Anne på Grön­kul­la

L. M. Montgomery

Kapitel 1: mrs Rachel Lynde blir förvånad

Mrs Rachel Lynde bodde precis där huvudvägen genom Avonlea sluttade ner i en liten sänka, kantad av alar och balsaminer och genomfluten av en bäck som hade sin källa långt inne i skogarna på Cuthberts gamla gård; det sades att bäcken var slingrig och framrusande under sitt övre lopp genom skogarna, där höljor och fall dolde mörka hemligheter; men när den nådde Lyndes sänka hade den blivit en lugn och väluppfostrad liten ström, för inte ens en bäck kunde rinna förbi mrs Rachel Lyndes dörr utan vederbörlig hänsyn till anständighet och god ton; den visste nog att mrs Rachel satt vid sitt fönster och höll skarp uppsikt över allt som passerade, från bäckar och barn och uppåt, och att hon, om hon lade märke till något underligt eller opassande, inte skulle ge sig någon ro förrän hon hade snokat reda på hur det kom sig och vad det berodde på.

Det finns gott om människor, både i Avonlea och på andra håll, som kan ägna grannarnas angelägenheter stor uppmärksamhet genom att försumma sina egna; men mrs Rachel Lynde hörde till de dugliga varelser som klarar att sköta sitt eget och andras på köpet. Hon var en husmor av rang; hos henne var arbetet alltid gjort, och väl gjort; hon ”styrde” syföreningen, hjälpte till att sköta söndagsskolan och var det starkaste stödet för kyrkans hjälpförening och föreningen för yttre mission. Ändå hade mrs Rachel gott om tid att sitta timme efter timme vid köksfönstret, sticka överkast av ”bomullsvarp” – sexton sådana hade hon stickat, som Avonleas husmödrar brukade berätta med vördnad i rösten – och hålla skarp uppsikt över huvudvägen som korsade sänkan och slingrade sig uppför den branta röda backen på andra sidan. Eftersom Avonlea låg på en liten trekantig halvö som sköt ut i Saint Lawrenceviken, med vatten på två sidor, måste alla som skulle dit eller därifrån färdas över den backen och därmed, utan att veta om det, löpa gatlopp för mrs Rachels allseende öga.

Hon satt där en eftermiddag i början av juni. Solen lyste varmt och klart in genom fönstret; fruktträdgården i sluttningen nedanför huset stod i brudskrud av skärvit blom, och myriader av bin surrade över den. Thomas Lynde – en beskedlig liten man som folket i Avonlea kallade ”Rachel Lyndes man” – höll på med sin sena rovsådd på åkern uppe på höjden bortom ladan; och Matthew Cuthbert borde ha varit i färd med sin på den stora röda åkern vid bäcken borta vid Green Gables. Mrs Rachel visste att han borde det, för kvällen före hade hon hört honom säga till Peter Morrison i William Blairs affär borta i Carmody att han tänkte så sitt rovfrö nästa eftermiddag. Peter hade naturligtvis frågat honom, för såvitt någon visste hade Matthew Cuthbert aldrig i hela sitt liv självmant lämnat upplysningar om någonting alls.

Och ändå kom nu Matthew Cuthbert, klockan halv fyra på eftermiddagen mitt under en bråd dag, lugnt körande genom sänkan och uppför backen; dessutom hade han vit krage och sin bästa kostym på sig, ett tydligt bevis på att han skulle lämna Avonlea; och han hade den lätta hästvagnen och fuxstoet, vilket tydde på att han skulle ganska långt. Vart var nu Matthew Cuthbert på väg, och varför skulle han dit?

Hade det varit vilken annan man som helst i Avonlea kunde mrs Rachel, som var skicklig på att lägga ihop två och två, ha gissat ganska väl på svaret på båda frågorna. Men Matthew lämnade hemmet så sällan att det måste vara något angeläget och ovanligt som drev honom därifrån; han var världens blygaste man och avskydde att behöva ge sig ut bland främlingar eller till något ställe där han kanske måste prata. Matthew uppklädd i vit krage och ute och körde i en lätt hästvagn – det hände inte ofta. Hur mrs Rachel än grubblade kunde hon inte få någon rätsida på saken, och hennes eftermiddagsnöje var förstört.

”Jag ska bara gå över till Green Gables efter temåltiden och höra med Marilla vart han har tagit vägen och varför”, kom den förträffliga kvinnan till sist fram till. ”Han brukar inte fara till stan så här års och går aldrig på besök; hade han fått slut på rovfrö skulle han inte klä upp sig och ta den lätta hästvagnen för att skaffa mer; han körde inte fort nog för att vara på väg efter doktorn. Men något måste ha hänt sedan i går kväll som har fått honom att ge sig av. Jag är rent förbryllad, det säger jag bara, och jag får inte en minuts sinnesro eller samvetsfrid förrän jag vet vad som har fått Matthew Cuthbert att lämna Avonlea i dag.”

Följaktligen gav sig mrs Rachel i väg efter temåltiden; hon hade inte långt att gå; syskonen Cuthberts stora hus med alla sina vinklar och vrår låg inbäddat bland fruktträden, knappt en kvarts engelsk mil längre upp längs vägen från Lyndes sänka. Den långa gårdsvägen gjorde förstås sträckan en hel del längre. Matthew Cuthberts far, lika blyg och tystlåten som sonen efter honom, hade dragit sig så långt undan sina medmänniskor han kunde utan att faktiskt flytta in i skogen när han anlade sin gård. Green Gables hade byggts i yttersta kanten av hans röjda mark, och där låg det än i dag, knappt synligt från huvudvägen där alla de andra husen i Avonlea låg så sällskapligt till. Att bo på ett sådant ställe kallade mrs Rachel Lynde inte alls att leva.

”Man bara håller till där, det säger jag bara”, sade hon medan hon gick längs den gräsbevuxna gårdsvägen med sina djupa hjulspår, kantad av vildrosbuskar. ”Inte undra på att Matthew och Marilla båda två är lite underliga, när de bor här långt borta för sig själva. Träd är inget vidare sällskap, fast Gud vet att det skulle finnas nog av dem om de vore det. Jag ser då hellre på folk. Visst verkar de nöjda nog, men jag antar att de har vant sig. Man kan vänja sig vid vad som helst, till och med vid att bli hängd, som irländaren sade.”

Därmed kom mrs Rachel ut från gårdsvägen på gårdsplanen bakom Green Gables. Gårdsplanen var mycket grön och prydlig och pedantiskt välordnad, med stora patriarkaliska pilträd längs ena sidan och strama pyramidpopplar längs den andra. Inte en lös pinne eller sten syntes till, för mrs Rachel skulle ha sett den om det hade funnits någon. I sitt stilla sinne ansåg hon att Marilla Cuthbert sopade gårdsplanen lika ofta som hon sopade inne i huset. Man kunde ha ätit en måltid direkt från marken utan att råga det ordspråkliga peckmåttet med smuts.

Mrs Rachel knackade med eftertryck på köksdörren och steg in när hon blev ombedd. Köket på Green Gables var ett trivsamt rum – eller skulle ha varit trivsamt om det inte hade varit så plågsamt rent att det påminde om en salong som aldrig användes. Fönstren vette åt öster och väster; genom det västra, ut mot gårdsplanen på baksidan, strömmade milt junisolljus in; men det östra, där man skymtade körsbärsträden i vit blom i fruktträdgården till vänster och smäckra, nickande björkar nere i sänkan vid bäcken, var täckt av ett grönt virrvarr av rankor. Här satt Marilla Cuthbert, när hon över huvud taget satt, alltid en smula misstänksam mot solskenet, som föreföll henne alltför danslystet och ansvarslöst för en värld som var menad att tas på allvar; och här satt hon nu och stickade, och bordet bakom henne var dukat till kvällsmat.

Innan mrs Rachel ens hade hunnit stänga dörren ordentligt hade hon lagt allt som stod på bordet på minnet. Där var dukat med tre tallrikar, så Marilla måste vänta att Matthew skulle ha någon med sig hem till temåltiden; men porslinet var vardagsporslin och det fanns bara syltade paradisäpplen och en enda sorts kaka, så den väntade gästen kunde inte vara någon märkvärdig person. Men hur var det då med Matthews vita krage och fuxstoet? Mrs Rachel blev riktigt yr i huvudet av detta ovanliga mysterium kring det stillsamma och föga gåtfulla Green Gables.

”God kväll, Rachel”, sade Marilla raskt. ”Det är allt en riktigt vacker kväll, eller hur? Vill du inte sitta ner? Hur mår alla hemma hos dig?”

Mellan Marilla Cuthbert och mrs Rachel fanns, och hade alltid funnits, något som i brist på bättre namn kunde kallas vänskap, trots – eller kanske tack vare – deras olikheter.

Marilla var en lång, mager kvinna, kantig och utan rundningar; det mörka håret hade några grå strimmor och var alltid hårt snott till en liten knut baktill, med två hårnålar av ståltråd trotsigt stuckna tvärs igenom. Hon såg ut som en kvinna med begränsad livserfarenhet och ett obevekligt samvete, vilket hon också var; men kring munnen fanns ett försonande drag som, om det bara hade fått utvecklas en aning, kunde ha uppfattats som ett tecken på humor.

”Vi mår rätt bra allihop”, sade mrs Rachel. ”Men jag var allt lite rädd att du inte mådde bra när jag såg Matthew ge sig av i dag. Jag tänkte att han kanske var på väg till doktorn.”

Marillas mungipor ryckte till i ett förstående leende. Hon hade väntat sig att mrs Rachel skulle komma; hon hade vetat att åsynen av Matthew, ute på färd av så oförklarlig anledning, skulle bli för mycket för grannfruns nyfikenhet.

”Nej då, jag mår alldeles bra, fast jag hade svår huvudvärk i går”, sade hon. ”Matthew har åkt till Bright River. Vi ska få en liten pojke från ett barnhem i Nova Scotia, och han kommer med tåget i kväll.”

Om Marilla hade sagt att Matthew åkt till Bright River för att möta en känguru från Australien kunde mrs Rachel inte ha blivit mer förvånad. Hon blev faktiskt alldeles mållös i fem sekunder. Det var otänkbart att Marilla drev med henne, men mrs Rachel var nästan tvungen att tro det.

”Menar du allvar, Marilla?” ville hon bestämt veta när hon återfick talförmågan.

”Ja, naturligtvis”, sade Marilla, som om det på varje välskött gård i Avonlea hörde till det vanliga vårarbetet att hämta pojkar från barnhem i Nova Scotia, i stället för att vara en oerhörd nymodighet.

Mrs Rachel kände sig ordentligt omskakad. Hon tänkte i utropstecken. En pojke! Marilla och Matthew Cuthbert av alla människor skulle adoptera en pojke! Från ett barnhem! Ja, världen höll sannerligen på att vändas upp och ner! Efter det här skulle ingenting kunna förvåna henne! Ingenting!

”Vad i all världen har fått dig på sådana tankar?” frågade hon ogillande.

Det här hade gjorts utan att hon blivit rådfrågad och måste därför ovillkorligen ogillas.

”Jo, vi har funderat på det ett tag – hela vintern faktiskt”, svarade Marilla. ”Mrs Alexander Spencer var här uppe en dag före jul och sade att hon skulle hämta en liten flicka från barnhemmet borta i Hopeton till våren. Hennes kusin bor där, och mrs Spencer har varit och hälsat på henne och vet allt om barnhemmet. Så Matthew och jag har pratat om det till och från ända sedan dess. Vi tänkte oss en pojke. Matthew börjar ju komma upp i åren – han är sextio – och han är inte lika rask som förr. Han har en hel del besvär med hjärtat. Och du vet ju hur förtvivlat svårt det har blivit att få tag i lejt folk. Det finns aldrig några andra än de där dumma, halvvuxna franska pojkspolingarna; och så snart man fått en av dem att göra som man vill och lärt honom ett och annat, så ger han sig i väg till hummerkonservfabrikerna eller Staterna. Till en början föreslog Matthew att vi skulle ta en Barnardopojke. Men där sade jag tvärt ’nej’. ’De kan vara bra pojkar – jag säger inte annat – men inga gatungar från London för min del’, sade jag. ’Låt mig åtminstone få en som är född här i landet. Det blir en risk vem vi än får. Men jag kommer att känna mig lugnare och sova bättre om nätterna om vi får en pojke som är född i Kanada.’ Så till sist bestämde vi oss för att be mrs Spencer välja ut en åt oss när hon åkte över för att hämta sin lilla flicka. Förra veckan fick vi höra att hon skulle åka, så vi skickade bud till henne genom Richard Spencers familj i Carmody att hon skulle ta med sig en klipsk och lovande pojke på tio eller elva år åt oss. Vi bestämde oss för att det vore den bästa åldern – gammal nog att genast göra nytta med sysslorna och ung nog att bli ordentligt uppfostrad. Vi tänker ge honom ett gott hem och låta honom gå i skolan. Vi fick ett telegram från mrs Alexander Spencer i dag – brevbäraren hade det med sig från stationen – om att de skulle komma med tåget klockan halv sex i kväll. Så Matthew åkte till Bright River för att möta honom. Mrs Spencer lämnar av honom där. Själv fortsätter hon förstås till stationen i White Sands.”

Mrs Rachel satte en ära i att alltid säga sin mening; när hon nu hade hunnit smälta den häpnadsväckande nyheten gjorde hon just det.

”Ja, Marilla, jag ska säga dig rent ut att jag tycker att du gör en väldigt dum sak – en riskabel sak, det säger jag bara. Du vet inte vad du får. Du tar in ett främmande barn i ditt hus och hem och vet inte ett dyft om honom, inte hurdan han är till lynnet eller vad han hade för föräldrar eller hur han kan tänkas arta sig. Det var ju så sent som förra veckan jag läste i tidningen om hur en man och hans hustru borta i väster på ön tog en pojke från ett barnhem, och han satte eld på huset på natten – gjorde det med flit, Marilla – och nästan brände dem till kol i deras sängar. Och jag känner till ett annat fall där en adopterad pojke brukade suga ur äggen – de kunde inte få honom att sluta med det. Om du hade bett mig om råd i saken – vilket du inte gjorde, Marilla – så hade jag sagt att du för allt i världen inte ens skulle tänka på något sådant, det säger jag bara.”

Denna jobströst tycktes varken såra eller oroa Marilla. Hon stickade oförtrutet vidare.

”Jag förnekar inte att det ligger något i det du säger, Rachel. Jag har själv haft mina betänkligheter. Men Matthew ville det så förskräckligt gärna. Det såg jag, och därför gav jag med mig. Det är så sällan Matthew sätter sig något i sinnet att jag alltid känner att det är min plikt att ge med mig när han gör det. Och vad risken beträffar så finns det risker med nästan allt man gör här i världen. Folk tar risker när de får egna barn också, om det ska vara så – de artar sig inte alltid väl. Och Nova Scotia ligger ju alldeles intill ön. Det är inte som om vi skulle ta honom från England eller Staterna. Han kan inte vara så värst olik oss själva.”

”Ja, jag hoppas att det ska gå bra”, sade mrs Rachel i en ton som tydligt röjde hennes plågsamma tvivel. ”Säg bara inte att jag inte varnade dig om han bränner ner Green Gables eller lägger stryknin i brunnen – jag har hört talas om ett fall borta i New Brunswick där ett barnhemsbarn gjorde det, och hela familjen dog under fruktansvärda plågor. Fast det var en flicka den gången.”

”Nå, vi ska ju inte ha någon flicka”, sade Marilla, som om brunnsförgiftning var en rent kvinnlig konst och inget att frukta när det gällde en pojke. ”Jag skulle aldrig drömma om att ta en flicka att uppfostra. Att mrs Alexander Spencer gör det förvånar mig. Men nåja, hon skulle inte rygga för att adoptera ett helt barnhem om hon fick det för sig.”

Mrs Rachel skulle gärna ha stannat tills Matthew kom hem med sitt importerade föräldralösa barn. Men när hon tänkte på att det skulle dröja minst ett par goda timmar innan han kom, bestämde hon sig för att gå längre upp längs vägen till Robert Bells och berätta nyheten. Det skulle säkert väcka en uppståndelse utan like, och mrs Rachel älskade att väcka uppståndelse. Så gav hon sig i väg, till en viss lättnad för Marilla, som kände hur hennes tvivel och farhågor vaknade till liv igen under inflytande av mrs Rachels svartsyn.

”Nej, det var då det märkvärdigaste som någonsin har hänt eller kommer att hända!” utbrast mrs Rachel när hon var i trygghet ute på gårdsvägen. ”Det känns verkligen som om jag måste drömma. Ja, jag tycker synd om den stackars ungen, det är då ett som är säkert. Matthew och Marilla vet ingenting om barn, och de kommer att vänta sig att han ska vara klokare och stadigare än sin egen farfar, om han nu någonsin hade någon farfar, vilket är tveksamt. På något vis känns det kusligt att tänka sig ett barn på Green Gables; där har det aldrig funnits något, för Matthew och Marilla var vuxna när det nya huset byggdes – om de nu någonsin var barn, vilket är svårt att tro när man ser dem. Jag skulle inte för något i världen vilja vara i det där föräldralösa barnets ställe. Ja, nog tycker jag synd om honom, det säger jag bara.”

Så talade mrs Rachel till vildrosbuskarna ur sitt hjärtas fullhet; men om hon hade kunnat se barnet som just i det ögonblicket väntade tåligt på stationen i Bright River skulle hennes medlidande ha varit ännu större och djupare.

---