Modets röda tecken

Stephen Crane

Kapitel 1

Kylan lämnade motvilligt jorden, och de vikande dimmorna blottade en armé som låg utspridd över kullarna och vilade. När landskapet skiftade från brunt till grönt vaknade armén och började skälva av iver vid surret av rykten. Den riktade blicken mot vägarna, som höll på att förvandlas från långa rännor av flytande lera till riktiga färdvägar. En flod, bärnstensfärgad i strändernas skugga, porlade vid arméns fötter; och om natten, när vattnet hade fått en sorgsen svärta, kunde man på andra sidan se det röda, ögonlika skenet från fientliga lägereldar, infattade i de avlägsna kullarnas låga pannor.

En gång blev en viss lång soldat dygdig och gick beslutsamt i väg för att tvätta en skjorta. Han kom flygande tillbaka från en bäck och viftade med plagget som med en fana. Han pöste av den historia han hade hört av en pålitlig vän, som hade hört den av en sannfärdig kavallerist, som hade hört den av sin trovärdige bror, en av ordonnanserna vid divisionens högkvarter. Han anlade en viktig uppsyn, som en härold i rött och guld.

”Vi bryter upp i morgon – det är säkert”, sade han pompöst till en grupp på kompanigatan. ”Vi ska långt upp längs floden, ta oss över och komma runt bakom dem.”

För sina uppmärksamma åhörare målade han högljutt och i detalj upp planen för ett mycket lysande fälttåg. När han var klar skingrades de blåklädda männen i små grälande grupper mellan raderna av låga bruna hyddor. En svart trosskusk, som hade dansat på en kexlåda under uppsluppna tillrop från fyrtio soldater, lämnades ensam. Han satte sig sorgset ner. Rök drev lojt ur en mängd egendomliga skorstenar.

”Det är lögn! Det är inget annat – en sjudundrande lögn!” sade en annan menig högt. Hans släta ansikte blossade, och han hade tjurigt kört händerna i byxfickorna. Han tog saken som en personlig förolämpning. ”Jag tror aldrig att den här förbaskade gamla armén kommer att röra på sig. Vi sitter där vi sitter. Jag har gjort mig klar att ge mig av åtta gånger de senaste två veckorna, och vi har inte rört oss än.”

Den långe soldaten kände sig manad att försvara sanningshalten i ett rykte som han själv hade kommit med. Han och den högljudde var nära att börja slåss om det.

En korpral började svära inför församlingen. Han hade just lagt in ett dyrt brädgolv i sitt hus, sade han. Tidigt på våren hade han avstått från att göra det särskilt mycket bekvämare omkring sig, eftersom han hade känt att armén när som helst kunde bryta upp. På sista tiden hade han dock fått intrycket att de låg i ett slags evigt läger.

Många av männen gav sig in i en livlig debatt. En redogjorde med ovanlig klarhet för den befälhavande generalens samtliga planer. Han blev motsagd av män som hävdade att det fanns andra fälttågsplaner. De skrek i mun på varandra, och flera försökte förgäves få allas uppmärksamhet. Under tiden for soldaten som hade kommit med ryktet omkring och gjorde sig mycket viktig. Frågorna haglade hela tiden över honom.

”Vad står på, Jim?”

”Armén ska bryta upp.”

”Äsch, vad pratar du om? Hur vet du det?”

”Ja, du får tro mig eller låta bli, precis som du vill. Jag bryr mig inte ett dugg.”

Hans sätt att svara gav dem mycket att tänka på. Han övertygade dem nästan genom att hålla sig för god för att lägga fram bevis. De blev mycket upphetsade över saken.

En ung menig lyssnade ivrigt till den långe soldatens ord och kamraternas skiftande kommentarer. När han hade fått sitt lystmäte av diskussioner om marscher och anfall gick han till sin hydda och kröp genom ett svårforcerat hål som fick tjänstgöra som dörr. Han ville vara ensam med några nya tankar som på sista tiden hade kommit till honom.

Han lade sig på en bred brits som sträckte sig tvärs över ena änden av rummet. I den andra fick kexlådor tjänstgöra som möbler. De stod grupperade kring eldstaden. På timmerväggarna satt en bild ur en illustrerad veckotidning, och tre gevär hängde parallellt på pinnar. Utrustning hängde på lämpliga utsprång, och några plåtkärl låg på en liten vedhög. Ett hopvikt tält tjänade som tak. Solljuset som föll på det utifrån fick det att glöda ljusgult. Ett litet fönster kastade en sned fyrkant av vitare ljus på det belamrade golvet. Röken från elden struntade ibland i lerskorstenen och slingrade sig in i rummet, och denna bräckliga skorsten av lera och pinnar hotade oupphörligt att sätta hela bygget i brand.

Ynglingen var en smula bedövad av häpnad. Så de skulle äntligen strida. I morgon skulle det kanske bli ett slag, och han skulle vara med. En stund fick han anstränga sig för att tro på det. Han kunde inte helt tro på ett förebud om att han snart skulle delta i en av jordens stora tilldragelser.

Han hade förstås drömt om strider i hela sitt liv – om vaga och blodiga drabbningar vars vidd och eld hade fyllt honom med hänförelse. I sina syner hade han sett sig själv i många strider. Han hade föreställt sig hela folk, trygga i skuggan av hans örnögda tapperhet. Men i vaket tillstånd hade han betraktat strider som karmosinröda fläckar på det förflutnas blad. Han hade förpassat dem till det förgångna tillsammans med sina tankebilder av tunga kronor och höga borgar. En del av världshistorien hade han betraktat som krigens tid, men den hade, tyckte han, för länge sedan sjunkit bakom horisonten och försvunnit för alltid.

Hemma hade hans unga ögon betraktat kriget i det egna landet med misstro. Det måste vara något slags krig på lek. Han hade för länge sedan gett upp hoppet om att få bevittna en homerisk kamp. Sådant skulle aldrig mer förekomma, hade han sagt. Människorna var bättre, eller mer räddhågade. Världslig och religiös undervisning hade utplånat instinkten att gripa varandra om strupen, eller också höll solida finanser lidelserna i schack.

Flera gånger hade han brunnit av lust att ta värvning. Berättelser om stora trupprörelser skakade landet. De var kanske inte direkt homeriska, men det tycktes finnas mycket ära i dem. Han hade läst om marscher, belägringar och drabbningar och längtat efter att få se alltsammans. Hans livliga fantasi hade målat upp stora bilder åt honom, överdådiga i färgen, flammande av hisnande dåd.

Men hans mor hade försökt få honom att avstå. Hon hade gett sken av att med ett visst förakt se på den sorts krigsiver och fosterlandskärlek han visade. Hon kunde lugnt sätta sig ner och utan synbar svårighet ge honom flera hundra skäl till att han var ofantligt mycket viktigare på gården än på slagfältet. Hon hade haft vissa sätt att uttrycka sig som sade honom att hennes ord i ämnet bottnade i en djup övertygelse. Till hennes fördel talade också hans egen tro på att hennes moraliska bevekelsegrund i tvisten var oantastlig.

Till sist hade han ändå gjort beslutsamt uppror mot det gula sken som kastades över hans ambitioners färg. Tidningarna, byskvallret, hans egna fantasibilder hade hetsat upp honom så att han inte längre gick att hejda. De stred sannerligen storartat där nere. Nästan varje dag tryckte tidningen skildringar av en avgörande seger.

En natt när han låg i sängen hade vindarna fört kyrkklockans dånande klang till honom, medan någon entusiast febrilt ryckte i repet för att förkunna de förvrängda nyheterna om ett stort slag. Denna röst från folket som jublade i natten hade fått honom att skälva i ett långvarigt hänförelserus. Senare hade han gått ner till sin mors rum och sagt så här: ”Mor, jag tänker ta värvning.”

”Henry, var nu inte dum”, hade hans mor svarat. Sedan hade hon dragit täcket över ansiktet. Därmed var det slut på den saken för den natten.

Ändå hade han nästa morgon gått till en stad nära sin mors gård och tagit värvning i ett kompani som höll på att sättas upp där. När han kom hem mjölkade hans mor den strimmiga kon. Fyra andra stod och väntade. ”Mor, jag har tagit värvning”, hade han sagt lite blygt till henne. Det blev en kort tystnad. ”Ske Herrens vilja, Henry”, hade hon till sist svarat och sedan fortsatt att mjölka den strimmiga kon.

När han stod i dörröppningen med soldatkläderna på och med en glans av spänning och förväntan i ögonen som nästan överstrålade vemodet över att lämna hemmet, hade han sett två tårar dra sina spår över sin mors ärrade kinder.

Ändå hade hon gjort honom besviken genom att inte säga ett enda ord om att komma tillbaka med skölden eller på den. Han hade i sitt stilla sinne förberett sig på en vacker scen. Han hade förberett några formuleringar som han trodde skulle göra ett gripande intryck. Men hennes ord omintetgjorde hans planer. Hon hade envist skalat potatis och sagt följande till honom: ”Se dig för, Henry, och ta väl hand om dig i det här krigandet – se dig för och ta väl hand om dig. Inbilla dig inte att du kan slå hela rebellarmén från första stund, för det kan du inte. Du är bara en liten en bland en hel massa andra, och du måste hålla dig lugn och göra som de säger. Jag vet hur du är, Henry.

”Jag har stickat åtta par strumpor åt dig, Henry, och jag har packat ner alla dina bästa skjortor, för jag vill att min pojke ska ha det lika varmt och bekvämt som alla andra i armén. Så fort det går hål på dem vill jag att du skickar hem dem till mig med detsamma, så att jag kan stoppa dem.

”Och var alltid noga med vilka du väljer att umgås med. Det finns gott om dåliga karlar i armén, Henry. Armén gör dem vilda, och de vet inget bättre än att förleda en ung pojke som du, som knappt har varit hemifrån och alltid haft en mor, och lära honom att dricka och svära. Håll dig undan sådant folk, Henry. Jag vill aldrig att du gör något, Henry, som du skulle skämmas för att låta mig få veta. Tänk dig bara att jag står och ser på. Om du alltid har det i tankarna, så tror jag nog att du ska klara dig bra.

”Du måste också alltid minnas din far, mitt barn, och minnas att han aldrig drack en droppe sprit i sitt liv och sällan svor i ilska.

”Jag vet inte vad jag mer ska säga dig, Henry, annat än att du aldrig får smita undan för min skull, mitt barn. Om den stund kommer då du måste välja mellan att bli dödad och att göra något uselt, ja, Henry, tänk då bara på vad som är rätt, för det är många kvinnor som får bära sådant i dessa tider, och Herren tar hand om oss alla.

”Glöm inte strumporna och skjortorna, mitt barn; och jag har lagt en kopp björnbärssylt i ditt knyte, för jag vet att det är det bästa du vet. Adjö, Henry. Se dig för och var en god pojke.”

Han hade förstås varit otålig medan han genomled detta tal. Det hade inte varit riktigt vad han väntat sig, och han hade uthärdat det med en irriterad min. Han hade gett sig av med en obestämd känsla av lättnad.

Men när han vid grinden hade vänt sig om hade han sett sin mor på knä bland potatisskalen. Hennes uppåtvända bruna ansikte var strimmigt av tårar, och hennes magra gestalt skälvde. Han böjde huvudet och gick vidare, plötsligt skamsen över sina avsikter.

Från hemmet hade han gått till läroverket för att ta farväl av många skolkamrater. De hade trängts kring honom med förundran och beundran. Han hade känt klyftan som nu skilde dem åt och svällt av stilla stolthet. Han och några av hans kamrater som hade klätt sig i blått hade överösts med förmåner under en hel eftermiddag, och det hade varit alldeles ljuvligt. De hade kråmat sig.

En viss ljushårig flicka hade muntert gjort narr av hans krigaranda, men det fanns en annan, mörkare flicka som han hade haft blicken stadigt fäst på, och han tyckte att hon blev blyg och sorgsen när hon såg honom i blått och mässing. När han hade gått nerför stigen mellan raderna av ekar hade han vänt på huvudet och upptäckt henne i ett fönster, där hon stod och såg honom ge sig av. När han fick syn på henne hade hon genast börjat stirra upp mot himlen genom de höga trädgrenarna. Han hade märkt en hel del förvirring och brådska i rörelsen när hon ändrade ställning. Han tänkte ofta på det.

På vägen till Washington hade hans sinne fått vingar. Regementet hade matats och smekts på station efter station, tills ynglingen hade trott att han måste vara en hjälte. Man hade slösat med bröd och kallskuret, kaffe och pickles och ost. När han solade sig i flickornas leenden och fick klappar och beröm av de gamla männen hade han känt kraften att utföra väldiga vapendåd växa inom sig.

Efter invecklade färder med många uppehåll hade det följt månader av enformigt lägerliv. Han hade trott att verkligt krig var en rad strider på liv och död med knappt om tid däremellan för sömn och måltider; men sedan hans regemente kom ut i fält hade armén inte gjort stort annat än suttit stilla och försökt hålla värmen.

Därmed fördes han gradvis tillbaka till sina gamla föreställningar. Det skulle aldrig mer bli några homeriska strider. Människorna var bättre, eller mer räddhågade. Världslig och religiös undervisning hade utplånat instinkten att gripa varandra om strupen, eller också höll solida finanser lidelserna i schack.

Han hade kommit att se sig själv bara som en del av en väldig blå styrkeuppvisning. Hans uppgift var att så gott han kunde sörja för sin egen bekvämlighet. Till förströelse kunde han rulla tummarna och spekulera över de tankar som måste röra sig i generalernas huvuden. Dessutom fick han exercera och exercera och mönstras, och exercera och exercera och mönstras.

De enda fiender han hade sett var några förpostvakter längs flodstranden. De var en solbränd, filosofisk skara som ibland sköt eftertänksamt mot de blå förpostvakterna. När de efteråt fick förebråelser för det uttryckte de vanligen sitt beklagande och svor vid sina gudar att gevären hade gått av utan deras tillåtelse. En natt när ynglingen stod vakt hade han samtalat tvärs över floden med en av dem. Det var en man i något trasiga kläder som skickligt spottade mellan sina skor och hade ett rikt förråd av blid och barnslig självsäkerhet. Ynglingen tyckte om honom som person.

”Yankee”, hade den andre upplyst honom, ”du är allt en förbaskat hygglig karl.” Detta omdöme, som kom svävande till honom genom den stilla luften, hade för en stund fått honom att beklaga att det var krig.

Olika veteraner hade berättat historier för honom. Somliga talade om grå, skäggiga horder som ryckte fram med obevekliga svordomar och tuggade tobak med outsäglig tapperhet; väldiga massor av vildsinta soldater som svepte fram likt hunnerna. Andra talade om trasiga och evigt hungriga män som sköt med modstulet krut. ”De stormar genom helvetets eld och svavel för att få tag på en brödpåse, och sådana magar håller inte länge”, hade man sagt till honom. Utifrån berättelserna föreställde sig ynglingen de röda, levande benknotorna som stack ut genom revor i de urblekta uniformerna.

Ändå kunde han inte sätta full tilltro till veteranernas historier, för rekryter var deras byte. De talade mycket om rök, eld och blod, men han kunde inte avgöra hur mycket som var lögn. De skrek ideligen ”Färskingar!” åt honom och var inte på något vis att lita på.

Men nu insåg han att det inte spelade så stor roll vad det var för slags soldater han skulle slåss mot, så länge de slogs, vilket ingen bestred. Det fanns ett allvarligare problem. Han låg på britsen och grubblade över det. Han försökte matematiskt bevisa för sig själv att han inte skulle fly från en strid.

Tidigare hade han aldrig känt sig tvungen att brottas alltför allvarligt med den frågan. I livet hade han tagit vissa saker för givna, aldrig ifrågasatt sin tro på att han till sist skulle lyckas och inte bekymrat sig stort om vägar och medel. Men här ställdes han inför något av vikt. Plötsligt hade tanken slagit honom att han kanske skulle fly i en strid. Han var tvungen att medge att han inte visste någonting om sig själv när det gällde krig.

Längre tillbaka i tiden skulle han ha låtit problemet stå och stampa vid medvetandets yttre portar, men nu kände han sig tvungen att ägna det allvarlig eftertanke.

En svag, panikartad rädsla växte fram i hans sinne. När han i fantasin gick en strid till mötes såg han fasansfulla möjligheter. Han begrundade de hot som lurade i framtiden och försökte förgäves se sig själv stå fast mitt ibland dem. Han mindes sina syner av ära med bruten klinga, men i skuggan av det stundande tumultet misstänkte han att bilderna var omöjliga.

Han for upp från britsen och började nervöst gå fram och tillbaka. ”Herregud, vad är det med mig?” sade han högt.

Han kände att hans levnadsregler var värdelösa i denna kris. Allt han hade lärt sig om sig själv var till ingen nytta här. Han var en obekant storhet. Han insåg att han åter skulle bli tvungen att pröva sig fram, som i sin tidiga ungdom. Han måste samla kunskap om sig själv, och under tiden beslöt han att hålla sig noga på sin vakt, så att inte de egenskaper han inte kände till skulle dra evig skam över honom. ”Herregud!” upprepade han bestört.

Efter en stund slank den långe soldaten smidigt genom hålet. Den högljudde menige följde efter. De grälade.

”Det gör detsamma”, sade den långe soldaten när han kom in. Han gjorde en talande gest med handen. ”Du får tro mig eller låta bli, precis som du vill. Du behöver bara sätta dig ner och vänta så tyst du kan. Så får du snart se att jag hade rätt.”

Hans kamrat grymtade envist. Ett ögonblick verkade han leta efter ett dräpande svar. Till sist sade han: ”Ja, du vet väl inte allt här i världen, eller?”

”Har inte sagt att jag vet allt här i världen”, svarade den andre skarpt. Han började packa ner olika saker tätt i sin ränsel.

Ynglingen gjorde ett uppehåll i sin nervösa vandring och såg ner på den sysselsatta gestalten. ”Så det är säkert att det blir ett slag, Jim?” frågade han.

”Det är klart det blir”, svarade den långe soldaten. ”Det är klart det blir. Vänta bara till i morgon, så får du se ett av de största slagen som någonsin varit. Vänta bara.”

”För tusan!” sade ynglingen.

”Ja, den här gången ska du få se på strid, min pojke, riktig strid på allvar”, tillade den långe soldaten med minen hos en man som stod i begrepp att visa upp ett slag för sina vänner.

”Äh!” sade den högljudde från ett hörn.

”Tja”, sade ynglingen, ”den här historien slutar väl precis som de andra.”

”Nej, det gör den minsann inte”, svarade den långe soldaten förargat. ”Det gör den minsann inte. Gav sig inte hela kavalleriet av i morse?” Han såg ilsket omkring sig. Ingen motsade hans påstående. ”Kavalleriet gav sig av i morse”, fortsatte han. ”De säger att det knappt finns något kavalleri kvar i lägret. De ska till Richmond, eller något annat ställe, medan vi slåss mot alla sydstatsgrabbarna. Det är något sådant knep. Regementet har också fått order. En karl som såg dem gå till högkvarteret sade det till mig för en liten stund sedan. Och de ställer till ett fasligt liv överallt i lägret – det kan vem som helst se.”

”Äsch!” sade den högljudde.

Ynglingen teg en stund. Till sist sade han till den långe soldaten: ”Jim!”

”Vad?”

”Hur tror du att det kommer att gå för regementet?”

”Ja, de slåss nog bra, tror jag, när de väl kommer i gång”, sade den andre med kylig saklighet. Han gjorde skickligt bruk av tredje person. ”Det har förstås drivits en massa med dem för att de är nya och allt det där, men de slåss nog bra, tror jag.”

”Tror du att någon av grabbarna kommer att springa sin väg?” envisades ynglingen.

”Ja, det kan hända att några springer sin väg, men sådana finns i varje regemente, särskilt när de kommer under eld första gången”, sade den andre överseende. ”Visst kan det hända att hela klabbet börjar springa sin väg om det blir hårda strider med en gång, och å andra sidan kan de stanna och slåss så det står härliga till. Men man kan inte vara säker på någonting. De har förstås aldrig varit under eld än, och det är inte troligt att de slår hela rebellarmén i ett svep första gången; men jag tror att de slåss bättre än somliga, om än sämre än andra. Så ser jag på det. De kallar regementet ’färskingar’ och allt möjligt, men grabbarna kommer av gott folk, och de flesta slåss som bara den när de väl börjar skjuta”, tillade han med ett väldigt eftertryck på de fyra sista orden.

”Äsch, du tror att du vet –” började den högljudde soldaten föraktfullt.

Den andre vände sig ursinnigt mot honom. De hade en snabb ordväxling, där de gav varandra diverse besynnerliga tillmälen.

Ynglingen avbröt dem till sist. ”Har du någon gång tänkt att du själv skulle kunna springa din väg, Jim?” frågade han. När han hade sagt det skrattade han som om han hade menat det som ett skämt. Den högljudde soldaten fnissade också.

Den långe menige viftade med handen. ”Tja”, sade han djupsinnigt, ”jag har tänkt att det skulle kunna bli för hett för Jim Conklin i en del av de där skärmytslingarna, och om en hel massa grabbar började springa sin väg, ja, då antar jag att jag också skulle börja springa. Och om jag väl började springa skulle jag springa som fan, det är då säkert. Men om alla stod och slogs, ja, då skulle jag stå och slåss. För bövelen, det skulle jag. Det slår jag vad om.”

”Äh!” sade den högljudde.

Ynglingen i denna berättelse kände tacksamhet för dessa ord från kamraten. Han hade fruktat att alla de oprövade männen ägde ett stort och välgrundat självförtroende. Nu kände han sig i någon mån lugnad.

---