Över­tal­ning

Jane Austen

Kapitel 1

Sir Walter Elliot på Kellynch Hall i Somersetshire var en man som för sin egen förströelse aldrig tog till någon annan bok än Baronetage; där fann han sysselsättning under en sysslolös timme och tröst under en bekymmersam; där väcktes hans själsförmögenheter till liv i beundran och aktning inför det fåtal av de äldsta baronetvärdigheterna som ännu bestod; där förvandlades alla obehagliga känslor som familjens angelägenheter väckte helt naturligt till medlidande och förakt när han bläddrade igenom det föregående århundradets nästan ändlösa rad av nyutnämningar; och där kunde han, om inget annat blad hjälpte, läsa sin egen historia med ett intresse som aldrig svek. Det var på denna sida som älsklingsboken alltid föll upp:

Elliot till Kellynch Hall.

”Walter Elliot, född den 1 mars 1760, förmäld den 15 juli 1784 med Elizabeth, dotter till James Stevenson, Esq. på South Park i grevskapet Gloucester, med vilken maka (död 1800) han har barnen Elizabeth, född den 1 juni 1785; Anne, född den 9 augusti 1787; en dödfödd son, den 5 november 1789; Mary, född den 20 november 1791.”

Ordagrant så hade stycket ursprungligen sett ut när det kom från tryckeriet; men Sir Walter hade förbättrat det genom att, till upplysning för sig själv och sin familj, efter datumet för Marys födelse lägga till orden – ”Förmäld den 16 december 1810 med Charles, son och arvinge till Charles Musgrove, Esq. i Uppercross i grevskapet Somerset” – och genom att med största noggrannhet införa den dag i månaden då han hade förlorat sin hustru.

Därefter följde den gamla och aktningsvärda släktens historia och upphöjelse, i sedvanliga ordalag: hur den först hade slagit sig ner i Cheshire; hur den omnämndes hos Dugdale, hade beklätt ämbetet som grevskapets sheriff, representerat en stad i tre parlament i följd, visat prov på trohet och förlänats baronetvärdigheten under Karl II:s första regeringsår, jämte alla de Mary och Elizabeth som släktens medlemmar hade gift sig med; sammanlagt två prydliga sidor i duodesformat, som avslutades med vapensköld och valspråk samt ”Huvudsäte, Kellynch Hall, i grevskapet Somerset”, och allra sist återkom Sir Walters handstil i denna slutnotis:

”Presumtiv arvinge, William Walter Elliot, Esq., barnbarnsbarn till den andre Sir Walter.”

Sir Walter Elliots karaktär bestod från början till slut av fåfänga; fåfänga över utseendet och samhällsställningen. Han hade varit anmärkningsvärt stilig som ung och var ännu vid femtiofyra års ålder en mycket vacker man. Få kvinnor kunde tänka mer på sitt utseende än han, och ingen kammartjänare hos en nyutnämnd lord kunde vara mer förtjust i sin ställning i samhället. Han ansåg skönhetens välsignelse underlägsen endast baronetvärdighetens; och den Sir Walter Elliot som förenade dessa gåvor var ständigt föremål för hans varmaste aktning och hängivenhet.

Hans vackra utseende och hans rang hade ett berättigat anspråk på hans tillgivenhet; det måste nämligen ha varit dem han hade att tacka för en hustru vars karaktär var vida bättre än vad hans egen hade gjort honom förtjänt av. Lady Elliot hade varit en förträfflig kvinna, förståndig och älskvärd; om man förlät henne den ungdomliga förblindelse som hade gjort henne till lady Elliot, hade varken hennes omdöme eller hennes handlande någonsin därefter krävt överseende. Hon hade i sjutton år haft överseende med hans brister, mildrat eller dolt dem och verkat för att göra honom verkligt aktningsvärd; och fast hon själv inte hörde till de allra lyckligaste på jorden, hade hon funnit tillräckligt i sina plikter, sina vänner och sina barn för att binda henne vid livet och göra att det inte var henne likgiltigt när hon måste lämna dem. Tre flickor, de två äldsta sexton och fjorton år, var ett förfärligt arv för en mor att lämna efter sig – eller snarare ett förfärligt ansvar att anförtro en inbilsk och enfaldig far som skulle bestämma över dem och vägleda dem. Hon hade dock en mycket nära vän, en förståndig och aktningsvärd kvinna, som av stor tillgivenhet för henne hade bosatt sig alldeles i närheten, i byn Kellynch; och det var främst till hennes godhet och råd som lady Elliot litade för att få bästa möjliga stöd för de goda grundsatser och den fostran hon med sådan omsorg hade gett sina döttrar.

Denna väninna och Sir Walter gifte sig inte, vilka förväntningar deras bekanta än kunde ha haft på den saken. Tretton år hade förflutit sedan lady Elliots död, och de var alltjämt nära grannar och förtroliga vänner, och den ene förblev änkling, den andra änka.

Att lady Russell, stadgad till både ålder och karaktär och med sin ekonomi mer än väl tryggad, inte tänkte på ett andra äktenskap behöver inte försvaras inför allmänheten, som snarare brukar vara orimligt missnöjd när en kvinna gifter om sig än när hon inte gör det; men att Sir Walter förblev ogift kräver en förklaring. Låt det då bli känt att Sir Walter, som en god far (sedan han i all tysthet hade fått avslag på ett eller två högst orimliga frierier), satte sin ära i att förbli ogift för sina kära döttrars skull. För en av döttrarna, den äldsta, skulle han verkligen ha avstått från vad som helst som han inte hade haft någon större lust att göra. Elizabeth hade vid sexton års ålder övertagit så mycket som möjligt av sin mors rättigheter och ställning; och eftersom hon var mycket vacker och mycket lik honom själv hade hennes inflytande alltid varit stort, och de hade levt tillsammans i största belåtenhet. Hans båda andra barn var av betydligt mindre värde. Mary hade förvärvat en smula konstlad betydelse genom att bli mrs Charles Musgrove; men Anne, med sitt förfinade sinne och sitt milda väsen, som skulle ha gjort henne högt uppskattad bland alla med verkligt förstånd, var ingen i vare sig sin fars eller sin systers ögon; hennes ord vägde ingenting, hennes bekvämlighet fick alltid stå tillbaka – hon var bara Anne.

För lady Russell var hon däremot en innerligt kär och högt värderad guddotter, favorit och vän. Lady Russell älskade dem alla; men bara i Anne kunde hon tycka sig se modern leva upp på nytt.

Några år tidigare hade Anne Elliot varit en mycket söt flicka, men hennes fägring hade vissnat tidigt; och eftersom fadern redan när hon stod i sin fullaste blom hade funnit föga hos henne att beundra (så helt olika hans egna var hennes fina drag och milda mörka ögon), kunde det nu, när hon hade vissnat och blivit mager, inte finnas något hos dem som väckte hans aktning. Han hade aldrig haft stora förhoppningar, och nu hade han inga alls, om att någonsin få läsa hennes namn på någon annan sida i sin favoritbok. Alla utsikter till ett jämbördigt gifte hängde på Elizabeth, för Mary hade bara gift in sig i en gammal och ansedd familj på landet med en stor förmögenhet och hade därför skänkt all ära och inte fått någon: Elizabeth skulle förr eller senare gifta sig ståndsmässigt.

Ibland händer det att en kvinna är vackrare vid tjugonio än hon var tio år tidigare; och i allmänhet är detta, om varken sjukdom eller bekymmer har kommit emellan, en ålder då hon ännu knappt har förlorat något av sin tjuskraft. Så var det med Elizabeth, alltjämt samma vackra miss Elliot som hon hade blivit tretton år tidigare, och Sir Walter kunde därför ursäktas för att han glömde hennes ålder, eller åtminstone anses vara en dåre bara till hälften, när han föreställde sig att han själv och Elizabeth var lika blomstrande som någonsin, omgivna av spillrorna av alla andras skönhet; för han såg alldeles tydligt hur alla andra i hans familj och bekantskapskrets åldrades. Anne tärd, Mary grov i dragen, varje ansikte i trakten på tillbakagång, och kråksparkarna som snabbt blev allt fler kring lady Russells tinningar hade länge vållat honom bekymmer.

Elizabeth var inte riktigt lika tillfreds som sin far. I tretton år hade hon varit husets fru på Kellynch Hall och styrt och ställt med en säkerhet och beslutsamhet som aldrig kunde ha fått någon att tro att hon var yngre än hon var. I tretton år hade hon utövat värdinneskapet och stiftat lag i hushållet, gått främst till den fyrspända schäsen och lämnat traktens alla salonger och matsalar omedelbart efter lady Russell. Tretton vintrars återkommande frost hade sett henne öppna varje bal av någon betydenhet som traktens begränsade umgängesliv erbjöd, och tretton vårar hade kommit med sina blommor när hon rest upp till London med sin far för att som varje år njuta av den stora världen i några veckor. Minnet av allt detta och vetskapen om att hon var tjugonio år gav henne anledning till viss grämelse och oro; hon var fullt förvissad om att hon ännu var lika vacker som någonsin, men hon kände att hon närmade sig de farliga åren och skulle ha glatt sig åt att säkert veta att hon skulle få ett ordentligt frieri av en man med baronetblod i ådrorna inom det närmaste året eller de närmaste två. Då kunde hon åter ta fram böckernas bok med samma nöje som i sin tidiga ungdom, men nu tyckte hon inte om den. Att ständigt ställas inför sitt eget födelsedatum och därefter inte få se något annat giftermål än den yngsta systerns gjorde boken till en plåga; och mer än en gång, när fadern hade lämnat den uppslagen på bordet intill henne, hade hon med bortvänd blick slagit igen den och skjutit den ifrån sig.

Hon hade dessutom fått uppleva en besvikelse som denna bok, och i synnerhet hennes egen släkthistoria, alltid måste påminna henne om. Den presumtive arvingen, samme William Walter Elliot, Esq., vars rättigheter så ädelmodigt hade värnats av hennes far, hade gjort henne besviken.

Hon hade redan som helt ung flicka, så snart hon fått veta att han skulle bli näste baronet om hon inte fick någon bror, föresatt sig att gifta sig med honom, och hennes far hade alltid haft samma avsikt för hennes del. De hade inte känt honom som pojke; men snart efter lady Elliots död hade Sir Walter sökt hans bekantskap, och fast hans närmanden inte hade mötts av någon värme hade han fortsatt sina försök med överseende för ungdomens blyga tillbakadragenhet; och under en av deras vårutflykter till London, när Elizabeth stod i sin första blom, hade mr Elliot tvingats låta sig presenteras.

Han var vid den tiden en mycket ung man som just hade börjat studera juridik; Elizabeth fann honom ytterst angenäm, och alla planer på ett giftermål med honom befästes. Han bjöds till Kellynch Hall; man talade om honom och väntade honom under hela återstoden av året; men han kom aldrig. Följande vår träffade de honom åter i London, fann honom lika angenäm och uppmuntrade, bjöd och väntade honom på nytt, och återigen kom han inte; och nästa underrättelse var att han hade gift sig. I stället för att göra sin lycka på den väg som hade stakats ut för arvingen till huset Elliot hade han köpt sig oberoende genom att förena sig med en rik kvinna av lägre börd.

Sir Walter hade tagit illa vid sig. Som släktens huvudman ansåg han att han borde ha rådfrågats, särskilt sedan han så offentligt hade tagit sig an den unge mannen; ”För vi måste ju ha blivit sedda tillsammans”, påpekade han, ”en gång hos Tattersall och två gånger i underhusets förhall.” Han uttryckte sitt ogillande, men det tycktes fästas mycket liten vikt vid det. Mr Elliot hade inte gjort något försök att be om ursäkt och visade sig lika ointresserad av fortsatt uppmärksamhet från familjen som Sir Walter ansåg honom ovärdig den: allt umgänge dem emellan hade upphört.

Denna mycket olustiga historia med mr Elliot väckte ännu efter flera års förlopp vrede hos Elizabeth, som hade tyckt om mannen för hans egen skull och ännu mer för att han var hennes fars arvinge, och vars starka släktstolthet bara kunde se honom som ett lämpligt parti för Sir Walter Elliots äldsta dotter. Det fanns inte en baronet från A till Ö som hon i sitt hjärta lika villigt skulle ha erkänt som jämbördig. Ändå hade han uppfört sig så bedrövligt att hon, fast hon just nu (sommaren 1814) bar svarta band i sorg efter hans hustru, inte kunde anse honom värd att tänka på igen. Skammen med hans första äktenskap kunde man kanske ha kommit över, eftersom det inte fanns någon anledning att tro att den fortlevde i någon avkomma, om han inte hade gjort något ännu värre; men han hade, enligt vad de genom goda vänners sedvanliga förmedling hade fått veta, yttrat sig ytterst respektlöst om dem alla, med största ringaktning och förakt om just det blod han själv var av och de värdigheter som en dag skulle bli hans egna. Detta kunde inte förlåtas.

Sådana var Elizabeth Elliots tankar och känslor; sådana de bekymmer som grumlade och de sinnesrörelser som gav omväxling åt enformigheten och elegansen, välståndet och tomheten i hennes tillvaro; sådana de känslor som gav intresse åt ett långt, händelselöst liv inom en och samma krets på landet och fyllde de tomrum som stod öppna, eftersom hon varken hade för vana att göra nytta utanför hemmet eller ägde talanger eller färdigheter att ägna sig åt inom det.

Men nu började ännu en sak sysselsätta och oroa henne. Hennes far började få ont om pengar. Hon visste att när han nu tog fram Baronetage var det för att fördriva tankarna på de dryga räkningarna från sina leverantörer och de ovälkomna antydningarna från mr Shepherd, hans förvaltare. Godset Kellynch gav goda inkomster, men inte nog för den ståt som Sir Walter ansåg att dess innehavare måste omge sig med. Så länge lady Elliot levde hade ordning, måttfullhet och sparsamhet nätt och jämnt hållit hans utgifter inom ramen för inkomsterna; men med henne hade allt sådant förstånd dött, och sedan dess hade han ständigt överskridit den ramen. Han hade omöjligen kunnat göra av med mindre; han hade inte gjort annat än vad som ovillkorligen krävdes av Sir Walter Elliot; men hur klanderfri han än var blev han inte bara förfärligt skuldsatt utan fick också höra talas om det så ofta att det blev lönlöst att längre ens delvis försöka dölja det för sin dotter. Han hade gett henne några antydningar under den senaste våren i London; han hade till och med gått så långt att han sagt: ”Kan vi spara? Kan du komma på en enda post där vi kan spara?” Och Elizabeth hade, för att göra henne rättvisa, i den kvinnliga förskräckelsens första hetta allvarligt börjat fundera på vad som kunde göras och till sist föreslagit dessa båda besparingar: att dra in några onödiga välgörenhetsbidrag och avstå från att möblera om salongen; till dessa utvägar lade hon senare det lyckliga infallet att inte ta med någon present till Anne, som de annars brukade göra varje år. Men dessa åtgärder, hur goda de än var i sig själva, räckte inte till med tanke på det ondas verkliga omfattning, som Sir Walter kort därefter såg sig tvungen att röja för henne i dess helhet. Elizabeth hade inget verksammare att föreslå. Hon kände sig illa behandlad och olycksdrabbad, liksom hennes far; och ingen av dem kunde komma på något sätt att minska sina utgifter utan att göra avkall på sin värdighet eller avstå från sina bekvämligheter i en grad som inte kunde uthärdas.

Det var bara en liten del av godset som Sir Walter kunde avyttra; men även om varje acre hade kunnat säljas skulle det inte ha gjort någon skillnad. Han hade nedlåtit sig till att belåna godset i den mån han hade rätt att göra det, men han skulle aldrig nedlåta sig till att sälja. Nej, han skulle aldrig dra sådan vanära över sitt namn. Godset Kellynch skulle gå i arv helt och odelat, sådant han själv hade tagit emot det.

Deras båda förtrogna vänner, mr Shepherd, som bodde i den närbelägna köpingen, och lady Russell, ombads ge råd; och både far och dotter tycktes vänta sig att någon av dem skulle hitta på något som kunde befria dem från deras trångmål och minska deras utgifter, utan att de behövde försaka något som tillfredsställde deras smak eller deras stolthet.

---