Skriet från vild­mar­ken

Jack London

Kapitel 1: In i urtillståndet

Buck läste inte tidningarna, annars skulle han ha vetat att oråd var i görningen, inte bara för honom själv utan för varenda muskelstark hund med lång, varm päls längs kusten från Pugetsundet till San Diego. Eftersom män som trevade sig fram i det arktiska mörkret hade funnit en gul metall och ångbåts- och transportbolagen slog på stora trumman för fyndet, strömmade tusentals män in i Nordlandet. Männen ville ha hundar, och de hundar de ville ha var tunga hundar, med starka muskler att slita med och yvig päls som skydd mot kölden.

Buck bodde i ett stort hus i den solkyssta Santa Clara-dalen. Domare Millers egendom kallades det. Huset låg en bit in från vägen, halvt dolt bland träden, där den breda, svala verandan som löpte runt husets fyra sidor skymtade fram. Till huset ledde grusade uppfarter som slingrade sig över vidsträckta gräsmattor och under höga popplars sammanflätade grenar. Bakom huset var allting tilltaget i ännu större skala än på framsidan. Där fanns stora stall där ett dussin stalldrängar och pojkar huserade, rader av tjänarstugor höljda i vinrankor, en ändlös, välordnad rad av uthus, långa gångar övervälvda av vinrankor, gröna betesmarker, fruktträdgårdar och bärland. Där fanns också pumpanläggningen till den artesiska brunnen och den stora cementbassängen där domare Millers pojkar tog sitt morgondopp och svalkade sig under eftermiddagens hetta.

Och över denna stora egendom härskade Buck. Här hade han fötts, och här hade han levt hela sitt fyraåriga liv. Visst fanns det andra hundar. På en så vidsträckt egendom måste det finnas andra hundar, men de räknades inte. De kom och gick, bodde i de välbefolkade hundgårdarna eller levde en undanskymd tillvaro i husets vrår, som Toots, den japanska mopsen, eller Ysabel, den mexikanska nakenhunden – besynnerliga varelser som sällan stack nosen utanför dörren eller satte en tass på marken. Å andra sidan fanns foxterrierna, minst ett tjugotal, som gläfsande lovade Toots och Ysabel fasansfulla ting när de båda tittade ut på dem genom fönstren, skyddade av en legion husjungfrur beväpnade med kvastar och moppar.

Men Buck var varken innehund eller hundgårdshund. Hela riket var hans. Han dök ner i badbassängen eller gick på jakt med domarens söner; han följde Mollie och Alice, domarens döttrar, på långa strövtåg i skymningen eller tidigt om morgonen; under vinternätterna låg han vid domarens fötter framför den dånande brasan i biblioteket; han bar domarens barnbarnspojkar på ryggen eller rullade runt dem i gräset och vakade över dem på vilda äventyr ner till fontänen på stallgården, och till och med längre bort, till fållorna och bärlanden. Bland terrierna skred han myndigt fram, och Toots och Ysabel ignorerade han fullständigt, ty han var kung – kung över allt som kröp, kravlade och flög på domare Millers egendom, människorna inräknade.

Hans far Elmo, en väldig sankt bernhardshund, hade varit domarens oskiljaktige följeslagare, och Buck såg ut att gå i sin fars fotspår. Han var inte lika stor – han vägde bara hundrafyrtio pund – för hans mor Shep hade varit en skotsk vallhund. Likväl kunde han med sina hundrafyrtio pund och den värdighet som vällevnad och allas aktning skänker föra sig verkligt kungligt. Under de fyra åren sedan valptiden hade han levt en mätt och belåten aristokrats liv; han var mäkta stolt över sig själv och rentav en smula självupptagen, som lantjunkare ibland blir i sin avskildhet. Men han hade räddat sig genom att inte bli bara en bortskämd innehund. Jakten och andra liknande friluftsnöjen hade hållit fettet borta och gjort musklerna hårda; och för honom, liksom för de kallbadande folken, hade kärleken till vattnet varit en stärkande kraft som höll honom frisk.

Och sådan var Buck hösten 1897, när guldfynden i Klondike drog män från hela världen till det frusna Nordlandet. Men Buck läste inte tidningarna, och han visste inte att Manuel, en av trädgårdsmästarens medhjälpare, var en olämplig bekantskap. Manuel hade en djupt rotad last. Han älskade att spela på kinesiskt lotteri. Dessutom hade han en djupt rotad svaghet som spelare – tron på ett system; och den gjorde hans undergång säker. För att spela efter ett system krävs pengar, medan lönen för en trädgårdsmedhjälpare inte räcker till mer än vad en hustru och en talrik barnaskara behöver.

Domaren var på ett möte i russinodlarföreningen och pojkarna var upptagna med att bilda en idrottsklubb den minnesvärda natt då Manuel begick sitt förräderi. Ingen såg honom och Buck ge sig av genom fruktträdgården, och Buck trodde att det bara var en promenad. Och bortsett från en ensam man såg ingen dem komma fram till den lilla hållplatsen College Park, där tågen stannade på signal. Mannen talade med Manuel, och mynt klirrade dem emellan.

”Du kan väl slå in varan innan du lämnar över den”, sade främlingen barskt, och Manuel lade ett stycke kraftigt rep dubbelt kring Bucks hals under halsbandet.

”Vrid om, så stryper du honom ordentligt”, sade Manuel, och främlingen grymtade ett beredvilligt ja.

Buck hade låtit repet läggas om med lugn värdighet. Det var visserligen ingenting han var van vid, men han hade lärt sig att lita på män han kände och att tillskriva dem en visdom som överträffade hans egen. Men när repändarna lades i främlingens händer morrade han hotfullt. Han hade bara antytt sitt missnöje, övertygad i sin stolthet om att en antydan var en befallning. Men till hans förvåning stramades repet åt om halsen på honom så att han inte fick luft. I plötslig vrede kastade han sig mot mannen, som mötte honom halvvägs, tog ett fast grepp om hans strupe och med en skicklig vridning kastade honom på rygg. Sedan drogs repet obarmhärtigt åt medan Buck kämpade i raseri; tungan hängde ur munnen och det väldiga bröstet hävde sig förgäves. Aldrig i hela sitt liv hade han blivit så skändligt behandlad, och aldrig i hela sitt liv hade han varit så arg. Men hans krafter sinade, blicken blev glasartad, och han var medvetslös när tåget stoppades med flaggsignal och de båda männen slängde in honom i bagagevagnen.

När han åter kom till medvetande märkte han vagt att tungan värkte och att han skakades fram i något slags fordon. Det hesa tjutet från ett lok som visslade vid en järnvägsövergång talade om för honom var han befann sig. Han hade rest alltför ofta med domaren för att inte känna igen hur det var att färdas i en bagagevagn. Han öppnade ögonen, och i dem tändes en bortrövad kungs tygellösa vrede. Mannen kastade sig mot hans strupe, men Buck var för snabb för honom. Käkarna slöts om handen och släppte inte taget förrän han åter hade strypts till medvetslöshet.

”Japp, han får anfall”, sade mannen och dolde sin sargade hand för bagagekonduktören, som hade kommit dit när han hört tumultet. ”Jag tar honom upp till ’Frisco åt chefen. En riktigt skicklig hunddoktor där tror att han kan bota honom.”

Om den nattens resa yttrade sig mannen själv med stor vältalighet, i ett litet skjul bakom en saloon vid San Franciscos hamn.

”Jag får bara femtio för det”, muttrade han, ”och jag skulle inte göra om det för tusen i reda pengar.”

Hans hand var omlindad med en blodig näsduk, och det högra byxbenet var upprivet från knäet till vristen.

”Hur mycket fick den andre skojaren?” krävde saloonvärden att få veta.

”Hundra”, blev svaret. ”Han vägrade ta en sou mindre, så sant jag lever.”

”Då blir det hundrafemtio”, räknade saloonvärden ut, ”och han är värd det, annars är jag en träskalle.”

Bortrövaren lossade det blodiga förbandet och såg på sin sargade hand. ”Om jag inte får rabies –”

”Så är det för att du är född att hängas”, skrattade saloonvärden. ”Hördu, ge mig ett handtag innan du ger dig av”, tillade han.

Omtöcknad, med outhärdliga smärtor i strupen och tungan och halvt strypt till döds, försökte Buck bjuda sina plågoandar motstånd. Men han kastades omkull och fick halsen åtsnörd gång på gång tills de lyckades fila av honom det tunga mässingshalsbandet. Sedan togs repet bort och han slängdes in i en låda som liknade en bur.

Där låg han kvar resten av den utmattande natten och ruvade på sin vrede och sin sårade stolthet. Han kunde inte begripa vad allt detta betydde. Vad ville de honom, dessa främmande män? Varför höll de honom instängd i den här trånga lådan? Han visste inte varför, men en dunkel känsla av annalkande olycka tyngde honom. Flera gånger under natten flög han upp när skjulets dörr rasslade upp och väntade sig att få se domaren eller åtminstone pojkarna. Men varje gång var det saloonvärdens uppsvällda ansikte som kikade in på honom i det sjukligt bleka skenet från ett talgljus. Och varje gång förvreds det glädjeskall som skälvde i Bucks strupe till en vildsint morrning.

Men saloonvärden lät honom vara, och på morgonen kom fyra män in och lyfte upp lådan. Ännu fler plågoandar, tänkte Buck, för det var varelser med ondskefull uppsyn, trasiga och ovårdade; och han stormade och rasade mot dem genom spjälorna. De bara skrattade och petade på honom med käppar, som han genast angrep med tänderna tills han insåg att det var just det de ville. Då lade han sig trumpet ner och lät dem lyfta upp lådan på en vagn. Sedan skickades han och lådan han satt inspärrad i vidare från hand till hand. Tjänstemän på expresskontoret tog hand om honom; han kördes omkring i en annan vagn; på en godskärra fördes han tillsammans med allehanda lådor och paket ombord på en ångfärja; han kördes på kärran av färjan och in i en stor järnvägsstation och ställdes till sist in i en expressvagn.

I två dagar och två nätter släpades expressvagnen fram bakom tjutande lok, och i två dagar och två nätter åt eller drack Buck ingenting. I sin ilska hade han mött godskonduktörernas första närmanden med morrningar, och de hade hämnats genom att reta honom. När han kastade sig mot spjälorna, skälvande och fradgande, skrattade de åt honom och hånade honom. De morrade och skällde som avskyvärda hundar, jamade och flaxade med armarna och gol. Alltsammans var mycket löjligt, det visste han, men just därför kränkte det hans värdighet än mer, och hans vrede växte och växte. Hungern besvärade honom inte så mycket, men bristen på vatten plågade honom svårt och fick hans vrede att stiga till feberhetta. För övrigt var han nervspänd och ytterst känslig, och misshandeln hade försatt honom i en feber som fick näring av inflammationen i hans uttorkade och svullna strupe och tunga.

En sak gladde honom: repet var borta från halsen. Det hade gett dem ett orättvist övertag; men nu när det var borta skulle han visa dem. De skulle aldrig få ett nytt rep om hans hals. Det hade han bestämt sig för. I två dagar och två nätter åt eller drack han ingenting, och under dessa två dagar och två nätter av plåga byggde han upp ett förråd av vrede som bådade illa för den som först råkade i delo med honom. Ögonen blev blodsprängda och han förvandlades till en rasande demon. Så förändrad var han att domaren själv inte skulle ha känt igen honom; och godskonduktörerna andades ut av lättnad när de lämpade av honom från tåget i Seattle.

Fyra män bar försiktigt lådan från vagnen in på en liten bakgård med höga murar. En kraftig man i en röd tröja som hängde mycket löst kring halsen kom ut och skrev sin namnteckning i kuskens bok. Buck anade att detta var hans nästa plågoande och kastade sig vildsint mot spjälorna. Mannen log bistert och hämtade en handyxa och en klubba.

”Du tänker väl inte ta ut honom nu?” frågade kusken.

”Jodå”, svarade mannen och högg in yxan i lådan för att bända upp den.

De fyra män som hade burit in lådan skingrades ögonblickligen, och tryggt uppflugna på muren gjorde de sig redo att se på föreställningen.

Buck kastade sig mot träet som splittrades, bet sig fast och ryckte och slet i det. Var yxan än föll på utsidan var han där på insidan, morrande med blottade tänder, lika ursinnigt ivrig att komma ut som mannen i den röda tröjan var lugnt besluten att få ut honom.

”Nu du, din rödögda djävul”, sade han när han hade gjort en öppning stor nog för Bucks kropp. Samtidigt släppte han yxan och flyttade över klubban till höger hand.

Och Buck var sannerligen en rödögd djävul när han samlade sig till språng, med rest ragg, fradga kring munnen och en vansinnig glans i sina blodsprängda ögon. Rakt mot mannen slungade han sina hundrafyrtio pund raseri, laddad till bristningsgränsen med två dagars och två nätters uppdämda lidelse. Mitt i språnget, just som käkarna skulle slutas om mannen, träffades han av en stöt som hejdade kroppen och slog ihop tänderna med en plågsam smäll. Han snurrade runt och slog i marken med ryggen och sidan. Han hade aldrig i sitt liv blivit slagen med en klubba och förstod inte. Med en morrning som till en del var skall men mest skrik var han åter på benen och kastade sig upp i luften. Och åter kom stöten, och han slogs med förkrossande kraft till marken. Den här gången förstod han att det var klubban, men hans raseri visste inte av någon försiktighet. Ett dussin gånger gick han till anfall, och lika många gånger bröt klubban anfallet och slog honom till marken.

Efter ett särskilt våldsamt slag kravlade han sig upp på benen, alltför omtöcknad för att rusa till anfall. Han raglade kraftlöst omkring; blodet rann ur nosen, munnen och öronen och hans vackra päls var nedstänkt och fläckad av blodigt dregel. Då gick mannen fram och gav honom med berått mod ett fruktansvärt slag över nosen. All smärta han dittills hade uthärdat var som ingenting mot denna skärande pina. Med ett vrål nästan lika vildsint som ett lejons kastade han sig åter mot mannen. Men mannen flyttade klubban från höger hand till vänster, grep honom kallblodigt om underkäken och ryckte samtidigt nedåt och bakåt. Buck for ett helt varv runt i luften och ännu ett halvt, innan han slog i marken med huvudet och bröstet.

För sista gången rusade han till anfall. Mannen satte in det välberäknade slag som han med flit hade sparat så länge, och Buck säckade ihop och föll, slagen fullständigt medvetslös.

”Han är minsann inte dålig på att tämja hundar, det säger jag”, ropade en av männen på muren entusiastiskt.

”Jag tämjer hellre indianponnyer vilken dag som helst, och dubbelt upp på söndagarna”, svarade kusken medan han klev upp på vagnen och satte hästarna i rörelse.

Buck återfick medvetandet, men inte krafterna. Han låg där han hade fallit och betraktade därifrån mannen i den röda tröjan.

”’Lystrar till namnet Buck’”, sade mannen för sig själv och citerade ur saloonvärdens brev, som hade aviserat försändelsen med lådan och dess innehåll. ”Nå, Buck, min gosse”, fortsatte han godmodigt, ”vi har haft vår lilla dust, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid det. Du har lärt dig din plats, och jag vet min. Var en snäll hund, så går allt väl och livet leker. Är du en stygg hund, så bankar jag dig sönder och samman. Förstår du?”

Medan han talade klappade han utan fruktan det huvud han så obarmhärtigt hade bankat på, och fast Bucks ragg ofrivilligt reste sig vid handens beröring fann han sig i det utan protest. När mannen kom med vatten drack han ivrigt, och senare slukade han en riklig portion rått kött ur mannens hand, stycke efter stycke.

Han var slagen (det visste han), men han var inte knäckt. Han insåg en gång för alla att han inte hade en chans mot en man med en klubba. Han hade lärt sig läxan, och under hela sitt återstående liv glömde han den aldrig. Den klubban var en uppenbarelse. Det var hans första möte med den primitiva lagens välde, och han gick själv den lagen till mötes. Livets realiteter fick ett grymmare ansikte; han mötte det okuvad, men med all den list som slumrade i hans natur väckt till liv. Allteftersom dagarna gick kom andra hundar, i lådor och ledda i rep, somliga fogliga och andra rasande och rytande som han själv hade varit när han kom; och han såg hur mannen i den röda tröjan lade dem alla, varenda en, under sitt välde. Gång på gång, för varje brutalt skådespel han såg, inskärptes läxan hos Buck: en man med en klubba var en lagstiftare, en herre som måste åtlydas, även om man inte nödvändigtvis behövde ställa sig in hos honom. Det senare gjorde sig Buck aldrig skyldig till, fast han såg slagna hundar som kröp för mannen, viftade på svansen och slickade hans hand. Han såg också hur en hund som varken ville ställa sig in eller lyda till sist dödades i kampen om herraväldet.

Då och då kom män, främlingar, som talade upphetsat, lirkande och på alla möjliga vis med mannen i den röda tröjan. Och när pengar vid sådana tillfällen bytte händer tog främlingarna med sig en eller flera hundar. Buck undrade vart de tog vägen, för de kom aldrig tillbaka; men rädslan för framtiden hade ett fast grepp om honom, och han var glad varje gång han inte blev utvald.

Men till sist kom ändå hans tur, i gestalt av en liten skrumpen man som spottade ur sig bruten engelska och en mängd underliga, råa utrop som Buck inte förstod.

”Sakramen!” utbrast han när hans blick föll på Buck. ”Den där en förbannat fin hund! Va? Hur mycket?”

”Trehundra, och det är rena gåvan”, svarade mannen i den röda tröjan genast. ”Och eftersom det är statens pengar har du inget att klaga på, va, Perrault?”

Perrault flinade. Med tanke på att den ovanliga efterfrågan hade drivit hundpriserna i höjden var summan inte oskälig för ett så präktigt djur. Den kanadensiska regeringen skulle inte förlora på affären, och dess depescher skulle inte heller färdas långsammare. Perrault förstod sig på hundar, och när han såg på Buck visste han att det var en hund på tusen – ”En på tiotusen”, tänkte han för sig själv.

Buck såg pengar byta händer och blev inte förvånad när han och Curly, en godmodig newfoundlandshund, leddes bort av den lille skrumpne mannen. Det var sista gången han såg mannen i den röda tröjan, och när han och Curly från däcket på Narwhal såg Seattle glida allt längre bort, var det sista gången han såg det varma Söderlandet. Perrault förde honom och Curly ner under däck och överlämnade dem åt en svartmuskig jätte som hette François. Perrault var franskkanadensare och mörkhyad; men François var ett franskkanadensiskt halvblod och dubbelt så mörkhyad. De var en ny sorts män för Buck (en sort som han skulle få se många fler av), och även om han inte fäste sig vid dem kom han ändå att hysa en uppriktig respekt för dem. Han lärde sig snart att Perrault och François var rättvisa män, lugna och opartiska när de skipade rätt, och att de förstod sig alltför väl på hundar för att låta sig luras av dem.

På mellandäck på Narwhal fördes Buck och Curly ihop med två andra hundar. Den ene var en stor, snövit hund från Spetsbergen som en valfångstkapten hade tagit med sig därifrån och som senare hade följt med en geologisk undersökningsexpedition in i de trädlösa ödemarkerna. Han var vänlig på ett förrädiskt vis, log en rakt i ansiktet medan han tänkte ut något lömskt knep, som när han till exempel stal av Bucks mat vid den första måltiden. När Buck kastade sig fram för att straffa honom ven François pisksnärt genom luften och träffade den skyldige först; för Buck återstod bara att ta tillbaka benet. Det var rättvist av François, ansåg han, och halvblodet började stiga i Bucks aktning.

Den andra hunden gjorde inga närmanden och fick heller inga; inte heller försökte han stjäla från nykomlingarna. Han var en dyster, surmulen hund och gjorde klart för Curly att han bara ville vara i fred, och dessutom att det skulle bli bråk om han inte fick vara i fred. Han kallades ”Dave”, och han åt och sov, gäspade däremellan och intresserade sig inte för någonting, inte ens när Narwhal korsade Queen Charlotte Sound och rullade och stampade och bockade som besatt. När Buck och Curly blev uppjagade, halvt vilda av skräck, lyfte han på huvudet som om han var irriterad, bevärdigade dem med en ointresserad blick, gäspade och somnade om.

Dag och natt bultade fartyget i takt med propellerns outtröttliga puls, och fast den ena dagen var den andra lik märkte Buck att vädret blev allt kallare. Till sist, en morgon, var propellern tyst, och en upphetsad stämning rådde ombord på Narwhal. Han kände den, liksom de andra hundarna, och visste att en förändring var nära. François kopplade dem och tog dem upp på däck. Vid första steget på det kalla underlaget sjönk Bucks tassar ner i något vitt och sörjigt som påminde mycket om lera. Han hoppade tillbaka med en fnysning. Mer av det där vita föll genom luften. Han ruskade på sig, men mer av det föll över honom. Han nosade nyfiket på det och slickade sedan upp lite med tungan. Det bet som eld och var i nästa ögonblick borta. Det förbryllade honom. Han försökte igen, med samma resultat. Åskådarna skrattade hejdlöst, och han skämdes utan att veta varför, för det var hans första snö.

---