Den eldröda bok­sta­ven

Nathaniel Hawthorne

Kapitel 1: Fängelseporten

En skara skäggiga män i mörka kläder och grå hattar med höga, spetsiga kullar, uppblandad med kvinnor, somliga med huvor och andra barhuvade, stod samlad framför en träbyggnad vars dörr var byggd av grovt ekvirke och beslagen med järnpiggar.

Grundarna av en ny koloni har, vilken utopi av mänsklig dygd och lycka de än från början må ha tänkt sig, undantagslöst insett att en av de första praktiska nödvändigheterna är att avsätta en del av den jungfruliga marken till begravningsplats och en annan till fängelsetomt. I enlighet med denna regel kan man tryggt förmoda att Bostons grundare byggde det första fängelset någonstans i närheten av Cornhill nästan lika tidigt som de stakade ut den första begravningsplatsen på Isaac Johnsons tomt och runt hans grav, som sedermera blev kärnan i hela samlingen av gravar på den gamla kyrkogården vid King's Chapel. Säkert är att träfängelset redan omkring femton eller tjugo år efter stadens grundande var fläckat av väder och vind och bar andra ålderstecken, som gav dess dystra fasad med den framskjutande pannan ett ännu mörkare utseende. Rosten på ekdörrens tunga järnbeslag såg äldre ut än någonting annat i Nya världen. Liksom allt som hör brottsligheten till tycktes fängelset aldrig ha haft någon ungdom. Framför denna fula byggnad, mellan den och gatans hjulspår, låg en gräsplätt, till stor del övervuxen med kardborre, svinmålla, ballongblomma och annan oskön växtlighet, som uppenbarligen fann sig väl till rätta i den jord som så tidigt hade burit det civiliserade samhällets svarta blomma, ett fängelse. Men på ena sidan av porten, med rötterna nästan invid tröskeln, stod en vild rosenbuske, denna junimånad översållad av skira ädelstenar, som man kunde föreställa sig bjöd fången sin doft och sin bräckliga skönhet när han gick in, och den dömde brottslingen när han trädde ut för att gå sitt öde till mötes, som ett tecken på att naturen i sitt innersta hjärta kunde känna medlidande med honom och visa honom godhet.

Denna rosenbuske har genom en sällsam tillfällighet hållits vid liv i historien; men huruvida den bara hade levt kvar från den bistra gamla vildmarkens tid, så långt efter det att de väldiga furor och ekar som en gång skuggat den hade fallit – eller om den, som det finns goda skäl att tro, hade skjutit upp i den helgonlika Ann Hutchinsons fotspår när hon steg in genom fängelsedörren – ska vi inte ta på oss att avgöra. När vi nu finner den alldeles på tröskeln till vår berättelse, som just ska träda ut genom denna olycksbådande port, kan vi knappast göra annat än att plocka en av dess blommor och räcka den åt läsaren. Den kan, får vi hoppas, tjäna som sinnebild för någon ljuv moralisk blomma som står att finna längs vägen, eller lysa upp mörkret som tätnar i slutet av en berättelse om mänsklig svaghet och sorg.

---