från det otäta fönstret, hade han hört henne tala från sängen bakom honom.

”Doktorn vill inte att jag ska bli utan någon som hjälper mig”, sade hon med sitt entoniga gnäll.

Han hade trott att hon sov, och ljudet av hennes röst hade överrumplat honom, fast hon brukade bryta långa stunder av förtegen tystnad med plötsliga ordutbrott.

Han vände sig om och såg på henne där hon låg otydligt avtecknad under det mörka kattuntäcket; ansiktet med de höga kindbenen fick en gråaktig ton av kuddens vithet.

”Ingen som hjälper dig?” upprepade han.

”Om du säger att du inte har råd med en piga när Mattie ger sig av.”

Frome vände sig bort igen, tog rakkniven och böjde sig ner för att se sin utspända kind i den fläckiga spegeln ovanför tvättbordet.

”Varför i all världen skulle Mattie ge sig av?”

”Ja, när hon gifter sig, menar jag”, sade hans hustru släpigt bakom honom.

”Åh, hon skulle aldrig lämna oss så länge du behöver henne”, svarade han och skrapade hårt över hakan.

”Jag skulle aldrig vilja att det hette att jag stod i vägen för att en fattig flicka som Mattie gifte sig med en driftig karl som Denis Eady”, svarade Zeena med klagande självutplåning i rösten.

Ethan blängde på sitt ansikte i spegeln och kastade huvudet bakåt för att föra rakkniven från örat till hakan. Hans hand var stadig, men ställningen gav honom en ursäkt att inte svara genast.

”Och doktorn vill inte att jag ska bli utan någon”, fortsatte Zeena. ”Han ville att jag skulle tala med dig om en piga som han hört talas om och som kanske kunde komma –”

Ethan lade ifrån sig rakkniven och rätade på sig med ett skratt.

”Denis Eady! Om det bara är det, så är det väl inte så bråttom att se sig om efter en piga.”

”Ja, jag skulle vilja tala med dig om det”, sade Zeena envist.

Han klädde på sig i fumlig brådska. ”Visst. Men jag har inte tid nu; jag är sen som det är”, svarade han och höll sin gamla silverrova mot ljuset.

Zeena tycktes ta detta som ett slutgiltigt svar och låg tyst och såg på honom medan han drog hängslena över axlarna och stack armarna i rocken med ett ryck; men när han gick mot dörren sade hon plötsligt och skarpt: ”Du är väl alltid sen, nu när du rakar dig varenda morgon.”

Den piken hade skrämt honom mer än alla vaga antydningar om Denis Eady. Det var sant att han sedan Mattie Silvers ankomst hade börjat raka sig varje dag; men hans hustru tycktes alltid sova när han lämnade hennes sida i vintermörkret, och han hade dumt nog tagit för givet att hon inte skulle märka någon förändring i hans utseende. En eller ett par gånger tidigare hade han känt en svag oro över Zenobias sätt att låta saker ske utan att tyckas lägga märke till dem och sedan, flera veckor efteråt, med en anmärkning i förbigående avslöja att hon hela tiden hade gjort sina iakttagelser och dragit sina slutsatser. Men på sistone hade det inte funnits plats i hans tankar för sådana vaga farhågor. Zeena själv hade från att ha varit en tryckande verklighet bleknat till en ogripbar skugga. Hela hans tillvaro fylldes av Mattie Silver, av hennes gestalt och hennes röst, och han kunde inte längre föreställa sig den på något annat sätt. Men nu, när han stod utanför kyrkan och såg Mattie virvla längs golvet med Denis Eady, vävde ett myller av förbisedda antydningar och hotelser sitt moln kring hans hjärna …

---